Hjärnfilspån

Snälla eller fega, S?

2012-01-24T11:24:00.000-08:00

Till Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll. Det är en viktig insikt från både Pippi Långstrump och Bamse som varit inbyggt i ert dna och er politik, i alla fall när den varit som bäst.

Men den som är mycket snäll måste också vara mycket modig. Annars riskerar man att bli feg i stället för snäll - ta det från nån som växt upp som 'snäll kille' och insett i efterhand hur mycket förklädd feghet på vissa områden det egentligen handlade om. Jag har i vuxen ålder tvingats ta ansvar för att sluta fega här. Jag var ingen dålig person innan heller - det fanns bara saker jag måste lära mig. Precis så är det med er också. Och med alla.

Det är det här 'snällismens' belackare har lite rätt om, fast de har fel om mycket annat - och när ni nu har som er mycket hedrande politiska inriktning att vara dess försvarare måste ni se till att inte ge dem rätt. Att visa att man KAN vara modig FAST man är snäll. För annars är man bara en liten lort, för att återigen citera Astrid.

Jesus, snällhetens superstjärna, drog sig till exempel inte för att köra ut månglarna ur templet. Ska ni ta mod till er och göra detsamma; köra ut dem som inte brinner för vänsterpolitik (fast på ett smart, nytt sätt utan de gamla nackdelarna) men ändå sitter kvar på sina arvoderade stolar - för att de inte vet nåt annat?

(På tal om Jesus lider kyrkan också av lite samma problem: eftersom man måste vara (verka!) Snäll kan man inte kritisera öppet. Men kritisera och slita konflikter måste man ändå om man ska finnas i en organisation, så därför blir det skitsnack och fulspel i kulisserna i stället, och dålig psykisk hälsa därefter.)

Nej, ni måste inte peka finger eller hemfalla åt ideologisk rensning. Men ni MÅSTE våga sätta en svår och djärv riktning, och villkor som automatiskt rensar ut karriärister. Och kräva att ALLA på arvoderade platser ställer dem till förfogande, som Johanna Graf förespråkar här, och sen rösta om vilka ni vill ha där, i god interndemokratisk ordning.

Det känns ruggigt att göra sig av med så mycket politisk och ekonomisk erfarenhet, men jag lovar att det är enda sättet för att attrahera de unga, nya imponerande människor med vänsterinriktning som finns och bara letar efter en utmaning värdig dem och en arena där deras talang är efterfrågad. Och som det blivit nu är det onekligen en utmaning att få ert parti på rätt köl igen.

Och ni kommer att andas så mycket friskare luft efteråt. Omöjligheter byts plötsligt till möjligheter. Och ingen 'antisnällist' kan sen längre skälla er för att ni är fega. Tear down the wall! Tear down the wall! ...

Medborgarförslag om öppet datainitiativ inlämnat :D

2011-12-01T15:21:00.000-08:00

Så, äntligen har jag fått ändan ur vagnen och ner i soffan länge nog för att författa det där medborgarförslaget jag tänkt länge. (På köpet fick Linköpings kommun en felrapport om att deras formulär för medborgarförslag inte accepterade min fullt giltiga lysatormailadress med efterledet @lysator.liu.se - det var tydligen kodat av nån som aldrig sett en mailadress som haft fler än två delar i datornamnet. :P )

Såhär blev det:

Öppet datainitiativ för Linköping

Gör så många som möjligt av de data som kommunen samlar tillgängliga kostnadsfritt på en website i ett maskinläsbart format, så att lokala utvecklare kan använda dem i mobila appar eller webtjänster. Samla på siten också länkar till skapade appar och tjänster för att sprida dem. Utlys eventuellt också en tävling om vem som gör den bästa appen/tjänsten, för att få fokus på det hela.

I Linköping bor Sveriges bästa utvecklare. Många av dem älskar att göra innovativa saker med data, om de bara får chansen. Genom att ge dem tillgång till datat kan kommunen få tjänster gjorda som man annars inte haft ideer, tid eller pengar till. Medborgarna får service och utvecklarna får erfarenhet och ett gott namn, och eventuellt försäljningsintäkter om man lyckas göra nåt som går att sälja. Är man snabb igång kan stan dessutom glänsa som föregångare inom öppenhet och innovativt dataanvändare, och stärka sitt rykte som datastad.

Länkar:
http://data.gov
Obamaadministrationens öppna data-projekt

http://data.gov.uk
Motsvarande i Storbritannien

http://mashable.com/2011/02/15/how-open-data-initiatives-can-improve-city-life/
Genomgång av olika städer med öppna datainitiativ och hur det genererat nytta för dem

Schåå! (som Lo nöjt säger när hon är färdig med nåt. :D)

När de som inte tror att fattigdom och svaghet finns tar över

2011-10-31T02:56:00.001-07:00

Om man kollar det här besöket av Nya Moderaternas Mats Gerdau och Isabelle Jernbeck hos Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende fattar man hur det kunde ta så många år av S-förfall innan M fick chansen att ta över - även om vi inte gillade sossarnas hycklande lip service för samhällets svagaste visste vi egentligen hur illa det förmodligen skulle gå för just dem om högern fick makten.

Jag minns det ögonblick när jag kände 'Oh-oh - nu drar det ihop sig'. Det var på invigningen för dataspelsutställningen 'Spela Roll' på IT-ceum, Linköpings datormuseum. Det var en paneldebatt om datorspels för- och nackdelar med bland andra Orvar Säfström, och med var också en moderatkvinna som var ansvarig för den då nytillsatta regeringens spelpolitik. När hon tillfrågades om sin syn på datorspels eventuella risker sa hon 'Ja, nu vet jag inte mycket om det, mitt område är mest hasardspel - men jag tycker i allmänhet att vi tänker alldeles för mycket på de svaga i det här samhället.'

En granatchockad och mycket förlägen tystnad spred sig i både publik och panel. HÖRDE vi verkligen det där? Och i så fall, hur bemöter man en sån plöstlig bredsida, samtidigt som man fortfarande håller sig till ämnet? Hur hittar man tillräckligt snabbt ord för sin magkänsla: 'men om man inte lyssnar speciellt till dem, hur ska de då nånsin få sin röst hörd - när den tills skillnad från alla andras inte når nånstans alls av egen kraft?'

Efter några sekunder fattades ett slags tyst konsensusbeslut att liksom bara lämna det och gå vidare. Men känslan av att nu går det utför var kvar, vartåt kan det annars gå när en människa som är ansvarig för ett område där folk hela tiden ramlar överbord stolt deklarerar sig fullständigt ointresserad av att inspektera relingen och livbojarna?

Den känslan uppdaterades brutalt av Jernbeck i den här texten.

Och en annan sak blev väldigt tydligt: att vara 'lyssnande och inkännande' är förbehållet en enda moderat. Det så ytterst sällsynt i Alliansens politik att varenda uns av det måste visas fram i strålkastarljuset och bygga på hans Landsfaderliga och Ansvarstagande (men Lyssnande!) image.

Utmaning till Axfood - vem har plockat mina Garanttomater?

2011-10-28T10:10:00.001-07:00

Hej Axfood!

Det er serie 'Garant' verkar garantera är att lyssna på kundsynpunkter och få defekta varor utbytta, och svara på frågor - alltså precis de saker jag förväntar mig från vilket varumärke som helst, och den ursprungliga orsaken till att varumärken alls infördes.

Alltså måste själva garantin ligga i att ni lovar att göra det bättre än andra varumärken? Det inspirerar mig till att ge er en utmaning:

Jag vill veta vilken lön den har som plockat mina krossade tomater - i relation till minimilönen i det land hen bor. Jag vill också veta om skatt/sociala avgifter betalats in - de verkar behöva tillskott i statskassorna nere i Sydeuropa nuförtiden. Och så om det dels får finnas och dels finns en fackförening på arbetsplatsen.

Accepterar ni utmaningen?

Vänliga hälsningar
/Martin Björnsson

Neuroekonomi som vapen mot Economic Man

2011-10-23T01:49:00.001-07:00

Som jag sagt tidigare, ibland blir jag stolt över min alma mater Linköpings Universitet. Nu läste jag i LiU-nytt att man börjat forska på neuroekonomi - närmare bestämt att med den magnetresonanskamera man har på universitetssjukhuset kolla vad som händer i skallen på folk när de gör köpbeslut. Och framför allt VAR i skallen det händer - till exempel där känslor eller rationalitet bor.

Underbart, tänkte jag. Äntligen kan man visualisera motbevis för myten Economic Man, att människans rationalitet styr hennes ekonomiska agerande, själva grundantagandet i nationalekonomin som nu styr världen.

När jag diskuterade saken med en insiktsfull vän reagerade han dock helt annorlunda.

'Usch, det låter ruggigt!'

Han var oroad över att resultaten skulle användas av reklammakare och andra propagandister för att ännu bättre kunna styra vårt handlande. Jag påpekade att forskarna själva sa att deras mål var att skapa en bredare förståelse av människan inom nationalekonomin än just Economic Man, och medan jag sa det hittade min hjärna också ord på min känsla av varför det inte var nån fara:

'Alltså, allt det där vet reklampsykologerna redan. De har inga illusioner om människans rationalitet, de skrattar arslet av sig åt economic man, de vet att man köper med känslan och rationaliserar i efterhand. Det sorgliga är att nationalekonomerna aldrig frågat dem eftersom de inte tycker att psykologi är en ordentlig vetenskap, och precis detsamma tycker psykologerna om nationalekonomin. Neurekonomi ligger i den naturvetenskapliga domänen, som de torde kunna acceptera båda två - och det är därför den här forskningen behövs.'

Regeringen kopplar ur mätsensorerna och gasar på!

2011-09-21T14:23:00.001-07:00

Jag tycker ju i grunden att Fredrik Reinfeldts kosta-vad-det-kosta-vill-försök att bevisa sin tes, att Sverige blir bättre ju lägre skatterna blir, kostar för mycket i mänskligt lidande och genomförs med en häpnadsväckande ideologisk blindhet och okänsla för detaljer.

Men nu när jag är nerröstad (eller åtminstone utmanövrerad) och det tydligen ska genomföras to the bitter end, då är jag i alla fall nyfiken på de data experimentet genererar under tiden - de kan vara väldigt värdefulla för att förstå, bevisa eller motbevisa olika teorier om ekonomi och samhälle.

Problemet är bara att fast den här regeringen försöker se kunnig och vetenskaplig ut, har dess syn på vetenskaplig sanning korroderat avsevärt sen de fick makten.

Marika Lindgren-Åsbrink påpekar knivskarpt att de i förra budgetpropositionen helt sonika tog bort den fördelningspolitiska bilagan - dels för att den såg sämre och sämre ut för varje år, och dels för att det visar sig allt tydligare att framtiden, som nu blivit nutid, inte alls ser likadan ut som prognoserna. De förväntade vinsterna av skatteavdragen uteblir, uteblir och fortsätter att utebli.

Och medan experimentet rusar på för fullt varv måste vi ju alla fall mäta så vi vet när det slutligen kapsejsat och det är dags med ett försök i annan riktning. Det är en fet varningssignal när man tvärtom börjar plocka bort mätsensorerna i hopp om att vinna nån mandatperiod till av förhoppningsvis irreversibelt skattesänkande innan sanningen kommer ikapp en.

Och det är, som Marika också påpekade, fan inte okej att media inte reagerar på en sån fint - nog för att det är lättare att reagera på det man ser framför sig än det man plötsligt INTE ser längre, men hallå, NÅGRA svårlurade politikmurvlar måste väl finnas kvar på svenska tidningsredaktioner?!?

Litet men välkommet tecken till tillfrisknande angående Wikileaks

2011-07-21T05:49:00.001-07:00

Demokratier är, som vi alla vet vid det här laget, inte alls immuna mot totalitära ryggmärgsreaktioner - i synnerhet när det gäller säkerhet. Till skillnad från diktaturer tillfrisknar de dock förr eller senare.

Nu har till exempel US Library of Congress bestämt sig för att Wikileaks inte var en extremistwebsite, i alla fall inte en som var värd att blockera. Det är så yttrandefrihet egentligen ser ut - den är sällan så okränkbar som det verkar, men det blir i längden omöjligt att fortsätta med att kränka den.

Socialdemokraterna - prata inte skatter, prata vad man kan få för dem!

2011-06-09T11:11:00.000-07:00

Visst, Arena, kanske har ni rätt i att skatten är ödesfrågan. Men det unika med Reinfeldt är att han var den första moderatledare som fattade att han hade aldrig nånsin kunde vinna val genom att prata skatter, och lika lite kan Socialdemokraterna ta makten ifrån honom på det sättet. Svenska folket är helt enkelt inte särskilt intresserat av skatteprocentsatser - det är och förblir en fråga för företagsledare och nationalekonomiska nördar. Svenska folket är intresserat av synliga resultat i sin vardag.

Vilket borde vara uppenbart. I ett samhälle där partierna inte längre är folkrörelser är en partiledare mest av allt en försäljare (vilket kanske förklarar både politiker- och folkförakt ;). Tänk er en försäljare som inte börjar med att presentera varan, utan börjar med vad den kostar. Det är inte så man säljer. Först måste man måla upp vad man kan få, få kunden att fatta (rätt eller fel) hur lycklig varan kommer att göra henom. Därefter måste prislappen förstås också vara överkomlig - men om man inte lyckas intressera för varan eller tjänsten lyssnar köparen ändå inte så långt.

Och det finns ingen brist på goda och sunda investeringar att göra i vårt gamla fina men sönderfallande och mer och mer omoderna folkhem, och Håkan Juholt som varit ute så mycket bland folk borde veta var skorna klämmer mest. Det är bra och nödvändigt att han börjar peka på utbildning till bristyrken vid arbetslöshet igen, att ge all möjlig hjälp till strukturomvandling är en av socialdemokratins paradgrenar och viktigare än nånsin när vi nu är inne i en tid av massiv omvandling. Här tycker jag man kan gå så långt som utbildning i kinesiska och kinesisk kultur till alla som vill ha - ju mer vi som folk lär oss om Kina, desto bättre. (Även andra språk, t ex arabiska, kan komma på fråga, som exportnation behöver vi rikta oss i så många riktningar som möjligt.)

Men jag väntar också med spänning på att han ska börja göra allvar av sitt kulturintresse och se till att fler kan försörja sig på kulturskapande i Sverige igen - det är nåt som både många vill kunna göra, många blir gladare och friskare av, och som skapar grogrund för all möjlig slags tillväxt, dels ekonomisk men framför allt en hållbarare och mer balanserad. Och om vänstern vågar tänka tanken att sponsra kultur med skattepengar igen - men bättre inriktat den här gången, med en bounty på sålda biljetter till liveevenemang upp till en nivå där evenemangen bär sig själva, och på skivsidan fördelat enligt statistik på vad folk lyssnar på (nåt som går att skapa lätt nu i IT-samhället) - då kan vi dels lösa den infekterade piratfrågan och dels få en satans skjuts på det här landet, och samhörighetskänsla och stolthet därtill. Och i kontrast det är trots allt rätt få som uppvisar samma stolthet över en låg skatteprocentsats.

Det här har jag tänkt länge, men tack till Beelzebjorn och HAX som knuffade mig över gränsen att skriva om det.

Blockpolitik suger (väljaråsikter genom en minsta gemensam nämnare)

2011-04-19T09:41:00.001-07:00

Ja, egentligen säger titeln det mesta. Alliansens riksdagsledamöter, är de i första hand representanter för sina väljare eller i första hand för alliansen? Och därmed främst Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som har den yttersta vetorätten och möjligheten att i kraft av sin outbytbarhet smala ner de åsikter som i slutändan blir politik ytterligare ett steg, och samtidigt lägga till sina personliga favoritkrav. De som gör det värt det för dem att ta de positioner de har. Maktmutor.

(För Reinfeldt och Borg styr inte Sverige för att de trivs med själva positionen i sig, om nån trodde det. De är inte processmänniskor som trivs med det dagliga och löpande. De är utvecklare med ett projekt, som kan tänka sig att ta de positionerna så länge det behövs för att föra projektet i hamn. Tro mig, jag känner mycket sånt folk och är rätt likadan själv, om än med något mindre långsiktigt tålamod. Det är därför Reinfeldt inte har några personliga problem med strategin att att hålla sig från pressen så mycket som möjligt - han finner inget nöje i processen att prata med dem, i relationen statsman-reporter. Han vill bara använda dem till sitt projekt och i övrigt få så lite besvär som möjligt av dem.)

Problemet hur väljarnas, partiernas och partiledarnas personliga åsikter kokas samman är i högsta grad aktuella redan vid representativ demokrati med partier. Men med blockpolitik minskar åsiktskonkurrensen och valmöjligheten med ytterligare en gemensam-nämnare-nivå. Hur är det bara möjligt i ett samhälle där vi de senaste trettio åren lärt oss att valfrihet är det allra viktigaste? Där konkurrens är ett honnörsord?

Det blev möjligt genom att Reinfeldt visade för högersidan att blockpolitik var en väg - kanske den enda - till den åtrådda makten. Man kan tydligen inte hålla på att förlora hur länge som helst bara för att man har principer.

Innan Reinfeldt pratade högersidan gärna och länge om personval, och hur bra det skulle vara för att de folkvalda skulle komma närmare och känna respekt inför de som kryssat dem personligen. Nu, i maktposition, har den diskussionen tystnat helt och personkryssen är inte vatten värda - som Federley tydligt visade i FRA-debatten där han övergav sina många personkryssare för Allianslinjen. Men även om han torde vara bränd för evigt bland kryssarna är han kvar - för han har ju visat sig duglig och pålitlig för partiet, och då kommer han in listvägen i stället. Accountability, som anglosaxerna säger?

Allvarligt - nu när det vi gruvat oss för redan hänt och Sverigedemokraterna är i riksdagen - vad sägs om att helt enkelt slopa fyraprocentspärren? Det skulle kännas bra att få in såna som är moderna och progressiva nog, som piratparti och Fi, för att få in lite syre i systemet innan det ruttnar ännu mer. Kanske kunde det också avhålla alliansens krympande småpartier från att avveckla sig själva och minska utbudet ytterligare.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Vårt samhälle är inte en teknokrati - det är en ekonokrati

2011-04-18T14:24:00.001-07:00

(Uppdatering: Det bästa sättet att lära sig saker är att skriva om dem, och sen bli rättad när det visade sig att man hade fel. Det drabbade mig efter den här texten, då jag blev pekad på definitionen av teknokrati och påmind om att det inte alls har med teknik att göra, utan betyder att "den som kan mest ska styra". Dock anser jag fortfarande att ena benet i texten nedan fortfarande håller - att om vi nu har en teknokrati har vi en gravt obalanserad sådan i riktning mot ekonomi.)

Jag var på barndop nyligen, och passade på att sampla lite information - jag besöker ju inte Guds hus så ofta, och därför är jag nyfiken på vad kyrkan pysslar med och om man kan se några intressanta riktningsförändringar.

På anslagstavlan hittade jag ett antal teser om vad kyrkan ska vara i vår tid, och fastnade speciellt för en, som ungefärligen löd: 'kyrkan ska vara en mänsklig motvikt i dagens teknokratiska samhälle'.

jag förstår nog vad som avses, och kan hålla med - att samhällsutveckligen idag inte är särskilt centrerad kring människan och hennes humana och psykologiska aspekter. Jag är glad om kyrkan inriktar sig på att fylla det utrymmet och vore ännu gladare om också politiken svängdes runt till att göra det - som Lena Sommestad föreslår här.

Men om man kallar motbilden 'teknokrati' tror jag dessvärre att man kan missar målet. Jag förstår mycket väl att det ur en icke-teknikers synvinkel kan se ut så, när den synliga förändringen ofta kommer i skepnad av ny teknik, som internet och facebook. Och visst förändrar tekniken världen. Men den styr den inte. Dagens värld är inte teknokratisk (eller scientokratisk) - den är ekonokratisk (och politokratisk).

För ett enkelt bevis är det bara att kolla vilka de tyngsta posterna kring stadsminister Reinfeldt är - först kommer tveklöst Anders Borg utan vars godkännande inget sker, bland de tunga posterna finns som vanligt arbetsmarknads- och näringslivsministrarna. Hade vi varit en teknokrati hade IT-minister Anna-Karin Hatt samt infrastrukturminister... ja, vad heter hon nu igen? :p varit bland de tyngsta. Och lita på att tågen hade fungerat! Kanske hade vi också haft ett webb/telefon/medborgarkontorbaserat jätteenkelt medborgarkontrollpanel- och felrapportsystem där ärenden hos alla samhällssystem kunde hanteras - nåt som hade kunnat öka direkthetskänslan i demokratin och vår känsla av kvalitet i samhällsfunktionerna avsevärt. Bara som ett exempel på att teknologi mycket väl kan medverka till demokrati i stället för att motverka.

Egentligen är det heller inte hugget i sten att ekonokrati är det sämsta av alla styrelseskick - det går att utgå från de flesta grundstrukturer och anpassa för att finna balanspunkten. Ekonomi är viktigt för långsiktig hållbarhet. Men förutsättningen är att de ingående parametrarna och teorierna kommer både från vänster och från höger och bland mycket annat tar lika stor hänsyn just till psykologiska och humana faktorer som till ekonomin. Utan dem blir det heller inte hållbart i längden. Alla de drivkrafter som verkar på och bor i verkliga människor måste tas i beaktande, annars kommer vi inte att hamna där vi vill, och det kommer att klämma och skava när vi individer ändå förgäves försöker dra ditåt, för att det är såna vi är skapta. Det är enkel mekanik.

Vår nuvarande fixering vid de individuella ekonomiska incitamenten glömmer alla dessa andra krafter, inte minst solidaritet. Inte fasen är det teknokratiskt. Det är inte ens vetenskapligt, fast 'vetenskaplighet' är vår tids mest positivt laddade värdeord - vilket är oerhört ironiskt.

Att återvinna det - allsidiga - vetenskapliga sanningssökandet i det politiska samtalet, som nu domineras av rena styrkeöverväganden och retoriska och realpolitiska finter och knep, verkar vara vår generations största utmaning.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Förmodligen din bästa möjlighet att rädda Libyen från Khadaffi

2011-03-17T00:02:00.000-07:00

(English speakers: jump directly to the relevant info in english)

Igår gick jag genom vår fina flygstad och såg en Gripen göra piruetter bland molnen, och kände efter hur det skulle kännas om den i stället fanns ovanför Benghazi och skyddade de modiga libyer som vågat göra det rätta och göra uppror mot en orättfärdig och topp tunnor galen envåldshärskare, som nu använder sitt flyg mot dem. Det skulle kännas otvivelaktigt bra.

Tillverkar vi nu de här grejerna är det fan detta de ska användas till - skydd av de som vågar stå upp för demokratin, när de ber om det. Och det gör de - inte intervention på marken, men en flygfri zon. Det låter som ett rimligt sätt att jämna ut oddsen.

Faktiskt uppfyller det här alla krav som jag ställde för militärt ingripande när det drog ihop sig till att störta Saddam (då ungefär inga av dem uppfylldes). Framför allt att initiativet måste komma inifrån.

Idag fick jag ett mail från Avaaz, som låter mig och er kräva detta hos FN. Det kändes också bra. Libyerna ska i alla fall inte ha dött utan att jag gjort min vilja klar.

Brevet från Avaaz var som vanligt så bra att jag klistrar in hela (fasen vet varför de inte publicerar hela, med alla argument och pekare, så att man bara kan peka på det i stället.)

Dear friends,

The Arab League has introduced a UN resolution for a Libya no-fly zone, and a world-wide outcry is needed for it to pass. Send an urgent message to the UN Security Council and protect the Libyan people:

http://www.avaaz.org/en/libya_no_fly_zone_3/?vl

The Arab League has just formally proposed a resolution at the UN Security Council to create a no-fly zone over Libya. After weeks of international deadlock, this is the moment of truth -- and if we don't persuade the UN to act now, we could see in Libya one of the worst bloodbaths of our new century.

Qaddafi's forces are crushing the rebellion town by town. If they retake the country, brutal retribution awaits Libyans who challenged the regime. Already, reports of torture and killing are flowing from retaken areas.

Ordinary Libyans are asking if the world has abandoned them. The Avaaz community is deeply committed to non-violence, but enforcing a no-fly zone to ground Qaddafi's gunships is one case where UN-backed military action seems necessary. Polls of our community show 86% of us support a no-fly zone. Now, as the decisive UN vote nears, it's time for the biggest outcry we can raise.

We cheered when Libya's people rose up, and we cannot, we must not, ignore their plea for help now, in their darkest hour. Even if you've sent one before, click to send a message to the UN Security Council now:

http://www.avaaz.org/en/libya_no_fly_zone_3/?vl

The UN is split, but the ground is shifting rapidly -- with China, Russia, and Germany arguing against, and the Arab League, the Islamic Conference, the UK, and France pushing in favor. The US and India are on the fence. This is no old-style East-West debate, nor, as some fear, an oil-grab conspiracy. The Libyan provisional council, which France has recognized as Libya's legitimate government, is desperately calling for the no-fly zone and international support, but with each passing day, the danger grows that any help will come too late.

A no-fly zone alone isn't a silver bullet -- it should be matched by still-stronger targeted sanctions and asset freezes, jamming of Qaddafi's violence-inciting broadcasts, and more countries extending diplomatic recognition to Libya's provisional council. Even with all of that, it could fall short. But those opposing strong action must ask whether, with tens of thousands of lives in the balance, they're ready to call for inaction.

International law and the UN Security Council have made clear that, when mass crimes against humanity are committed, the international community has a responsibility to protect people from these crimes, even if their attacker is their own government. While we do not yet know the full magnitude of Qaddafi's crimes, we cannot look away. Click to send an urgent message to the UN Security Council delegates:

http://www.avaaz.org/en/libya_no_fly_zone_3/?vl

In the best-case scenario, Qaddafi would react to a UN resolution about a no-fly zone by ending his air attacks. But if he does not, enforcing the no-fly zone would require strikes on fighters he attempts to use, and possibly air strikes on Qaddafi's anti-aircraft missile batteries. There is a chance that a no-fly zone could lead to deeper international military involvement in Libya.

While the world (and Avaaz) objected strongly to George W. Bush's war in Iraq, and we have advocated for peaceful solutions to conflicts in numerous places, this is not Iraq. If we don't act soon, Libya could look more like Darfur, with massive crimes against humanity committed against whole communities of people. The Qaddafi regime has a long history of torture, massacring its own people and sponsoring international terrorism, and the Libyan people are unified against Qaddafi’s troops – even his own tribe and hometown have distanced themselves from his actions.

The situation in Libya -- and the world's response to it -- is complex, with many different actors and agendas, and the future of a post-Qaddafi Libya remains unclear. While this complexity must dictate the care we take in our actions, for the sake of tens of thousands of Libyan people, it cannot, it must not, render us inactive. Let's make the best choice we can, and act, now.

With hope,

Stephanie, Ricken, Ben, Alice, Graziela, Benjamin, Rewan, and the whole Avaaz team

SOURCES

Qaddafi Forces Resume Air Attacks on Retreating Libyan Rebels:
http://www.businessweek.com/news/2011-03-15/qaddafi-forces-resume-air-attacks-on-retreating-libyan-rebels.html

UN battle over Libya no-fly zone:
http://www.emirates247.com/news/world/un-battle-over-libya-no-fly-zone-2011-03-16-1.368854

Libya: Ajdabiya hit by fresh airstrikes:
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8383137/Libya-Ajdabiya-hit-by-fresh-airstrikes.html

Libya 'point of decision' nears as Cameron aims to secure UN resolution:
http://www.guardian.co.uk/politics/2011/mar/14/cameron-gaddafi-france-lebanon-libya

Clinton Meets in Paris With Libyan Rebel Leader:
http://www.nytimes.com/2011/03/15/world/africa/15clinton.html

Gaddafi offers $400,00 bounty for Libyan opposition leader:
http://en.rian.ru/world/20110309/162928578.html

Libyan rebels recapture Brega:
http://english.aljazeera.net/news/africa/2011/03/2011313211520579451.html

Vad finns att be om ursäkt för i S generella välfärd?

2011-03-08T01:03:00.001-08:00

Fredrik Reinfeldts karriär har mer än någonting annat byggts på ett övergripande mål: den socialdemokratiska generella välfärden - att alla har medborgerliga rättigheter att få vissa bidrag, utan behovsprövning - förstör Sverige och svenskarna genom att listigt göra dem bidragsberoende, och måste monteras ned.

Nu när han lyckats både att ta makten och sen behålla den och S tillfälligt ligger som ett rykande vrak vid motorvägskanten - hade han rätt? Finns det nåt som S behöver be om ursäkt för här för att komma tillbaka?

Ja - en sak. Ett av de argument man ofta anfört för den generella välfärden är så dumt att det varit rent förolämpande. Man har sagt att 'om alla får bidrag, oavsett om de behöver eller inte, kommer de att bli mer välvilligt inställda till den generella välfärden'.

Tänk på saken - de personer man på detta sätt försöker vinna är smarta individer med höga inkomster, ofta ekonomiskt skolade och vana vid att räkna på kostnader och alternativkostnader - de gör det i sömnen, mer eller mindre. Dessa försöker man 'lura' genom att ta en stor del av deras pengar i progressiv skatt och tro att de blir nöjda för att man ger en tummetott tillbaka. Och dessutom SÄGER MAN ÖPPET att det är det man gör.

Jag har själv hört många högerdebattörer gnissla tänder (som här Johan Ingerö) över att känna sig orena och nedkletade av bidrag som de inte behöver. Med min arbetarbakgrund hade jag länge svårt att förstå detta, hur det kunde vara så illa att ta emot ett litet bidrag som man inte behövde? Men efter ett antal års lyssnande har dragit slutsatsen att det är här skon klämmer värst - jag skulle själv bli asförbannad om nån försökte manipulera mig så klumpigt, trodde att jag gick på det, och dessutom närmast skröt öppet över hur smarta de var.

Det hat och den motkraft som kan uppstå av nåt sånt vore faktiskt tillräckligt i sig själv för att kicka igång en karriär som Reinfeldts - både vad gäller personlig drivkraft hos karriäristen och vad gäller grogrund i samhället och därmed efterfrågan efter någon som gör sagda karriär.

Och alltihop i onödan, eftersom de riktiga argumenten för generell välfärd är så lysande i sig själva.

1) de skapar inte inlåsningseffekter, i och med att de inte försvinner när man börjar tjäna pengar - ett av de centrala problemen med bidrag överhuvudtaget

2) ju färre villkor, desto mindre måste de övervakas och kontrolleras, nånting som nästan alltid kostar mer pengar än det smakar

3) och man kan LITA på dem, utan risk för byråkratgodtycke eller att egen strulighet och glömska gör att man plötsligt råkar bli återbetalningsskyldig och få en smäll som man kanske inte klarar om man står utan marginaler. Det är en straight deal mellan människan och samhället som alla fattar.

Så, S, snälla - be om ursäkt för att ni förolämpat folks intelligens genom att använda ett så puckat argument, och gör sen aldrig om det. På så sätt stryper ni långsiktigt en del av nyrekryteringen av "anti-socialdemokrater" till moderaterna.

Och argumentera sen straight och stenhårt för att förklara det verkligt geniala i den generella välfärden. Den är en central del i den svenska modellen och levererar praktisk frihet till massan, till skillnad från högerns teoretiska frihet för alla och praktiska frihet endast till de få som har ekonomiska resurser.

Published with Blogger-droid v1.6.7

En liten sång om utbytbarhet till regeringen Reinfeldt II

2011-03-04T15:06:00.001-08:00

Plöstligt uppenbarade sig en liten sång i mitt huvud, till ära åt statsminister Fredrik Reinfeldt och hans uppenbarligen oändligt utbytbara ministrar:

Tänk om jag hade en liten liten apa
Umpa umpa fallerallera
Tänk om jag hade en liten liten apa
Umpa umpa fallerallera
Så krokodilerna som i pressen gapa
Umpa umpa fallerallera
Inte åt mig, men åt min lilla apa
Umpa umpa fallerallera

Själv är herr Reinfeldt fullständigt outbytbar såsom varande högerns enda hopp att få och behålla makten, vilket ger honom en hett åtrådd monopolsituation där han kan göra nästan vad han vill. Bland annat i FRA-debatten blev det tydligt hur enormt mycket han kan få alliansriksdagsfolket att gå med på genom att hota med att avgå. Det är lite ironiskt att marknadsfrämjarna Moderaterna därmed åter en gång har lyckats med att få fram en helkass konkurrenssituation.

Ministrarna sitter där som leende välbetalda prydnader, handplockade för att vara de enda människorna i Sverige som förmår hitta på och föra fram sätt att vara stolta över den politik som förs.

Här är till exempel migrationsminister Billström stolt över svensk migrationspolitik för att vi 'bara' skickade tillbaka 20% av irakierna när det var som värst. Stolt, trots massiv kritik från UNHCR. Stolt, över att ha infört ett 'rättssäkert' system, vilket i klartext betyder att det kvittar hur många medborgare som engagerar sig i ett fall där det gått särskilt idiotiskt fel - det ska dömas enligt lagen, och sedan utföras. Sen kanske lagen kan ändras i efterhand, men först när skadan redan är skedd på de stackars individer som kommer i kläm. Det kallas rättssäkert, men jag har svårt att se det som nåt annat än en sällsynt mekanisk och inhuman maskin, vars skapare försöker undkomma ingenjörens ansvar genom att säga 'det är inte jag, det är maskinen!' Men så har jag heller inte en ministerlön för att vara stolt över den.

Miljöminister Carlgren med sin 'genförbättrande' vargjakt, sin nyvaknade vurm för Förbifart Stockholm (som lokal centerpolitiker på Ekerö på Dennispaketets tidmindes han minsann att nya motorvägar bara föder ännu mer trafik, men det har han glömt nu) och sitt eviga leende är en annan.

Och socialförsämr... säkringsminister Ulf Kristersson är ytterligare en målvakt, som anser att den genomförda förändringen i stort varit bra, ja till och med 'historisk'. Ja, det tror jag också - historikerna i framtiden vore nog okunniga om de inte räknade in vår tids största dövöron till remissinstanser och körande efter blind ideologisk tro på sin egen och högerpressens propaganda rakt in i väggen. Den tidigare målvakten Christina Husmark-Pehrsson var inte tillräckligt bra på sitt fasadarbete, utan blev i slutändan slängd åt krokodilerna.

Men med tanke på historien måste ju de här nya små aporna förstå hur oerhört lite stöd uppifrån de kommer att få när presskrokodilerna väl börjar gapa efter dem - och man undrar om de inte snart kommer att börja ställa sig samma fråga som de krympande småsyskonen i alliansen nu gör - "vad får vi egentligen ut av att stödja den där mannen"? Scaber Nestor har döpt hans taktik till "associationsprojicering" - att synas i varje positivt sammanhang, men fullständigt försvinna när det blåser snålt för att inte förknippas med nånting negativt nånsin. Den negativa associationen får den lilla ministerapan snällt ta med sig ner i krokodilgapet.

Hans outbytbarhet Fredrik Reinfeldt, härskare över Sverige (och ledarstilmässigt en direkt arvtagare till Kung Göran, vilket är sanslöst med tanke på att en stor anledning att sossarna åkte ut var en fet övermättnad på just honom). Snälla högern, kan ni inte växa fram några mänskligare alternativ som genom sin blotta existens kunde avhålla honom från de värsta excesserna?

Slutet för Muamar?

2011-02-21T14:27:00.001-08:00

Det är inte utan att det känns lite stort, det här; det kan vara så att internetspritt demokrativirus även kommer att leda till att Muamar Khadaffi blir utnyst från sin maktposition.

När jag var liten kallades den skoningslöse fiskevakten i Mörrumsån för "Kurt Kadaffi" av småungarna (har för mig att han hette Kurt Johansson egentligen). Ända sen dess har Khadaffi alltså varit en typ som små barn använt som markör för ondskan själv. Och nu kanske hans tid plötsligt är inne.

Jag håller andan och hoppas.

Och blir lätt illamående av att höra Bildt och S att käbbla i riksdagen om vem som var bäst kompis med den nyss fallne Hosni Mubarak, alltmedan de fortfarande finner osvuret vara bäst med Khadaffi och andra fortfarande sittande diktatorer. :P

Använd Svenska Spels vinster som såddkapital!

2011-02-16T14:13:00.000-08:00

Här har vi en artikel i Nya Affärer som återigen understryker det jag sagt många gånger: svenska "risk"kapitalister är inte intresserade av att gå in tidigt, innan man marknadslanserat en produkt och börjat sälja den. Dels är risken för stor för ett inte särskilt risktagande folk, och dels är summorna för små för att ens bry sig om.

Därmed finns en perfekt möjlighet för staten att göra sig relevant genom att satsa på att få företagen genom "death valley". Tio ska försöka och en ska lyckas och därmed betala för de andra - men ingen vill betala varken tid eller pengar för de nio. Staten är den enda som har detta incitament. Dessutom kan staten till skillnad från riskkapitalisterna också satsa på "intraprenörsprojekt" inom offentlig sektor, så att utvecklingen där inte avstannar tvärt bara för att man måste dra ner på den reguljära verksamheten - ett jättelikt problem just nu som lägger en våt filt över all förnyelse av offentlig sektor.

Men det finns gott om svenskar som villigt tar astronomiska risker varje vecka. Min favorittanke är att använda den stora pool av pengar som dessa hela tiden bygger upp: vinsterna från Svenska spel. Det är pengar som folk gladeligen slänger i sjön för en liten chans att vinna - det vore både logiskt och praktiskt jättebra att de gick till att bygga upp möjligheter för Sverige att vinna i stället. Det lär spelarna vinna på själva också, i form av bättre arbetsmöjligheter och pensioner.

Med tanke på att i alla fall en hel del av pengarna skulle kunna fås tillbaka från de som klarar sig behöver man inte ens göra idrottsföreningar och ungdomsorganisationer, som nu får pengarna, besvikna - man kan plugga in sig mellan, och betala ut avkastningen i stället för att betala ut direkt. (Det skulle dessutom kunna bli en utjämnande faktor över tid, spelandet är inte likadant från år till år vilket ställer till större problem för processorganisationer som de som nu får pengarna än för projektorganisationer som uppstartsföretag.)

Som ett kompletterande sätt kan man också bygga upp en site för "crowdfunding" av svenska idéer, så att det går för många att satsa lite pengar var på en svensk idé som man tror på och vill se prövad.

Alla sätt att få fram riskkapital för oprövade idéer kommer att behövas i en framtid där USA:s president förklarat för oss att vi inte längre kan luta oss tillbaka och låta USA uppfinna galna saker och öppna nya marknader, och leva på att göra samma sak fast bättre och sälja till dem - det traditionella svenska sättet att göra på, (och nu även det kinesiska). Faktum är att jag hört en engelsman som gick en entreprenörskurs här i Sverige baxna över att det var deras främsta tips - "kolla vad andra gör och göra det bättre!"

Uppföljning om morötter, piskor, socialdemokrater och ursäkter

2011-02-13T16:15:00.001-08:00

En god vän och diskussionspartner som läste min text om en sak som sossarna borde be om ursäkt för hade invändningar. Han trodde kort sagt att det gick hem bland sossarnas väljarskara just att svänga runt och applicera piskan på de slashasar som inte "ville jobba".

Jag tycker om detta att det är möjligt vad gäller en del av dessa väljare - det är rätt ofta lätt att få med sig en hel del folk på den flanken, i synnerhet om man får stå oemotsagd.

MEN det jag menade är att det inte är någon framtidsstrategi för vänstern att lägga tyngden där. Det går inte att utvinna nån entusiasm för sån politik på vänstersidan (i synnerhet som borgarna redan var först med den) - det går möjligen att fortsätta att tappa väljare sakta i stället för fort.

Och det hela har egentligen inte att göra med sakfrågan om det ska finnas en bortre a-kassegräns eller inte. Även om det av ekonomiska skäl - till exempel att finansiera en *riktigt* bra väg upp ur långtidsarbetslösheten - SKULLE vara nödvändigt att införa en bortre gräns i A-kassan är detta inte poängen. Det viktiga är att man inte som borgarna lägger tyngdpunkten i debatten vid piskan, utan vid moroten. Fokusera på det friska, det man kan hjälpa människor att bygga på, drivet av deras egen vilja. Och detta förstås inte bara som ett retoriskt trick, utan som en sak som man verkligen lägger mycket tid, kraft och pengar på, och aldrig släpper ögonen från.

Det är också sant att rent historiskt hade Socialdemokraterna makten, ett system utan bortre parentes och all möjlighet att jobba bättre med morötterna. Det de ska be om ursäkt för är att de inte gjorde detta när de hade chansen - inte att de inte tog fram piskan.

Dagens goda gärning - försök till marknadsupprensning

2011-01-27T07:24:00.000-08:00

Idag har jag anmält ComHem för konsumentverket. Det tog två minuter tack vare emailmöjligheten, och känns lite högtidligt.

Ärende: Felaktig prisinformation

Meddelande: Hej!

Jag vill anmäla följande reklam till er: Comhem säljer (i likhet med många andra) abonnemang med en bindningstid på 12 eller 24 månader, men annonserar bara med priset under de första rabatterade 6 månaderna.

Det är inte korrekt, och även om man senare får reda på de exakta villkoren har man i det första ögonblicket fått en mer fördelaktig känsla än vad erbjudandet egentligen motiverar. Reklambranschen vet att det första intrycket är det viktigaste.

Möjligen skulle de få annonsera med medelvärdet - totalsumman utslaget över bindningstidsmånaderna. Dokumentation: screenshot av comhems hemsida idag 2011-01-27.

Medan jag var igång bollade jag in ett förslag till socialdemokraterna på Twitter att göra sånt här otyg olagligt. Få se om de nappar.

En av de saker sossarna borde be om ursäkt för

2011-01-26T14:38:00.001-08:00

Det är allt lite sorglustigt att se Socialdemokraterna sno runt i cirklar och kriskommissioner och leta Felet, det som svenskarna uppenbarligen fortfarande vill straffa dem för.

Visst, det är väl bra att låta alla komma till tals i god demokratisk ordning. Men själv tycker jag det hela är enkelt. Det är bara att lyssna på vad borgarna upprepar varje gång de får chansen, och tolka det utifrån en vänsterståndpunkt i stället för den Schlingmannska.

Till exempel i den här artikeln av Hillevi Engström, nybliven arbetsmarknadsminister. Efter en inledning med de vanliga ViTarAnsvar-flosklerna i en densitet som känns rent kinakommunistisk, och en mittsektion där hon behandlar sakfrågan, kommer slutklämmen:

Före 2006 gömdes långtidsarbetslösa i en rundgång mellan ersättningssystem och passiva åtgärder. Åtgärderna låste in människor i stället för att ge möjlighet till deltagande på arbetsmarknaden. Utanförskapet växte. Förtidspension blev ofta lösningen.

Detta är sant. Genom att ge upp om de som hamnade utanför skapade ni en grogrund för borgarna för att lösa problemet på sitt eget sätt. Det är relevant kritik, och den kommer att fortsätta att bita tills ni bett om ursäkt och visar att ni är beredda att lösa problemet, och att era metoder är bättre.

Och vad är då en bra vänsterlösning på sakfrågan? Jo, naturligtvis att se till att man alltid erbjuder respektfullt stöd och hjälp att komma tillbaka till arbetsmarknaden - hjälp som måste vara så bra att de långtidsarbetslösa väljer att använda den av egen fri vilja, utan hot om att dra in försörjningen. Detta kräver att man använder de bästa metoder som vetenskapen känner, och tillräckliga resurser för att det ska funka. Men då är det en investering som kommer att betala sig.

I korthet morot i stället för piska mot den enskilde - helt tvärtom mot det borgerliga systemet, som fullständigt förutsägbart använder piska på den enskilde och fas-3-morot till företaget. Och som en ofelbar bieffekt splittrar samhället genom att få folk att hacka på varandra.

Tobias Billström fallerar på Obamatestet

2011-01-23T13:25:00.001-08:00

En av Barak Obamas starkaste sidor är att han har humor och fattar vad som är absurt och skrattretande. När han drev en valkampanj i Chicago avlönade hans motståndare en kille med en videokamera som hängde efter honom *överallt* och filmade - dels för att psyka honom och dels för att få nåt snaskigt att rycka ut ur sitt sammanhang och använda till 'negative campaining'. Nå, Obama märkte hur fullständigt absurt det kändes, och när nåt är absurt är det en nyhet - så han ringde till de lokala TV-nyheterna, som dök upp och i sin tur filmade filmaren tills denne fick ett mobilsamtal från sin uppdragsgivare att lägga av.

Här misslyckas migrationsminister Tobias Billström kapitalt med att göra samma realtidsanalys och fatta vad som blir absurt. SVT:s reporter Marja Grill(!), däremot, fattar precis och varierar sina frågor för att låta ministern antingen svara, eller måla in sig än mera i sitt hörn. Guldstjärna och tack - må dina kollegor studera och lära!

S-debatt - Vrövel vs. visioner

2011-01-08T16:01:00.001-08:00

Nu har jag till min glädje hittat utmärkt, vidsynt och ödmjuk socialdemokratisk idedebatt både hos Lena Sommestad och Jan Eliasson. Läs dem!

Tillbaka? Ok. I kommentarerna på båda, där i alla fall Lena sköter efterdebatten på ett föredömligt vis, har jag sprungit på ettriga inlägg av Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och socialdemokrattyckare. Här är ett litet öppet brev till dig, Stig-Björn:

Visst har du en poäng när du skriver om socialdemokratiskt 'vrövel' och aggressivt och småsint hackande på rika. Du illustrerar själv alldeles utmärkt hur urtråkigt och kontraproduktivt det blir när nån i stället för att fokusera på visioner, möjligheter och samarbete ägnar sin energi åt att i raljerande ordalag skåpa ut en grupp människor som man uppenbarligen uppfattar som roten till allt ont. Om du fortsätter med det i stället för att visa dig större än de du klagar på, kommer skyttegravskriget som Jan Eliasson beskriver bara att fortsätta.

Och inte all kritik av marknaden är återgång till den gamla 'onda' tiden. För att vara relevant måste socialdemokratin vara knivskarp och uppdaterad i den kritiken, som Lena Sommestad här.

Sen har du rätt i att de utöver att kritisera också måste komma med bra och moderna förslag för att göra annorlunda. Här är några av mina:

* Se till att det alltid finns startkapital för folk som vill göra seriösa försök att slå sig in på marknader där konkurrensen är för dålig - det finns inget som håller storföretagen på tårna som ett stim ettriga små pirajor som kan nafsa på deras marknadsandelar. Detta är att använda marknaden till sin egen fördel.

* Kräv att offentlighetsprincipsnivå av öppenhet ska gälla privata bolag vid upphandling av sjukvård och andra samhällstjänster. Kräv också kvalitetsarbete av både privata och offentliga aktörer.

* Jobba med bounties för kulturproducenter: toppa upp varje såld biljett med kanske en femtiolapp, upp till ett antal biljetter där saker börjar bära sig själv. Det skulle bli ett råeffektivt sätt att genom enkla deal möjliggöra för fler att försörja sig på kultur, men samtidigt bara om de gör saker som folk vill ha - lite som den enorma frisläppande av kreativitet som iPhones och Androids app stores har släppt lös. Ge också bouties på nedladdad musik - ett elegant sätt att lösa konflikten mellan pirater och antipirater.

* Se till att återbetalningar på studielån blir avdragsgilla, och slipp vrövlet från högerflanken om förmögenhetsskatten som 'straffskatt på utbildning'

* Glo noga och länge på Islands nya integritetslagstiftning, och stöd dem med alla klutar i den skitstorm de kommer att råka ut för framöver.

* Se till att arbeta internationellt och publikt för att föreningsfriheten i ILO:s kärnkonventioner ska implementeras, och stödja fackföreningar utomlands för att driva upp lönerna där och få hem jobben igen - det ska stå klart att det är den enda långsiktigt framkomliga vägen. Utan det kommer ni att vara dömda till en evig långsam reträtt. Antingen gör vi världen mer lik oss, ellerså kommer vi att mista det vi har. Och utan hopp om global bättring kan vi inte heller motivera att ta emot flyktingar tills det ljusnar.

* Skaffa en ödmjuk men aldrig tystnande utrikespolitik som står upp aktivt för mänskliga rättigheter och reagerar så fort de kränks - världen lyssnar fortfarande lite extra på oss, men kanske inte så länge till.

* I alla ting, förstå att er roll som vänster är att motverka den eviga matteuseffekten: 'åt den som har skall det varda givet'. Det behöver inte ens motiveras med gummiordet 'rättvisa' - det är helt enkelt en motkraft som behövs för att världen inte ska bli hopplöst obalanserad, och det är er sak att applicera den. Ni ska därför idka 'empowerment' av de små mot de stora - vare sig det gäller företag (bra för konkurrensen), nationer, privatpersoner, vadsomhelst.

IT är ett utmärkt empowermentverktyg: kolla mina IT-förslag här.

* Låt er partidemokrati bli ett föredöme för öppenhet och transparens. Öppna primärval kanske inte är en dum ide alls.

Om ni gör det här bra kan ni ena vårt samhälle igen - det kan faktiskt bara ni göra, vad Det O... eh, Enda Arbetarpartiet än påstår. Solidaritet är inte deras grej, det är er - om ni förmår visa att ni menar allvar med den och själva tror på den.

Prata om det

2010-12-18T03:32:00.001-08:00

Det bästa initiativ jag sett på nätet på flera år: prata om det. En oväntad spinoff från diskussionen runt Julian Assanges våldtäktsmål, där det märktes att det behövdes en mer nyanserad diskussion om olika grader av sexuellt tjat/tvång/våld, för att kontra det svartvita tänkandet som säger att man antingen är helsjysst och aldrig har gjort nåt fel, eller våldtäktsman/kvinna som bör hanteras med förakt och tas avstånd från. Så enkelt är inget i livet, och förstås inte heller det här. Ibland gör alla fel, om inte annat som en del i processen att lära sig göra rätt.

Det började med att folk skrev sina erarenheter med twittertaggen #prataomdet, och några få dygn senare startades hemsidan. Det här är nätet använt som vår tids interaktiva folkbildning. Bra gjort!

Vad har jag att prata om, då? Inte mycket; jag har levt ett typiskt 'snäll kille'-liv, och oftast varit stenhård mot mig själv för att inte riskera att såra någon (och även, har jag förstått med åren, för att såra mig själv).

Men visst finns det saker. Saker som bidragit till att förstärka min identitet som den 'snälla killen' genom att jag ångrat dem.

Första gången jag hånglade med en tjej gjorde jag det ' by surprise', som Assanges advokat sa. Som 14-åring i en mörk scoutstuga i Rödeby där vi låg och skulle sova. Jag var så fruktansvärt blyg (när det gällde allt som inte hade med humor att göra) att jag inte vågade närma mig på nåt annat sätt. Jag fick ingen vidare respons och hon verkade inte glad när jag ringde henne efteråt - men heller inte så öppet sur att jag fattade att jag borde be om ursäkt. Hon bara undrade vem jag hade fått telefonnumret från. Det här är ett minne som dyker upp emellanåt och som jag aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera, hur illa det varit. Prataomdet har gett mig en hint, kan vi väl säga.

När jag blev sjutton tyckte jag liksom att det var dags att pröva det där med sex. Jag blev ihop med en tjej jag tyckte var söt och trevlig, och när man är ihop ska man ju säga att man älskar varandra, eller hur? I alla fall om man är en snäll kille och inte som dom där som 'bara vill ha sex'. (i alla fall då, på sent åttiotal). Så det sa jag och hoppades att det skulle bli sant.

I tre månader fortsatte jag hoppas, alltmedan vi hade det trevligt, och sex emellanåt. Men mörkret växte mer och mer inom mig, och till slut exploderade jag. Jag var helt förtvivlad över att jag visst hade ljugit, och satte ord på mina värsta farhågor - att jag hade medvetet ljugit hela tiden bara för att få henne i säng.

Hade jag lugnat mig lite hade jag kanske förstått att det inte var så - jag tyckte om henne och jag hade verkligen haft trevligt med henne. Jag hade väl i alla fall varit lite förälskad. Men nej, allt var svartvitt. Jag piskade mig själv med ord, och gjorde henne onödigt illa på köpet.

Jag bad om ursäkt den här gången, och fick den efter ett halvår. Mot att jag lovade att aldrig mera säga att jag älskade någon om jag inte var säker.

Det löftet fick mig att svänga över till den säkra sidan och stanna där i tio års tid. (Nå, med ett par mindre försök som jag nu i efterhand är nöjd med, framför allt som vi fortfarande är vänner.)

Svartvitt? Jajjemän! Och när jag nästa gång sa det hade jag byggt upp ett sånt komplex kring att jag tydligen inte kunde älska, att jag helt gick mot skyarna av lättnad, tappade huvudet och kom ner som en pannkaka. Men det är en annan historia.

I korthet kan man nog dra slutsatsen att jag varit tvungen att lära mig manövrera i 'kanskelandet' - där man måste vistas innan man vet hur det blir - och det har jag varit livrädd för och känt att jag måste göra nåt drastiskt för att komma ur det, på det ena hållet eller andra. Jag har känt att det funnits saker som det legat på mig att ta initiativ till, men inte vetat hur, och inte heller kunnat ta det lugnt nog att experimentera säkert. Och trial-and-error med full insats gör alltid ont innan man lär sig, på en själv och på ens experimentpartner.

Jag har också guffat och ylat över könsmaktsordningen som förutom allt annat dumt också gör att tjejer aldrig vänjer sig vid att ta initiativ. Jag har nog inte haft helt fel - men jag har också ibland fallit offer för de där små fenomenen som att inte räkna inviter som kommer från oönskade håll, och att överhuvudtaget inte märka saker som är mer subtila än ett baseballträ i skallen. ;)

(En hakdroppare för några år sen, när jag träffade en tjej från Mörrum i min ungefärliga ålder som jag faktiskt aldrig träffat förut: 'jaha, du är den Martin Björnsson - några av mina kompisar var dökära i dig på högstadiet!' VadFAN, här får man höra, trettio år efteråt! ;)

Facebook som åsiktsbrytare - bra men sämre när det verkligen gäller

2010-12-16T06:52:00.001-08:00

Även om många använder internets otroliga möjligheter att skapa en större bredd i sina nyhets- och debattkällor finns det också en stark tendens att göra tvärtom - hitta en liten klick av människor som tycker precis som man själv gör, och bygga en egen liten subkultur av dels expertis och dels outmanade fördomar. Expertisen gör att man kan sucka över de andra, de som inte vet så mycket, och därmed finns heller ingen motivation att ifrågasätta sina egna fördomar.

Kanske den starkaste av poängerna med vänskapsbaserade sociala media som facebook är att den har potential att motverka det här en del. Även om ett urval av ens vänner och bekanta sällan är representativt för hela befolkningen finns det i alla fall större chans att nån där har en avvikande åsikt än i ett forum för ett gemensamt intresse. Och det är troligare att man lyssnar på nåt man annars skulle sorterat bort om det kommer från nån man känner och respekterar.

Twittertypen av media är nånting mittemellan - det har inte inkröktheten i ett dedicerat forum, men å andra sidan väljer man sina inputs mest efter ett intresse man redan har, så de blir lätt mer förstärkande än utmanande om man inte passar sig.

Jag har just givit upp mitt försök att utnyttja facebook fullt ut som utmanande kraft genom att direktkoppla mitt twitterkonto dit. Det var intressant och väldigt givande när jag hade ork för att ta följddiskussionerna på allvar, till den punkt när man känner att alla inblandade inklusive jag själv lär mig nåt nytt.

Nu har jag dessvärre inte orkmarginaler över för varje potentiell sån efterdiskussion, och antalet behövliga diskussioner har också blivit fler - de senaste veckornas aktualiserande av yttrandefrihet, våldtäktslagstiftning, terrorism, övervakning och militärinsatser - alla viktiga ämnen som man inte kan slarva med utan att riskera att förlora en respekt man inte vill förlora - har helt enkelt blivit övermäktigt. Så just vid ett tillfälle när facebooks överbryggande skulle behövas som bäst, just då blir det oanvändbart för att det tar för mycket tid och kraft för att inte slita på ens sociala relationer.

Det är sorgligt.

Så jag skär tänder, installerar selective tweets, och börjar välja mina bataljer i stället.

Och känner lite grann att i slutändan kommer det att vara lika bra att införa direktdemokrati - vi har redan på oss som medborgare att hålla oss uppdaterade i aktuella frågor,debattera dem, och hålla efter våra folkvalda, så då kan vi kanske nästa lika gärna rösta direkt. Det är bara en sporadisk känsla, dock.

USA efter nio år av krig

2010-12-10T16:11:00.000-08:00

Jaha. Världen står chockad över amerikanska senatorers krav på terroriststämpling av de obekväma sanningsförmedlarna Wikileaks och på lönnmördandet av frontfiguren Julian Assange.

Det var precis det här jag varnade för när jag argumenterade med näbbar och klor mot ett krig i Irak. Jag framhöll att krig oundgängligen ger "collateral damage", inte bara i det fjärran landet där man krigar, utan också på en själv och ens resonerande. I krig är det ytterst svårt att se nåt annat än svartvitt, och då faller de som tillfogar en nåt man upplever som en skada direkt i den svarta kategorin - även om det de säger är sant, de inte bryter några lagar och det de sysslar med är klockrent sånt som yttrandefrihetslagstiftning är till för att skydda.

Och att öppet påstå att en demokratisk nation borde lönnmörda nån alls - det var bara inte görbart innan kriget. Vi har fått lära oss att successivt acceptera amerikanska "hit squads" och drönarattacker. Först på militära fiender, sen på terrorister via tanken om "assymetrisk krigföring". Och simsalabim har man via ett antal logiska glidningar kommit fram till den helt hårresande tanken att det vore OK att lönnmörda nån som inte går att beskriva som nåt annat än en journalist. Vars enda brott det är att föra fram pinsamma sanningar om en själv.

I själva verket anser jag att risken för sån glidning är ett starkt argument för att INTE ha svensk trupp utomlands i annat än fredsbevarande uppdrag under ren FN-flagg - vi gör oss så mycket bättre som den som står utanför och därmed kan hålla huvudet kallt nog och våra händer tillräckligt rena för att medla, en livsviktig och ärofull syssla. Vissa kallar det naivitet och feghet. Dessa hade förmodligen varit bland de som rasade över vilken pinsam katastrof det var när Sverige gjorde det enligt mig mest hedervärda och modiga i hela vår historia: lät Norge gå sin egen väg utan blodsspillan.

Vad jag däremot står chockad över är hur de var för sig eldfängda ämnena "yttrandefrihet" och "våldtäktslagstiftning" tillsammans bildat en formidabel tvåkomponentsbomb. Om amerikanska intressen ligger bakom att våldtäktsfallet mot Assange återupptogs måste jag säga att jag beundrar dem - i så fall lyckades de med den perfekta avledningsmanövern genom att knuffa in folks tankar i minfältet våldtäktslagstiftning, där de sedan kan ägna massor med tid åt att debattera det i stället för yttrandefrihetsproblemet. Det är till och med sen länge behövligt med en rejäl och grundlig sån debatt, det är det som gör det så genialiskt som avledningsmanöver. Det var nära att jag själv la så mycket tankeverksamhet på den diskussionen att jag glömde bort att skriva det här inlägget.

Den förmodligen sista efter-valet-analysen

2010-11-26T01:16:00.000-08:00

Jag skulle väl skrivit en efter-valet-analys som alla andra för länge sen, men det blev en lång eftervalsapati i stället. Det krävdes Ronny Eriksson och Euskefeurat för att bota mig - välformulerad satir är ofta det enda botemedlet när allt verkar gå åt fel håll.

Melodi: Ale Brider (en klezmerklassiker)

Nu så är det moderater, oj oj, moderater
och så SVERIGEDEMOKRATER, oj oj oj!
Förr skulle man va solidarisk, oj oj, solidarisk
nu är det solid och arisk, oj oj oj!

Sålunda botad kunde jag plita ner några små tankespån.

Mona Sahlins analys är att "det pratades för mycket fördelningspolitik". Det tror jag inte på. Jag håller snarare med Henrik Larsson här - svenska folket har inte plötsligt fått nåt emot höga skatter om de bara går till vård-skola-omsorg. Däremot är den nuvarande socialdemokratiska ledningen för belastad för att snacka om sånt. De ses som - och agerar som, om man kollar på deras budgetförslag! - falska ormar som hela tiden gör ettriga retoriska oppositionsinlägg om fördelningspolitik, men inte står för den i praktiken. Och svenska folket är inte längre naivt nog att gå på sånt, utan blir asförbannade på den som FORTFARANDE försöker lura dem att "alla ska med". DET är problemet.

De är inte heller trovärdiga i kritiken mot Sverigedemokraterna. För detta krävs att man verkligen är internationalist och kan sätta in invandringen i ett större sammanhang där allas våra problem på den här planeten är gemensamma. Att det inte är hållbart i längden att bara stänga folk ute - varken utanför eller innanför barrikaden.

Det enda som kan mota nationalism är alltså att aktivt och publikt lyfta frågor om internationell rättvisa, demokratiserandet av internationella institutioner som FN, Världsbanken och IMF, och sluta med att spela med i västvärldens maktspel för att gynna oss själva och behålla vår plats som världens aristokrater - främst i EU:s frihandelsförhandlingar, där vi fortfarande fular oss maximalt i kraft av Europas gemensamma storlek och ekonomiska makt.

I dessa slutna rum skaffar vi oss mycket mer än alla de pengar som vi eventuellt lägger ut på invandring och definitivt lägger ut på gränskontroll, militära operationer i Somalia och Afghanistan, och bistånd - varav alla har otrevliga bieffekter av olika allvarsgrad. Det måste stå klart att det är här balanspunkten finns, och det är den vi måste rucka på för att flytta världen i en riktning där alla får en deal man kan leva med.

Vänstern måste ta ansvar för att skapa en trovärdig vision om en sådan värld, vår del i den och vår väg dit - och även våga erkänna och diskutera nackdelarna för oss, men väga upp dem mot fördelarna. Sånt riktigt ansvarstagande, som tänker bredare och vidare än motparten, slår alltid den som bara står och upprepar "vi tar ansvar!", om man kan motivera det rätt. För allt annat är bara att åtgärda symptomen kortsiktigt och bygga upp mot en slutgiltig explosion, och det vet vi egentligen.

Men för detta krävs att vi slutar med vår EU-baserade flört med makt och storlek (Bildtdoktrinen, kan man kalla den), och återfinner vår roll som en liten nation som slåss på gräsrotsvis med sanningen som vapen. (Dock är det klart att det måste göras på ett mer insatt och ödmjukt och mindre plakatpolitiskt sätt än såhär.)

Nu tänker jag avsluta med en god internationell-solidaritets-nyhet och bra tips: Hemköp säljer numera gott rättvisemärkt Arvid Nordkvist-kaffe för 33 kronor. På tiden att nån leverantör börjar sänka sina fairtrade-marginaler och priskriga med rättvisemärktkaffet. Stödköp!

Uppdatering om The Spirit Level - jämlikhet verkar fungera

2010-08-20T03:08:00.000-07:00

Nu under semestern har jag äntligen hunnit läsa lite i The Spirit Level, som jag skrev om tidigare och fick mothugg om i kommentarerna.

Vad jag kan se är mycket av mothugget obefogat och redan bemött i boken - Wilkinson & Picket har inte valt uppdelningarna i percentiler för att det visar deras teori, att stora inkomstklyftor korrelerar med stora och dyra problem (social orörlighet, dålig fysisk och psykisk hälsa, etc i rika länder), utan för att det är de uppdelningar som OECD gör. Och skillnaden blir liten om man väljer andra percentiler.

De är också mycket noga med att ifrågasätta sina egna fynd, och för att verifiera resultaten har de inte bara gjort en undersökning av olika länder, utan även mellan stater i USA - och där fått samma resultat. Elegant, om ni frågar mig. Man kan också läsa Richard Wilkinsons bemötande av kritiken från Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv, här.

En annan vinkel på kritiken är att man inte vet om det är just ojämlikheten i sig som ger problemen, utan kanske en dold tredje faktor som ger båda. Det är mycket möjligt, men ingenjören i mig säger såhär:

"OK, man vill försöka göra nåt som ingen annan tydligen lyckats göra tidigare, nämligen förena stora klyftor med små problem. Visst, helt OK - men man måste då erkänna att det uppenbarligen är svårt, och man måste vara innovativ och upptäcka exakt VAD det är som gör det svårt, och införa nån slags nyskapande motåtgärder för att komma runt det. Därutöver måste man införa sensorer vid strategiska mätpunkter och kontinuerligt kolla så ATT man inte håller på att falla i samma träsk som alla andra - låt oss kalla det att bli offer för Wilkinson&Picket-effekten."

Jag ser inte att någon av de som förespråkar en politik med ökande klyftor i Sverige har gjort detta. Såna sociala ingenjörer kan man enligt mig helt enkelt inte ge fortsatt förtroende. Även om man inte gillar alternativen.

IT - en outnyttjad game changer inom politiken

2010-07-31T00:40:00.000-07:00

"IT-politik" har hittills betytt nåt i stil med att bygga bredband, eller möjligen att prata i det oändliga om en 24-timmarsmyndighet. Eller nuförtiden i ökande grad att säkra upphovsrätt och jaga fildelare. :P

Det är synd. IT har potential att betyda nåt så mycket mer. Det skulle kunna vara en game changer, som de säger på amerikanska, nåt som vränger politiken helt ut och in och tar oss förbi gamla knutar som folk legat i bittra skyttegravar om så länge man kan minnas.

Varför? Jo, av den enkla anledningen att vad folk egentligen vet, och vad folk tänker på i en valsituation, är helt olika saker. Och med väl applicerad informationsteknik kan man motverka detta, genom att ge dem verktyg att själva hitta precis rätt information precis när de behöver den.

Det här påverkar en annan "underförstådd" mekanism - marknaden. En marknad uppstår, tvärt emot nyliberalers snäva ekonomiska fokus, så fort det finns en valmöjlighet. Det behöver inte finnas en penningtransaktion, det kan vara nåt annat man investerar - till exempel förtroende, tid, hjärnkapacitet. Eller sin röst, i en demokratisk valsituation.

Nåt som marknadsteoretiker är överens om är att marknader kräver perfekt kundinformation för att fungera bra. Det har dock hittills inte hindrat särskilt många från att med klockartro kräva marknader och konkurrens, och sen inte ta ansvar för att se till att informationen ska bli bra så att det verkligen funkar.

Jag tänker lista några typer av marknader och hur de kunde förbättras till oigenkännlighet med smarta, och relativt väldigt billiga, IT-system.

1) Vår vanliga marknad för nya och begagnade prylar och tjänster - här händer det mycket, och siter som prisjakt.nu, blocket, tradera ser till att vi fått ett "pluginsystem" där säljarna inte behöver vara stora och kända för att få en vara såld. Om en liten aktör säljer varan billigare än alla andra, kommer denne att poppa upp till toppen och börja sälja från dag 1. Tidigare har de små ofta hunnit dö av innan folk hunnit fatta att de fanns, utom de få som haft turen att hitta riskkapital för att betala en svindyr reklamkampanj. Vilket i sin tur lett till att de fått avstå en stor bit av sitt företag, och kanske mycket av kontrollen, till riskkapitalisterna - för så jobbar de.

Alltså - med väl fungerande IT-system för kundinformation sänks inträdeskraven till marknaden, vilket ger fler och mer oberoende aktörer och därmed bättre fungerande konkurrens. Inga överraskningar här. För politikens gäller det bara att hålla ett öga på utvecklingen, undanröja hinder och hjälpa till att knuffa för att utöka så att alla sektorer blir jämförbara. Till exempel genom momslättnader och riskkapital för alla som vill starta en jämförelsesite inom en sektor där ingen finns, kombinerat med en lista på såna sektorer så man kan få ideer för sin startup.

Obamaadministrationen förstår det här, de har precis lanserat sin jämförelsesite för sjukvård i USA. Med presidenten som som själv visar en demo av systemet - bättre kan nog vikten av det här inte understrykas.

2) Arbetsmarknad. Ända sen vi på åttiotalet skaffade oss massarbetslöshet genom att överge full sysselsättning som mål till förmån för inflationsbekämpning har arbetsmarknaden varit en köparens (arbetsgivarens) marknad i stället för en säljarens, åtminstone för "massyrken". Det innebär att makten skiftats - arbetsgivaren har inte längre nåt stenhårt incitament att tävla om den bästa arbetskraften genom bäst villkor, eftersom det finns spannvis att välja bland - åtminstone i arbetsmarknadens nedre del.

För att göra det incitamentet i alla fall något tydligare igen kan man förbättra infon till arbetssäljarna. Låt säga att alla arbetsgivare måste genomföra årliga anonyma medarbetarenkäter, och resultatet av dessa publiceras direkt på företagets hemsida, samt på en rankningslista för den sortens arbetsplatser över landet, och jämfört med alla arbetsplatser i regionen.

Det ska helt enkelt synas utåt var det är bra och dåligt att jobba. Det ökar rörligheten genom att man kan se att saker är bättre nån annanstans, och gör det möjligt att se skillnader och benchmarka (fint ord för "sno idéer från" ;) de som lyckas bra, så att bra praktik kan sprida sig till andra. Och det gör det möjligt att se när en hel branch är rutten och behöver specialfokus och kanske lagstiftning. Det ger helt enkelt mer insyn i problemen.

Till exempel skulle det här vara ett intelligent sätt att ta sig vidare i den infekterade RUT-konflikten. När den ena sidan bara ser stolta fria småföretagsanställda, och den andra sidan bara bittra förtryckta proletärer, skulle det vara intelligent att skaffa sig en fortlöpande uppföljning av hur det egentligen upplevs för de inblandade. Så skulle Obama tänka.

Och likadant med den eviga striden mellan verksamheter i offentlig och privat regi. I stället för att tro blint på att antingen den ena eller den andra är bra arbetsgivare, kräv att det blir möjligt att se vilka arbetsplatser som är bra och dåliga, oavsett sektor. (Kräv också seriöst kvalitetsarbete i båda, för den delen. Men för att se om kvalitetsarbetet kommer nånvart eller fastnat i ett processträsk behövs insyn i slutresultatet utifrån.)

Nu kommer högersidan ofelbart att invända att det är dyrt, komplicerat och krångligt, som de alltid gör när man vill tvinga företagare till nåt överhuvud taget. Men här kommer vi till det revolutionerande med IT - det är egentligen en av de billigaste saker man kan satsa på. Om man gör det dyrt är nåt fundamentalt fel.

Arbetsmiljöverket kan tillhandahålla enkätsystemet och samla siffrorna så varje företag inte behöver bry sig om tekniken. Själva systemet är en enkel grej. Att samla personalens åsikter och uppdatera websidan med rankingresultat på årsbasis är också nästan gratis för företaget. Och vad gäller personalen kan man vara säker på att de bara blir glada att bli tillfrågade, om man gör enkäten enkel och vettig nog - och den kan och ska vara svinenkel.

3) Att ta sig runt knepigheterna hos knepiga marknader

Marknader med "seriellt monopol", som offentlig upphandling av kollektivtrafik, har sina speciella egenheter som leder till att konkurrensutsättningen ofta inte blir så bra som man vill.

Man har aldrig aktörerna sida vid sida samtidigt så att man tydligt kan se skillnaderna. Resenärernas åsikter kommer också sällan fram. De uppstår nämligen inte vid rätt tillfälle, när själva valet mellan trafikbolagen sker. Och de uppstår inte heller för den som gör valet - den "kund" som drabbas är resenären, medan den "kund" som upphandlar är kommunens representant.

För att överbrygga den klyftan i tid, plats och person måste informationen överföras från där den uppstår - när Kalle står och väntar på en buss som inte kommer - till själva rummet där upphandlingen pågår, flera år senare.

Lyckligtvis kan man faktiskt kräva saker i upphandlingar. En sak som borde krävas är ett väl annonserat felrapporteringsformulär på trafikbolagets hemsida, helst så öppet att man faktiskt kan se andras felrapporter och rösta på dem, så att de vanligaste poppar upp till toppen automatiskt.

Nu har ju inte alla resenärer en Iphone, så det vore också bra att kräva en förslagslåda med papper och penna i varje buss. Ju närmare situationen man är missnöjd med som en felrapport kan lämnas, desto fler kommer att lämnas in - och det är bra.

Innan ny upphandling sker ska kundsynpunkterna gås igenom av upphandlande enhet så att de som är relevanta och ofta återkommande kan ingå i nästa upphandling.

Det är det enda sättet att se till att kundkraft kan verka på en sånhär marknad, trots dess knepigheter.

3) Politisk marknad, eller "representativ demokrati", som det också heter.

Det här är egentligen en marknad med samma tidsförskjutningsproblem som den ovanstående - makten förvaltas med seriellt monopol, och man måste minnas problemen man upplevt för att kunna rösta rätt när man väl har chansen. I själva verket är det ännu svårare här, för man kan vara väldigt säker på att de reklamkampanjer som partierna kör igång med alla medel försöker att styra bort tankarna från just det, och i stället fokusera dem på deras säljbudskap inför nästa mandatperiod.

Direktdemokratins fördelar och nackdelar har diskuterats mycket. För att inte köra fast i den diskussionen siktar jag snett bredvid och konstaterar att det finns mycket man kan göra också för att förbättra den nuvarande representativa demokratin och göra den lite direktare.

En av de poänger som framhålls med att ha representativ demokrati i stället för direktdemokrati är att det finns någon att ställa till svars för varje beslut.

Fair enough - men funkar det? Inte särskilt bra, för när det väl är val tenderar debatten som sagt att handla om nånting annat, nåt nytt, och de gamla försyndelserna göms under en glömskefilt - både av politiker och av media.

Samma personer som propagerar för representativ demokrati tenderar också att skylla på folket att de är så dumma att de väljer om representanter och partier fast de gång på gång gjort dem besvikna, och inte ens tar sig tid att hitta vettiga kandidater att personvälja. De föraktar folket för att de har dåligt minne samtidigt som de utnyttjar det, i stället för att införa kompenserande mekanismer så att den representativa demokratin ska få de fördelar de säger att den har. Sånt duger helt enkelt inte. Om man propagerar för nåt får man allt fan se till att det funkar sen.

För just det här problemet går utmärkt att kompensera med just informationsteknik, genom att göra det busenkelt för folk att friska upp sitt minne inför valet. Politikerkoll.se är en ideell site där man kan kolla hur de enskilda riksdagsledamöterna röstat i varje enskild fråga, och se vem som röstat mest som man själv skulle gjort. Det finns också plats för CV för varje enskild politiker, och all annan tillgänglig information, så att vi som faktiskt är deras arbetsgivare kan göra ett mer insatt val. Gå dit, läs, debattera, sprid!

(Detta borde förstås ligga direkt på riksdagens hemsida eftersom det behövs för att faktiskt få vårt politiska system att funka. Och själva informationen finns förvisso där, men den ligger splittrad på en massa ställen och är alltså oanvändbar eftersom det tar för mycket tid för var och en att samla den. Men förmodligen får vi vänta många år än på att det ska hända.)

Allt det ovanstående beaktat tror jag att det ligger en mycket större utvecklingspotential här än att bara fortsätta att veva den gamla evighetsdebatten om högern eller vänstern har rätt. Den debatten behövs visserligen alltid för att knuffa balanspunkten till just det ställe där den ska vara just nu, men vi gör fel i att köra oss fast i den och tro att inget annat är viktigt. Den kan på sin höjd knuffa lite grann hit eller dit på marginalen. Det ovanstående kan däremot ändra på hela spelet radikalt. Jag ska göra vad jag kan för att få alla sidor i debatten att förstå det - och om inga andra förstår vad jag menar borde åtminstone Piratpartiet göra det. Det här vore en bra vinkel för dem att komma loss från kravet att positionera sig på höger-vänster-skalan. Hjälp mig gärna att sprida idéerna så långt som möjligt, om du gillar dem.

Obamaadministrationen tar till med storsläggan mot dåliga och dyra myndighets-IT-projekt

2010-07-06T15:50:00.000-07:00

Det senaste blogginlägget på OpenGovermentbloggen fick mig att hoppa jämfota av glädje. Det är dessutom skrivet i den där ljuvliga amerikanska no-bullshit-stilen som är både lättfattlig av vem som helst och beskriver problemet och lösningen precist och handfast. Den som respekterar läsaren och hans tid nog för att ge honom en perfekt "executive summary". Här är början:

Cutting Waste by Reforming IT

As I’ve written before, one source of ineffective and inefficient government is the technology gap between the public and private sectors.

While a productivity boom has transformed private sector performance over the past two decades, the federal government has almost entirely missed this transformation and now lags far behind on efficiency and service quality. We are wasting billions of dollars a year, and more importantly are missing out on the huge productively improvements other sectors have benefited from.

Quite simply, we can’t significantly improve the efficiency and effectiveness of the federal government without fixing IT.

Därefter följer klarspråk om precis det vi i branschen vet smärtsamt väl - att myndigheter år efter år och gång efter gång plöjer ner miljontals kronor i datorsystem som inte ens blir bra. Vissa system tycks få nya chanser efter precis hur många fiaskon som helst, som nu till exempel SAP (ett ord vi bokstavligen ryser över) och Försvarsmakten.

Myndigheterna verkar helt enkelt sitta fullständigt fast i sitt egen byråkratiska verklighet, och försöker klistra på IT-system på utsidan, i stället för att analysera dataflödet från grunden och göra vansinnigt enkla och lättanvända system baserade på standardkomponenter och öppna standarder. De behöver helt enkelt bygga IT-drivet från början i stället för pappersdrivet och IT-utökat.

Grejen är att för att kunna göra såna saker måste man ha verkligt duktiga datasnubbar, såna som ser, andas och äter infostrukturer och kan omvandla dem till robusta system, och och ge dem verklig makt att göra en skillnad.

Den amerikanska lösningen är också sedvanligt radikal - tvärstopp för all upphandling av myndigheters IT-system, innan just sånt folk från Office of Management And Budget fått gå igenom upphandlingarna och godkänna dem.

Den sortens medicin känns väldigt frestande för att få ordentlig fart på 24-timmarsmyndigheten, i synnerhet när man som jag försökt beställa blanketter för föräldraledighet två gånger hos försäkringskassan, och när man ringer tredje gången får man veta att den som skulle GODKÄNNA att jag skulle få blanketterna inte gjort det... *suckar djupt*

Det finns en svensk motsvarighet, e-delegationens "Tredje generationens e-förvaltning". Den verkar förvisso både genomarbetad och insiktsfull, men jag fruktar att den är för abstrakt för att få ordentligt genomslag. Det kräver åtminstone verkligen att varje myndighet har duktigt folk anställt på tillräckligt tunga positioner för att förstå visionerna och omvandla dem till lokal verklighet. Annars lär det fortfarande bli en dyr, dålig modifikation av nån stor aktörs redan gjorda allroundsystem i slutändan.

Om Correns nya ledarkommentarer, och vad de kunde gjort i stället

2010-07-05T04:10:00.000-07:00

Linköpings enda stora lokaltidning Östgötacorrespondenten har på senare tid börjat smyga in åsikter på nyhetssidorna, i små (passande blå ;) åsiktsrutor i direkt anslutning till artiklarna. Rutorna är ofta hårdvinklade och har ibland rätt lite med den egentliga nyheten att göra, som här där ledarskribenten passar på att klämma åt Rättvisemärkt i farten, trots att originalnyheten inte visade på nån kritik av dem.

De övriga påståendena i kommentaren är också väldigt märkliga, Fredrik Gertten har inte kritiserat eller ens nämnt Rättvisemärkt i sin film Bananas* , i stället har han själv gått över till att äta rättvisemärkta bananer efter att ha gjort filmen. Dessutom fick Rättvisemärkt ingen möjlighet att få replik i en debattartikel för att bemöta dessa påståenden, med den halsbrytande motiveringen att "de stod på nyhetsplats i tidningen"! Denna policy verkar nu ha ändrats, dock.

Den ideologiska obalans de här ledarkommentarerna ger upphov till har retat en hel del folk som är intresserade av en oberoende nyhetsrapportering i regionen, till exempel politiker av alla färger, och socialdemokraten Nicke Bremer har startat en Facebookgrupp mot företeelsen, och också anmält Corren för pressombudsmannen PO.

Tidningen Journalisten har också skrivit en kritisk kommentar, och låtit chefredaktör Ola Sigvardsson gå i försvar. Nedan följer en kommentar jag skrev till det hela och härmed återvinner och utökar lite grann.

Ola Sigvardsson,

första gången jag såg den här förändringen tänkte jag "oj, det här måste vara gammelmedias desperata försök att modernisera sig – de försöker efterlikna bloggars direktkommentarer, men de har missat poängen totalt!" När jag läser det du skriver om er tankegång verkar det som om jag hade rätt.

Poängen med bloggosfären och dess direkta kommentarer är att den är öppen för ALLA att kommentera – och att även kommentarerna kan kommenteras lika direkt. I er pappersprodukt har ni själva monopol på kommentarerna, och att missbruka det monopolet som ni gör nu kommer aldrig att leda till annat än missnöje bland kritiskt tänkande individer (uppenbarligen är de inte så många såna inom er referensgrupp, men det finns fler i Facebookgruppen “Vi som inte gillar Correns nya ledarkommentarer”.)

Dessutom måste sägas att din ambition med förändringen har slagit slint:

“Det tvingar också ledarredaktionen att arbeta mycket närmare nyheten, att snabbt sätta sig in i sakförhållandena och skaffa sig en hållning till det.”

I fallet Rättvisemärkt ovan är det väldigt lätt att se att det inte blev mycket av det, utan mycket mera av att ta nyheten som dålig ursäkt för att än en gång häva ur sig sina egna förutfattade meningar utan referenser eller faktakoll – vilket är precis vad man kan förvänta sig i en text som ska produceras både snabbt och på litet utrymme.

Jag tror framtiden ligger i precis den andra riktningen:

- Utöka ledarsidorna så de får plats för rejäla utredningar med MÅNGA VINKLAR!

- Anställ/köp in frilanstexter av ledarskribenter av alla olika politiska åsikter, gärna såna ni finner skriver bra på corren.se och bloggar i länet

- Kolla hur till exempel Slashdot använder rankningssystem för att låta de bästa inläggen i deras webbdiskussioner bubbla upp till toppen. Det vore det ett hjältedåd att som första dagstidning i Sverige (vad jag vet) få sån ranking att funka, så man änligen kan få se de bästa kommentarerna utan att vada igenom alla. De bästa kan ni sen trycka i tidningen för återkoppling.

- Kort sagt: bygg OVANPÅ internetdebatten och skörda den på bra tankar, låt inte internetdebatten (nu ofta initierad i ilska över en korttänkt ledarkommentar) bara hänga efter som en svans på webben och aldrig komma in i tidningen igen.

Framtiden är lika mångfärgad som Googles logga, och ni gör bäst i att se till att så många människor som möjligt kan hitta sin åsikt representerad i tidningen – det är väl egentligen självklart om ni vill maximera er kundbas? Som ni gör nu stöter ni bort alla som inte håller med om ER vinkel.

Ni har i det närmaste en monopolställning i Linköping, vilket gör det extra viktigt att ni är öppna (jag ska öppet säga att ni är en av de främsta orsakerna till att jag emellanåt överväger att flytta härifrån till nåt ställe som känns mindre unket och intellektuellt småkorrupt). Betänk att ni är den mest uppenbara skyltfönstret för hur högt eller lågt i tak det känns i Linköping, vilket i sin tur är en av de viktigaste faktorerna för hur en stad utvecklas, enligt Richard Florida.

Som jag ser det måste er vision bli att vara stället där de bästa argumenten för alla sidor får brytas respektfullt mot varandra. Det är en lucka som nätdebatten lämnar öppen för er, splittrad och oöversiktlig som den ofta är. Ta den! Det är bra för Linköping, lukrativt för er och ett sätt att bygga vidare på stolta tidningstraditioner genom att hitta relevans och ny stolthet i en ny tid.

Ekonomipristagare kritiserar EU:s krisanorexi

2010-06-28T08:02:00.000-07:00

Valår är frustrerande tider. I synnerhet som vi nyligen fått en fantastisk liten Lo som håller mig vaken på nätterna (inte mycket, men mycket nog), ökar röran i mitt huvud och minskar tiden att sätta sig ner att formulera och balansera tills jag kokat ihop alla de impulser som jag fått i form av nyheter och blogginlägg med de känslor som de omedelbart ger upphov till, till nåt som är värt att tycka och publicera.

Dessvärre är det svårt att sluta lyssna på nyheter för det. Detta leder ofta till att jag känner mig som en tryckkokare överfull av halvtyckta åsikter och halvskrivna blogginlägg, som liksom aldrig får komma ut.

Då är det förlösande när nyheterna plötsligt levererar ett färdigskrivet inlägg som säger precis det man vill ha sagt, och dessutom är signerat av ekonomipristagaren Paul Krugman.

Han pekar i korthet på att världen, och EU i synnerhet, nu håller på att spara sig ned i en depression i skräck över att i likhet med Grekland bli offer för motspekulation. Han påpekar att det inte bara är kortsiktig budgetdisciplin som ger tillit för en ekonomi - man måste ha en framtid långsiktigt också, och om man skaffar sig budgetdisciplinen genom att döda alltför många utgifter och därmed medborgarnas konsumtion, då kan man offra framtiden för exakt balans just nu. Och det riktigt intressanta är att till och med spekulanterna verkar förstå detta, och inte blir blidkade bara för att den grekiska regeringen pressar igenom försämringar av skyddsnäten och pensionssystemen.

Slutklämmen är så bra så att jag citerar den rakt av:

So I don’t think this is really about Greece, or indeed about any realistic appreciation of the tradeoffs between deficits and jobs. It is, instead, the victory of an orthodoxy that has little to do with rational analysis, whose main tenet is that imposing suffering on other people is how you show leadership in tough times.

Precis vad jag känt om hur man sett på ledarskap de senaste åren. Ju tuffare desto bättre, och störst fjäder i hatten till den som lyckats trycka igenom det mest impopulära förslaget - helt oavsett om det var rätt eller fel.

Oops - om Cloettas barnarbetade bröllopschoklad från Västafrika

2010-06-18T19:32:00.000-07:00

SR rapporterar om att kakaon i Cloettas bröllopschoklad kommer från Västafrika, där barnarbete fortfarande är vanligt. En del av vinsterna ska gå till Kronprinsessparets stiftelse för att främja svenska barns hälsa och motverka utanförskap, vilket gör det milt sagt lite pikant att det är barnarbetare som gjort den.

Cloetta säger att man försöker att göra saker långsamt bättre och säger "Det är ungefär som när man odlade potatis i Sverige på slutet av 1800-talet, det fanns väl barn på varenda potatisodling här också." Jo, säger man så är det verkligen långsam förbättring som är visionen, för långsamt lär det gå om inte barnen får vara i skolan utan ska jobba i stället - det här den viktigaste enskilda punkten för mig när det gäller att stödja Rättvisemärkt.

För övrigt påpekar en av kommentatorerna att Sverige faktiskt införde allmän skolplikt redan 1882, för att vi fattade det här då. Tydligen gör vi inte det längre.

Nå, nåt positivt kanske det här jädrans bröllopsståhejet kan leda till. Nu blev det plötsligt möjligt att få fokus på att 70% av världens choklad tillverkas på ett fult sätt. Och att det hade varit lätt för hovet att undvika hela den här grejen bara genom att kräva av Cloetta att de skulle använda sin nya rättvisemärkta kakao i saker som säljs med kungligheterna som reklampelare.

Samtidigt visar det sig med all önskvärd tydlighet att Berghs reklamskola fick rätt när de kritiserade Cloetta för att göra för stort nummer av den enda rättvisemärkta produkten - nu sitter de ändå pyrt till CSR-mässigt.

Bra jobbat, SR och Swedwatch.

Sparbanken i Karlshamn, fortfarande en lokalbank

2010-06-10T14:52:00.000-07:00

Blev lite märkligt stolt idag när jag läste det här om gamla Sparbanken i Karlshamn (fristående), där jag hade mitt första konto:

Tillsammans med IF Metall har Kyrkhults Sparbank och Sparbanken i Karlshamn tagit fram ett nytt trygghetspaket.

[...] de som verkligen tjänar på paketet är, enligt Roger Johansson, personer med stora lån. De kan få hjälp med omskrivning av lånen samt amorteringsbefrielser.

– Specialvillkoren gäller under perioden av arbetslöshet eller fram till 2010. Prognoserna säger nämligen att det är då jobben kommer tillbaka till Olofström. Roger Johansson menar att det bara är att bita ihop under tiden.

Men hur ser det ut för bankerna fram tills dess?

– Vi gör denna satsning för att vi vill att folk ska vara kvar i kommunen tills nya arbetstillfällen dyker upp. Flyttar alla så går det så klart även dåligt för en lokal bank som vår. Vi måste hjälpa till och förbättra situationen. Om inte annat så för att rädda sig själva.

Såhär verkligt lokalbanksartat är det ju inte på modet att resonera längre, en storbank får ju nytta av folket var de än bor, och de flesta lokalbanksägare har förstås velat sälja av sina småbanker till en storbank och göra sig en hacka. Men jag blir mer och mer medveten om att blekingar inte tänker som andra. De verkar inte riktigt veta om att resten av världen existerar, utan kör på efter eget huvud och som man alltid gjort.

På gott och ont, ska verkligen sägas.

Svensk valdebatt - konsten att stolt stå med ett enda verktyg i lådan

2010-06-07T03:50:00.000-07:00

I tider av svensk valdebatt känner jag mig ofta uppgiven. När man lyssnar på argumentationen får man en otäck känsla av att vi fortfarande bara verkar ha två byggföretag att välja på när vi ska bygga om vårt gamla men i grunden sunda folkhem.

Det ena gillar hammare, och använder hammare till allt.

Det andra tycker att såg alltid är bättre.

Båda kan stå i timtal i talarstolar och framhålla fördelarna med sitt eget verktyg.

De som gillar hammare låtsas aldrig om offentligt att det existerar någonting som skulle behöva sågas. Fast de sågar ändå lite grann, valhänt och i smyg, och hammaren själv ligger numera oftast och samlar damm i lådan, medan den används friskt i retoriken.

De som gillar sågar har i alla tider förnekat förekomsten av spik som skulle behöva hamras - allt löser ju sig automatiskt om man bara sågar ordentligt. Vanligt folk har mottagit denna argumentation med en viss skepsis, emedan de sett rätt gott om utstickande spikar i sina liv (i synnerhet sen hammarföretaget verkar ha tröttnat på att faktiskt slå i dem). Men förra valet började sågföretaget i stället påstå att det visst finns spikar, men att det går bättre att hamra i dem med en såg än med en hammare - och då vann de! Sen dess sågar de på, och gör hamrande ljud med munnen.

Hörselkåpor har de också på, för att inte höra remissinstansernas rop om att vissa balkar kanske faktiskt ändå är bärande.

Nog för att jag ibland sett skymtar av sådan närmast religiös envishet även inom mitt eget och andra ingenjörsyrken - enstaka människor som hävdar till exempel att "trådning löser alla problem!"/"meddelandeloopar är alltid bäst, sådetså!" De tas dock inte på allvar eftersom de allra flesta ingenjörer har sett tillräckligt många felanvändningar av båda modellerna för att förstå att alla modeller, verktyg och teorier har sitt eget användningsområde, och om man går utanför detta gör man sig bara dum.

Och hur långt hade vi kommit om hela fysikforskningen hade stannat upp på stället tills alla fysiker lyckats battla ut svaret på frågan "är elektromagnetisk strålning en vågrörelse, eller partiklar?". Nu lyckades man, efter visst grumsande, leva med svaret "både ock - de är olika sätt att se samma sak!", och använda vågrörelseteorier för att räkna på den när det passar, och partikelfysik när det är bättre. Fysiker måste faktiskt förhålla sig till hur världen är konstruerad, och det innebär att till och med använda teorier som man inte gillar, om de visar sig fungera.

I skarp kontrast är det fortfarande år 2010 fullständigt möjligt för politiker att käbbla om huruvida högers eller vänsters syn på verkligenheten är Rätt(TM). I stället för att förstå (och säga rakt ut!) att de är olika men lika giltiga sätt att se världen på, och att om man behärskar båda kan man få en mycket fullständigare bild av vad som pågår, och bättre möjligheter att hitta en kombination av dem som maximerar vinsten och minimerar risker och oönskade bieffekter.

Eller för den delen kompensera med andra medel för att få samma vinster som en av teorierna skulle ha gett även i ett fall där man bestämmer sig för att inte använda den för att bieffekterna skulle bli för svåra.

Så snälla, ge oss ett byggföretag som har hela verktygslådan full med verktyg, och kunskap och driv att använda dem i olika kombinationer, följa upp resultaten, tänka om om det behövs, och inte ge sig förrän kvalitet råder i varenda vrå av vårt folkhem - och inte bara i vardagsrummet där medelklassen häckar. Jag är övertygad om att det är nästa framgångsrecept, inte återställare av vare sig vänsterns glansperiod, eller högerns innan den.

Det är det enda som skulle kunna väcka vår entusiasm över politik igen.

PS.
Medan jag skrev fick jag en ny insikt om Yin och Yang, den gamla asiatiska symbolen för dualism i balans. Den har en liten prick av den varje färg inne i det motsatta fältet, för att visa på att det alltid finns lite grann av det ena i det andra. Detta har jag alltid funnit mycket sympatiskt, men nu förstod jag bättre varför det är så viktigt. Man måste i alla fall ha en liten förståelse av poängen med den motsatta sidan och dess tänkande, om inte annat så för att se till att man implementerar dess fördelar på annat sätt. Annars kommer balansen aldrig att bli stabil, utan pendla mellan den ena och andra sidan, med omslag när bristen på den andra sidans fördelar blivit alltför stor.

De var kluriga, de gamla asiaterna.

Antisemitism?

2010-06-04T14:57:00.000-07:00

Återigen blommar antisemitismdebatten upp. Det är väl bra att den vinkeln bevakas nu när känslorna är upprörda, men jag ser faktiskt ingen antisemitism i de rader av Afzelius som Veronica Palm citerade, skrivna som en kommentar till Israels bombningar i Libanon på åttiotalet:

"Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?”

Willy Silberstein tolkar stenhårt "Dom Utvalda" till att mena hela det judiska folket, och påstår att yttrandet från Veronica Palm objektivt bara kan ses som att hon skyller judarna för det inträffade för att de är judar. (Även om han inte tror att hon själv är antisemit, ska sägas.)

Jag tycker man mycket väl kan tolka "Dom Utvalda" i raderna som "alla och envar som tar på sig att agera som om deras folk var extra utvalt och viktigt." Såna finns överallt, inte minst finns där en stor korrelation med nationalister av det mer fanatiska slaget, men också på andra ställen.

Sen använder ju Afzelius förstås en extra syrlig formulering när han kopplar att det judiska folket i judendomen omnämns som utvalt, med att de också agerade på det sättet i Libanon. Såvitt jag kan förstå gör de det också i Gaza - om man kollar på antalet civila döda och skadade israeler i raketattacker gentemot hur många civila palestinier som dött i krig och ockupation för att förhindra dem är det väldigt svårt att dra en annan slutsats än att judarna uppenbarligen av de som styrt setts som mera värda än palestinierna.

Men kopplingen behöver inte vara ett likhetstecken. Det kan, som så ofta i sångtexter, vara ett likhetstecken med ett frågetecken på, ett höjt ögonbryn - "som ni agerar ser det precis ut som om det var så här, vill ni verkligen att det ska se ut så?" Om man inte tycker sig kunna tillåta sånt har man verkligen gjort världen svartvit och polariserad, och är det nåt som är säkert är det att nyanserna måste behållas om man nånsin ska komma loss ur en låst situation. Polarisering garanterar låsningens fortbestånd. Det tycker jag att Svenska kommittén mot antisemitism bör noga beakta.

USA har inte LAS, men över 20% ungdomsarbetslöshet ändå...

2010-05-26T13:45:00.000-07:00

Faktakornet i titeln nådde mig via den här Richard Floridatexten, och fick mig att haja till över hur lätt vi håller på att bli duperade att det är våra "unikt stela" arbetsmarknadslagar som ställer till det för ungdomarna.

Så, Centern, påminn mig - varför måste då LAS reformeras och i grönnäsorna CUFs fall facket fuckas för att få bukt med ungdomsarbetslösheten? Vad jag kan komma ihåg är stela arbetsmarknadslagar och starka fack inget man direkt förknippar med USA?

Är det bara för att de i C som nu är tongivande kämpat i tjugo år för att komma till makten och testa det här, och tröghetslagen för ideologiska tankar gör det omöjligt att tänka om efter så lång tid - oavsett hur mycket fakta som pekar på att det inte är problemet (utan kanske snarare det här)?

Anders Borg och vargflocken med blanka blankningsvapen

2010-05-24T03:30:00.000-07:00

Anders Borg är bra på att distansera sig från den nyliberala ytterflanken i ord - nu senast använde han ordet "vargflock" om de spekulanter som driver Grekland, Spanien och Portugal till paniknedskärningar för att komma i budgetbalans, med social oro som följd.

Dock ska man vara medveten om att han aldrig skulle göra nåt mot dessa krafter. De är nämligen väldigt praktiska för honom, och han gillar den politik de används för att förverkliga.

Spekulanternas "vargflock" skapar panik som kan användas för att driva igenom samma impopulära magerpolitik i de länder som "släpar efter" som vi fick svälja under nittiotalet, och som vi fortfarande inte har återhämtat oss riktigt efter. (Titta exempelvis på de murar som sjukvården börjat gömma sig bakom för att inte bli "överutnyttjad", på antalet barn i förskolegrupper och skolklasser, och den våg av sjukskrivningar från offentlig sektor som dök upp i spåren - en god grund till det "utanförskap" som man nu försöker kurera med ännu beskare medicin.)

Skulle man då kunna göra nåt för att mildra effekterna av vargflocken, och åtminstone skapa lite mer tid till att ta genomtänkta beslut om hur man ändrar riktning i stället för kallduschar? Jodå. Vargarna är nämligen inte vanliga vargar, utan supervargar försedda med ett vapen som kallas "naken blankning". Det är ett finansiellt instrument som innebär att de kan tjäna pengar på att ett lands "aktier" (statsobligationer) faller, utan att ens äga några. På så sätt kan man få ett enormt spekulationstryck mot ett land som man inte tror kommer generera lika hög tillväxt som andra länder - eller en valuta, som Euron. Som någon konstaterat är det som att kunna försäkra sin grannes hus mot brand - och att det finns ytterst goda incitamentsmässiga skäl till att sånt inte är tillåtet.

Behövs dessa mekanismer då för att få en fungerande marknad? Nej. Utan blankning skulle man fortfarande sälja de papper man har, om man inte tror på ett lands ekonomi, och på så sätt skulle kursen falla - men man kunde inte tjäna pengar på det, bara kapa sina förluster. Man skulle bara kunna jobba på den positiva flanken - satsa pengar på det man tror kommer att funka - och inte på det motsatta. Så marknaden skulle fortfarande fungera, bara inte med turbokompressor.

Det finns förstås skäl att tycka att även den nivån av marknadsberoende är dum, att det inte är ett lands främsta uppgift att ställa upp i popularitetstävling i den rätt ideologiskt likriktade undergrupp av människor som har eller kontrollerar mycket pengar och lever för att förmera dem, och det dessutom kortsiktigt - men det kräver en ständigt pågående debatt för att finna en balans. Att förbjuda naken blankning, däremot, borde kunna göras ögonaböj. Som nu Tyskland gör.

Framtiden på spåren, med TCO, Florida och Libero

2010-05-17T12:14:00.001-07:00

TCO:s Utredarna är som vanligt framtiden på spåren. Kjell Rautio skriver om hur arbetslinjen måste moderniseras för att alla som vill jobba ska få plats, inte bara den obesvärliga superarbetskraft som arbetsgivarna nuförtiden är bortskämda nog att kunna begränsa sitt anställande till. Det föregående är inget värdeomdöme, bara en ofrånkomlig effekt av att arbetsmarknadens blev köparens och inte säljarens i och med massarbetslöshetens intåg.

Arbetsgivare vill lika lite som nån annan ha besvär eller sätta sig in i nåt i onödan, till exempel hur en jämförelsevis Annorlunda person, rehabiliteringsregler och annat tråk funkar - och ju mer pressat tempot blir desto mindre blir toleransen för avvikande, och tiden och energin man kan avsätta till att förstå nåt nytt. Förståeligt, men denna kraft måste ändå motverkas, annars kapsejsar hela samhället till sist.

Om man korsar dessa tankar med Richard Floridas manifest om att alla vi människor är kreativa och måste få utlopp för vår kreativitet för att inverka på och förbättra våra arbetsplatser - då kanske vi till slut kan hamna där vi ska, efter den Great Reset Florida säger håller på att utspelas nu. Där vi inte hamnade när socialdemokratin gick vilse under åttiotalet, och i valet och kvalet mellan den ekonomiska friheten och den personliga valde den ekonomiska. För att den verkade mindre skrämmande. Med nyss nämnda massarbetslöshet som följd - och cirkeln är sluten.

Och på Liberoblöjorna jag köpt till min lilla dotter igår hittade jag det postproduktionistiska lilla budskapet "Slow down!". Tecknen samlas. Tiden för den arbetsnarkomaniska superarbetskraften och dess ekorrhjulsarbetsliv är räknad.

Nya Karolinska - hur privatisering inte får gå till

2010-05-08T12:39:00.000-07:00

Via ett facebooktips från Stefan Sundström om ett inlägg hos Badlands Hyena, ramlar jag in i turerna kring privatiseringen av Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Jag har satt upp vissa privata villkor för att acceptera privatisering av samhällsnytta, och ett av dem är att om man lägger ut verksamheten ska den fortfarande drivas med samma transparens som om den vore offentlig. Att skylla på "affärshemligheter" duger inte i såna fall, då ska man slippa vara med i budgivningen.

Nu har Stockholms Landsting visat med all önskvärd tydlighet hur illa det kan bli annars, genom att belägga landstingspolitikerna med munkavle kring det ekonomiska i det privata alternativet inför beslutet, både formellt och ta mig tusan också fysiskt med mobiltelefonscanners, datorförbud och vakter som ska "komma" annars.

Alltså - om man håller på att göra nåt som man befarar skulle uppröra folkvalda till civil olydnad genom informationsläckage, borde man inte fatta att man då gör fel från första början i stället för att patcha med säkerhetsfascism? Att man försöker innesluta nåt som borde få vara fritt?

Det här är faktiskt inget annat än korruption, på det nysvenska sättet. Att gå mot större slutenhet för att få gemensam egendom såld utan bråk och insyn, när större öppenhet är vad både vi och resten av världen skriker efter. Det är illa. Men just nu, när privatiseringsfönstret kan vara på väg att stängas för de här gången, verkar de kortsiktiga ändamålen helga till och med såna medel.

Hjälteläkaren i Hoting lägger av - nu är det för illa

2010-05-01T05:13:00.000-07:00

Marciej Zarembas artikel om Hans Boberg, läkaren i jämtländska Hoting som avskaffade vårdköerna är fortfarande nåt av det bästa som jag läst.

Men nu har han gett upp. Det blev för illa, resurserna blev för små, och han tycker att landstinget ljuger när de säger att det inte går ut över patienterna.

Som jag sa nyss, vi är illa ute när såna människor lägger av. Såna här satsningar är just såna som det måste finnas pengar för, eftersom de sparar pengar i det långa loppet.

På den lilla positiva flanken har jag i alla fall via en vän som haft kontakt med en kvalitetsintresserad överläkare faktiskt fått gehör för en av mina idéer, att placera Kvalitetsmagasinet i personalens fikarum, för att sprida idéer om lyckat kvalitetsarbete inom vården.

Bra idéer måste kopieras illa kvickt på tvären genom organisationerna, lika kvickt som en ny bra feature kopieras från en webläsare till en annan. Det är enligt mitt menande det som är avgörande för om resultatet kommer att bli bra eller dåligt, och om det sker behöver verksamheten inte privatiseras eller konkurrensutsättas. (Och om den gör det och det ändå inte sker blir det ändå inte bra, bara dyrare och krångligare.)

Hellre, men aldrig ändå - Anders Borg om pengar till vården

2010-04-25T13:19:00.000-07:00

Från Ekots nyheter:

"Enligt nya siffror, som TCO-facket hämtat in hos SCB, har färre än hälften av dem som jobbar heltid nu ett 80-procentigt skydd när de blir sjuka. [På grund av att taket inte höjts sen 2002, och därför släpar efter inflationen. - min anmärkning.]

Men för sjukförsäkringen vill finansministern inte höja inkomsttaket.

- Skulle jag ha ett antal miljarder så skulle jag hellre spendera dem på kunskap i förskolan eller på att förbättra kvaliteten i sjukvården än att lägga dem på en höjd sjukförsäkring, säger Anders Borg."

Det var ju en oerhörd nyhet i sig, att en moderat faktiskt påstår att det kan vara en vettig investering att ge mer pengar till sjukvården. Han kan kanske tala om det för sina landstingpolitiker, som unisont står och mässar mantrat "mer pengar hjälper ändå inte för sjukvården!", för att med hindra de skattehöjningar som folk gång på gång visar sig vara villiga att stå ut med om det bara går till vård, skola och omsorg.

Alltså, allt gott om kvalitetsarbete, som de tenderar att förespråka istället - men då borde man ju åtminstone kunna öronmärka gedigna pengar för projekt om att införa Lean Helthcare eller annan kvalitetsfilosofi - inklusive kundbemötande - i vården.

Jag tror att vårt största problem med både skolan och vården är att i organisationer som ständigt slimmas med osthyveln och befinner sig på evig reträtt, kan ingen vettig grad av utveckling eller investering ske. Man kan bara ducka, försöka försvara det man har och överleva dagen. Långsiktiga förbättringar och investeringar - för att i längden spara pengar - kräver stabilitet. I stället ser man till att det inte finns några marginaler för nånting överhuvudtaget, och inga garantier att man inte snor ännu mer i morgon. Det är ett bergsäkert recept för att få dyr och dålig vård och skola, enligt grundregeln "det är dyrt att vara fattig".

Utöver detta vill få människor med kreativitet och framåtanda, de där som behövs för att förverkliga visioner om förbättring, stanna kvar i en sån organisation. Det är enligt min erfarenhet mycket viktigare med stämningen i en organisation, om den har nån framåtanda och några utvecklingsmöjligheter, än lönen för att haffa sånt folk.

Alltså måste man se till att ena handen alltid kan dela ut rejäla resurser för varje projekt som kan spara i längden, samtidigt som den andra kan dra in på det gamla och dyra - OM det visar sig nödvändigt. Men det bär emot för högerfolk att satsa nåt alls i offentlig sektor (den ska ju helst ersättas av privata initiativ!), precis som det bär emot för vänsterfolk att kräva förättringar (för offentlig sektor är ju alltid bäst hursomhelst!). Alltså får vi en helt manodepressiv politik, i stället för en långsiktigt hållbar och i längden billigare och bättre för både vårdtagare och personal. (Nå, jag får i alla fall ge högern att de infört en kömiljard. Den verkar på rätt håll. Men den har långt ifrån tillräcklig upplösning, eller bredd.)

Men jag misstänker att den dag Anders Borg verkligen gör den där investeringen i vårdkvalitet i stället för att bara använda den som en retorisk undanflykt, den dagen tar jag ut mina långfärdsskridskor för en liten tur på ett ställe där det sällan fryser.

Tage, vart blev du av - En Glad Amatör revisited

2010-04-05T12:42:00.000-07:00

Gud vad jag saknar Tage Danielsson och hans knivskarpa kolugna sammetslena infernaliska humor.

Jag slog på TV igår och fick se En Glad Amatör, och slogs av hur fruktansvärt bra kommentar den fortfarande är till vår tid, med FRA-debackel, vässad spin control och yta, yta, yta. Och hur det fortfarande slår den allra mesta av modernare humor - möjligen är Magnus Betnér lika skarp, men han är så förbålt ettrig och snabb så mina öron blir trötta. Emil Jensen är nog det som närmar sig mest av det jag sett.

Dessbättre finns allt nuförtiden på YouTube, så jag kan bjuda er den Glada Amatören i videotappning upplagd av en kul typ som mixat in lite lämpliga moderna figurer, utan att störa Tages egen genialiskt rättframma framställning (och oerfterhärmeliga fotarbete!) alltför mycket. Bra gjort, även om jag personligen skulle valt att mixa in några till. Jag gör det i texten som jag bifogar nedan, om ni skulle vara mera sugna på textuell njutning än audiovisuell. (Den verkar inte finnas nånstans i sin helhet där google kan hitta den, och det är ju en brist jag mer än gärna rättar till.)

Har ni hört att man talat om politikerförakt?
- jodå det har vi hört
- det är tarvligt sagt!

Har ni hört att politiker är ljusets riddarvakt?
- också det har vi hört
- det är för mycket sagt!

Sanningen är bara den
att den du valt har ändrats kapitalt
- jaså, det menar du
ja, han har blivit nån sorts proffs
- vi förstår vad du menar!

Denna formgjutna nya modell
denna slipsprydda typ av procenttabell
denna åsiktsjonglör är för professionell
- ge mig hellre en glad amatör!

Detta tvärsäkra pratfenomen
denna mjukhårda blandning av ull och sten
Denne ordfabrikör ger jag ingenting för
- ge mig hellre en glad amatör!

Vad han vill, och vad han tror på
innerst inne i sin själ
vet man ej, han vill bli stor på
att förbindligt verka vilja väl

Denne sluge expert på taktik
som så flott sol-och-vårar en bred publik
så den smälter som smör, denne EPA-charmör
- ge mig hellre en glad amatör

ge mig hellre en glad amatör
en som inga strategiska utspel gör
som kan vara spontan, säga "det var som fan!"
och kan tveka som människor gör

en som tystnar när käften blir glapp
som personligen styr sin voteringsknapp [Fredrick Federley i tårar i FRA-talarstolen]
inte får sina tal från partiets central [Per Schlingmann]
och är klok även före ett val!

en som helst, nån gång i livet
haft ett jobb, ett vanligt kneg
inte en som tar för givet
att man födes till partistrateg [Lennart Bodström, tonande till Thomas Bodström]
inget högre politiskt förnuft
drives upp i kansliernas drivhusluft
det är proffsen som gör
så att rosorna dör
- ge mig hellre en glad amatör!

Hur var det nu med ungdomsarbetslösheten?

2010-04-03T06:42:00.000-07:00

Med dottern vilande på bröstet blir det mycket mobilt bloggläsande (leve Opera Mini och Google Reader!) Utredarna är en intressant blogg av ett gäng utredare på TCO, jag läser mig baklänges i den nu och hittar ett och annat guldkorn.

Samuel Engblom har debatterat ungdomsarbetslösheten med Per Skedinger från Institutet för näringslivsforskning - Skedinger förespråkar uppluckring av LAS-reglerna för unga, medan Engblom säger att utbildning är det effektivaste för att få in ungdomarna på arbetsmarknaden igen. Debatten utmynnade från Engbloms sida i en slutsats att

1) de avregleringar av visstidsanställningar Skedinger rekommenderade -95 redan genomförts utan att det blev bättre,

2) att det är ett härke att jämföra siffrorna, och när OECD senast gjorde om sin jämförelse ledde detta till att de inte räknar Sverige till ett land med strikt arbetsrätt längre,

3) det rent vetenskapligt sett nog är att rekommendera att läsa både TCO:s rapport och Skedingers bok, och välja vilken man tror mest på.

Men det riktigt intressanta för min del var en rapport om Ungdomsarbetslösheten och folkhögskolorna som Engblom länkade till, särskilt styckena "Flera förklarande faktorer - varför är den svenska genomströmningen svagast?" och "Betydelsen av kompletterande ungdomsinsatser" som båda jämför skillanderna mellan sverige och våra nordiska grannar, som inte har samma höga ungdomsarbetslöshet.

Här är några särskilt intressanta utdrag:

Vi kan sammanfattningsvis konstatera att det sannolikt finns flera faktorer som förklarar den relativt svaga genomströmningen i den svenska gymnasieskolan. En förklaring har med åldersgränsen i den svenska gymnasieskolan att göra. 20-årsgränsen gör att många elever inte hinner avsluta sin utbildning. En andra förklaring kan vara att många elever i Sverige inte är tillräckligt förberedda för gymnasiestudier. I Danmark och Finland finns möjligheten att komplettera grundskolan med ett tionde påbyggnadsår. I Norge är grundskolan tioårig.

Jaha?!? Alltmedan Björklund löser problemet genom att införa striktare tidsgränser för gymnasieeleverna "så att de inte ska tro att de kan läsa ikapp på komvux senare". Hål i huvet? Jo, det verkar så på siffrorna.

En tredje förklaring har med yrkesutbildningens uppläggning att göra. Inslagen av arbetsplatsförlagd utbildning är mindre omfattande i Sverige än i de andra nordiska länderna. Det kan påverka utbildningsresultaten negativt för de mindre studiemotiverade. Det förhållandet att yrkeselever och lärlingar kan få mer omfattande bidrag och lön under utbildningstiden i de andra nordiska länderna kan säkert också förklara att yrkesutbildningarna i Sverige relativt sett brottas med särskilt stora genomströmningsproblem.

Ok. Action point: fixa bättre och mer anknutna yrkesutbildningar. I och för sig tapeten sen längre, enligt Jan Björklund, och i stort sett alla andra nuförtiden. Det skulle dock förvåna mig stort om Björklund ens tänker tanken att matcha de andra nordiska länderna i den ekonomiska aspekten, med tanke på den njugga attityden till studenters ekonomi.

Betydelsen av kompletterande ungdomsinsatser
Den aktiveringspolitiska trenden inom arbetsmarknadspolitiken under 1990-talet har präglat ungdomsinsatserna i samtliga berörda länder, men den konkreta utformningen har varierat. I samtliga nordiska länder har olika slags sysselsättningsgarantier prövats för unga vuxna. I Danmark har utbildning varit helt dominerande. I Norge har ungdomsgarantin varit orienterad mot arbetspraktik. I Finland har insatserna varit mer varierade och omfattat både sysselsättnings- och utbildningsinsatser.

Det finns ett antal aspekter på ungdomsinsatserna i dessa tre länder, som är särskilt värda att beakta ur ett svenskt perspektiv. I Sverige har det funnits en garanti som gått ut på att ungdomar och unga vuxna under 25 år skulle erbjudas någon form av aktivitet redan efter 100 dagars arbetslöshet. Den tidigare ungdomsgarantin har nu döpts om till jobbgarantin och ansvaret har flyttats från kommunerna till arbetsförmedlingarna.

Dessutom finns, som framhållits, ett kommunalt uppföljningsansvar för att spåra upp ungdomar under 20 år som inte studerar. En förändring av socialtjänstlagen år 1998 gjorde det också möjligt att villkora socialbidrag för arbetslösa ungdomar med krav på studier och/eller praktik.

En första aspekt som är värd att lyfta fram är samordningen av insatserna. I Sverige har detta varit ett stort problem. Ansvarsfördelningen mellan gymnasieskolan (IV-programmen), socialtjänsten och arbetsförmedlingen har varit oklar. Det har också funnits uppenbara målkonflikter. De arbetsmarknadspolitiska insatserna inom ramen för den tidigare ungdomsgarantin finansierades av det statliga arbetsmarknadsverket men organiserats av kommunerna.

Kommunerna ansåg att de inte fick tillräckligt med resurser för att långsiktigt planera verksamheten och stödja ungdomarna medan staten varit missnöjd med att insatserna inte varit tillräckligt fokuserade på jobb. Här har alltså funnits en tydlig spänning mellan den socialpolitiska intentionen med verksamheten på kommunal nivå och de mer arbetsmarknadspolitiska intentionerna på statlig nivå. Kommunerna har velat spara på försörjningsstödsutgifter medan staten sett det kommunala ansvaret som en möjlighet att befria sig från ansvaret för arbetslösa ungdomar och unga vuxna.

Jo, det vad just vad man kunde tro. Ytterligare ett par äktsvenska stolar som den här åtgärden kunde falla mellan, och hamna på hälleberget i stället för att bli en kraftfull åtgärd som i våra grannländer.

Sverige skiljer ut sig också vad gäller den skarpa gränsdragningen mellan utbildning och arbetsträning inom arbetsmarknadspolitiken och det reguljära utbildningssystemet. I Sverige har utbildningsinsatserna inom arbetsmarknadspolitikens ram mer och mer skilts från det reguljära utbildningssystemet. Grunduppfattningen har varit att den arbetsmarknadspolitiskt finansierade utbildningen ska eliminera tillfälliga flaskhalsar och kortsiktigt uppkomna kompetensbrister på arbetsmarknaden och främst avse kvalifikationer som kan tillgodoses inom en utbildningstid på maximalt ca ett år.

Aha, Euskefeurats textrader om arbetsmarknadsutbildningar i den legendariska Kwad'n står sig alltså fortfarande lika bra som på åttiotalet:
"Vi behöver inga kurser från AMS
Nere vid Pite-älva!
För tingel-tangel och billigt krams
Det kan vi göra själva!"

Tydligen lönar det sig att i stället satsa långsiktigt och ge folk en rejäl utbildningsgrund att stå på.

Till detta har kommit uppfattningen att reguljär utbildning av rättviseskäl inte bör erbjudas inom arbetsmarknadspolitikens ram. Det skulle vara orättvist och skapa en rad incitamentsrelaterade problem på utbildningsområdet om många arbetslösa får sina yrkesutbildningar finansierade med aktivitetsstöd medan andra får söka ordinarie studiemedel.

... ursäkta ett utbrott här, men HAR VI BLIVIT FULLSTÄNDIGT DUMMA I HUVET?!? Helt hjärntvättade av "omvänd rättvisa", alltså att det är höjden av rättvisa att den svagare inte ska ha mer hjälp än den starkare? Så blint tror vi alltså nuförtiden på De Ekonomiska Incitamenten.

Om dessa nu är så starka, hur kan det då funka bättre i våra grannländer där de helt uppenbart då pekar snett? Eller kan man möjligen tänka sig att incitamentstalibanerna har fel i sin människosyn och andra krafter är större? (Som till exempel längtan efter alla de där positiva effekterna av att lämna Utanförskapet som Fredrik Reinfeldt predikar, men inte tror att arbetslösingarna kommer att själva hitta fram till om de inte utsätts för lite Incitament?)

Slut utbrott. Puh. ;)

I de andra länderna, framför allt i Danmark, har man gjort helt andra bedömningar. Utgångspunkten har istället varit att en fullbordad gymnasieutbildning ska ses som en rättighet. Dessutom har man pekat på en fördelningspolitisk effektivitetsvinst: de som står längst ifrån utbildningssystemet och som löper störst risk att fastna i en socialt marginaliserad position har fått både en utbildning och en försörjning på godtagbar nivå.

Ja men se - danskarna har tydligen fortfarande kvar idén om att rättigheter kan vara samhällsekonomiskt viktigt att värna.

För att sammanfatta: Vad vi talar om här är i grunden de olika nationella systemens effektivitet ur ett bredare socialt rättviseperspektiv. Det handlar både om ungdomsinsatsernas betydelse när det gäller att motverka arbetslöshet och social marginalisering och om i vilken utsträckning systemen förmår kompensera för att individer med olika kön, klass och etnicitet har olika svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Jämförelserna talar för att det svenska systemet är sämre på att fånga upp dem som har svårigheter att fullfölja det reguljära utbildningssystemet. För många hamnar utanför, vilket inte minst illustreras av de relativt höga andelarna unga som är ekonomiskt inaktiva, d.v.s. de står utanför såväl arbetsmarknaden som utbildningssystemet.

Huvet på spiken. Det finns uppenbarligen mycket kvar att göra för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden, och motverka arbetsgivares ovilja att ta en chans på nån som inte redan visat sig pålitlig hos nån annan, eller möjligen liknar dem själva lika mycket för att få sin kompetens och potential omedelbart igenkänd.

Att i stället försöka pressa ungdomarna över den höga tröskelnivån med "ekonomiska incitament", och samtidigt slå botten ur trygghetssystemet för dem, är som att försöka klämma upp risgrynsgröt ur en korv som är öppen i båda ändar - det blir ingen riktig skjuts uppåt, och en hel del kommer att ta vägen neråt i stället.

Exakt hur stora och långvariga kostnader de som går neråt i stället för uppåt kommer att skapa, i form av ekonomiska, fysiska och psykiska skador på sig själv och andra, har jag inga siffror på - men det har å andra sidan inte de som föreslår uppluckrande av LAS som lösning på det här problemet heller. Det är en externalitet i deras teori, nåt man lämnar utanför kalkylen.

Innan vi går ett enda steg vidare på den vägen kräver min ingenjörssjäl villkorslöst att vi försöker oss på de många mindre riskabla vägar som vi sett ovan att våra grannländer praktiserar med större framgång än oss, och ser hur långt vi kommer. Det är bara vanlig sund riskminimering och chanserna verkar vara avsevärda för att det kommer att räcka långt.

Om satir, Lars Vilks och flaggbränning

2010-03-28T06:31:00.000-07:00

Satir är en viktig kulturform i ett samhälle. Som det ofta konstaterats är hovnarren ofta den ende som kan säga sanningen till härskaren - just för att den lindats in i humor och härskaren själv får avgöra hur vilken blandning av skämt och allvar man ska ta budskapet på. Sånt gör ofta att viktiga fakta kan smygas in "under radarn", utan att det ideologiska filtret gjort att man slutat lyssna.

Men satir är också svårt. Jag tänkte nu analysera Lars Vilks tilltag att publicera Muhammed Som Rondellhund.

Vilks är en man som jag beundrade när jag först fick höra talas om honom och hans envetna byggande av det rätt fantastiska konstverket Nimis av drivved i Kullabergs naturreservat. Det var ett klockrent utforskade av gränsen mellan vad som var kunde vara OK i folks medvetande trots att det bröt mot alla regler, om det bara var fantastiskt nog. Att han sen tog sina tingsrättsdomar, ramade in dem och ställde ut dem som en del av konstverket var bara ytterligare en sak som kittlade den rebelliska delen av min hjärna. Och jag trodde honom när han sa att han hade slutat om kommunstyrelsen bara hade bett honom snällt personligen, i stället för att hela tiden bara höra av sig genom advokater. Det verkade passa profilen.

Efter rondellhundsfallet är jag inte riktigt lika säker längre. Nu tycker jag det verkar som att han faktiskt är en patologisk fjortisprovokatör, som MÅSTE göra nåt om nån säger att han inte får. Det gör att jag gillar honom avsevärt mindre.

Men vilket är då den stora skillanden jag tycker att han borde ha insett?

Jo, i det första fallet är han hovnarr som häcklar sitt eget system, sina egna makthavare, och deras stelhet. Det är det här som är satirens viktiga uppgift. Och att driva med sig själv och sitt eget är alltid tillåtet.

I det andra fallet häcklar han nån annan. Då blir det genast mycket svårare.

Dels är han som sagt vår hovnarr och inte deras. Maktpilarna pekar neråt från honom till de som nu är upprörda. Han är medborgare i ett västland och de inte, och den som tror att vi inte har makt över dem kan kolla på hur våra frihandelsförhandlingar går till... nej, just det, de kan vi inte, för de förs i slutna rum. :P Men det är de förhandlingarna som är balanspunkten för världen.

Och det är där vi fortfarande utnyttjar vårt övertag maximalt för att behålla vårt övertag även i morgon, och samtidigt bäddar för att bygga en stark motkraft i form av militant islamism - ty en kraft föder alltid en motkraft. Människor vägrar att maktlöst se på hur länge som helst. De är uppfinningsrikare än så.

Dels är det också enligt min erfarenhet också väldigt svårt att skämta satiriskt över kulturgränser. Enkla och välvilliga skämt går för det mesta bra, men när det gäller satir måste man balansera på en rakknivsegg för att lyckas få fram sin poäng och skämtet måste vara värt kränkningen. Här har Vilks misslyckats så grovt att jag undrar om han ens har försökt att analysera hur han skulle uppfattas, eller om han rentav analyserat perfekt och slagit till på ömmast möjliga punkt.

På kränkningssidan har han valt att häda dubbelt: han avbildar profeten, och han avbildar honom som det "smutsiga" djuret hund (översätt till "råtta" och känn efter hur det känns). Det är nästan omöjligt att se det som nåt annat än en medveten kulturell provokation av det allra värsta slaget.

Och skämtet, referensen till rondellhundarna, tycker inte ens jag är mer än lite småroligt - och den torde vara fullständigt bortkastad på större delen av världens muslimer, som aldrig hört talas om en rondellhund.

Men hade det här nånsin kunnat bli nåt som det var värt att stolt spela ut yttrandefrihetskortet för? Ja, kanske. Om han hade häcklat nån aspekt av islamism som verkligen var ett problem och gjort det *riktigt* bra. Men jag fallerar att förstå vilket praktiskt problem det egentligen är att man inte får avbilda profeten, som hund eller inte.

Att ha problem med själva religionen i sig känns som samma andas barn som vår nysvenska religionsintolerans, där överhumanisten Christer Sturmark går på frontalattack på själva den religiösa tron i stället för att attackera de dåliga effekter han ser att den får. Jag förstår inte riktigt hur sånt går ihop varken med andan i vår grundlagsstadgade religionsfrihet, allmän hyfs eller för den delen ordet humanism.

Så, Lars, även om jag tycker att det är skit att du är dödshotad, tycker jag det vore bra om du valde dina fighter lite bättre nästa gång.

Flaggbränningen tycker jag egentligen bara är betalt och kvitterat - Vilks skändade deras största symbol, de skändar vår. Jag tycker det är lite pinsamt att regeringen finner det värt att protestera för en sån sak, de borde fatta att de är till för att skydda sina medborgare och inte sina symboler och i stället protestera mot dödshoten mot Vilks. Det visar att de är fast i det gamla vanliga endimensionella prestigespelet.

Naturligtvis är det rätt av regeringen att inte be om ursäkt för själva publiceringen. Men det vore inte fel att samtidigt påpeka att man personligen tyckte att skämtet var ganska klumpigt och onödigt. Sån Obama-artad nyansrikedom och kulturell respekt tror jag viktigt att man kan hålla, och jag tror att det skulle ta ner trycket mot Vilks att de som är upprörda fick en kvittens på att vi i alla fall lyssnat och förstått varför. Kom ihåg att de inte vet nåt om oss hur vi resonerar och vad slags folk vi är, långt borta i det nordliga västerlandet.

Reklam som kidnappat våra drömmar

2010-03-11T13:02:00.000-08:00

Reklammakarna är som vanligt duktiga på att sätta fingret på vad vi helst vill ha, och sen erbjuda oss en blek kopia av en lösning, om ens det.

Alltså, hur sorglig är inte en värld där "Håll drömmen vid liv!" är reklam för Svenska Spel, drömmen om glatt marcherande politisk manifestation kidnappats för reklam för bindor, och kreativitet och fantasi är saker som reklammakarna vill få oss att associera med - Absolut Vodka!?!

Är det verkligen det bästa vi kan hoppas på att få?

I min drömvärld betyder:

* "Håll drömmen vid liv!" till exempel garanterat icke-girigt och icke-segt riskkapital (båda delarna en chimär idag[1]) om du kan visa upp en bra företagsidé. Åtminstone betyder det något där chanserna att uppnå drömmen inte är ytterst nära noll, och villkoren inte suger.

* "Glatt marscherande människor" uppror mot... tja, kanske icke-demokratiska maktinstitutioner som IFM, Världsbanken och FN:s säkerhetsråd, icke-insynen i de handelsavtal vi fortfarande pressar på tredje världen för att behålla vårt försprång, arbetslinjen-macht-frei, eller nån annan av de idiotier vi fortfarande håller på med.

* "Kreativitet och fantasi" bara vad vi kan förvänta oss att få utlopp för och finna i vår vardag, hos vår kommun, i vår riksdag, i skolan, på våra arbeten, varje dag, spik nyktra. Man är jävligt illa ute om man börjar behöva flaskan för att släppa loss kreativiteten, och samhället är jävligt illa ute om det inte börjar inse att den måste tillåtas i alla människors vardag, och på varje ställe där den inte får finnas dör folks själar.

Är det verkligen en så jävla orimlig dröm?

[1] Detta kan jag säga efter egna och närståendes erfarenheter av fattigföretagande med hjälp av Almi Affärspartner. Bland annat för att "Vi Aldrig Får Slösa Med Skattebetalarnas Pengar!" (Så det är bättre att de med hundra procents säkerhet går åt till arbetslöshetsersättning än att de kan generera en chans att skapa antingen ett nytt företag, om det går bra, eller erfarenheter om företagande som kan användas senare i livet.)

Skoltjejer i Nigeria startar "laptopsjukhus"

2010-03-07T10:52:00.000-08:00

En av de bloggar jag följer är Mary Lou Jepsens på Pixel Qi, ett företag startat som en spinoff till One Laptop Per Child-projektekt för att vidareutveckla en datorskärm som dels har ett högkontrastläge så man kan använda den i direkt solljus och dels drar mycket mindre ström än dagens skärmar.

Idag skriver hon om den betarelease de tänker släppa till engagerade betatestare som bara väntar på att slita ut sin gamla skärm ur sin laptop och pilla in en bättre. Men framför allt skriver hon om sina erfarenheter från testningen av den första OLPC:n i Nigeria: en kombination av lutande bänkar med fem elever i varje, hårda betonggolv och en skärmsladd som lätt lossnade ledde till dåligheter.

Men vad hände då? Jo, en elvaårig tjej bestämde sig för att starta ett "datorsjukhus". Eftersom "alla vet" i Nigeria att bara tjejer jobbar på sjukhus, var det inget för killarna. Men tjejerna började vårda laptopparna i "sjukhuset", till att börja med genom att fixa de glappande skärmsladdarna, men sen också byta trasiga skärmar och högtalare. De lärde sig datorns "anatomi" på kuppen.

Jag ger mig tusan på att de inte ens tänkte på att det faktiskt var "teknik" de lärde sig. Se där ett snyggt sätt att inte låta fördomar ställa till det. För tänket inom felsökning och felfixande är ju förstås precis detsamma inom vilket fält det än är.

Vart tar stresshormonerna vägen, när män inte gråter?

2010-03-06T13:41:00.000-08:00

Idag har det blivit lite amatörforskning inom biologi gjord. Bakgrunden var att jag grät för första gången på ett tag, och upplevde lättnaden i det. Nån påpekade då för mig att tårvätskan vid emotionellt gråtande rent faktiskt var full av stresshormoner, som kroppen på så sätt gjorde sig av med.

Detta fascinerande faktum grävde jag vidare i, och hittade en utredning om hur tårar funkar och vad de innehåller. Där fanns förvisso också en del plattbiologiskt tvärsäkert dravel, till exempel om hur evolutionen i sin visdom sett till att män kunde pinka kvickt utan att sätta sig, vilket skulle vara bra när man jagade ullhårsmammut... Jag kan dock inte se att just det skulle vara ett överstigligt hinder för en eventuell kvinnlig ullhårsmammutjägare. Om vi människor kunde lära oss att använda spjut kunde vi nog fan lära oss att pinka vid rätt tillfälle också, så att nån halvminut extra inte skulle vara en katastrof. Men lyckligtvis behöver ju en tänkande människa inte kasta ut de fakta som finns i en text bara för att en och annan slutsats är förhastad, och där fanns några guldkorn.

En intressant faktoid (förvisso inte okänd) är att tårar kommer först när man sätter sig ner och slappnar av. Det är ju är lämpligt, både för att det är när faran är över man kan unna sig att se lite suddigt, och för att stresshormonet faktiskt behövs ända tills dess. Grejen är att i en modern teknostressvärld, där det inte finns klara gränser mellan stressituation och inte, är det inte alltid så lätt att nånsin slappna av tillräckligt för att göra sig av med hormonerna den vägen.

I alla fall inte för mig, man som jag är - och artikeln nämner också att det verkar vara rent fysiskt svårare för män att gråta ... eftersom de då skulle bli förblindade under stress och den obligatoriska ullhårsmammuten skulle döda dem. :P

Varvid jag invänder att de flesta kvinnor likaväl som män enligt ovan verkar ha ett system för att inte gråta just i paniksituationer där de själva är inriktade på handling... men kanske är det eventuellt så att mäns system för att undertrycka gråt lättare hänger sig i "stressläget". När jag är i mina downperioder kan jag ganska ofta känna att det vore jätteskönt att gråta, men jag har liksom gömt undan mina tårar nånstans, och jag kan inte hitta dem igen.

Här börjar det bli riktigt intressant, för artikelförfattaren börjar spekulera kring hur män egentligen gör av med sina stresshormoner. Hon gissar på andra sorters sekretion: svett går till exempel också bra. Inte konstigt att det är bra med workout och att dansa sig svettig - jag trodde det var mest att man skapade endorfiner, men det verkar vara mycket att rent fysiskt göra sig av med stresshormoner också. Urinerande nämns också som en möjlighet.

Men här slås jag av en misstanke. Det finns ett av killar rättså välkänt sätt att slappna av i samband med sekretion. Bäst är nog att låta seriefiguren Rockys flickvän beskriva det: "Du runkar alltid av en massa konstiga anledningar. För att du är ledsen. Eller för att du är stressad. Aldrig bara för att du är kåt."

Så. Hypotes: sperma innehåller stresshormoner. Tre sekunders Googlande ger en sida som kastar ljus över saken - och bingo: Prolaktin, en av de stresshormoner som det finns gott om i tårar finns där. Så, jag tror att jag kan tala om vad män gör för att göra sig av med sina stresshormoner i stället för att gråta.

Skattehöjning för vården eller inte - sluta käbbla och ta reda på!

2010-02-19T13:04:00.000-08:00

Återanvändning igen - en kommentar på Marie Morells kompetenta och sakliga men traditionellt svartvita blogginlägg med en fråga om vården och skatterna:

"Vad säger du? Tror du att höjd skatt i landstinget löser alla problem, eller måste vi jobba på ett annat sätt?"

Jag tycker att:

Kvalitetsarbete är alltid fullständigt nödvändigt. Själv jobbar jag inom IT och ser hur vi har fått slänga ut prestigen och införa peer review av all kod som skrivs, för att undvika regressioner, som gör att kunder och användare (och även utvecklare) blir... milt sagt missnöjda. Det har gjort oss väldigt gott, och är faktiskt ett roligare sätt att arbeta på.

Kvalitetsmagasinets nyhetsbrev är en bra källa till nyheter om lyckat, och misslyckat, kvalitetsarbete inom privat och offentlig sektor. Den borde ligga på varje fikarum i hela vården, för att sprida bra mönster och också nyttan av dem för personalen, så de kan se vad som finns att vinna för dem.

Dessutom är kvalitetsarbete ett bra rekryteringsställe. Chefer som kommer från verksamheten tenderar att glömma ekonomin. Chefer som kommer från ekonomiskt håll tenderar att hålla budgeten, men vara brutala mot verksamheten. Chefer som kommer från kvalitetssidan, däremot, kan se hur man prioriterar resurserna för att hålla kunderna så nöjda som möjligt med givna medel. Sånt kvalitetsarbete är dessutom enda sättet att klara neddragningar och fortfarande ha kvar en positiv känsla av att man utvecklar arbetsplatsen. Det finns ett nytt mätbart mål - kundnöjdhet. OCH personalnöjdhet. (Dels för det andra är nödvändigt för det första, och dels för att få med personalen på tåget.)

När kvalitetsarbetet är där finns det en mätbarhet. Det kan säga om man behöver mer pengar eller inte, och hur mycket. DOCK måste det kanske till extrapengar för att INFÖRA kvalitetsarbete. Det är inget man kan klistra på på utsidan, det måste till massiva satsningar.

Och gör man inte såna satsningar kan man inte sitta och säga att "det hjälper ändå inte med mer pengar.", för det vet man inte. Så, se till att lansera en kampanjjäkel och få fart och riktning på saker och ting! :)

Tycker jag.

Psykvårdsdebatt á la Linköping

2010-02-13T15:36:00.000-08:00

(Återanvänt och utökat från kommentar på Samtidsanalys blogg)

Jag var på en mycket underlig paneldebatt i Linköpings bibliotek för några månader sen. Anna Odell var där och var imponerande bra, fast hon inte kunde visa sitt videoverk om hur hon behandlades vid omhändertagandet, för att ingen tänkt på att biblioteket har glasväggar och det var ljust ute.

Några småsaker som kom fram var bland annat att:

1) Hennes fokus med hela projektet var att visa sitt eget omhändertagande på psyk för ett antal år sen ur en patientsynvinkel, så man kunde förstå hur kränkande det var. Hon var helt på det klara att det var nödvändigt att omhänderta i sig, det enda hon ville var att det skulle framgå med hur enkla medel man hade kunnat göra det mycket bättre.

(Jag sympatiserar oerhört starkt med det sen gången jag själv var inlagd (även om det i mitt fall var på eget bevåg och inget tvång behövde tillgripas). Själv skrev jag mitt eget förslag på förbättringar under tiden och lämnade till läkarna, mest för att ha nåt positivt att jobba med - det var nog rätt förvirrat, men jag tror det fanns ett och annat där som var användbart.)

2) Hon hade först kontaktat psykvården och försökt få iscensätta sitt eget omhändertagande - men fått nej, för enligt dem var en gång knäpp alltid knäpp, fast hon tillfrisknat för länge sen. Och nåt konstprojekt från nån (ex)patient ville de verkligen inte vara med om.

3) Sen hade hon rådgjort med en advokat och frågat om det kunde leda till lagproblem om hon gjorde det genom att fejka. Det trodde han inte - maximalt kunde hon få betala skadestånd för förbrukade resurser, men inget straffrättsligt. Det visade sig vara ... en felbedömning. ;)

4) När hon blev inlämnad av polisen efter ett omhändertagande som enligt den närvarande polisrepresentanten var alldeles onödligt brutalt, skjutsades hon direkt in på ett rum på psyk där hon las i bälte (alltså fastspänd på en bår.) En av grejerna hon ville visa med det hela var att just det psyket, där David Eberhardt, var chef, bälteslade patienter väldigt mycket oftare än andra psyken.

5) Genom en misskommunikation fick personalen på psyket veta att hon hade varit utsatt för ett sexövergrepp. Ändå spände de fast henne på en äldre typ av bår (utbytt på andra psyken) där benen spänns fast isär, och det första som hände var att nån drog ner hennes byxor och gav henne en spruta. Hon frågade sig om det verkligen varit särskilt lämpligt på nån som just hade blivit utsatt för sexövergrepp.

Nå. Tillbaka till själva debatten.

Alla i panelen - från psykvården, sjukvårdspolitiker, polis och andra - var rörande överens och sjöng hennes lov enligt samma visa - "först tyckte jag det var upprörande, det hon gjorde, men nu har jag minsann förstått att hon är bra för att visa på problemen"... - MEN det gick inte att konfrontera dem med VAD de var villiga att göra åt problemen och problematisera deras ganska ytliga lösningar lite, för inga publikfrågor tilläts! (Antar att de var rädda för att nåt psyko i publiken skulle yttra sig, fast de nyss sagt hur viktigt det var att "vi lyssnade på patienterna." - rent teoretiskt.)

Så jag fick vänta till efteråt med att konfrontera Finn Bengtsson, östgötsk riksdagsledamot, som tidigare i debatten sagt att det var ett stort problem att unga män inte sökte hjälp i tid.

Min fråga var om det problemet inte förvärrades med den massiva ungdomsarbetslösheten kombinerat med arbetsgivarnas fördomar och ovilja att ta minsta lilla chans på psyksjuka, diagnostiserade, och andra avvikande. I en sån kontext blir det lätt att man på inga vis vill ha en etikett eller diagnos eller identitet som psyksjuk, för då skulle det bli helt klippt omöjligt att få ett jobb.

Tyvärr blev han bara blank i ögonen och halkade slentrianmässigt in i att man måste ändra LAS för att minska ungdomsarbetslösheten. :( Jag hade gärna velat ha honom uppe på podiet när jag ställde frågan, jag tror inte han hade kunnat ducka undan lika enkelt där.

Ett mindre omtalat samband mellan skolk och krav?

2010-01-29T09:14:00.000-08:00

Från sr.se för några månader sen:

Problem med skolkande elever i Almåsskolan i Mölndal har lösts på ett speciellt sätt. Fem storskolkande tonårsflickor har nu lockats tillbaka till skolbänken i projektet "Elever som zappar skolan".

Personalen: "Vi var noga med att inte prata om vanlig skola"

– På vår skola, där det går ungefär 415 elever, så har vi ingen elev som är borta. Någon storskolkare har vi inte, säger Titti Ljungdahl, rektor på Almåsskolan i Mölndal.

De skolkande eleverna erbjöds ämnen de var intresserade av.

– De kanske gillade bild, hemkunskap eller slöjd till exempel. Då kunde de få det varje dag och började med det. Vi var noga med att inte prata om vanlig skola eller betyg. Vi lockade med ett lärande som inte hade med skolan att göra.

Hur länge pågick detta lekande med lärande?

– Att få dem tillbaka tog nästan ett halvår. Lika lång tid som de varit borta, lika länge har det tagit för dem att komma igen.

Så, vem tar Jan Björklund i örat och drar honom dit så han får lära sig ett och annat om vitsen med att inte ställa krav ett tag?

Vänstern måste börja snacka teori, och börja med Wilkinson & Picket!

2010-01-15T13:06:00.000-08:00

Det här inlägget består av en personlig bredsida mot svensk vänsters
antiintellektualism med ett guldkorn på slutet. Om du inte känner dig upplagd för det förra kan du hoppa direkt till det senare. ;)

Ända sen jag var teknist på åttiotalet (och Fredrik Reinfeldt och hans kompisar naturvetare, även om det var några år tidigare) kommer jag ihåg att vänstern aldrig nånsin brydde sig om att peka på några bra teorier om varför det lönade sig med rättvisa, solidaritet och de andra hjärteargumenten. De skulle bara räcka i sig själva.

Det var en strategi som funkade bra röstmässigt på den tiden, det var ju inte så att borgarna själva levererade några teorier som vanligt folk kunde köpa. Men jag märkte att det vänstern sa sällan övertygade de som ville tänka. De blev i stället förolämpade av att deras intellektuella invändningar mot det socialdemokratiska hjärtesnacket inte respekterades och togs på allvar.

De flesta av dessa som inte var till höger från början av blev det snabbt. Där (och i Mensa) kände de sig mer hemma och förenades i ett förståeligt idiotförklarande av vänstern och deras anhängare. Det torde inte komma som en överraskning att om man stöter bort de flesta som är intresserade av att tänka får man problem i längden - folk som kan tänka har potential att ställa till problem för en.

Och det är mycket riktigt dessa gamla naturvetare som nu styr Sverige, sen de lärt sig omsätta sina teorier till ett språk som folket förstår. Och socialdemokraterna har fortfarande inte förstått att de med sina universitet utbildat fram ett folk som allt oftare kräver hållbara teorier bakom hjärteargumenten för att köpa dem.

Den här intellektuella slappheten är ett oerhört idiotiskt misstag som jag vill spöa upp nån för. Det har gjort min generation övertygad om att det inte FINNS nån vänsterteori, bara missriktad god vilja.

Det ironiska är att fast den socialdemokratiska magkänslan för ekonomisk jämlikhet aldrig har letts i bevis, har den till väldigt stora delar funkat - vi har haft den största jämlikheten i världen och fortfarande ett fungerande samhälle med lika hög tillväxt som USA och EU i stort sen mitten på nittiotalet.

[Uppdatering: det har kommit fram att statistiken här nedan inte är lika solid som det verkade. Se kommentarerna.]

Men nu har nån annan äntligen gjort det vänstern försummat - samlat all tillgänglig statistik till en teori som visar att detta samband inte är unikt för oss utan gäller världen över. Det har ju inte fattats nyliberala experiment i världen sen åttiotalet, och själva har vi nordbor bidragit med en experiment i den andra änden, även om vårt snabbt verkar vara på avskaffande. Politiska experiment med hela länder är ruggiga att göra, och så fort nån vågar sticka ut hakan och göra ett ska man passa på att mäta och studera, och jag gnisslar tänder över att detta inte gjorts förrän nu.

Richard Wilkinson och Kate Pickett har publicerat en sammanställning av en stor mängd statistik och sett hur jämlikhet korrelerar med samhälleligt välmående, mätt med elva faktorer - bland annat fysisk och psykisk hälsa, drogmissbruk, fetma, antal fängelseinterner, social rörlighet, våld, tilltro i samhället, och tonårsfödslar. Nästan överallt är måtten bättre i samhällen med mindre inkomstklyftor, och ofta substansiellt bättre. Och de individuella måtten, som livslängd, ökar längs hela inkomstskalan - mest i bottenänden, men till och med de med höga inkomster lever längre i ett mer jämlikt samhälle.

Om det är så det ser ut borde det gå att vända upp och ner på hela den borgerliga teorin "vi måste öka klyftorna för att ha råd med vården" - till "vi måste hejda ökningen av sjukvårdskostnaderna genom att inte låta klyftorna öka".

Jag skulle vilja tidsförflytta denna statistik tillbaka till Åva gymnasium och en ung Fredrik Reinfeldt, som ett "därför" till hans "varför". Men i brist på såna möjligheter, låt oss börja ta hänsyn till den nu när vi debatterar hur vårt samhälle bör se ut.

Svar till Muharrem Demirok om Östgötatrafiken

2010-01-13T08:51:00.000-08:00

Linköpings centerkommunalråd Muharrem Demirok har på sin blogg efterfrågat åsikter om huruvida Östgötatrafikens chaufförer är trevliga eller inte.

Såhär är det, vad jag har sett: En del busschaufförer är oerhört sura, särskilt i stressade situationer, som det verkar bli gott om - man frestas att tro att schemaläggningen inte är gjord för att busschaufförerna ska kunna klara av den, utan utifrån nån annan slags mål.

Bussarna kommer också ofta ordentligt före utsatt tid, och det hjälper inte att ringa trakfikupplysningen och felrapportera om man står på en busshållplats med ungefärliga tider, inte ens när bussen kom tidigare än när den borde varit vid hållplatsen innan, som HAR en exakt tid. Och nu när man HAR realtidsinfo, varför inte presentera den på en websida, så man kan se var bussen är innan man går ut? Det vore en bra och fräsch användning av internet och infosystem, till skillnad från den "smidiga" javabaserade tidtabellsapplikation som skryts om på bussreklamen.

Somliga chaufförer är dock väldigt trevliga och hjälpsamma, förmodligen för att de är såna till naturen.

Det här är precis vad man kan förvänta sig om man inte har fått med sig alla på en trovärdig policy för hur kunder ska behandlas, och det kan man inte få om man kör över (dock förhoppningsvis ej bokstavligt ;) både kunder och anställda med jämna mellanrum.

Förändringsarbetet med kontantstoppet var oerhört klumpigt utfört, ombordbetalningssystemet med betalkort som aviserats redan 2007 kom aldrig på plats, chaufförerna var inte utbildade alls i att kolla sms-biljetter på diverse olika mobiler, vilket ledde till stor frustration. Hälften av chaufförerna struntade helt i att kolla SMS-biljetter för att hålla tiden i stället, och andra hälften blev rabiata, senare ville hälften att man skulle ha SMS-biljetten klar när man klev på och de andra trodde inte på att biljetten var äkta om de inte fick höra pipet när den kom. I den vevan blev nog många busschaufförer trötta på folk, som i vanlig ordning tar ut sina frustrationer på närmaste anställd. Och många resenärer också rättmätigt trötta på busschaufförer. Ingen ursäkt eller självkritik för detta har nånsin hörts.

I stället svarade Östgötatrafiken med "kunduppfostran" på affischer med en sur tant som mästrar "byt attityd, bli en vinnare!" och uppmanade till att köpa periodkort och slippa trasslet. Sånt går *inte* hem i det läget.

Alltsen dess har man försökt förbättra synen på Östgötatrafiken med diverse reklamkampanjer. Sånt räcker aldrig (och nån borde lära reklambyrån att man bara kan använda humor om mottagaren är i ett avslappnat läge i förhållande till avsändaren, och väldigt sällan i ett budskap som mottagaren kan uppleva som försämringar.)

Det som måste till är grundläggande förändringar i attityd hos FÖRETAGET Östgötatrafiken - att man börjar behandla både sina anställda och sina kunder med respekt. Först då kan man få alla chaufförer med på tåget... hrrm, bussen. Kanske måste det faktiskt kosta lite mer från kommunens sida, kanske räcker det med att man lyssnar mer för att ta reda på vilka de praktiska problemen är - jag vet inte. Men jag vet att man måste ha andra visioner och börja jobba med öppenhet och seriöst förbättringsarbete.

Framför allt, se till att införa nån slags klago- och förbättringsförslagssystem - förslagslåda på bussarna och website, och se till att det som det blir många klagomål på ingår i nästa upphandling att rätta till. Utan den kanalen är det alltid chaufförerna som får ta all frustrerad skit. Och det skulle signalera en större öppenhet och ödmjukhet, i synnerhet om man publicerade klagomålen offentligt, och till och med lät folk kommentera och/eller rösta på de som de prioriterade mest att åtgärda.

Här är ett företag som gjort ett "externt" buggrapportsystem där faktiskt 23 personer väntar på svar på ett attitydproblem hos just Östgötatrafiken.

Det finns en rapport till om Östgötatrafiken där - Östgötatrafiken har inte svarat på nåt av dem, fast de kontaktats. Det är inte så man sköter kundhantering i onlinevärlden. Där vårdar man snarare sitt Internetrykte som sin viktigaste tillgång. Det handlar inte längre om att aldrig göra fel, utan att be om ursäkt, kompensera om nödvändigt, och hantera felen så de inte upprepas.

Mer länkar till kundrapporter:
Reco.se där Östgötatrafiken har 5 kommentarer med i snitt 2 (av 5) i betyg.

En inte så välpolerad, men lik förbaskat lyssningsvärd rapport från en hårdrockare. ;)

Andra länkar av intresse för Östgötatrafikens track record för
attityd mot felrapporterade kunder och personal:

En rapport från 2005 där Östgötatrafiken felaktigt hotar med brott mot PUL för att en klagande person publicerat ett mailsvar från dem på nätet, och har heller inte diariefört hans tidigare klagobrev.

Citat av Leif Johansson, VD till januari 2009, angående att Östgötatrafiken polisanmält planka.nu som kämpar för en gratis
kollektivtrafik:

"Men busschaufförerna skulle slippa kontanthanteringen, något de länge önskat, på grund av rånrisken. Är inte det ett argument?

- Vi vill inte ha busschaufförer som inte vill ha kontanthantering. Kollektivtrafiken är inte till för busschaufförerna. Resenärerna ska mötas av människor, inte chaufförer som sitter i en bur, säger Leif Johansson."

Visserligen är detta citat ryckt ur sitt sammanhang, och dessutom svarade han inte på den aktuella frågan utan kom med en färdigpaketerad åsikt om den alternativa lösningen att ha plexiglasbur.

Men jag tycker det är anmärkningsvärt att inte se att det ovanstående är oförenliga villkor: om man vill att resenärer ska mötas av människor, måste Östgötatrafiken också till viss del vara till för sina chaufförer. Man kan inte förvänta sig att hitta en människa i en omänsklig situation. Och citatet "verksamheten är inte till för de som jobbar i den!" brukar oftast gå hand i hand med en hårdför personalpolitik där man slutat lyssna.

Island - för omväxlings skull ett västerland i skuldfällan

2010-01-10T02:39:00.000-08:00

Det som händer på Island just nu är mycket intressant. I korthet har en isländsk bank kraschat efter en våldsam spekulationsbubbla med expansion över hela Europa, och engelska och holländska kunders pengar har försvunnit. Det är inte helt oomstritt att det verkligen är Island som ska stå för hela bankgarantin, men England och Nederländerna hotar med svårigheter för Island att komma med i EU, och om problem att få behövliga lån av IMF om de inte betalar tillbaka.

Islands nya regering (den gamla föll efter våldsamma protester efter själva bubblan) har godkänt ett avtal som säger att pengarna ska betalas tillbaka, till priset av en våldsam skuldsättning av landet. En proteströrelse bildades, och en fjärdedel av islänningarna skrev på en namninsamling för att presidenten inte skulle godkänna avtalet utan en folkomröstning - som med all sannolikhet inte kommer att godkänna avtalet. Presidenten lyssnade, och en folkomröstning ska ske.

Här hörs en massa moraliserande gruff från England och Holland om att "man måste minsann betala sina skulder!", men när den isländske presidenten förklarar saken klarnar det hela - det handlar inte om OM man ska betala, det handlar om villkoren. Dessa är våldsamt hårda, tillbakabetalning av 40 miljarder kronor på femton års tid och en ränta på 5.5 procent. Det proteströrelsen i stället vill ha är en slags gammaldags CSN-avbetalning - max 6% av BNP ska kunna gå till avbetalningar. I själva verket togs ett beslut om detta i alltinget redan i augusti, men det räckte inte för England och Nederländerna.

Det är ett mycket mer realistiskt avtal, eftersom de hårda villkoren förmodligen ändå inte kommer att kunna mötas - man måste för det mesta faktiskt ha pengar till investeringar för att kunna skapa fler pengar för att kunna betala tillbaka. Det är alltid dyrare att vara fattig än att vara rik, det gäller för både individer och stater. Och för en långivare är det troligen bättre chans att få tillbaka pengarna om man inte är för girig och snor investeringskapitalet tillsammans med avkastningen. Och om det här skulle hindra IMF-lånen till landet är risken stor att unga människor helt enkelt flyr Island i stället för att hjälpa till och bygga upp landet, säger en av proteströrelsens talesmän.

Men det är tyvärr alltför sällan långivare förstår sånt, åtminstone innan låntagaren fått stå ut med ett stort antal hopplösa skitår till ingen nytta - annat än att det förstås ska vara en pedagogisk läxa. Men den extrabestraffningen torde inte behövas, det kommer att bli tungt nog att betala tillbaka ändå, och varken islänningar eller nån annan kommer att göra om det här i brådrasket.

Nu är det här inget nytt - så här har det alltid sett ut när den utvecklade världen velat kräva igen lån till fattiga utvecklingsländer genom IMF och Världsbanken. Lån som i de fallen ofta försnillats av tidigare korrupta regeringar i stället för att investeras, men länderna har ändå vägrats omförhandling av villkoren till något som verkligen är realistiskt för dem att betala. Joseph Stiglitz har skrivit mycket om detta, bland annat i "Making Globalization Work." Det nya är att nu är det en västerländsk demokrati som drabbas, och naturligt nog reagerar på precis samma sätt som de fattiga länderna brukar. Fast den här gången kanske vi har större utsikter att lyssna, för nu är det inte bara resonemangen som är vettiga, de kommer också från ett folk som liknar oss.

En annan intressant poäng är att det här också visar på att det ibland är bra för folket att ha en president som överklagandeinstans när regering och parlament håller på att ingå avtal å folkets vägnar som de avgjort inte vill.

UNHCR ska alla lyssna på - fast inte Migrationsverket

2009-12-30T16:11:00.000-08:00

UNHCR, FN:s flyktingorgan, har flyktingklassat ett antal personer ur Hmong-folket, som Thailand vill återbörda till Laos mot deras vilja. Ambassadrådet Liselott Agerlid säger att "då får man inte enligt internationell sedvanerätt skicka tillbaka dem till det land de har flytt i från".

Alltmedan vårt svenska Migrationsverk gång på gång utvisar flyktingar med UNHCR:s flyktingstatus efter eget godtycke. Hur ska vi ha det, egentligen? Gör vi oss inte bara löjliga om vi hävdar att nån annan ska rätta sig efter nån som vi inte själva lyssnar på?

Rätt lösning vore att Migrationsverket lyssande mer på dem, tycker Sveriges Kristna Råd i en rapport. Tillsammans med en hel hop andra bra och bistra saker, med verkliga människoöden som referens. Leve dem.

Migrationsminister Billström verkar dock inte tycka det är nåt problem att UNHCR säger att vi bryter mot grundläggande flyktingrättsliga principer. "- Skillnaden mellan UNHCR och den svenska positionen i den här frågan är att UNHCR har ett bredare mandat och ser på den här frågan i en mer kollektiv synvinkel", säger han. De kollar alltså på vad som faktiskt behövs för att få helheten att funka här på vår planet, medan det inte är en prioritet för honom. Också ett sätt att ta ansvar.

Det var den sakliga sidan av saken. På den känslomässiga sidan storgrät jag av ilska och sorg när jag hörde Euskefeurats flyktingarna i Stockholm för några månader sen. Och jag gör det fortfarande varje gång jag hör den. Nu till exempel.

Den här bloggen blev ganska kort, som ni såg. Jag ska försöka hålla det så - det är ett nyårslöfte till både mig och er. En av de kvantteoretiska satserna som jag funnit mycket talande, säger också att "det som kräver stora mängder energi för att hända, händer väldigt mycket mer sällan än det som kan hända i små portioner". Om det gäller blogginlägg också kan det hända att ni får läsa mig oftare än tidigare, också. :)

Folkpartiet och "straffskatten på utbildningen"

2009-11-04T10:27:00.000-08:00

Svepskälet är ett vanligt retoriskt trick i politiken. Tricket är att med kraft och patos peka på en verklig orättvisa som man vill åtgärda, och sen föreslå en åtgärd som kanske åtgärdar denna lite grann som en bieffekt, men framför allt är i linje med ens egna ideologiska mål och främst gynnar helt andra grupper som man vill gynna utan att kunna argumentera för det.

Jag har tidigare skrivit om Mauds Centern, som lyfter fram småföretagare som orättvist behandlade, men sen bara kan komma upp med det tredje bästa förslaget för dem, efter Miljöpartiet och... Vänstern! Mauds lösningar gynnar väldigt ofta storföretagen (och Svenskt Näringsliv, som vår moderate finansminister kallar ett särintresse) mycket mer.

Och Socialdemokraterna, som med sin kamp sett till att de industriarbetare de ursprungligen kämpade för numera är medelklass i de flesta avseenden, har förtvivlat svårt att släppa dem lite grann och rikta om sina insatser mot de som nuförtiden har de största problemen. Utom i retoriken, förstås, för på valaffischerna ska dessa samhällets minsta förstås fram i främsta ledet!

Nu vevar Folkpartiet upp en gammal goding: "Vi måste slopa värnskatten för att det är en straffskatt på utbildning." Låt oss skärskåda.

Korrelationen mellan de som utbildar sig och de som får en skaplig lön är väl ok. Men blir många av de som utbildar sig så välbetalda, mer än 42300 i månaden, att de drabbas av värnskatt? Nej. SCB har gjort en undersökning som visar att bara 17% av de som har en längre utbildning kommer över värnskattgränsen, och inte ens hälften av de som betalar värnskatt har en längre utbildning.

Att ta bort värnskatten skulle alltså både ge massor av pengar till folk som inte behöver betala tillbaka nåt studielån - och också fortsatt till dem som har betalat av sitt studielån för länge sen! Samtidigt skulle den inte ge nåt alls till de flesta som har ett studielån att betala, och dessutom har en lägre lön att betala det med.

Sämre träffbild för en föreslagen åtgärd har jag nog faktiskt aldrig sett.

Om man verkligen är intresserad av att göra det mer lönsamt att plugga finns det många sätt att göra det på. Ett är att skruva på studiemedlet och se till att höja bidragsdelen och minska lånedelen, så man inte får så mycket skulder till att börja med. Om man tycker detta låter för radikalt kan man i alla fall göra avbetalningar på studielånet avdragsgilla, så att man inte behöver betala av lånet med redan skattade pengar.

Detta skulle få precis den förbättring som Folkpartiet påstår att de vill ha, för precis de människor som har tagit risken att utbilda sig. Allihop. Och inga andra. Och precis så länge de behöver - tills lånet är avbetalt. Detta får Folkpartiet mer än gärna föreslå, tycker jag och mitt CSN-lån.

Men om de nu däremot prompt vill avskaffa värnskatten får de allt försöka med andra argument.

Ministerterrorister?

2009-10-17T13:49:00.000-07:00

Zimbabwe är ett kul land. Där anklagar man ministrar för terrorism. Man hade kunnat tro att terrorism var den maktlöses vapen och att en minister skulle ha smidigare sätt att få sin vilja igenom.

Men naturligtvis handlar det mer om hur internpolitiken ser ut i en afrikansk stat där en stenhård gammal frihetskämpe som blivit despot plötsligt till sin illa dolda besvikelse tvingats samregera med ett annat parti. När när det nu är så att han har polisen på sin sida, och vi i Väst gett honom det utmärkta allmängiltiga förevändningen "terrorbekämpning" att vifta med, har han fått ett behändigt slagträ att tukta sina meningsmotståndare med, och hålla dem sysselsatta med annat än att skapa politik man inte gillar.

Vilket ger oss ytterligare en fin liten illustration till varför vi bör ge fan i att tumma på medborgerliga fri- och rättigheter, till och med under påstådd attack. Såna exempel tas nämligen alltid upp allra snabbast av dem som vi gillar allra minst.

Vänstern hittar fel fel i moderaternas skattesänkarstragegi

2009-09-14T03:26:00.000-07:00

Expressen avslöjar att Nya Moderaterna syftar till att sänka lägstalönerna - vilket förstås leder till stort Vad-var-det-vi-sa från vänsterflanken.

Alltså, nog för att det nya med de Nya Moderaterna är att de hittat ett annat sätt att beskriva (och även förtiga) effekterna av det odödliga målet skattesänkningar - men det här tror jag faktiskt är en ren anka, och det är märkvärdigt att Thomas Östros är så oppositionskåt att han sväljer den.

Det är nämligen såvitt jag kan förstå så att det är "reservationslönen" man säger sig vilja sänka, alltså den lägsta lön som nån kan tänka sig att ta ett jobb för. Och det gör man ju automatiskt, lite grann, om man tar ut mindre skatt. Lönen sjunker då ur arbetsgivarens synvinkel, men inte ur arbetstagarens - och det blir då, enligt teorin, lite billigaare att anställa och fortfarande lika lönsamt att jobba. Alltså kokar det hela ihop till en sammanblandning av bruttolön och nettolön. Det borde varit enkelt att fatta om man bara kommer ihåg grundregeln att Moderaterna reflexmässigt räknar från arbetsgivarens sida. ;)

Jag tror inte att den här åtgärden leder till nån större woweffekt, det gör små förändringar sällan, man måste ställa till med en ordentlig rea för att folk ska ändra mindset och inte vara kvar i gammalt dyrt-att-anställagnäll.

Men framför allt, om man vore intellektuellt ärlig skulle man kunna utforma skattesänkingar som verkligen verkar i den här ändan av inkomstspannet utan att konstant läcka mycket mer pengar i den andra ändan, och få den här effekten ändå - men det är ju inte en prioritering hos högern, eftersom den samtidigt anser att sånt läck kommer tillbaka i form av privatförmögenheter som blir riskvilligt kapital.

Vilket i sin tur är en teori som läckt som ett såll ända sen åttiotalet. (Även här hade man kunnat utforma skattelättnader just för pengar som används som riskkapital - men inte för det som läcker ut i andra riktningar. Miljöpartiet har länge föreslagit skattefria etableringskonton, som redan finns i Danmark, för att få den effekten.)

I slutändan kanske det också faktiskt finns fog att säga att även en konstant nettolön minskar i ett läckande system - om alla andra får mer extrapengar medan din lön står still, och strikt marknadsmässig prissättning råder (något som högern kämpar som lejon för) - då minskar din relativa köpkraft obönhörligt.

Men i stället för att skjuta in sig på de här viktiga punkterna spiller mycket av vänstern, och vad värre är socialdemokraternas mest synlige ekonomiexpert, just nu sin ammunition på att visa att de inte förstår de ekonomiska teorier som borgarna jonglerar med sån elegans. Det är riktigt pinsamt. Det är dags att ta "know thine enemy" på allvar så att man kan bekämpa honom med hans egna vapen - blank teori.

Hur kommer de undan med det? eller aldrig-bemöta-argumenten-tendensen i politiken

2009-07-21T16:05:00.000-07:00

Nu har hafts semester. Det har varit mycket bra. Min själ är påfylld av den där växtkraften man hittar på små musikfestivaler, i det här fallet i Skåne, och i vardagligt umgänge med människor som är viktiga för mig.

Men det tänker jag inte skriva mer om just nu. Snarare om några små tankar som haft tid att bubbla upp till klarhet i min hjärna under tiden.

Temat är "Hur kan de komma undan med det?"

Påstående ett, av Jan Björklund i en i övrigt mycket bra och mångfacetterad radiodebatt om skolpolitiken (icke citerat ordagrant, ett avsteg från min egen vetenskapliga ambition, men nära nog.)

Socialdemokrat i debatten (vars namn jag dessvärre har glömt):

"Problemet med Jan Björklunds styrning av den svenska skolan mot större disciplin är att den går tvärs emot all forskning om hur vi bäst lär oss saker."

Björklund duckar frågan.

Socialdemokraten tar om en gång till.

Björklund, irriterad: "Men nu får du ge dig! Det vet du lika bra som jag att alla forskare inte är överens i detta!"

Och sen... går debatten vidare! Efter ett sånt retoriskt trick som säger precis ingenting. Det är en självklarhet att alla forskare inte är överens, och det vore i själva verket närmast oroväckande om de vore det, sånt luktar grupptänk. Ska resonemanget ha något som helst vetenskapligt värde måste man gå i alla fall lite djupare och kolla vad

a) de *flesta* forskare säger
b) vad den nyaste och mest underbyggda forskningen säger, och vartåt forskarna verkar skifta uppfattning.

Hur får han komma undan med det?

I synnerhet som man numera vet väldigt mycket om hur en bra inlärningssituation ser ut, men att den med vår nuvarande syn på offentliga kostnader som just kostnader i stället för investeringar dessvärre är mycket dyrare än vad vi anser oss ha råd att kosta på våra barn - FAST folk i undersökning efter undersökning säger "JA, vi är villiga att betala mer i skatt, om det bara går till vård, skola och omsorg!"

Påstående två: Maud Olofsson i debattartikel i nästan varenda lokaltidning i landet, verkar det:

"Sveriges småföretagare är strävsamma entreprenörer som skapar arbetstillfällen. De sätter fart på ekonomin och bidrar till vår gemensamma välfärd."

Rätt och riktigt, och ingen blir gladare än jag de gånger Maud verkligen kämpar för de småföretagare som hon säger sig vilja kämpa för. Men vad handlar artikeln om? Överdrivna bonusar i storföretagen! I och för sig skriver hon att det är riktigt att protestera mot dem, och att hon bara vill att man inte kopplar ihop dem med småföretagarna, men... varför i herrans namn koppla ihop dem alls, när ingen annan gör det? Eller i alla fall peka på VEM som gör det - för att visa att man inte bara bankar på en halmgubbe som man själv satt upp för att kunna slå ner, för att än en gång profilera sig som Småföretagarnas Enda Hopp?

Maud verkar ofta leva kvar i en allmänföretagarfientlig tid som nog kanske har funnits men som jag aldrig upplevt, uppväxt på åttiotalet som jag är. Vad jag sett den senaste tiden är det ingen som helst brist på entusiasm över småföretagare som grupp - och jag har inte heller hört ett enda sammanklumpningsgnäll mellan de väsensskilda saker som en storföretagsledare och en liten entreprenör ju faktiskt är.

Så, varför kommer hon undan med att fortsätta blanda ihop de där korten? Ett kirurgiskt snitt där, tack, så att hon aldrig mer lyckas med tricket att skjutsa fram de små i förgrunden i argumentationen och valrörelsen, och sen fortsätta förbättra villkoren för de stora, så att de kan fortsätta att konkurrera ut de små. Inte för att inte socialdemokraterna också varit fena på samma trick i många år - peka på de riktiga låginkomsttagarna under valrörelsen och säga "alla ska med", och sen mest bry sig om välavlönade medelklassmetallarbetare.

Påstående tre, ur artikeln "Södermalm är till salu", RE:PUBLIC service, v34 2009.

Margareta Björk, moderat politiker i Södermalms kommun som nu säljer ut stora delar av verksamheten utan att ens ställa upp med ett kommunalt alternativ i upphandlingen, är allergisk mot ordet "vinst":

"Jag kallar det inte vinst, jag kallar det överskott. När vi fick överskott inom kommunen häromåret på viss verksamhet kunde vi göra engångsinvesteringar på inventarier och utrustning. Det måste också enskilda verksamheter kunna göra. Vi skaffade nya möbler, gjorde upprustningar och bjöd personalen på fest."

Det finns inte ord för vilket icke-resonemang det här är. Ingen protesterar mot att de måste KUNNA göra sånt, frågan har i stället alltid varit om verkligen GÖR det - eller om de delar ut vinsten till aktieägarna och i bonusar i stället. Det är de senare vinsterna (som Attendo care i samma artikel självklart tycker ska uppgå till 10%, det måste de nämligen i privat verksamhet!) som det handlar om.

Hur kan tricket att blanda ihop överskott och utdelad vinst användas fortfarande utan att användaren blir uppläxad och får skämmas ögonen ur sig? Mest tydligt i Svenskt Näringslivs lilla julsaga som skulle visa hur viktig vinst är?

Jag misstänker att svaret står att finna i att alla politiker numera lärt sig att man aldrig bemöter på motståndarens argument, man lägger hellre fram egna för att styra mot en diskussion som man hellre vill ha - den stora fighten är att sätta agendan, inte att vinna skärmytslingar. Det är en slags verbal judo som kan vara väldig viktig och användbar att kunna.

Men när den används precis hela tiden och man därmed låter varje politiska läger få ha och behålla sin egen sanning som aldrig bemöts och bryts mot de andras, har man offrat sanningen för ett enkelt maktresonemang - det som flest redan tror just för ögonblicket är rätt, helt enkelt, oavsett hur sanningen ser ut, och hur troendet skulle kunna förändras i alla fall långsiktigt om det på allvar utsattes för sakligt argumenterande.

Man gör gott i att fatta att sånt faktiskt är en sorts fascism. Och att om man hemfaller åt sådan tankeröta i debatten, fast man mycket väl skulle kunna motivera sina argument och motbevisa motpartens, finns det alltid andra som kan ljuga större i faggorna. Dessas argument tål i och för sig inte sanningen, men har man då sedan länge satt ett debattklimat där ingen längre bryr sig om såna petitesser, då kan man vara illa ute.

Vetenskaplighet och internetanonymitet som vapen för demokratins försvar just nu

2009-06-18T14:56:00.000-07:00

Det är mycket nedslående (absolut inget skämt avsett, snarare tvärtom) med situationen i Iran. Efter så lång tid, när ett hopp äntligen tänts, verkar det genast ha släckts igen. Och en sån regression är det värsta av allt, i synnerhet för en ung generation.

Å andra sidan skapar tider som dessa också hjältar, och saker som mitt hjärta längtat länge efter händer plötsligt.

The Pirate Bay heter just nu The Persian Bay, och länkar direkt till TOR och andra proxyanonymiseringstjänster som satts upp för att hjälpa iranier att diskutera oupptäckt på nätet, i ett läge när direktaccess till Facebook och andra sociala forum stängts ner inom landet. Det här kan komma att betyda massor för hur den här konflikten slutar. Och Arena står för en gångs skull tårögda över piraterna, när de nu omsätter det de är allra bäst för i verkligheten. Jag tyckte redan för flera år sen att pirat/integritetsrörelsen skulle börja med att ägna sig åt att hjälpa kineser att komma runt The Great Firewall Of China - och nu har världen äntligen vridit sig dit.

Och när det gäller en annan av mina favoriter, att kämpa med sanning och vetenskaplighet som vapen mot lögner, har Avaaz.org startat en blixtkampanj för att göra en "valplatsundersökning" med ett välrenommerat telefonuppringingsföretag - det kommer inte att ge exakta siffror, men det kan ändå avslöja med om de uppgivna siffrorna överhuvudtaget verkar i närheten av rimliga.

Det är troligt att det finns saker att hitta - det finns flera mystiska anomalier i röstfördelningen som pekar på att det finns substans bakom protesterna om valfusk, och inte bara frustration.

Och framför allt - resultatet kommer att finnas tillgänglig innan Väktarrådet kommer med sin bedömning om huruvida det hela gått rätt till eller inte - vilket kommer att inverka på vad de kan stå och säga utan att näsan växer synbart på dem.

Jag klistrar in hela nyhetsbrevet från Avaaz nedan, det är mäktig läsning med tankeklarhet och känsla i samklang, framför allt länkarna på slutet för att man ska kunna göra sig en egen uppfattning.

====

Dear friends,

Millions of Iranians are taking to the streets in outrage at evidence that Thursday’s election was stolen – let’s support a rigorous exit poll to establish the truth of how they voted before it's too late:

TAKE ACTION NOW!

Iran is on a knife-edge, with millions of voters taking to the streets in outrage as evidence mounts that the government may have massively rigged and stolen Thursday's election. The regime has cracked down brutally on the protesters and is imposing a blackout on Iranian society -- shutting down domestic and international media, the internet and even text-messaging.

The voice of Iranians may have been silenced at the polling booth, now the regime is attempting to silence them everywhere else. Facing beatings and gunfire, the opposition is organising mass demonstrations and a general strike. We can’t afford to let the regime dismiss the voice of the people -- the truth must be heard.

Avaaz is urgently organising a rigorous “exit poll” of Iranian voters and a media effort to publicise it -- working with an international polling firm to do a telephone survey of Iranian citizens to ask how they voted. We urgently need 10,000 Avaaz members to pitch in a small amount each to raise $119,000 in the next 24 hours and give Iranians a powerful new way to be heard -- follow this link to view video from the streets of Tehran and support this exit poll to find out the truth:

https://secure.avaaz.org/en/iran_vote_truth/

Public polling in Iran is heavily restricted, and no-one else is mobilizing fast enough to fund an international exit poll. It's urgent that we pitch in. A telephone poll won't be 100% accurate, but the difference between opposition and government claims is massive -- a rigorous poll can show which claim is remotely near the truth.

Unlike Western organizations, Avaaz's global network has a strong membership in Iran and across the Middle East. Backed by a respected polling firm, our effort will be harder to dismiss by Iranian conservatives. We'll send the poll results to the media and help our members in Iran to rapidly and virally spread the news despite the regime's blackout.

Messages have been flooding in from our Iranian members -- from Fariba: “20.000.000 people have lost their votes for peace and human rights. The government wants to use this votes for every thing but PEACE. Avaaz is a Persian word too and means voice -- hear our ‘avaaz’”. From Mahmoud: “The government has stolen the vote the people. The people in the street are beaten badly by the police. Now now now do not lose the time”. Stand with Iranians now and help their voices be heard:

https://secure.avaaz.org/en/iran_vote_truth/

This election matters to us all. Iran is a major regional power, and the international community is seeking diplomatic engagement that holds a key to peace in the Middle East. But hawks and extremists on all sides want war instead: a conservative coup in Iran could destroy all our hopes.

The conservative Guardian Council, headed by a key Ahmadinejad ally, is reviewing the vote over the next 9 days -- our poll can be ready before they give their verdict, to counter any further rigging and the violent purge that could follow.

There is a real possibility that democracy will prevail. Ultimate power in Iran lies with Ayatollah Khamenei, who may have backed the rigging -- but he is hired and fired by the Assembly of Experts, chaired by ex-President Rafsanjani who has condemned vote-fixing. If Rafsanjani and allies can get enough votes on the Assembly this week, they can press to re-open the results, even to remove Khamenei from power. A scientific opinion poll could be a powerful piece of evidence.

In the next 72 hours, the Iranian people will try once again to be heard. Let’s help make sure their voices are not silenced -- follow this link to see their courage and donate now to help fund the exit poll:

https://secure.avaaz.org/en/iran_vote_truth/

With hope,

Ricken, Graziela, Paul, Pascal, Alice, Brett, Paula, Milena, Raj, Raluca, Taren and the whole Avaaz team

Sources:

1. The Guardian: "Iran's regime cracks down on opposition and media", 16 June 2009
http://www.guardian.co.uk/world/2009/jun/16/iran-protests-election-recount

2. Al-Jazeera: "Supreme Leader Under Pressure", 15 June 2009
http://english.aljazeera.net/news/middleeast/2009/06/2009616184556951795.html

3. "Evidence that the Iranian Presidential Election Was Stolen", Juan Cole, 13 June 2009
http://www.juancole.com/2009/06/stealing-iranian-election.html

4. More detailed analysis by a polling expert of "fishy numbers" in the results announced by the interior ministry:
http://www.fivethirtyeight.com/2009/06/iran-does-have-some-fishy-numbers.html

5. One of many active live-blogs:
http://andrewsullivan.theatlantic.com

6. #IranElections - live, unfiltered updates via Twitter from Iran and around the world
http://twitter.com/#search?q=%23iranelection

Om rättigheten till Internet och dess begränsningar

2009-05-25T12:18:00.000-07:00

Idag är jag en miljövänlig återanvändningsbloggare, och återanvänder en kommentar jag gjorde i diskussionen efter ett av Nixons inlägg i debatten om huruvida tillgång till Internet för en användare är en grundläggande rättighet som inte kan åsidosättas utan föregående domstolsbeslut. Det är en intressant diskussion, eftersom det liksom vänder på steken - för det mesta vill de många bloggare som är lokala säkerhetsansvariga ansvara för säkerheten hos sina egna användare på bästa sätt och är därför mestadels massivt emot integritetskränkande förslag från statens håll - men här handlar det i stället om lagstiftning för att skydda användarna mot de lokala säkerhetsansvariga själva.

Ovant, men kanske användbart i vissa fall - än så länge är i alla fall den idealistiska och bloggande delen av den skaran, som Nixon, självlärda förstagenerationsnördar som själva tar oerhört stort ansvar för sina användares väl och ve och fan inte inskränker saker i onödan - men det finns också andra, som hörs mindre i debatten eftersom de inte är särskilt idealistiska eller engagerar sig i onödan, och ofta säger "det går inte" och "det kan vi inte ta ansvar för" när de egentligen menar "det orkar vi inte lära oss hur man gör på ett vettigt vis".

Eller för att vara lite rättvisare, "det tror vi innerst inne inte om oss själva att kunna lära oss", eller det än mer förståeliga "det har vi tamigfan inte tillräckligt mycket med tillräckligt betald tid för att (ha lust att) lära oss!" Eller alla kombinationer därav, med varierande mängd av dagens sanning och självbedrägeri.

Min erfarenhet är att landsting och kommuner har en stor andel såna, och vår kanske största bedrift i vårt företagande i TakeIT var att bräcka loss Jämtlands Läns Institut för Landsbygdsutveckling ur klorna på "IT-processen", så att de fick makten att lösa sin datorsituation efter eget gottfinnande i stället för att leva med dålig service, en säkerhetsnivå anpassad till vården (fast ändå med gott om saker att klaga på i säkerhetsväg om man visste var man skulle leta), till ett hutlöst pris. Jag minns fortfarande ett kvitto som satt på en anslagstavla första gången vi var uppe på anläggningen där det stod:

Problemet ej åtgärdat.
Kunden ej meddelad.
600 kr.

Det stod vi roat stumma över ett tag. ;)

Hursomhelst, för att återkomma till ämnet, OM nu lokala säkerhetsansvarigas begränsning av användares användning av Internet ska regleras, står det klart att det måste finnas undantag för väl motiverade nödfall. Följande skrev jag hos Nixon:

Hm.

Som jag ser det här kokar det ner till det klassiska liberala "frihet, men inte frihet att inkräkta på andras frihet."

Jag har själv haft ansvaret för ett skoldatornätverk i Jämtland, och där hände det ofta att en glömd bittorrent på en elevdator "förtryckte" hela det utgående nätverket så att det blev oanvändbart för alla användare.

I det fallet fanns helt enkelt inget annat val än att stänga av användarens port på switchen tills han lovat att han slagit av bittorrent - annars var det tvärstopp och panik för de bitar av skolan som sysslade med massivt informationsarbete och alltid måste få i väg försenade och jättestora filer till tryckeriet NUUUU...! ;)

Det var heller aldrig nåt större problem att förklara för eleven varför man varit tvungen att knäcka hans koppling tillfälligt, så länge man talade om effekten av den kvarglömda bittorrenten - den respons man fick var alltid av typen ett skuldmedvetet "... eh, ojdå, sorry." Precis som reaktionen *ska* vara i såna fall.

Jag tror starkt på att tekniskt välmotiverade tillfälliga avbrott av det slaget måste ingå i vad man får göra som nätverksansvarig. Annars kan man inte ta det ansvar för nätets funktion för alla andra som man måste, och då kränks som sagt alla andras frihet i stället.

Däremot tror jag det finns en bra möjlighet att reglera hur rena "sanktionsavstängingar" avsedda att till exempel inskärpa reglerna vid upprepade övertramp får fungera, och i vilka fall de alls får tillämpas. Jag tror det kan vara användbart att ha en bra policy där så att det inte kommer till rent godtycke - det är ju trots allt också viktigt att inte hamna i äldre tiders skoldatoranvsvarigas standardsvar "NEJ!" på alla frågor som börjar med "får man..." ;)

Det är dock inte säkert att den policyn behöver förankras i lag, det som hamnar i lagar blir ofta varken precis det man tänkt sig, eller vad som behövs om fem år. Det kanske är nåt som skolöverstyrelsen, högskoleverket, eller nån annan dylik instans kan fila fram?

Lag kan möjlighen föreskriva att det måste FINNAS en sån policy och ett sätt att överklaga den, eller tillämpandet av den?

Inga pirater på ungdomsfestival!

2009-05-22T07:40:00.001-07:00

Uppenbarligen är Piratpartiet bannade från Vallarocken.

"Högre instans" hotar enligt uppgift att Valla Folkhögskolas fritidsledarutbildnings utbildningsbevis sitter löst om pirater får komma och EU-kampanja.

Undrar just om förbudet är generellt för alla politiska partier - såhär ett par veckor innan EU-parlamentsvalet? Jag vet faktiskt inte om jag tycker att ja eller nej är sämst svar på den frågan.

Vems frihet ska exporteras?

2009-05-21T07:48:00.000-07:00

Tomas Lindbom skriver en fantastisk blogg om Frankrike, ett land som i mycket är Sveriges totala motsats. Bland politikerna - mycket fokus på idéer och debatter, lite fokus på att faktiskt åstadkomma något för folket. Bland folket - mycket fokus på debatt, men ännu mer på fysisk handling, såsom att bränna McDonalds, dumpa gödsel på stadshustrappan och strejka i tunnelbanan - jag har hört från en kompis som bott i Paris att Paris har världens enda tunnelbana som tamigfan är byggd för att kunna strejka i - den är redundant, så om en linje strejkar kan man ändå ta sig fram, fast det blir lite knöligare. Fantastiskt.

Hursomhelst undrar man då som svensk vän av ordning (eller oordning, om man varit på plats i Paris och njutit av det fullständiga myllret av självtillräckligt liv och kultur där) hur ett sånt samhälle faktiskt kan fungera. Då är Tomas blogg en bra källa.

Nu senast skrev han om förhållandet mellan USA och Frankrike och varför det gnisslar emellanåt, varpå jag själv fick tillfälle att kommentera om min upplevelse om det hela: när jag stod framför Charles de Gaulles staty på Champs d'Elysees och läste ett för en svensk nästan skrattretande högtravande citat om att "Frankrikes frihet skulle vara en fyrbåk som man skulle föra ut i världen." Aha, tänkte jag, det är DET fransmännen och amerikanerna bråkar så högljutt om - VEMS frihet det är som ska spridas i världen. Fullständigt logiskt käbbel inom vilken exportbranch som helst.

Vi svenskar är inte mycket för sån export - på gott och ont, vi vet att de där friheterna exporteras alldeles för ofta med påtryckning, antingen med vapen eller ekonomi. Vissa delar av vår svenska/nordiska smak har vi dock exporterat alldeles för lite - den hade funkat mycket bättre härhemma om vi bott i en värld där orättvisorna varit mera utjämnade. Nu får vi välja mellan att antingen börja försöka vränga världen åt vårt håll igen eller att ta att vi själva blir vrängda. Och tvärtemot vad vår styrkedyrkande utrikesminister verkar tycka fråntar det faktum att vi bara är 25 miljoner nordbor (vaddå bara, förresten) oss inte skärpan i våra argument - om vi nu vågar finna en röst att föra ut dem med igen. Många i världen väntar på att vi ska ta bladet från munnen igen, och inte bara hojta in i den ljuddämpade kammaren EU, där tydligen ingen kan höra dig skrika.

Yes! Till och med den vägen går att svänga om till framtiden!

2009-05-20T15:55:00.000-07:00

En sak som som gör mig riktigt oroad i diskussioner om energiinvesteringar är när det ser ut som om man kommer att bygga in sig i en återvändsgränd som man inte kommer att kunna ta sig ur, eftersom man låst in så mycket pengar och prestige att man inte kan tänka om. Kolkraft har hittills varit i den kategorin för mig.

Men nu har nån kommit på den egentligen rätt uppenbara idén att kolkraftverk faktiskt kan eldas med biobränsleinblandning, och att det till och med skulle kunna vara en vettig väg till att göra Europas kraft grönare, och det rätt snabbt också.

Så, snart verkar snart sagt alla vägar som man käbblar om vara modifierbara till att leda till en grönare framtid.

Utom fissionskärnkraft, som vad jag har sett (motbevisa mig gärna) fortfarande är ett i längden ohållbart och i grunden omodifierbart monlitiskt monster med inbyggda säkerhetsrisker (och därmed nödvändig sekretess och hemlighetskultur), inte minst kopplade till globala energiberoenden (jämför hur Ryssland nu kan sätta press på folk via sina naturgasleveranser), och kärnvapenspridning.

Precis som på Internet är finmaskiga nätverk och stor andel lokalproduktion framtiden inom energi, det är jag helt övertygad om. Det är helt enkelt mer redundant, mer robust och mer demokratiskt.

Zaremba i Tornedalen

2009-05-18T04:04:00.000-07:00

Jaha. Det var väl det man kunde tro. Leve Zaremba, igen. Han har ännu en gång visat att det finns grävande journalister med ryggrad kvar i det här landet. Jag håller inte alltid med honom, men jag beundrar hans envishet och ständiga vilja att lysa upp saken från ett annat håll.

Nu har han gjort vad ingen annan gjort, och faktiskt gått och pratat med den där zigenarfamiljen som enligt samstämmiga media "hållit en hel by i skräck" i byn Vojakkala i Tornedalen. Och med människor runtomkring som har en annan bild av dem än den som kommit fram hittills.

Sonen som till slut tog till yxan när hans beväpnade och kriminelle granne hade skändat hans mors grav är alltså förmodad aspergare, zigenare och lämnad med fullt ansvar för sin egen "integration" i en Tornedal där listan med släktens fiender förs över från far till son i bastun. (Erkänns, det sista är min fördom om Tornedalen utifrån Populärmusik från Vittula och säkert draget till sin spets, men de Tornedalingar jag pratat med har intygat att Mikael Niemi ibland är alldeles för nära verkligheten för att vara riktigt rolig för dem.). Och dessutom baktalande både från press och lokala politiker. Alla tänkbara underlägen rolled into one, intersektionalitetsteoretikers värsta skräckexempel. Nån som tror att det kommer att gå bra?

Och om jag inte, som vissa kommentatörer på andra bloggar om det här föreslår, genast flyttar till Tornedalen för att visa att jag visst skulle kunna tänka mig att bo granne med den här familjen beror det mer på olika aspekter av Tornedalen än på familjen. Jag har oftast i mitt liv funnit de som stått utanför mindre problematiska än de som är alldeles för benägna att hålla sig innanför genom att utesluta andra. Och Zaremba har ju också lyckats intervjua folk i grannskapet som verkar tycka detsamma.

Jag påstår inte heller att det är lätt att lösa såna här problem. Men det är viktigt att förstå alla sidor och göra ett seriöst försök. Att ta ansvaret för att göra förklaringen så mångnyanserad som den behöver bli för att man ska kunna komma fram till en lösning. Här har man i stället jobbat stenhårt på att göra den så enkel och polariserad som möjligt - och längs den vägen finns ingen lösning annat än våldsdåd, här likaväl som på Balkan.

Betong-Margot, pirater, libertas och MP i Fighten om Lissabonfördraget

2009-05-08T11:21:00.000-07:00

Jaha, EU-valet börjar driva in i sikte. Idag har jag tagit reda på vad Piratpartiet tycker i en av mina hjärtefrågor, nämligen Lissabonfördraget - ni vet, det där som irländarna försökte ha ihjäl med ett folkomröstningsnej rakt genom hjärtat, men som lik förbannat visade sig odödligt.

Det retar mig nåt alldeles enormt att:

a) det inte folkomröstas i hela EU i såna här frågor - en konstutition är inget att ta lätt på, det är ett uttryck för hela värdegrunden i det område det gäller. Jämför hur Barack Obama med vördnad försöker återuppväcka den amerikanska, och beundrar dess elegans med "checks and balances" som ska balansera makten och förhindra inte bara att en minoritet förtrycker en majoritet, utan också det motsatta.

Och värdegrunder är fan nåt att folkomrösta om. Tekniskt finlir må politikerna käbbla om utan att störa oss, men när det handlar om värderingar är det VÅRA värderingar som det ska räknas, inte deras.

b) när man nu gör det nånstans (för att Irland faktiskt HAR en konstitution som tvingar dem att göra det - sedär vad en välskriven och demokratisk konsitution kan göra!) är det helt otänkbart att ta ett nej.

Jag skrev för något tag sen om Margot Wallström, som uppenbarligen har på sin agenda att få in folkviljan till Bryssel. Därför var det en oerhörd besvikelse att se henne agera proffspolitisk stenmur på den direkta frågan om Lissabonfördraget från en politisk reporter: "is there anything the voters could do to get rid of this treaty?" Sånt blir jag allt annat än stolt av att höra på svenskbruten engelska.

Jag menar, har hon inte förstått nånting på Kung Görans misslyckande med Euron - när folk mest av allt ville täppa till hans "stolta men inte nöjda" trut, och tala om för honom att de tyckte han höll på med fel saker? Fattar hon inte att det är vad folk gör om det verkar som om man inte lyssnar på dem, utan i stället tjatar om att man måste nogsamt analysera varför de röstat nej, för att kunna lägga upp frågan på ett sätt som de kan rösta ja på i stället?

Det är klart det är så man gör, men först måste man allt ödmjuka sig och säga "nehej, förlåt, tillbaka till ritbordet." Men det är just dit man inte vill, eftersom EU-s ledare "invested so much political capital and time and engery in this" att de inte vill släppa det - hennes egna ord! Fattar hon inte hur det låter för oss i folket som skiter i hur mycket politiskt kapital de slängt bort för att de inte frågade oss först vad vi tyckte att de borde köpa för det? (Plötsligt inser jag att "politisk kapitalism" vore en bra beskrivning på det där prestigefenomenet jag djupt ogillar, att politiker tydligen aldrig får ha fel och ändra sig.)

Nå. Två liberala rörelser är på väg in i EU, Piratpartiet och Libertas - startade av en irländare som känner sig så överkörd i just Lissabonfrågan att han gick och startade ett paneuropeiskt parti. Det känns som om ändring är på gång.

Och nu när Piratpartiet visade sig ha samma inställning som jag i den här frågan (läs gärna Christian Engströms blogginlägg, den är en bra introduktion till varför jag ogillar fördraget i sak) kan jag tänka mig att rösta på dem - om jag inte ger Miljöpartiets Carl Schlyter förnyat förtroende, han verkar också föga förvånande stå på min sida i det här.

Jaha, upp på FRA-barrikanden igen...

2009-05-02T04:25:00.000-07:00

Jag har en god vän som är superdatortekniker. Han en av de mest kompetenta människor jag känner och jag avundas honom hans eftertänksamma och balanserade sätt att koka ner ett långt och avancerat resonemang i några få meningar som får med alltihop.

Han har engagerat sig långvarigt och uthålligt i FRA-debatten, och för länge sen efterfrågat en detalj som varit fullständigt ofullständigt beskriven i regeringens olika försök till FRA-lagar. "Detaljen" gäller hur finkornig avlyssningen ska vara - hur mycket trafik som ska kunna sökas igenom automatiskt för att hitta mönster. Detta är förstås väldigt viktigt, för att man inte ska ha möjligheterna att filtrera igenom stora delar av svenska folkets trafik på köpet bara för att man fått ett domstolsutslag på att man får lyssna på en enda människa.

Samtidigt vill förstås FRA ha ett så smidigt system som möjligt, och smidigast blir det naturligtvis om de har möjligheter att med några få knapptryck ögonblickligen kan dra igång en ny avlyssning mot vem-man-nu-vill efter ett domstolsutslag utan att några fysiska kablar och externa filtreringsutrustningar ska behöva kopplas in hos operatören. Och så smidigt kan det bara bli om har tekniken för att lyssna på så mycket som möjligt ständigt fysiskt inkopplad.

Vilket är just vad vi informationstekniker vill undvika, eftersom vi har inbyggt i ryggmärgen att se kreativt på information och vad man kan göra med den, och därmed ser alldeles för många möjligheter att osynligt gå runt reglerna och missbruka ett sånt system.

Egentligen är det ytterst ironiskt att vi sen sjuttiotalet, när datorer började dyka upp på bred front i administrationen, har en datainspektion som hindrar myndigheter från att upprätta och samköra databaser utan goda och välbelagda anledningar - samtidigt som hela Internet inte är nåt annat än en gigantisk distribuerad databas, och att vi med ett ständigt inkopplat FRA-system får alla de tekniska möjligheterna att samköra och söka efter hjärtans lust.

Och enda anledningen till att Datainspektionen inte säger stopp och belägg är att datat inte ständigt finns samlas hos en myndighet, utan finns live, därute hos medborgarna. De verkar inte fatta att det är precis samma sak, om man har de tekniska sökmöjligheterna.

Sedär en skillnad mellan mig och min vän - han hade aldrig snurrat iväg i såna utvikningar. ;)
Tillbaka till ämnet - hur finkornig ska avlyssningen göras.

I lagen har man använt den nyuppfunna generella termen "signalbärare", nåt som fått oss tekniker att gå i taket av frustration - vi gillar när man använder redan existerande tekniska termer så att man kan veta exakt vad man talar om. Ska man uppfinna egna, för att de är mer generella och påstått "teknikneutrala", får man för tusan tala om exakt vad de motsvarar i existerande teknik.

Att införa osäkerhet och därmed finta sig ut ur den akuta situationen tills opinionen lugnat sig är ett synnerligen ovetenskapligt och oärligt sätt att ta sig fram på. På engelska kallas det "FUD campain" - att försöka vinna genom att sprida "fear, uncertainty and doubt" och tekniker och vetenskapsmän hatar sånt hjärtligt.

Det går helt klart in i de debattekniker som Barack Obama vist nog slängt i soptunnan i sitt försök att få en vettigare politisk debatt. Och i nätdebatter ingår det i "netiquette" att ge tusan i sånt fulspel utan i stället hålla en saklig ton och redovisa länkar till sina källor. Visst, det finns gott om folk på nätet som bryter mot detta, men de blir mestadels tillrättavisade och inte lyssnade på.

Nu, tre kvartal efter att debatten stod som hetast, har man på uppmaning av Lagrådet äntligen specificerat termen "signalbärare", som är den minsta enhet som ska kunna avlyssnas - och det visar sig att det är en väldigt stor enhet. Det handlar otvivelaktigt fortfarande om massavlyssning.

Så, själv blir jag inte ett smack förvånad. Det här var bara att vänta sig, såna här ideologiska frontalkollisioner tar många år att lösa. Nu är det bara att masa sig upp på barrikaden igen, och föra liv på bloggar och i alla media man kan. Och skicka en integritetskämpe till Bryssel. Det finns såna från många partier, men vill man vara säker kan man kolla Piratpartiets EU-program. Kanske upptäcker man att de är långtifrån så rabiata och oborstade som de framställts som.

Munvatten mot dålig EU-lukt?

2009-04-19T23:18:00.000-07:00

Idag hittade jag en rolig liten referens till ett dokument som läckt från EU-korridorerna:
"Vademecum on Access to Documents"

Det är en liten fickmanual för hur EU-anställda under handelsdirektoratet ska hålla sin konversation med särskilt lobbyister för stora företag fri från saker som ideella organisationer skulle tycka var smaskens om de begärde ut dokumenten - vilket de kan enligt "Access to Document requests under EU regulation 1049/2001", EU:s motsvarighet till offentlighetsprincip.

Vademecum betyder vid närmare eftertanke "gå med mig", alltså nåt man alltid ska ha med sig, så det förklarar förstås titeln. Men det blir ju ganska lustigt om man, som jag, tolkade det som ett försök att parfymera konversationen så att den stinker mindre - för att dölja att det fortfarande är nåt ruttet i botten.

Seghetsbidragande anledningar?

2009-04-16T13:55:00.000-07:00

Det snackas mycket och engagerat just nu om regeringens krisagerande jämfört med resten av världens - är det rätt att satsa mindre nu för att kunna satsa mer senare, eller ska man "go all in" direkt? Räcker det? Räcker det inte?

Ett av mina favorittrick är att just när debatten är som mest upphetsad, titta helt i den ANDRA riktningen, bort från allas fokus, för att se om nån möjligen försöker smyga förbi nåt där utan att nån ser. (Amatörtrollkarlar brukar hata en för den reflexen.)

Och i andra riktningen från den här debatten hittade jag följande små möjliga bidragande anledningar för att regeringen att sega med att vidta expansiva åtgärder, rent utöver det de säger (och säkert också tror på):

1) Never let a crisis go to waste, säger Obamas kampanjstrateg David Axelrod, och det tror jag att de Nya Moderaterna inte är sena att ta till sig. Marknadsideologoin säger att i lågkonjunktur ska det olönsamma dödköttet rensas ut, för att kunna ombildas till nåt som lönar sig bättre. Från höger ser det alltid ut som att samhällets mesta dödkött sitter samlat i en stor klump i offentlig sektor - så varför pytsa ut pengar nu, innan krisen gått så långt att Marknadens Osynliga Och Oerhört Praktiska Hand hinner pressa ut så många anställda ur offentlig sektor som möjligt? Som sen kan ersättas med förträffliga, lönsamma privata aktörer när krisen väl är över. Det är ju så det ska funka, ur den synvinkeln. Att träda in för att skydda just offentlig sektor från att nås av markandens krafter vore ju faktiskt rent naturvidrigt för en marknadsliberal.

2) Rent valstrategiskt - pengar spenderade nära valet är alltid effektivare valfläsk, så varför bränna pengarna redan nu? Om det skulle bli så illa att de ändå måste brännas kan man ju se till att få största möjliga valmässiga effekt för dem.

Jag vet inte i hur stor utsträckning de bidrar, de här punkterna, men jag tror inte de är helt overksamma. Och att det kan vara nyttigt att i alla fall ha dem i sin verktygsarsenal för att analysera vad som sägs i debatten.

Obama - where can we get one of those?

2009-04-10T15:29:00.000-07:00

Det är ju helt makalöst. Varje gång jag ser karln gör han allting rätt. Han är helt enkelt en stor man, i kraft av dels sin kapacitet och dels sin respektfulla mänsklighet, medan det känns som våra svenska politiker krymper till små pyttefigurer med allt sitt enögda käbbel. Tao-te-ching i verkligheten - den ledare som inte blåser upp sig utan sänker sig själv till folkets nivå, kommer folket att höja till skyarna.

Titta på den här presskonferensen inför G20-mötet, tillsammans med Gordon Brown, till exempel.

På hur han får en fråga rakt i ansiktet om det inte är Amerika som ställt till med finanskrisen - och desarmerar den genom att dels medge att många av de institutioner som varit inblandade har varit amerikanska, dels att man världen över lite väl lättvindigt följt USA i spåren, och till sist att det viktiga inte är att fördela skulden, utan vad man nu gör för att rätta till det hela - och där har Amerika verkligen varit i framkant hela vägen.

Med en svepande judo-rörelse har han erkänt journalistens synpunkt, och fått fram sin egen, alla har ansiktet kvar, och frågan har blivit uttömmande besvarad. Briljant.

Och på hur han beskriver att världen inte längre kan lita på USA som "motorn" - vi måste alla vara motorer för att den globala balansen ska funka. Det är stort att höra, och jag hoppas att vi fattar det härhemma. Mycket av våra låsningar kommer sig av att vi inte tror att vi kan skapa något på egen hand, att vi inte tar vara på våra resurser och idéer, utan i stället satsar på att göra det som görs i USA fast bättre och billigare. Vi måste börja känna igen en bra idé när vi ser den härhemma och våga satsa på den - och nej, högern, det kommer inte att börja hända bara för att vi tar bort skyddsnäten. Det handlar mer om hur vi ser oss i världen och vad vi tror kan vara möjligt här än om nånting annat. Till exempel handlar det mer om er ofta upprepade fördom om det sosseskadade folket, och hur självuppfyllande den blir.

Men tillbaka till ämnet - var hittar vi en sån härhemma? Det vore just en sån som skulle kunna tala om för oss vilka möjligheter vi egentligen har, så att vi verkligen förstod det. Har ni sett nån blir jag glad om ni kommenterade.

Vårtecken - ofokus och grannlåt

2009-04-02T14:22:00.001-07:00

Nu börjar det bli vår. Fåglarna och grannarna tävlar om vem som hyllar den intensivast, de förra med sång och de andra med eurodisco. Jag antar att det är samma energiska livsglädje de uttrycker.

Själv har jag drabbats av det stensäkra vårtecknet dåligt fokus. Myror i tankarna, som lätt flyr iväg till nåt helt annat än det man skulle. Det leder ibland till att man plötsligt finner sig själv svarande på ett bra inlägg på nätet sen en timme tillbaka, i stället för att jobba.

Nå, när nu olyckan varit framme måste jag ju få återanvända min egen text till att fylla på min blogg, i alla fall. Det jag svarade på var en suverän text av Magnus Ljungkvist som dissekerar mediadrevet och dess förutsägbarhet.

Magnus,

suverän artikel. Jag har alltid fått en dålig smak i munnen av drev, hur illa jag än tyckt om offret.

Du har här blottlagt mycket av mekanismerna bakom hur drevet blir självgående, men jag skulle vilja addera en liten tanke jag haft om den grundläggande psykologiska drivkraften som gör "svekavslöjanden" får sånt genomslag.

I en parlamentarisk demokrati styr folket genom att utse ombud. Dessa ombud känner man sällan personligen, man är tvungen att lita på den bild de själva ger, även om man numera vet att den ofta är skapad av skickligt PR-folk för att se bra ut. Därför är man aldrig säker på att man inte bara blir lurad, och reagerar blixtsnabbt på varje indikation att det kan vara så.

Med en allt snabbare och mentalt krävande värld finns också mindre och mindre tid för enskilda medborgare att hålla reda på vad ens parlamentariker har för sig, samtidigt som vi vet att det är vårt ansvar. Alltså blir det viktigt att så fort vi får fokus på att nåt inte stämmer, måste personen BORT så fort som möjligt. Vi litar inte på att minnet finns kvar till nästa val - möjligtvis vårt eget, men knappas "folks" minne - folkets eget folkförakt är inte mindre än politikernas.

Jag har länge önskat mig en lösning på den här saken - ett enda ställe, där man lagrar information om varje svensk parlamentariker. Vad vederbörande har gjort, tal hon hållit, förslag hon drivit, hur hon röstat, länkar till pressklipp och blogginlägg.

Om vi visste att det inför varje val fanns ett ställe att gå till och bli påmind om allt sånt här innan vi lägger vår röst, tror jag att vi skulle ha lättare att släppa pitbullbettet som uppstår när drevet går, och överlåta åt de demokratiska processerna att rensa ut det som rensas skall i stället för att hemfalla åt ögonblicklig utmobbning.

Kommer eventuellt den nya sajt som du nämner i din presentation att göra nåt sånt här? Jag hoppas.

Att räta upp världen med Avaaz.org som hävstång

2009-04-02T12:26:00.000-07:00

Det har hittills aldrig slagit fel. När Avaaz.org kontaktar mig och ber om en namnunderskrift, då är det:

a) ett bra syfte

b) en perfekt tidpunkt att leverera mitt namn och miljoner andra till dit de faktiskt verkligen gör nytta - till exempel i näven på en tysk miljöminister att vifta med under ett G8-möte

c) väluttryckt, välunderbyggt, fullt med känsla men fritt från slagord och fullt av respekt, och med vederbörliga referenser i form av länkar.

Jag känner mig helt enkelt som en webanvändare ska - som en VD som får en perfekt executive summary av sin perfekta sekreterare, bara att ögna igenom, humma gillande, och skriva under.

Den här gången gällde det att delta virtuellt med sitt namn i en marsch med gröna hattar inför G20-mötet i London, för att propagera för ett globalt räddningspaket, ett slags globalt grönt new deal. Det handlar om att få fart på hela världen genom att vi som samlat på oss av den största delen av rikedomarna av globaliseringen går samman och sponsrar grön utveckling av de som drabbas hårdare än oss både av finans- och klimatkris - och på så sätt får fart på världen igen.

Helrätt, anti-protektionistiskt och därmed ett sätt att fortsätta med frihandel fast äntligen börja se till att alla får skälig del av vinsterna, och framför allt Keynes ideer om att få fart på samhället genom att ge folk pengar att handla för, fast nu översatt till en världsskala där pengarna inte har nåt utomlands att läcka. Och förespråkat av en nobelpristagare i ekonomi. Men nu pratar jag för mycket; läs själva!

Learning by ruling

2009-03-14T06:27:00.001-07:00

Det är med drivkraftiga regeringar som med småungar, verkar det - man kan förklara hur många gånger som helst att det de prompt vill pröva inte kommer att funka och att det dessutom kommer att göra ont, men de lär sig sällan förrän gallskriket är ett faktum. Vad gäller ungar är det väl positivt att människan är så beskaffad, det leder ju till att man ständigt testar gamla inrökta halvsanningar på nytt, och själv får en känsla för hur det funkar. Men skillnaden mellan regeringar och småungar att det sällan är på regeringen själv det gör ont.

Det ska faktiskt sägas till alliansregeringens fördel att även om de inte lyssnar innan de följt sin ideologiska bana till smärtgränsen verkar de faktiskt i rätt stor utsträckning göra det efteråt, när kurvorna pekar neråt. De har tagit den här posten för att de verkligen TROR på kapitalet som nåt annat än girigt och kortsiktigt, om man bara ger det chansen och pekar in de ekonomiska incitamenten på rätt håll.

Men när man då satt sitt goda namn i pant som garant för detta är det klart att det gör ont när man inser att det inte var så enkelt. När kapitalet inte nöjer sig med nåt mindre än monopol och statsstöd för att sätta sig i rörelse - typiskt vad som händer när pengaskyfflande för pengaskyfflandets egen skull blivit alldeles för starkt, på bekostnad av att driva företag för att man verkligen vill åstadkomma något bra utöver bra balansräkningar. Den sista sortens företagande finns förvisso, men den tenderar att bli utsvulten och sedd med misstro av pengaskyfflarna. Hur ska man som verksamhetsagnostisk placerare kunna lita på någon som inte brinner främst för att tjäna pengar?

De nya moderaternas pressekreterare Per Schlingmann har nyss upptäckt detta. Här har han ställt sina avsevärda färdigheter i PR och kommunikation till förfogande, och så visar det sig att det näringsliv han kämpat för att öppna upp chanser för inte alls är så solidariskt genomhyggligt och vist som han trodde. Tacka fan för att han blir arg, det skulle jag också bli. Därför avlossar han nu en drapa som jag väntat länge på.

De här tongågnarna trodde jag ärligt talat aldrig jag skulle få höra från en centralt placerad moderat - han erkänner till och med att det måste finnas en koppling mellan utvecklingen av svenska direktörslöner och svensk arbetsmarknad, inte bara mellan direktörslöner i resten av världen, och att den inte funnits under lång tid. Om man formulerar om det på ett annat sätt klagar han alltså över att klyftorna i Sverige har ökat, och erkänner att det överhuvudtaget finns något sådant som en för hög lön. Nyliberaler torde svimma av högt blodtryck.

Så kan det gå när man själv får ta över rodret och de egna teorierna och fördomarna synas - samtidigt som hela världen slutligen tröttnat på det nyliberala experimentet i och med att det kom en kris i stället för den belöning man väntat på för att man låtit högdjuren få roffa åt sig mer och mer.

De nya moderaternas kännetecken har ju varit att fördela Ansvar, men ända tills nu har ansvaret helt hamnat på arbetstagarsidan - arbetsgivarna har förutsatts vara kloka och goda och rationella. Det har nu visat sig leda till besvikelse efter besvikelse, och därför är det förbannat välgörande att höra rakt ut att även arbetsgivarsidan anses ha ett ansvar. Kanske är det Obama som inspirerat i att erkänna att det finns fula företeelser även på den egna sidan som behöver kritiseras.

Frågan är dock om det stannar vid prat, eller om det kan bli dags för incitament även på den sidan. Då kommer det att bli väldigt tätt i mitten, med allians och sossar i princip stående på varandras fötter, fast förstås fortfarande lutande ut så långt åt höger respektive vänster som möjligt med munnen och budskapet - så att ingen ska förstå att praktiken numera i princip är densamma.

Fast på andra sidan finns förstås insikten kvar att om man piskar kapitalet för mycket kommer det att försvinna nån annanstans i denna nyflyktiga värld - och att det är dags för ett alternativ.

Eftersom det bara är vänsterpartiet som verkar både acceptera och föredra alternativet att köra saker i offentlig regi när kapitalet vägrar, ser jag för mig nån slags framtid med samfinansiering från det offentliga och det privata av alla de där tjänsterna som inte är så "heta" just nu att de kokar av sig själva. En "bounty" från samhället för den som vågar kicka igång nåt som behövs - i stället för att man ska vara tvungna att flörta ett svårflörtat och kortsiktigt kapital. För utan alternativ kommer kapitalet aldrig att vara tvunget att ändra sig.

Parallellt med detta måste man förstås också prioritera upp det internationella arbetet med att att räta upp världen så att orättvisorna och vinstchanserna inte är så förbålt olika överallt. Då kommer det att bli mera lockande att stanna hemma och jobba i en kultur och ett affärsklimat man känner till.

När statsministern blir rojalist

2009-02-25T14:22:00.001-08:00

Man vet att man är illa ute, tänkte jag idag, när statsministern beskriver nyheten om det kommande kungliga bröllopet som ett ljus av hopp i mörkret.

Men sen kom jag på att jag dessförinnan sett att handeln räknar med att dra in miljarder på kungabröllopet, med alla hitresta turister och högdjur som ska shoppa omkull Stockholm.

Då blev det plötsligt krass ekonomisk verklighet av det hela, och jag kunde andas ut. Det är oroande när folk plötsligt börjar visa upp nya drivkrafter och glädjeämnen i krissituationer, då vet man inte var man har dem - men att glädjas över affärsmöjligheter för AB Sverige är ju helt i linje med den gamle gode Reinfeldt.

Själv grunnar jag över en idé jag fick från den sista artikeln:

"- Tror du att det kommer att komma speciella bröllopssouvenirer?
– Jag hoppas det. Det vore jätteroligt. Figurer eller vad som helst, säger Olle Norberg."

Vad som helst. Hm. Man kanske ska undersöka möjligheterna att tillverka ett containerlass dalahästformade och kurbitsmålade vibratorer med texten "Enjoy Sweden!" på. Eller "From Sweden with love". Eller "Swedish sin - the original and best." Och med ett litet diskret "Queen size" nånstans.

Bristande kvalitetskontroll - på Kvalitetsmagasinet?

2009-01-21T15:09:00.000-08:00

Den här gången verkar Kvalitetsmagasinet ha sluntit lite på sin egen kvalitetskontroll, eller vad säger ni om den här rubriken:

Anställ både morgonpigga och kvällströtta

I övrigt är de en ypperlig tidskrift. Den är bräddfull med forskningsrapporter om vad som egentligen ger kvalitet i arbetslivet (här till exempel en studie som visar att fritt gymmande på arbetstiden lönar sig), så man kan komma loss ur sina gamla fördomar. Och praktiska framgångs- och bakslagshistorier om kvalitetsarbete, så att man kan inspireras och lära sig av andras erfarenheter, både inom privat och offentlig sektor. Finge jag råda skulle den ligga i lunchrummet på varenda offentlig institution i landet.

Och jag har märkt att prenumerera på deras nyhetsbrev är ett bra botemedel för offentlig-sektor-utvecklas-ju-aaaaldrig-depression.

Äntligen kom den, finanskrisen!

2008-10-05T05:59:00.000-07:00

Inte så roligt för de som drabbas, förstås. Men vi människor verkar vara fullständigt oförmögna att tänka om, bryta oss loss från masshysterin, tänka själva och bli varse den annalkande väggen vi håller på att köra in i - förrän det säger smack! och vi sitter där, uppsmetade.

Men nu har vi tydligen kommit in i ett "window of opportunity" när det gäller kritik av frifräsande nyliberalism. Äntligen kan det kanske därmed komma fram att inte heller nyliberalism är fri från fel, att det finns en möjlighet att missbruka även det verktyget. På så sätt kan den hamna i verktygslådan med alla andra att använda vid rätt tillfälle, men fan inte till allting. Det finns inget verktyg som passar till allt.

Från höger kommer chefen för Timbros mediainstitut Roland Poirier Martinsson, med en bra liknelse mellan (ofrihetlig) socialism och nyliberalism som utopier med problem att komma fram till målet, vilket är precis vad jag också noterat - i land efter land där man släppt på regleringarna och väntat på att pengar ska "sippra ner" från de som blir rekordrika till de i botten har man fått vänta lika förgäves som man i Sovjetunionen väntade på att proletariatets diktatur skulle vara över och det äkta kommunistiska drömsamhället skulle sätta in[1].

Och från vänster kommer tankar från Bo Rothstein om att det är USA:s oförmåga att fördela inkomsterna och skapa trygghetssystem som gjort att folk inte har några marginaler, varpå de osäkra lånen förfaller som flugor så fort konjunkturen går ner och folk förlorar jobben.

Kritik mot detta kommer förstås från nyliberalt håll om att staten snarare borde låtit bli att skapa bolåneinstitut som lånar ut till de som inga marginaler har. Det är förvisso sant i sig, men man kan ju fråga sig hur man annars kunde ha löst problemet med att folk måste ha nånstans att bo utan att använda ekonomiska styrmedel för att öka byggandet, nåt som nyliberalismen finner otänkbart.

Själv använder jag gärna det rödgröna verktyget post-produktionism för att resonera om det hela - det är så viktigt för oss att tillväxten (och därmed sysselsättningen) hålls uppe att vi lurar oss själva att acceptera försäljning av allehanda osäkra produkter med mördande reklam och allehanda skumma metoder, däribland subprimelån. Och SMS-lån. Och tusen slags kontokort.

Vi skaffade exempelvis nyss ett gemensamt Hemköp-Visa-kort för att dela på våra matinköp, och hela affärsmodellen formligen stinker "vi försöker allt vi kan att lura ner er på minus, så vi får skuldränta av er!"

- det är omöjligt att få ett kort utan kredit
- det är omöjligt att välja "konto eller kredit" vid betalning som man gör med ett vanligt bankkort
- det är omöjligt att kolla saldot i kassan
- det är omöjligt att få nån slags automatisk varning när man går ner på minus
- man kan kolla saldo på nätet, men med två dars fördröjning från senaste uttag

Till råga på allt är kontoutdraget bakvänt. Plus (det normala tillståndet, alltså) betyder "skuld" och minus betyder "tillgång"!?! Det är så herrans ointuitivt att de måste skriva en liten brasklapp vid sidan av för att folk missförstår det så ofta.

Och trots gedigna försök att hålla oss skuldfria, nog fan lyckades de sätta dit oss andra månaden, när vår uppmärksamhet glappade. Såna här saker är typiskt vad som uppkommer på en marknad där grupptänket börjat sätta fart med mantrat "säljsäljsälj" och drevet går. Idéer som normalt sett skulle anses osunda blir plötsligt "så man gör". Tills väggen kommer, då man börjar tänka efter om det var så smart att få folk att ta fel köpbeslut på fel grunder.

Så, hej kris och välkommen! Tack och lov att du inte dröjde längre.

Har medborgarna en skyldighet att balansera sig?

2008-08-15T05:20:00.000-07:00

En typisk politikerskada verkar vara förutsättningen "man måste vara perfekt balanserad för att vara värd att lyssna på." Det definierar raskt ut en hel del gott folk med lyssnansvärda åsikter - en åsikt är faktiskt, tvärtemot vad reglerna för det politiska fulspelet säger, en åsikt och ska beaktas sakligt - det vill säga helt oavsett vem som kommer med den och vederbörandes övriga åsikter. Detta är vetenskaplighet, den kraft vi ofta säger ska styra vårt sekulära samhälle, men som vi ständigt behöver påminnas om hur den fungerar.

Inom själva politiken kan det förstås vara praktiskt svårt att samarbeta med obalanserade personer och fortfarande uppnå nån slags resultat, så där må det finnas visst fog för åsikten.

Men när politiker går ett steg längre och dyvlar på folket kravet att vara balanserade - en och en och inte som en massa - för att vara värda att lyssna på - då har de tagit mönstret för långt. Här har vi dagens exempel: Göran Petterson, moderat riksdagsledamot, yttrar sig på sin blogg som följer:

"Det framgår allt klarare att de mest högljudda motståndarna till mycket stor del består av individer med ett kraftigt asymmetriskt politiskt intresse."

"Kraftfullt assymetrisk politiskt intresse", alltså. Varje människa i Svea rike måste alltså med andra ord balansera sig själv perfekt för att hans eller hennes åsikt ska räknas. Det gör det omöjligt att låta var och en få tycka vad de vill, och sen låta den klockformade normalfördelningen över befolkningen ta hand om balansen.

Själva grejen med att ha en representativ demokrati som vår är ju att vi inte ska behöva ha kapacitet och tid att ha den balansen själva - om den då plötsligt krävs av oss ändå för att bli representerade kan vi ju lika gärna införa direktdemokrati, för då vore vi alla vår egna politiker.

Och vad ska man vara symmetriska i förhållande till? Om politikernas egen balanspunkt förskjuts (i till exempel en mer "säkerhetsmässig" och maktpolitisk riktning som skett nu efter 9/11) är det vår förbannade skyldighet som folk att stå kvar och vara ett "assymetriskt" ankare tills världen kan komma till vett och sans igen.

Det är dock inte det allvarligaste problemet med Göran Pettersons artikel. Det är att han dels fokuserar på misstänkliggörande i stället för att ge oss de sakargument för FRA-systemets behövlighet som vi efterlyst - ska ankaret flyttas ska vi allt få veta varför det är nödvändigt.

Och som om inte det skulle vara nog har han enligt vad jag sett dessutom helt statistiskt fel.

Till exempel skriver han följande:

"För många av dem är det inte frågan om att finna en rimlig balans mellan rikets säkerhet och skyddet av den personliga integriteten. Det finns enligt dem ingenting som kan rättfärdiga något som helst intrång i den personliga integriteten. Skrapar man lite på ytan så torde man finna att flertalet av dessa debattörer även har svårighet med andra statliga "intrång" på deras frihet. Det torde finnas en mycket stark korrelation mellan motstånd mot FRA-lagen och motstånd mot personnummer, skyldighet för banker och arbetsgivare att lämna kontrolluppgifter till skattemyndigheterna samt skyldigheten att uppge bostadsadress till myndigheterna."

Jag har själv inte det minsta emot personnummer och de övriga saker som nämns, men däremot massiva problem med FRA-lagen. Om det gäller er också, gå gärna till Görans blogg och skriv det i ett enkelt inlägg - det skulle vara kul om den kunde förvandlas till en improviserad opinionsundersökning till motbevis för hans tes. :)

Schlingmann har målat in sig själv i Newspeakers Corner

2008-08-13T00:45:00.000-07:00

Per Schlingmann, moderaternas spin doctor och newspeaker, har varit väldigt effektiv i att lansera det Nya i de Nya Moderaterna, och genom nyhetsbrev lära alla moderater en ny gemensam jargong i vilken det främsta ordet är "utanförskap". Sånt newspeak är ruggigt effektivt när det gäller att förvända huvet på folk - men som med alla verktyg måste man känna till deras begränsningar. Det förvånar mig oerhört att Schlingmann inte verkar göra det.

Det viktigaste med newspeak är att det kommer smygande. Det måste bli en självklar del av kontexten, av hur man tänker på frågan. Lyckas man med det har man vunnit redan från början, helst till och med utan debatt överhuvudtaget.

Men nu försöker Schlingmann i ett internt mail till moderaterna att döpa om "FRA-lagen" till "antiterrorislagen" - mitt under brinnande debatt! Jag misstänker och hoppas att följande kommer att hända:

1) det kommer som inte att funka - när folk väl hamnat i debattläge har de fått igång sitt mentala immunförsvar och är ytterst känsliga för att bli manipulerade, själva tricket med newspeak är att påverka dem innan de hamnar där.

2) det kommer att explodera rakt i ansiktet på honom - när sagda immunförsvar reagerar blir folk asförbannade. "Trodde de att de skulle kunna lura oss så lätt?"

3) när folk blir asförbannade på någon kopplar de på sin minnesfunktion och börjar repa upp allt som kommer från samma källa och fundera på om de blivit lurade där också.

4) samt litar aldrig på samma källa igen, och förhoppningsvis blir de en liten aning bättre på att känna igen själva newspeakfenomenet också och reagerar snabbare nästa gång.

Så med lite tur kan det hända att Schlingmann genom en enda massivt klumpig manöver repat upp hela sitt tidigare arbete, och kommer att åka ut på öronen. Så kan, och ska, det gå när man drabbas av hybris, tror att man hittat en ofelbar metod, och förväxlar kortsiktig framgång med långsiktig. När man är smart i stället för vis.

Och det vore gudi behagligt om fenomenet spin control skulle hamna i onåd. Jag har mer än en liten känsla av att politiker som själva kommit till makten med alltför stor hjälp av spin control och reklambudskap själva blivit indoktrinerade av såna metoder så till den milda grad att de inte litar på vad folk säger längre.

Därför ratar de hela den fantastiska öppna sidan av internet, där de kan hämta tonvis av information om hur folk tycker och resonerar och lever egentligen - till förmån för avlyssning. "Bara den som inte vet att man lyssnar kan man lita på", så blir den sorgliga slutsatsen. Nu återstår att hitta en ny generation politiker som är genuint intresserade av att använda internets fantastiska möjligheter till att fortsätta att öppna samhället och fan inte till att sluta till det. Själva tanken på det sista är helt pervers för oss som är uppväxta med internet och har informationsteknik i blodet, och det är därför vi protesterar med näbbar och klor när det går på fel håll.

Om relevans i success stories från FRA

2008-08-05T00:29:00.000-07:00

Så, då har äntligen FRA nåtts av det som vi alla andra dödliga alltid får leva med - nån gång emellanåt måste man faktiskt tala om för folk vad man gör, egentligen. Annars får man knappast fortsätta med sin verksamhet och än mindre utöka den. Detta att FRA säger ett enda knyst om vad de gör slås upp som nåt oerhört och aldrig tidigare skådat, vilket egentligen bara understryker vilken udda och inkrökt värld underrättelseverksamhet tvingas bli genom sin hemlighet.

Generaldirektör Ingvar Åkesson har uppfyllt min önskan och valt ut några exempel som ska ge motivation till att FRA har en bra och viktig verksamhet och därför ska betros med de tekniska möjligheterna att avlyssna oss alla på nätet för vårt eget bästa. Men håller de? Låt oss genast sprida ut dem på analysbänken:

1. Förhindrat mord på politisk flykting i början på 2000-talet

2. Dämpad kris vid ett par sovjetiska stridsflygplansincidenter 1985, varvid man frågade sig om Sovjetunionen var på gång att sätta igång nåt fuffens. Detta kunde FRA förneka, och man kunde tagga ner.

3. Asyl för tjetjenska flyktingar, eftersom FRA kunde verifiera att ryska styrkor var elaka mot tjetjener.

4. Ännu en nedtaggning - en svensk viggen störtade under ett spaningsuppdrag, och letterna påstod att ryssarna skjutit ner planet. Även här kunde FRA konstatera att det inte var så.

Bara fall 1 handlar eventuellt om såndant som nu är legaliserat med FRA-lagen. Fall 2 till 4 är klockrent sånt som FRA är till för att göra - lyssna på militär radio och lura ut vad som är på gång. Det ska de självfallet fortsätta med. Mycket är uppkopplat med tråd på Internet nuförtiden, men stridsflygplan, fartyg och stridsvagnar är det garanterat inte. Kabel är nu en gång för alla intimt förknippat med vissa räckviddsproblem, och det skulle se illa fånigt ut när den tog slut. *ptoing!!!* ;)

Fortfarande gäller därmed att en militär upptrappning är förknippad med en ökad radiotrafik mellan alla enheter, och den trafiken är det FRA:s sak att snappa upp och ge en bild av aktiviteten. Alltså: tre fall av fyra kan genast avföras från diskussionen, eftersom de inte handlar om internetspaning, utan om FRA:s oomstridda originaluppdrag.

Fall 1 kan med viss tvekan kallas relevant, däremot, det handlar om den sorts fall som man skulle kunna lösa med kabelspaning. Men man kan då undra - kommer det att vara möjligt att reproducera sen FRA brutit mot signalspaningens huvudregel "man får bara ut nåt matnyttigt om *ingen vet att man lyssnar*"?[1] Jag är rätt övertygad om att många av de hemliga avlyssnare som Carl Bildt (och vi internetsnubbar) påstår finns redan nu sitter och skakar på huvena just nu och säger "LEGALISERA spaningen? Erkänna att vi lyssnar? Är de inte kloka, de där svenskarna? Vad kommer vi DÅ att få i nätet?".

För det är ju uppenbart efter den publicitet det här har fått - ingen kommer nånsin att använda nätet till nåt allvarligt fuffens igen. Kanske var detta en komponent i att man försökt smyga igenom alla såna här förslag om ökad avlyssning utan debatt, för att minimera påminnandet av de element man spanar på av att man spanar.

Men låt oss då backa två steg och fundera på det viktigaste, perspektivet: om fall 1 vore både relevant och reproducerbart, skulle det då vara viktigt nog att undergräva vår personliga integritet för?

OK, mordet vore förstås väldigt dåligt om det genomförts, men inte så att det vore ett hot mot vårt land, vilket är vad som påstås är motivet bakom kabelspaningen. Och att kalla en politisk flyktings liv ovärderligt just i detta fall vore inget annat än ett hyckleri, när vi samtidigt vet hur många vi skickar tillbaka till ytterst osäkra förhållanden. Vi skulle rädda fler genom att koncentrera oss på flanken Migrationsverket i stället, och utan risk för den personliga integriteten.

Summa summarum: Tack för informationen, Invgar, det är bra att vi vet vad ni sysslar med och är bra till. Men vill du motivera lagen får du komma med nåt bättre.

Fotnoter:

[1] När man tänker efter finns det ett bekymmersamt lutande plan inbyggt i själva fenomenet "lagligt men inte tekniskt reglerad singalspaning". Enligt ett av signalspaningens huvudaxiom får man som sagt bara reda på nåt viktigt i situationer där ingen tror att man kan lyssna. (Skolexemplet är när fienden tror att man inte kan ha knäckt koden - vilket ger ett intressant dilemma om vad man kan göra med informationen man lyssnat sig till. Om man använder den alltför friskt förstår fienden att koden är knäckt, och byter - och då får man inte veta nåt alls igen.).

Med den logiken är det enda stället där FRA kan förvänta sig att hitta matnyttig info just precis där de inte FÅR titta, alltså i kommunikation inom landet. Detta kan förstås vara oerhört frustrerande för både en enskild anställd och en organisation som ständigt är mitt inne i ett eller annat sakfall som kan vara oerhört viktigt för rikets säkerhet, i synnerhet om man i sin ägo har en apparat som rent tekniskt KAN göra det man vill men inte får. Detta felaktiga incitament är viktigt att inte bygga upp, och det är ett starkt argument för att aldrig bygga system med sådana tekniska möjligheter.

Höjden av ironi - Wallströms okända EU-kommunikationsprojekt

2008-07-18T04:37:00.001-07:00

Vad stort sker sker i tysthet, sägs det. Ingen gång är det sannare än när det gäller EU. Gång på gång har det visat sig att vi EU-bor fortfarande resonerar på vårt grovhuggna sätt att vi är svenskar eller portugiser eller fransmän, och inte EU-bor.

Den enda gång det blir nån diskussion eller debatt om EU är när vi understundom får chansen att folkomrösta om nåt förslag som knackats fram i Bryssel, och eftersom vi då sällan är på samma våglängd som de som knackat blir det mestadels nej. Det är ofta högst befogat, när de inte brytt sig om att förstå oss, och kanske ibland obefogat, när vi inte brytt oss om att förstå dem - men med detta kan väl bara vara bevisat att vi har ett högre säkerhetstänkande än svenska riksdagsledamöter, och finner det säkrare att säga nej när vi inte förstått frågan. ;)

Varje gång får man också höra att det nu är "dags att informera oss kontinuerligt om vad som görs i EU, så att vi är bättre insatta nästa gång." Varje gång glöms det sedan bort. När såg ni senast en artikel i svenska media om vad våra EU-parlamentariker egentligen gör till vardags, och vilka beslut som debatteras just nu? Ok, det händer väl enstaka gånger, men absolut inte kontinuerligt. Ingen sköter bevakningen av det stora "demokratiska fredsprojekt" som vi numera är en del av, och vars regler ofta övertrumfar våra egna väl bevakade lagar. Det är kanske det största demokratiska hotet för oss just nu, åtminstone sen det börjar stå klart att FRA-lagen nog kommer att växa i halsen på regeringen ända tills de måste hosta upp den för att inte kvävas.

Idag fick jag för mig att faktiskt intressera mig lite för vad som egentligen händer därnere i Bryssel, och ramlade då in på Margot Wallströms hemsida - som påminde mig om nåt som jag vetat för länge sen men glömt i brist på påminnelse, nämligen att ett av hennes högst prioriterade projekt är just att öka informationen om vad som händer i EU till folket i medlemsländerna. En lång, lång lista av initativ och förslag väller över skärmen - "plan D för demokrati", utökade försök med ett öppet debattforumför att få in medborgarnas åsikter, och en massa annat.

Jag står, som det sades i ett spex jag såg en gång, stum av tystnad.

Jag har aldrig sett nåt så ironiskt i hela mitt liv. Här har Margot jobbat stenhårt jättelänge med frågan att föra ut information om vad som händer - i teorin. Men ingen jäkel har fått veta ett smack om det!?!

Plötsligt drabbas jag av en återkommande känsla jag ibland har - det privata näringslivet kryllar sen årtionden tillbaka av PR-folk, för där har man fattat att det inte hjälper att göra världens bästa produkt, man måste marknadsföra den också om folk ska använda den. Där blir jag ofta lätt magsjuk över överexponeringen av reklambudskap, i synnerhet när de ofta används för att sminka över bristen på innehåll.

Men inom andra områden, ideella föreningar, politik och ibland vissa nystartade idealistiska företag, har jag mer och mer börjat bli förbannad över motsatsen - här sitter det folk och jobbar häcken av sig för att göra precis rätt saker, saker jag vill ska erövra världen - och så talar de inte OM det för nån! En av anledningarna till att vi startade vår regionala evenemangsguide är just att vi kände att vi måste göra det lättare för sånt folk att tala om vad de sysslar med. Såna där idealister behöver ofta lite hjälp med det.

Nå, om det där debattforumet nu är nåt att ha får jag väl ta och hjälpa Margot lite på traven med att sprida informationen om det, hon verkar ju också vara rätt ineffektiv i det mer praktiska informationsspridandet. ;)

Ja till FRA (fast vi inte vet vad de gör!)

2008-07-16T16:10:00.000-07:00

Expressen skrev för ett tag sedan om flera ja-röstares okunskap om vad FRA gör, egentligen och vilka konsekvenser den nya lagen får

Egentligen är bara en kommentar möjlig, och den är lånad från Axel Oxenstierna:
"Ack du min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres".

Ge fan i att göra tekniken farlig igen!

2008-06-28T12:02:00.000-07:00

Det är en häftig ny värld vi lever i. Vi som sysslat med datorer sen åttiotalet häpnar ibland över att stand-up-komiker numera kan dra de datorskämt som under tidigt nittiotal var hopplöst interna - och att de går hem bland vanligt folk! Det är det yttersta beviset för datorns massiva genomslag i samhället. Svenskarna är numera teknikpositiva nog att använda datorer för att kommunicera, bilda sociala nätverk och hämta och sända information, ja till och med kontokortsnummer, tvärs över världen.

Sverige är ett av de länder där ny teknik får snabbast totalgenomslag - nya prylar kanske inte finner en förstamarknad lika snabbt som i Japan, men vi har en förvånansvärt kort samhällelig svans som släpar efter och är motsträviga. Detta är säkert på grund av vår relativt sett goda grundutbildning, och att vi alltid varit ett läsande och lärande folk. Sverige ligger till exempel femma i internetanvändning i världen (77,3%), före USA (71,7%) och Japan (68,7%).

Vi ligger också långt fram i att upprätta olika register för medicinskt bruk. Många har frivilligt lämnat kvar blodprov av sina barn i PKU-registret och gett klartecken till användning av proven för forskning, för att göra det möjligt att besegra svåra sjukdomar.

Mycket av det här beror på en av våra stora styrkor, den i andra folks ögon naiva tro vi har på att staten faktiskt är nåt gott. Att den är vår förlängda vilja och vårt redskap. Att den aldrig skulle göra saker mot oss som vi inte vill, och tolka om reglerna i efterhand - vi förväntar oss ärlighet av staten (såväl som av individer, vilket ger en affärsmoral som är en av de bästa i världen). Denna tro är en ofantlig styrka och, som ekonomerna säger, ett starkt "comparative advantage" för framtiden gentemot länder där tilltron är mindre stark. Det är kärnan i den nordiska modellen.

För att behålla den här tilltron måste dock politikerna visa ett stort ansvar. Nya tider och tekniker ger alltid nya möjligheter, och vi förstår alla att det finns och alltid kommer att finnas fantastiska nya möjligheter att använda de system vi har och de data som finns lagrade i dem till nya goda ändamål. Men vi vet också att möjligheterna till missbruk av de nya möjligheterna är minst lika stora, och att vi oftast inte kan få det första utan det andra.

Ett exempel är FRA-lagen, som innebär möjligheter till brett statligt informationsspionage på det internet som vi tills nu uppfattat som fritt och säkert och därför börjat använda oss av, i den intuitiva tron att det skulle omfattas av brevhemligheten. Ett annat är förslaget om att använda blodprover ur PKU-registret till att reda upp rättsfall trots att de som frivilligt lämnat proven där inte tillåtit sådan användning, bara för vetenskapliga försök.

Om vi ska lyckas att behålla den här tilltron är det livsviktigt att det inte känns realistiskt att någon skulle lyckas tvinga fram användande av såna här register till nya saker i efterhand - saker som kan skada oss själva. Det känns ju alltid lockande i varje enskilt ögonblick att strunta i tidigare löften, men hur ska vi få nya donatorer till forskningen om det visar sig att villkoren ändras godtyckligt i efterhand? Det gäller PKU-registret i sig, men ännu mer folk som donerar benmärg, nåt som verkligen är livsviktigt för de som behöver. Blodgivare kan också dra öronen åt sig om de märker att det finns aktörer som smyger i vassen och vill åt data. Vill man kunna använda registret för annat måste man säga det direkt när man skriver på - annars får man vackert låta bli och hålla sig till det som är sagt.

Vad gäller Internet har vi fått igång en fantastisk utveckling, som nästan hela folket är med i. Tillväxten inom företag som levererar IT-tjänster har varit stark även efter IT-bubblan. Sverige är därmed också ett attraktivt ställe att testa fram nya internettjänster och ha ny verksamhet i för internetföretag, både inhemska och utländska. Ett FRA som ligger och lyssnar i kablarna och som man aldrig kan vara säker på vad de spanar på eller inte, trots dyra och heliga försäkringar om att man (numera) följer grundlagen och aldrig så många kontrollinstanser, riskerar enligt Invest In Sweden Agency att lägga motsvarigheten till en betongsugga mitt i vägen för den utvecklingen.

Företag som Google lovar sina kunder att hålla deras information konfidentiell. Och länder som Finland har faktiskt lagstiftning om att inga medborgares trafik ska avlyssnas (Våra östliga grannar verkar minnas exakt varför de slogs i Vinterkriget, nämligen för att värna det öppna samhället i sig och inte något annat - vilket är oerhört imponerande i dessa dagar). Sverige förvandlas därmed raskt från respektabelt IT-land till besmittad IT-bakgård.

Detta är långsiktigt livsviktiga och tillväxtskapande funktioner som riskeras av de som försöker vinna kortsiktiga fördelar i brottsbekämpningen, eller bara i sin egen karriär med profil som hårdför brottsbekämpningsstödjare, eller vänligt sinnad mot västliga allianser. De här människorna riskerar att göra tekniken till en farlig sak igen, och därmed öka bakåtsträvandet och minska acceptansen och genomslaget för ny teknik - man vet ju aldrig vad den kan komma att missbrukas till. Därför är det oerhört viktigt att vid varje tecken på sånt här stå upp på bred front och hålla emot, och visa bortom varje tvivel att vi aldrig kommer att gå med på sånt. Annars
kommer vi att tappa den teknik- och politikpositivism som ger oss ett försprång, och det har vi inte råd med.

Så vad måste göras? Till att börja med måste den pinsamma FRA-lagen förpassas till glömskan. Och det helst innan lagen hamnar i Europadomstolen - vi måste visa för vår egen trovärdighets skull att vi klarar det själva. Se www.stoppafralagen.nu för vidare förslag. Och sen måste vi minnas vilka som var dumma nog att börja tumma på de här viktiga sakerna och använda den viktigaste demokratiska möjligheten, nämligen att rösta bort dem från vidare maktanvändning. Även här kan www.stoppafralagen.nu ge bra förslag.

Om beslutskvalitet och FRA-lagen

2008-06-18T10:31:00.001-07:00

Frågan om FRA-lagen kan göras mycket komplicerad, som Fredrick Federley tårfyllt fått konstatera.

Ellerså kan den göras mycket enkel. Jag kommer nu att se på den som jag skulle sett på vilket problem som helst i mitt arbete. Det råkar vara att hålla kvaliteten uppe på en webbrowser och skapa beslut om vilka förändringar som ska göras och inte. Men det skiljer sig inte från vilket kvalitetsarbete som helst, till exempel att skapa politiska beslut av hög kvalitet.

Man måste väga chans till fördelar mot risk för nackdelar. Alltså:

Nackdelar:

- massiva integritetskränkningar [1]
- befogade och obefogade skador på vår tilltro till vårt eget samhälle som öppet [2]
- sårbarhet för läckor [3]
- man träder ut på ett halt sluttande plan så fort möjligheterna till preventiv allavlyssning finns. [4]
- ett mycket dåligt exempel för andra länder, vilket vi förlorar säkerhetspolitiskt på. [5]
- andra länder, som Finland, vill inte nätverka med oss - de har helt riktigt lagar mot avlyssning
- företag som Google lär inte vilja routa trafik genom Sverige - de har helt riktigt en privacypolicy
- svårt att bli av med när man väl skaffat [6]
- skapandet av en elitklass med kunskap, som tar ansvar åt oss andra okunninga [7]

Fördelar:

Inga. Terrorister är oerhört paranoida och kommunicerar inte i klartext över internet. Enligt Magnus Norell, terroristforskare på FOI, eller vanligt sunt förnuft. FRA är alltså ändå rökta och ifrånkörda av den nya tekniken. Om militären nödvändigtvis måste kompensera bortfallet av radiotrafik att sniffa på måste de spana på andra sätt, kanske med mer manuell insats. Det här systemet gör i alla fall inget bättre. Och viktigast: om FRA ändå anser det måste de i så fall redovisa några typfall av användning, så får vi avgöra om de är troliga eller inte. Det är grundläggande för förbättringar - bevisa kundnyttan, annars blir det inget!

Så, vi kan konstatera att den här "förbättringen" aldrig hade kommit in i något som jag var kvalitetsansvarig för. Var är kvalitetskontrollen på regeringsbeslut, egentligen?

Att frågan blev så mycket svårare för Fredrick Federley än för mig kan ha att göra med att han även blandade in såna saker som sin egen politiska dödsångest. Med tanke på att politiska liv är så väldigt virtuella jämfört med riktiga skulle jag verkligen önskat mig fler "politiska självmordsbombare"[8], redo att offra sina politiska liv för sin övertygelse, i vår riksdag under den här voteringen.

Noter och utvikningar:

[1] Integritetskränkning: Advokaters klienter, meddelandeskyddade journalistkontakter, allt kan säga "pling" och fastna på FRA:s krok för vidare
beskådan, eftersom vår nättrafik ofta oss ovetande tar vägen genom utländska routers - och vi måste lita på deras ord att de genast glömmer vad de sett om det visade sig vara falskt alarm. Remissinstanserna är eniga om att detta är en integritetskränkning av helt nya mått, och unikt i världen.

[2] Tilltroskador: Med det här systemet på plats finns inga gränser för fantasin om vad det just i detta nu kan tänkas användas till - och eftersom systemet är slutet kan fantasierna aldrig motbevisas. Detta är ingen bra åtgärd för att minska totalrisken för terrorism i Sverige.

[3] Läckor: Skapande av en stor mängd data med högt värde som många kommer att vara intresserade av att ta del av - till exempel organiserad brottslighet, som vill åt bland annat kontokortsinfo och utpressningsmaterial. Det är grundläggande datorsäkerhet att ju värdefullare datat är, och ju fler det är värdefullt för, desto svårare är det att skydda. Både mot regelrätta hackerattacker, och mot det troligare och enklare scenariot att muta/utpressa nån som har access.

[4] Sluttande plan: Vilket blir nästa steg? Nya redskap ger alltid nya idéer till användning. Vilka praktiska sökningar ska polisen plötsligt få göra med motivationen att komma tillrätta med den ena eller den andra typen av inhemsk brottslighet, och vad händer då med förbudet att spana på den egna befolkningen?

[5] Dåligt internationellt exempel: Med ett pånyttfött Kontrollryssland som granne är vi till exempel stora förlorare säkerhetspolitiskt - och det kommer att hända om vi ger fel krafter i Ryssland en halv chans, de har redan kopierat alla inskränkningar i öppenheten som västländer gjort, sju resor värre. Och hur ska vi övertygande kunna argumentera för att Kina ska bli öppnare med det här systemet på plats?

[6] Svårt att bli av med: Eftersom detta är ett slutet och hemligt system kan ingen säga något säkert om dess verkningsgrad, om det är bra till något, om vi helt hade kunnat vara utan det. Det går därmed inte att ifrågasätta. Den som läst vetenskapsteori vet att en teori som inte går att ifrågasätta är icke-vetenskaplig i sig själv, och sådana teorier faller på eget grepp. Det är ett starkt argument för att hålla samhället fritt från hemligheter. Man kan vara tvungen att bryta mot detta tillfälligt under kris eller krig, men aldrig permanent.

[7] Skapande av elitklass: ovanstående gäller ännu mer när man skapar en klass av speciellt insatta som ska ta ansvar för oss andra "ovetande". Dessa kan inte diskutera med oss eftersom det de vet är hemligt, och bygger därför lätt upp ett grupptänk. I och med att rekryteringen måste hållas smal och likriktad för att inte släppa in säkerhetsrisker samlar man också folk med likartade åsikter och en läggning för att ta ansvar åt andra. Den obekvämhet som uppstår vid frågan "men varför ska just vi ska bestämma över alla dessa?" har en tendens att rationaliseras bort med svaret "just vi är särskilt lämpade."

Detta leder i sin tur ofta till att man överskrider sina befogenheter i "ansvarstagandet", i värsta fall när det kommer till att behålla sin elitposition, för landets bästa. FRA har erkänt att de brutit mot lagar för allas vårt bästa, och säkert också med regeringens goda minne, under sin tidigare verksamhet.

En tendens till detta sker också redan i den parlamentariska demokratin, vilket förmodligen precis är svaret på att den här lagen gick igenom - politikerna känner att de är satta att ta ansvar för oss andra ovetande, som inte vet hur illa det kan gå. Det är vår skyldighet som folk att ta detta ansvar ifrån dem och säga "Det är OK, vi tror det kommer att gå bra, och vi tar risken." Utan detta kommer samhället sällan att bli särskilt mycket öppnare.

[8] *Pling* - Hej FRA! :)

Aha om Carl Bildts göranden och underlåtanden

2008-06-18T04:10:00.000-07:00

DN:s grafik om EU:s nya fördrag försåg mig med svaret på en fråga som jag undrat över länge - vad gör Carl Bildt egentligen? Vad är målet med hans utrikesministerposition? Med tanke på hur låg profil han håller verkar det inte som om han vill nåt med uppdraget?

Men grafiken upplyste mig om att det nya Lissabonfördraget innehåller en utrikesministerposition för hela EU. Och EU är lätt Carls viktigaste projekt, han försummar sällan att påpeka vilket viktigt fredsprojekt det är. Och han gillar starkt tanken på att EU ska ha en gemensam utrikespolitik, för att bli en "stark kraft" som inte kan ignoreras.

Därför ser han noga till att inte göra nåt vettigt som svensk utrikesminister. Om han gjorde nåt bra skulle vi ju kunna peka på detta och säga "sådär kan vi svenskar inte göra längre med en gemensam utrikesminister!"

En politik helt i linje med en beundrare till den legendariske maktspelaren Henry Kissinger.

Själv skulle jag hellre ha en utrikesminister som ville något själv, som insåg att ett argument kan vara starkt i kraft av sanning i stället för genom att yttras av en "stark kraft", och satte igång med det alla vet behövs - upprustning av demokratin inom FN och övriga globala instutioner, till exempel Världsbanken och IMF (eller ersättning av dem med mer demokratiska instutitioner), samt en rättvis handelspolitik i världen, i stället för det fulspel som obemärkt fortsätter att dra mycket mer pengar från fattiga nationer än de får i bistånd. (Rekommenderad läsning: Josef Stiglitz, Making Globalization Work. )

Det är sånt vi svenskar har gjort förut, med Dag Hammarskjöld, och borde vara stolta över - och göra igen. Det är också smart. Vi har mycket mer att vinna på att vara en liten nation i en rättvis värld än att vara en liten avsides del av en stormakt i en orättvis.

Premiär

2008-06-16T13:26:00.000-07:00

Så, då var man bloggare, till sist. Förra gången jag publicerade alster på webben fanns ju knappt begreppet blogg, då var det lunarstorms dagboksfunktion jag använde.

Mitt liv har förbättrats sen dess. Framför allt finns det en Anna i mitt liv. Och så har jag insett att jag är ett svanstroll, vilket förklarar mycket. Lunarskrivandet var i stort bra för mig, men det blev också lite ersättning för socialt liv. Det är inte nödvändigt den här gången - syftet är i mest bara att avlasta Annas öron så att hon slipper vara lyssnare varenda gång jag "drabbas av nåt jag vill förklara", som Lasse Winnerbäck uttryckt det. ;) Så du, kära läsare, är högst välkommen som öronavlastare!

Jag inleder med en liten tanke som slog mig när jag bläddrade igenom en bok om världens religioner nyss. (Jag skulle egentligen gå med den till Myrorna, men som så ofta fann jag mig i stället djupt försjunken i den. Välsignelsen/förbannelsen av att finna intresse i allt.)

Det jag fann var att två av de tre vägar som den kinesiska religionen innehåller - konfucianism och taoism - på ett bra sätt illustrerar varsin av de två inriktningar som de senaste trettio åren fightats om makten över den svenska skolan. Konfucianismen handlar om listor på "vad man ska göra", plikt, underordning under fäder och förfäder - medan taoismen handlar om "vilken slags människa man ska vara" på ett mer övergripande plan, att ta vara på energierna i universum och låta dem flöda genom en själv och medarbeta dem i stället för att motarbeta - att tvinga in en fyrkantig pigg i ett runt hål är exempelvis icke tao.

"Tao handlar icke - men inget blir ogjort." Detta kan låta skitflummigt, men tänk på skillanden i upplevt arbete mellan att kunna hitta och använda rätt drivkraft inom en själv till att åstadkomma ett visst resultat, eller att tvinga sig att tråkjobba sig till samma resultat utan personlig drivkraft. Det första räknar taoismen alltså inte som en handling eftersom det inte känns så - man bara flyter med och åker snålskjuts på de krafter som finns naturligt, inom och utom en, och att göra det som behövs på det sättet är precis vad Tao handlar om.

Tänk om alla de skoldebattörer som slängt epiteten "flumskola" respektive "hets!" på varandra vetat att de bara fortsatte en debatt som pågått i tusen år i Kina.
Tänk om de som hållit på den friare skolan hade kunnat peka på hur många generationer av kinesiska tänkare som hållit med den - i stället för att bara säga "det här sättet att undervisa på känns inte lika fel". Men med tanke på hur låg status religiöst tänkande har nuförtiden är det förstås inte så troligt att det hade hjälpt i debatten. I synnerhet som den enda religion vi haft att välja på har varit en mer konservativ än progressiv kraft oerhört länge. Men det kanske hade gett lite råg i ryggen för de friare att känna stödet. Att rätt många andra smarta personer kommit fram till samma sak på ett helt annat ställe.

Jag tror den "taoistiska" skolan är en mer passande när man lämnar industriarbetarvärlden för en tjänstemanna- och projektvärld, och taoismen verkar också ha varit mer av en tjänstemannalära i Kina. Man måste dock förstå att den är knepigare och kräver mer förståelse och personlig elevkontakt av läraren för att förmedla. Och att den därför kombineras väldigt dåligt med indragning av resurser, nåt som hänt kontinuerligt ända sen åttiotalet trots alla fina ord om "vård, skola, omsorg".

Hjärnfilspån

Snälla eller fega, S?

Medborgarförslag om öppet datainitiativ inlämnat :D

När de som inte tror att fattigdom och svaghet finns tar över

Utmaning till Axfood - vem har plockat mina Garanttomater?

Neuroekonomi som vapen mot Economic Man

Regeringen kopplar ur mätsensorerna och gasar på!

Litet men välkommet tecken till tillfrisknande angående Wikileaks

Socialdemokraterna - prata inte skatter, prata vad man kan få för dem!

Blockpolitik suger (väljaråsikter genom en minsta gemensam nämnare)

Vårt samhälle är inte en teknokrati - det är en ekonokrati

Förmodligen din bästa möjlighet att rädda Libyen från Khadaffi

Vad finns att be om ursäkt för i S generella välfärd?

En liten sång om utbytbarhet till regeringen Reinfeldt II

Slutet för Muamar?

Använd Svenska Spels vinster som såddkapital!

Uppföljning om morötter, piskor, socialdemokrater och ursäkter

Dagens goda gärning - försök till marknadsupprensning

En av de saker sossarna borde be om ursäkt för

Tobias Billström fallerar på Obamatestet

S-debatt - Vrövel vs. visioner

Prata om det

Facebook som åsiktsbrytare - bra men sämre när det verkligen gäller

USA efter nio år av krig

Den förmodligen sista efter-valet-analysen

Uppdatering om The Spirit Level - jämlikhet verkar fungera

IT - en outnyttjad game changer inom politiken

Obamaadministrationen tar till med storsläggan mot dåliga och dyra myndighets-IT-projekt

Om Correns nya ledarkommentarer, och vad de kunde gjort i stället

Ekonomipristagare kritiserar EU:s krisanorexi

Oops - om Cloettas barnarbetade bröllopschoklad från Västafrika

Sparbanken i Karlshamn, fortfarande en lokalbank

Svensk valdebatt - konsten att stolt stå med ett enda verktyg i lådan

Antisemitism?

USA har inte LAS, men över 20% ungdomsarbetslöshet ändå...

Anders Borg och vargflocken med blanka blankningsvapen

Framtiden på spåren, med TCO, Florida och Libero

Nya Karolinska - hur privatisering inte får gå till

Hjälteläkaren i Hoting lägger av - nu är det för illa

Hellre, men aldrig ändå - Anders Borg om pengar till vården

Tage, vart blev du av - En Glad Amatör revisited

Hur var det nu med ungdomsarbetslösheten?

Om satir, Lars Vilks och flaggbränning

Reklam som kidnappat våra drömmar

Skoltjejer i Nigeria startar "laptopsjukhus"

Vart tar stresshormonerna vägen, när män inte gråter?

Skattehöjning för vården eller inte - sluta käbbla och ta reda på!

Psykvårdsdebatt á la Linköping

Ett mindre omtalat samband mellan skolk och krav?

Vänstern måste börja snacka teori, och börja med Wilkinson & Picket!

Svar till Muharrem Demirok om Östgötatrafiken

Island - för omväxlings skull ett västerland i skuldfällan

UNHCR ska alla lyssna på - fast inte Migrationsverket

Folkpartiet och "straffskatten på utbildningen"

Ministerterrorister?

Vänstern hittar fel fel i moderaternas skattesänkarstragegi

Hur kommer de undan med det? eller aldrig-bemöta-argumenten-tendensen i politiken

Vetenskaplighet och internetanonymitet som vapen för demokratins försvar just nu

Om rättigheten till Internet och dess begränsningar

Inga pirater på ungdomsfestival!

Vems frihet ska exporteras?

Yes! Till och med *den* vägen går att svänga om till framtiden!

Zaremba i Tornedalen

Betong-Margot, pirater, libertas och MP i Fighten om Lissabonfördraget

Jaha, upp på FRA-barrikanden igen...

Munvatten mot dålig EU-lukt?

Seghetsbidragande anledningar?

Obama - where can we get one of those?

Vårtecken - ofokus och grannlåt

Att räta upp världen med Avaaz.org som hävstång

Learning by ruling

När statsministern blir rojalist

Bristande kvalitetskontroll - på Kvalitetsmagasinet?

Äntligen kom den, finanskrisen!

Har medborgarna en skyldighet att balansera sig?

Schlingmann har målat in sig själv i Newspeakers Corner

Om relevans i success stories från FRA

Höjden av ironi - Wallströms okända EU-kommunikationsprojekt

Ja till FRA (fast vi inte vet vad de gör!)

Ge fan i att göra tekniken farlig igen!

Yes! Till och med den vägen går att svänga om till framtiden!