Obamaadministrationen tar till med storsläggan mot dåliga och dyra myndighets-IT-projekt

Det senaste blogginlägget på OpenGovermentbloggen fick mig att hoppa jämfota av glädje. Det är dessutom skrivet i den där ljuvliga amerikanska no-bullshit-stilen som är både lättfattlig av vem som helst och beskriver problemet och lösningen precist och handfast. Den som respekterar läsaren och hans tid nog för att ge honom en perfekt "executive summary". Här är början:

Cutting Waste by Reforming IT

As I’ve written before, one source of ineffective and inefficient government is the technology gap between the public and private sectors.

While a productivity boom has transformed private sector performance over the past two decades, the federal government has almost entirely missed this transformation and now lags far behind on efficiency and service quality. We are wasting billions of dollars a year, and more importantly are missing out on the huge productively improvements other sectors have benefited from.

Quite simply, we can’t significantly improve the efficiency and effectiveness of the federal government without fixing IT.

Därefter följer klarspråk om precis det vi i branschen vet smärtsamt väl - att myndigheter år efter år och gång efter gång plöjer ner miljontals kronor i datorsystem som inte ens blir bra. Vissa system tycks få nya chanser efter precis hur många fiaskon som helst, som nu till exempel SAP (ett ord vi bokstavligen ryser över) och Försvarsmakten.

Myndigheterna verkar helt enkelt sitta fullständigt fast i sitt egen byråkratiska verklighet, och försöker klistra på IT-system på utsidan, i stället för att analysera dataflödet från grunden och göra vansinnigt enkla och lättanvända system baserade på standardkomponenter och öppna standarder. De behöver helt enkelt bygga IT-drivet från början i stället för pappersdrivet och IT-utökat.

Grejen är att för att kunna göra såna saker måste man ha verkligt duktiga datasnubbar, såna som ser, andas och äter infostrukturer och kan omvandla dem till robusta system, och och ge dem verklig makt att göra en skillnad.

Den amerikanska lösningen är också sedvanligt radikal - tvärstopp för all upphandling av myndigheters IT-system, innan just sånt folk från Office of Management And Budget fått gå igenom upphandlingarna och godkänna dem.

Den sortens medicin känns väldigt frestande för att få ordentlig fart på 24-timmarsmyndigheten, i synnerhet när man som jag försökt beställa blanketter för föräldraledighet två gånger hos försäkringskassan, och när man ringer tredje gången får man veta att den som skulle GODKÄNNA att jag skulle få blanketterna inte gjort det... *suckar djupt*

Det finns en svensk motsvarighet, e-delegationens "Tredje generationens e-förvaltning". Den verkar förvisso både genomarbetad och insiktsfull, men jag fruktar att den är för abstrakt för att få ordentligt genomslag. Det kräver åtminstone verkligen att varje myndighet har duktigt folk anställt på tillräckligt tunga positioner för att förstå visionerna och omvandla dem till lokal verklighet. Annars lär det fortfarande bli en dyr, dålig modifikation av nån stor aktörs redan gjorda allroundsystem i slutändan.

Om Correns nya ledarkommentarer, och vad de kunde gjort i stället

Linköpings enda stora lokaltidning Östgötacorrespondenten har på senare tid börjat smyga in åsikter på nyhetssidorna, i små (passande blå ;) åsiktsrutor i direkt anslutning till artiklarna. Rutorna är ofta hårdvinklade och har ibland rätt lite med den egentliga nyheten att göra, som här där ledarskribenten passar på att klämma åt Rättvisemärkt i farten, trots att originalnyheten inte visade på nån kritik av dem.

De övriga påståendena i kommentaren är också väldigt märkliga, Fredrik Gertten har inte kritiserat eller ens nämnt Rättvisemärkt i sin film Bananas* , i stället har han själv gått över till att äta rättvisemärkta bananer efter att ha gjort filmen. Dessutom fick Rättvisemärkt ingen möjlighet att få replik i en debattartikel för att bemöta dessa påståenden, med den halsbrytande motiveringen att "de stod på nyhetsplats i tidningen"! Denna policy verkar nu ha ändrats, dock.

Den ideologiska obalans de här ledarkommentarerna ger upphov till har retat en hel del folk som är intresserade av en oberoende nyhetsrapportering i regionen, till exempel politiker av alla färger, och socialdemokraten Nicke Bremer har startat en Facebookgrupp mot företeelsen, och också anmält Corren för pressombudsmannen PO.

Tidningen Journalisten har också skrivit en kritisk kommentar, och låtit chefredaktör Ola Sigvardsson gå i försvar. Nedan följer en kommentar jag skrev till det hela och härmed återvinner och utökar lite grann.

Ola Sigvardsson,

första gången jag såg den här förändringen tänkte jag "oj, det här måste vara gammelmedias desperata försök att modernisera sig – de försöker efterlikna bloggars direktkommentarer, men de har missat poängen totalt!" När jag läser det du skriver om er tankegång verkar det som om jag hade rätt.

Poängen med bloggosfären och dess direkta kommentarer är att den är öppen för ALLA att kommentera – och att även kommentarerna kan kommenteras lika direkt. I er pappersprodukt har ni själva monopol på kommentarerna, och att missbruka det monopolet som ni gör nu kommer aldrig att leda till annat än missnöje bland kritiskt tänkande individer (uppenbarligen är de inte så många såna inom er referensgrupp, men det finns fler i Facebookgruppen “Vi som inte gillar Correns nya ledarkommentarer”.)

Dessutom måste sägas att din ambition med förändringen har slagit slint:

“Det tvingar också ledarredaktionen att arbeta mycket närmare nyheten, att snabbt sätta sig in i sakförhållandena och skaffa sig en hållning till det.”

I fallet Rättvisemärkt ovan är det väldigt lätt att se att det inte blev mycket av det, utan mycket mera av att ta nyheten som dålig ursäkt för att än en gång häva ur sig sina egna förutfattade meningar utan referenser eller faktakoll – vilket är precis vad man kan förvänta sig i en text som ska produceras både snabbt och på litet utrymme.

Jag tror framtiden ligger i precis den andra riktningen:

- Utöka ledarsidorna så de får plats för rejäla utredningar med MÅNGA VINKLAR!

- Anställ/köp in frilanstexter av ledarskribenter av alla olika politiska åsikter, gärna såna ni finner skriver bra på corren.se och bloggar i länet

- Kolla hur till exempel Slashdot använder rankningssystem för att låta de bästa inläggen i deras webbdiskussioner bubbla upp till toppen. Det vore det ett hjältedåd att som första dagstidning i Sverige (vad jag vet) få sån ranking att funka, så man änligen kan få se de bästa kommentarerna utan att vada igenom alla. De bästa kan ni sen trycka i tidningen för återkoppling.

- Kort sagt: bygg OVANPÅ internetdebatten och skörda den på bra tankar, låt inte internetdebatten (nu ofta initierad i ilska över en korttänkt ledarkommentar) bara hänga efter som en svans på webben och aldrig komma in i tidningen igen.

Framtiden är lika mångfärgad som Googles logga, och ni gör bäst i att se till att så många människor som möjligt kan hitta sin åsikt representerad i tidningen – det är väl egentligen självklart om ni vill maximera er kundbas? Som ni gör nu stöter ni bort alla som inte håller med om ER vinkel.

Ni har i det närmaste en monopolställning i Linköping, vilket gör det extra viktigt att ni är öppna (jag ska öppet säga att ni är en av de främsta orsakerna till att jag emellanåt överväger att flytta härifrån till nåt ställe som känns mindre unket och intellektuellt småkorrupt). Betänk att ni är den mest uppenbara skyltfönstret för hur högt eller lågt i tak det känns i Linköping, vilket i sin tur är en av de viktigaste faktorerna för hur en stad utvecklas, enligt Richard Florida.

Som jag ser det måste er vision bli att vara stället där de bästa argumenten för alla sidor får brytas respektfullt mot varandra. Det är en lucka som nätdebatten lämnar öppen för er, splittrad och oöversiktlig som den ofta är. Ta den! Det är bra för Linköping, lukrativt för er och ett sätt att bygga vidare på stolta tidningstraditioner genom att hitta relevans och ny stolthet i en ny tid.

Ekonomipristagare kritiserar EU:s krisanorexi

Valår är frustrerande tider. I synnerhet som vi nyligen fått en fantastisk liten Lo som håller mig vaken på nätterna (inte mycket, men mycket nog), ökar röran i mitt huvud och minskar tiden att sätta sig ner att formulera och balansera tills jag kokat ihop alla de impulser som jag fått i form av nyheter och blogginlägg med de känslor som de omedelbart ger upphov till, till nåt som är värt att tycka och publicera.

Dessvärre är det svårt att sluta lyssna på nyheter för det. Detta leder ofta till att jag känner mig som en tryckkokare överfull av halvtyckta åsikter och halvskrivna blogginlägg, som liksom aldrig får komma ut.

Då är det förlösande när nyheterna plötsligt levererar ett färdigskrivet inlägg som säger precis det man vill ha sagt, och dessutom är signerat av ekonomipristagaren Paul Krugman.

Han pekar i korthet på att världen, och EU i synnerhet, nu håller på att spara sig ned i en depression i skräck över att i likhet med Grekland bli offer för motspekulation. Han påpekar att det inte bara är kortsiktig budgetdisciplin som ger tillit för en ekonomi - man måste ha en framtid långsiktigt också, och om man skaffar sig budgetdisciplinen genom att döda alltför många utgifter och därmed medborgarnas konsumtion, då kan man offra framtiden för exakt balans just nu. Och det riktigt intressanta är att till och med spekulanterna verkar förstå detta, och inte blir blidkade bara för att den grekiska regeringen pressar igenom försämringar av skyddsnäten och pensionssystemen.

Slutklämmen är så bra så att jag citerar den rakt av:

So I don’t think this is really about Greece, or indeed about any realistic appreciation of the tradeoffs between deficits and jobs. It is, instead, the victory of an orthodoxy that has little to do with rational analysis, whose main tenet is that imposing suffering on other people is how you show leadership in tough times.

Precis vad jag känt om hur man sett på ledarskap de senaste åren. Ju tuffare desto bättre, och störst fjäder i hatten till den som lyckats trycka igenom det mest impopulära förslaget - helt oavsett om det var rätt eller fel.

Oops - om Cloettas barnarbetade bröllopschoklad från Västafrika

SR rapporterar om att kakaon i Cloettas bröllopschoklad kommer från Västafrika, där barnarbete fortfarande är vanligt. En del av vinsterna ska gå till Kronprinsessparets stiftelse för att främja svenska barns hälsa och motverka utanförskap, vilket gör det milt sagt lite pikant att det är barnarbetare som gjort den.

Cloetta säger att man försöker att göra saker långsamt bättre och säger "Det är ungefär som när man odlade potatis i Sverige på slutet av 1800-talet, det fanns väl barn på varenda potatisodling här också." Jo, säger man så är det verkligen långsam förbättring som är visionen, för långsamt lär det gå om inte barnen får vara i skolan utan ska jobba i stället - det här den viktigaste enskilda punkten för mig när det gäller att stödja Rättvisemärkt.

För övrigt påpekar en av kommentatorerna att Sverige faktiskt införde allmän skolplikt redan 1882, för att vi fattade det här då. Tydligen gör vi inte det längre.

Nå, nåt positivt kanske det här jädrans bröllopsståhejet kan leda till. Nu blev det plötsligt möjligt att få fokus på att 70% av världens choklad tillverkas på ett fult sätt. Och att det hade varit lätt för hovet att undvika hela den här grejen bara genom att kräva av Cloetta att de skulle använda sin nya rättvisemärkta kakao i saker som säljs med kungligheterna som reklampelare.

Samtidigt visar det sig med all önskvärd tydlighet att Berghs reklamskola fick rätt när de kritiserade Cloetta för att göra för stort nummer av den enda rättvisemärkta produkten - nu sitter de ändå pyrt till CSR-mässigt.

Bra jobbat, SR och Swedwatch.

Sparbanken i Karlshamn, fortfarande en lokalbank

Blev lite märkligt stolt idag när jag läste det här om gamla Sparbanken i Karlshamn (fristående), där jag hade mitt första konto:

Tillsammans med IF Metall har Kyrkhults Sparbank och Sparbanken i Karlshamn tagit fram ett nytt trygghetspaket.

[...] de som verkligen tjänar på paketet är, enligt Roger Johansson, personer med stora lån. De kan få hjälp med omskrivning av lånen samt amorteringsbefrielser.

– Specialvillkoren gäller under perioden av arbetslöshet eller fram till 2010. Prognoserna säger nämligen att det är då jobben kommer tillbaka till Olofström. Roger Johansson menar att det bara är att bita ihop under tiden.

Men hur ser det ut för bankerna fram tills dess?

– Vi gör denna satsning för att vi vill att folk ska vara kvar i kommunen tills nya arbetstillfällen dyker upp. Flyttar alla så går det så klart även dåligt för en lokal bank som vår. Vi måste hjälpa till och förbättra situationen. Om inte annat så för att rädda sig själva.

Såhär verkligt lokalbanksartat är det ju inte på modet att resonera längre, en storbank får ju nytta av folket var de än bor, och de flesta lokalbanksägare har förstås velat sälja av sina småbanker till en storbank och göra sig en hacka. Men jag blir mer och mer medveten om att blekingar inte tänker som andra. De verkar inte riktigt veta om att resten av världen existerar, utan kör på efter eget huvud och som man alltid gjort.

På gott och ont, ska verkligen sägas.

Svensk valdebatt - konsten att stolt stå med ett enda verktyg i lådan

I tider av svensk valdebatt känner jag mig ofta uppgiven. När man lyssnar på argumentationen får man en otäck känsla av att vi fortfarande bara verkar ha två byggföretag att välja på när vi ska bygga om vårt gamla men i grunden sunda folkhem.

Det ena gillar hammare, och använder hammare till allt.

Det andra tycker att såg alltid är bättre.

Båda kan stå i timtal i talarstolar och framhålla fördelarna med sitt eget verktyg.

De som gillar hammare låtsas aldrig om offentligt att det existerar någonting som skulle behöva sågas. Fast de sågar ändå lite grann, valhänt och i smyg, och hammaren själv ligger numera oftast och samlar damm i lådan, medan den används friskt i retoriken.

De som gillar sågar har i alla tider förnekat förekomsten av spik som skulle behöva hamras - allt löser ju sig automatiskt om man bara sågar ordentligt. Vanligt folk har mottagit denna argumentation med en viss skepsis, emedan de sett rätt gott om utstickande spikar i sina liv (i synnerhet sen hammarföretaget verkar ha tröttnat på att faktiskt slå i dem). Men förra valet började sågföretaget i stället påstå att det visst finns spikar, men att det går bättre att hamra i dem med en såg än med en hammare - och då vann de! Sen dess sågar de på, och gör hamrande ljud med munnen.

Hörselkåpor har de också på, för att inte höra remissinstansernas rop om att vissa balkar kanske faktiskt ändå är bärande.

Nog för att jag ibland sett skymtar av sådan närmast religiös envishet även inom mitt eget och andra ingenjörsyrken - enstaka människor som hävdar till exempel att "trådning löser alla problem!"/"meddelandeloopar är alltid bäst, sådetså!" De tas dock inte på allvar eftersom de allra flesta ingenjörer har sett tillräckligt många felanvändningar av båda modellerna för att förstå att alla modeller, verktyg och teorier har sitt eget användningsområde, och om man går utanför detta gör man sig bara dum.

Och hur långt hade vi kommit om hela fysikforskningen hade stannat upp på stället tills alla fysiker lyckats battla ut svaret på frågan "är elektromagnetisk strålning en vågrörelse, eller partiklar?". Nu lyckades man, efter visst grumsande, leva med svaret "både ock - de är olika sätt att se samma sak!", och använda vågrörelseteorier för att räkna på den när det passar, och partikelfysik när det är bättre. Fysiker måste faktiskt förhålla sig till hur världen är konstruerad, och det innebär att till och med använda teorier som man inte gillar, om de visar sig fungera.

I skarp kontrast är det fortfarande år 2010 fullständigt möjligt för politiker att käbbla om huruvida högers eller vänsters syn på verkligenheten är Rätt(TM). I stället för att förstå (och säga rakt ut!) att de är olika men lika giltiga sätt att se världen på, och att om man behärskar båda kan man få en mycket fullständigare bild av vad som pågår, och bättre möjligheter att hitta en kombination av dem som maximerar vinsten och minimerar risker och oönskade bieffekter.

Eller för den delen kompensera med andra medel för att få samma vinster som en av teorierna skulle ha gett även i ett fall där man bestämmer sig för att inte använda den för att bieffekterna skulle bli för svåra.

Så snälla, ge oss ett byggföretag som har hela verktygslådan full med verktyg, och kunskap och driv att använda dem i olika kombinationer, följa upp resultaten, tänka om om det behövs, och inte ge sig förrän kvalitet råder i varenda vrå av vårt folkhem - och inte bara i vardagsrummet där medelklassen häckar. Jag är övertygad om att det är nästa framgångsrecept, inte återställare av vare sig vänsterns glansperiod, eller högerns innan den.

Det är det enda som skulle kunna väcka vår entusiasm över politik igen.







PS.
Medan jag skrev fick jag en ny insikt om Yin och Yang, den gamla asiatiska symbolen för dualism i balans. Den har en liten prick av den varje färg inne i det motsatta fältet, för att visa på att det alltid finns lite grann av det ena i det andra. Detta har jag alltid funnit mycket sympatiskt, men nu förstod jag bättre varför det är så viktigt. Man måste i alla fall ha en liten förståelse av poängen med den motsatta sidan och dess tänkande, om inte annat så för att se till att man implementerar dess fördelar på annat sätt. Annars kommer balansen aldrig att bli stabil, utan pendla mellan den ena och andra sidan, med omslag när bristen på den andra sidans fördelar blivit alltför stor.

De var kluriga, de gamla asiaterna.

Antisemitism?

Återigen blommar antisemitismdebatten upp. Det är väl bra att den vinkeln bevakas nu när känslorna är upprörda, men jag ser faktiskt ingen antisemitism i de rader av Afzelius som Veronica Palm citerade, skrivna som en kommentar till Israels bombningar i Libanon på åttiotalet:

"Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?”

Willy Silberstein tolkar stenhårt "Dom Utvalda" till att mena hela det judiska folket, och påstår att yttrandet från Veronica Palm objektivt bara kan ses som att hon skyller judarna för det inträffade för att de är judar. (Även om han inte tror att hon själv är antisemit, ska sägas.)

Jag tycker man mycket väl kan tolka "Dom Utvalda" i raderna som "alla och envar som tar på sig att agera som om deras folk var extra utvalt och viktigt." Såna finns överallt, inte minst finns där en stor korrelation med nationalister av det mer fanatiska slaget, men också på andra ställen.

Sen använder ju Afzelius förstås en extra syrlig formulering när han kopplar att det judiska folket i judendomen omnämns som utvalt, med att de också agerade på det sättet i Libanon. Såvitt jag kan förstå gör de det också i Gaza - om man kollar på antalet civila döda och skadade israeler i raketattacker gentemot hur många civila palestinier som dött i krig och ockupation för att förhindra dem är det väldigt svårt att dra en annan slutsats än att judarna uppenbarligen av de som styrt setts som mera värda än palestinierna.

Men kopplingen behöver inte vara ett likhetstecken. Det kan, som så ofta i sångtexter, vara ett likhetstecken med ett frågetecken på, ett höjt ögonbryn - "som ni agerar ser det precis ut som om det var så här, vill ni verkligen att det ska se ut så?" Om man inte tycker sig kunna tillåta sånt har man verkligen gjort världen svartvit och polariserad, och är det nåt som är säkert är det att nyanserna måste behållas om man nånsin ska komma loss ur en låst situation. Polarisering garanterar låsningens fortbestånd. Det tycker jag att Svenska kommittén mot antisemitism bör noga beakta.