Litet men välkommet tecken till tillfrisknande angående Wikileaks

Demokratier är, som vi alla vet vid det här laget, inte alls immuna mot totalitära ryggmärgsreaktioner - i synnerhet när det gäller säkerhet. Till skillnad från diktaturer tillfrisknar de dock förr eller senare.

Nu har till exempel US Library of Congress bestämt sig för att Wikileaks inte var en extremistwebsite, i alla fall inte en som var värd att blockera. Det är så yttrandefrihet egentligen ser ut - den är sällan så okränkbar som det verkar, men det blir i längden omöjligt att fortsätta med att kränka den.

USA efter nio år av krig

Jaha. Världen står chockad över amerikanska senatorers krav på terroriststämpling av de obekväma sanningsförmedlarna Wikileaks och på lönnmördandet av frontfiguren Julian Assange.

Det var precis det här jag varnade för när jag argumenterade med näbbar och klor mot ett krig i Irak. Jag framhöll att krig oundgängligen ger "collateral damage", inte bara i det fjärran landet där man krigar, utan också på en själv och ens resonerande. I krig är det ytterst svårt att se nåt annat än svartvitt, och då faller de som tillfogar en nåt man upplever som en skada direkt i den svarta kategorin - även om det de säger är sant, de inte bryter några lagar och det de sysslar med är klockrent sånt som yttrandefrihetslagstiftning är till för att skydda.

Och att öppet påstå att en demokratisk nation borde lönnmörda nån alls - det var bara inte görbart innan kriget. Vi har fått lära oss att successivt acceptera amerikanska "hit squads" och drönarattacker. Först på militära fiender, sen på terrorister via tanken om "assymetrisk krigföring". Och simsalabim har man via ett antal logiska glidningar kommit fram till den helt hårresande tanken att det vore OK att lönnmörda nån som inte går att beskriva som nåt annat än en journalist. Vars enda brott det är att föra fram pinsamma sanningar om en själv.

I själva verket anser jag att risken för sån glidning är ett starkt argument för att INTE ha svensk trupp utomlands i annat än fredsbevarande uppdrag under ren FN-flagg - vi gör oss så mycket bättre som den som står utanför och därmed kan hålla huvudet kallt nog och våra händer tillräckligt rena för att medla, en livsviktig och ärofull syssla. Vissa kallar det naivitet och feghet. Dessa hade förmodligen varit bland de som rasade över vilken pinsam katastrof det var när Sverige gjorde det enligt mig mest hedervärda och modiga i hela vår historia: lät Norge gå sin egen väg utan blodsspillan.



Vad jag däremot står chockad över är hur de var för sig eldfängda ämnena "yttrandefrihet" och "våldtäktslagstiftning" tillsammans bildat en formidabel tvåkomponentsbomb. Om amerikanska intressen ligger bakom att våldtäktsfallet mot Assange återupptogs måste jag säga att jag beundrar dem - i så fall lyckades de med den perfekta avledningsmanövern genom att knuffa in folks tankar i minfältet våldtäktslagstiftning, där de sedan kan ägna massor med tid åt att debattera det i stället för yttrandefrihetsproblemet. Det är till och med sen länge behövligt med en rejäl och grundlig sån debatt, det är det som gör det så genialiskt som avledningsmanöver. Det var nära att jag själv la så mycket tankeverksamhet på den diskussionen att jag glömde bort att skriva det här inlägget.

Vems frihet ska exporteras?

Tomas Lindbom skriver en fantastisk blogg om Frankrike, ett land som i mycket är Sveriges totala motsats. Bland politikerna - mycket fokus på idéer och debatter, lite fokus på att faktiskt åstadkomma något för folket. Bland folket - mycket fokus på debatt, men ännu mer på fysisk handling, såsom att bränna McDonalds, dumpa gödsel på stadshustrappan och strejka i tunnelbanan - jag har hört från en kompis som bott i Paris att Paris har världens enda tunnelbana som tamigfan är byggd för att kunna strejka i - den är redundant, så om en linje strejkar kan man ändå ta sig fram, fast det blir lite knöligare. Fantastiskt.

Hursomhelst undrar man då som svensk vän av ordning (eller oordning, om man varit på plats i Paris och njutit av det fullständiga myllret av självtillräckligt liv och kultur där) hur ett sånt samhälle faktiskt kan fungera. Då är Tomas blogg en bra källa.

Nu senast skrev han om förhållandet mellan USA och Frankrike och varför det gnisslar emellanåt, varpå jag själv fick tillfälle att kommentera om min upplevelse om det hela: när jag stod framför Charles de Gaulles staty på Champs d'Elysees och läste ett för en svensk nästan skrattretande högtravande citat om att "Frankrikes frihet skulle vara en fyrbåk som man skulle föra ut i världen." Aha, tänkte jag, det är DET fransmännen och amerikanerna bråkar så högljutt om - VEMS frihet det är som ska spridas i världen. Fullständigt logiskt käbbel inom vilken exportbranch som helst.

Vi svenskar är inte mycket för sån export - på gott och ont, vi vet att de där friheterna exporteras alldeles för ofta med påtryckning, antingen med vapen eller ekonomi. Vissa delar av vår svenska/nordiska smak har vi dock exporterat alldeles för lite - den hade funkat mycket bättre härhemma om vi bott i en värld där orättvisorna varit mera utjämnade. Nu får vi välja mellan att antingen börja försöka vränga världen åt vårt håll igen eller att ta att vi själva blir vrängda. Och tvärtemot vad vår styrkedyrkande utrikesminister verkar tycka fråntar det faktum att vi bara är 25 miljoner nordbor (vaddå bara, förresten) oss inte skärpan i våra argument - om vi nu vågar finna en röst att föra ut dem med igen. Många i världen väntar på att vi ska ta bladet från munnen igen, och inte bara hojta in i den ljuddämpade kammaren EU, där tydligen ingen kan höra dig skrika.