Hur var det nu med ungdomsarbetslösheten?

Med dottern vilande på bröstet blir det mycket mobilt bloggläsande (leve Opera Mini och Google Reader!) Utredarna är en intressant blogg av ett gäng utredare på TCO, jag läser mig baklänges i den nu och hittar ett och annat guldkorn.

Samuel Engblom har debatterat ungdomsarbetslösheten med Per Skedinger från Institutet för näringslivsforskning - Skedinger förespråkar uppluckring av LAS-reglerna för unga, medan Engblom säger att utbildning är det effektivaste för att få in ungdomarna på arbetsmarknaden igen. Debatten utmynnade från Engbloms sida i en slutsats att

1) de avregleringar av visstidsanställningar Skedinger rekommenderade -95 redan genomförts utan att det blev bättre,

2) att det är ett härke att jämföra siffrorna, och när OECD senast gjorde om sin jämförelse ledde detta till att de inte räknar Sverige till ett land med strikt arbetsrätt längre,

3) det rent vetenskapligt sett nog är att rekommendera att läsa både TCO:s rapport och Skedingers bok, och välja vilken man tror mest på.

Men det riktigt intressanta för min del var en rapport om Ungdomsarbetslösheten och folkhögskolorna som Engblom länkade till, särskilt styckena "Flera förklarande faktorer - varför är den svenska genomströmningen svagast?" och "Betydelsen av kompletterande ungdomsinsatser" som båda jämför skillanderna mellan sverige och våra nordiska grannar, som inte har samma höga ungdomsarbetslöshet.

Här är några särskilt intressanta utdrag:

Vi kan sammanfattningsvis konstatera att det sannolikt finns flera faktorer som förklarar den relativt svaga genomströmningen i den svenska gymnasieskolan. En förklaring har med åldersgränsen i den svenska gymnasieskolan att göra. 20-årsgränsen gör att många elever inte hinner avsluta sin utbildning. En andra förklaring kan vara att många elever i Sverige inte är tillräckligt förberedda för gymnasiestudier. I Danmark och Finland finns möjligheten att komplettera grundskolan med ett tionde påbyggnadsår. I Norge är grundskolan tioårig.

Jaha?!? Alltmedan Björklund löser problemet genom att införa striktare tidsgränser för gymnasieeleverna "så att de inte ska tro att de kan läsa ikapp på komvux senare". Hål i huvet? Jo, det verkar så på siffrorna.

En tredje förklaring har med yrkesutbildningens uppläggning att göra. Inslagen av arbetsplatsförlagd utbildning är mindre omfattande i Sverige än i de andra nordiska länderna. Det kan påverka utbildningsresultaten negativt för de mindre studiemotiverade. Det förhållandet att yrkeselever och lärlingar kan få mer omfattande bidrag och lön under utbildningstiden i de andra nordiska länderna kan säkert också förklara att yrkesutbildningarna i Sverige relativt sett brottas med särskilt stora genomströmningsproblem.

Ok. Action point: fixa bättre och mer anknutna yrkesutbildningar. I och för sig tapeten sen längre, enligt Jan Björklund, och i stort sett alla andra nuförtiden. Det skulle dock förvåna mig stort om Björklund ens tänker tanken att matcha de andra nordiska länderna i den ekonomiska aspekten, med tanke på den njugga attityden till studenters ekonomi.

Betydelsen av kompletterande ungdomsinsatser
Den aktiveringspolitiska trenden inom arbetsmarknadspolitiken under 1990-talet har präglat ungdomsinsatserna i samtliga berörda länder, men den konkreta utformningen har varierat. I samtliga nordiska länder har olika slags sysselsättningsgarantier prövats för unga vuxna. I Danmark har utbildning varit helt dominerande. I Norge har ungdomsgarantin varit orienterad mot arbetspraktik. I Finland har insatserna varit mer varierade och omfattat både sysselsättnings- och utbildningsinsatser.

Det finns ett antal aspekter på ungdomsinsatserna i dessa tre länder, som är särskilt värda att beakta ur ett svenskt perspektiv. I Sverige har det funnits en garanti som gått ut på att ungdomar och unga vuxna under 25 år skulle erbjudas någon form av aktivitet redan efter 100 dagars arbetslöshet. Den tidigare ungdomsgarantin har nu döpts om till jobbgarantin och ansvaret har flyttats från kommunerna till arbetsförmedlingarna.

Dessutom finns, som framhållits, ett kommunalt uppföljningsansvar för att spåra upp ungdomar under 20 år som inte studerar. En förändring av socialtjänstlagen år 1998 gjorde det också möjligt att villkora socialbidrag för arbetslösa ungdomar med krav på studier och/eller praktik.

En första aspekt som är värd att lyfta fram är samordningen av insatserna. I Sverige har detta varit ett stort problem. Ansvarsfördelningen mellan gymnasieskolan (IV-programmen), socialtjänsten och arbetsförmedlingen har varit oklar. Det har också funnits uppenbara målkonflikter. De arbetsmarknadspolitiska insatserna inom ramen för den tidigare ungdomsgarantin finansierades av det statliga arbetsmarknadsverket men organiserats av kommunerna.

Kommunerna ansåg att de inte fick tillräckligt med resurser för att långsiktigt planera verksamheten och stödja ungdomarna medan staten varit missnöjd med att insatserna inte varit tillräckligt fokuserade på jobb. Här har alltså funnits en tydlig spänning mellan den socialpolitiska intentionen med verksamheten på kommunal nivå och de mer arbetsmarknadspolitiska intentionerna på statlig nivå. Kommunerna har velat spara på försörjningsstödsutgifter medan staten sett det kommunala ansvaret som en möjlighet att befria sig från ansvaret för arbetslösa ungdomar och unga vuxna.

Jo, det vad just vad man kunde tro. Ytterligare ett par äktsvenska stolar som den här åtgärden kunde falla mellan, och hamna på hälleberget i stället för att bli en kraftfull åtgärd som i våra grannländer.

Sverige skiljer ut sig också vad gäller den skarpa gränsdragningen mellan utbildning och arbetsträning inom arbetsmarknadspolitiken och det reguljära utbildningssystemet. I Sverige har utbildningsinsatserna inom arbetsmarknadspolitikens ram mer och mer skilts från det reguljära utbildningssystemet. Grunduppfattningen har varit att den arbetsmarknadspolitiskt finansierade utbildningen ska eliminera tillfälliga flaskhalsar och kortsiktigt uppkomna kompetensbrister på arbetsmarknaden och främst avse kvalifikationer som kan tillgodoses inom en utbildningstid på maximalt ca ett år.

Aha, Euskefeurats textrader om arbetsmarknadsutbildningar i den legendariska Kwad'n står sig alltså fortfarande lika bra som på åttiotalet:
"Vi behöver inga kurser från AMS
Nere vid Pite-älva!
För tingel-tangel och billigt krams
Det kan vi göra själva!"

Tydligen lönar det sig att i stället satsa långsiktigt och ge folk en rejäl utbildningsgrund att stå på.

Till detta har kommit uppfattningen att reguljär utbildning av rättviseskäl inte bör erbjudas inom arbetsmarknadspolitikens ram. Det skulle vara orättvist och skapa en rad incitamentsrelaterade problem på utbildningsområdet om många arbetslösa får sina yrkesutbildningar finansierade med aktivitetsstöd medan andra får söka ordinarie studiemedel.

... ursäkta ett utbrott här, men HAR VI BLIVIT FULLSTÄNDIGT DUMMA I HUVET?!? Helt hjärntvättade av "omvänd rättvisa", alltså att det är höjden av rättvisa att den svagare inte ska ha mer hjälp än den starkare? Så blint tror vi alltså nuförtiden på De Ekonomiska Incitamenten.

Om dessa nu är så starka, hur kan det då funka bättre i våra grannländer där de helt uppenbart då pekar snett? Eller kan man möjligen tänka sig att incitamentstalibanerna har fel i sin människosyn och andra krafter är större? (Som till exempel längtan efter alla de där positiva effekterna av att lämna Utanförskapet som Fredrik Reinfeldt predikar, men inte tror att arbetslösingarna kommer att själva hitta fram till om de inte utsätts för lite Incitament?)

Slut utbrott. Puh. ;)

I de andra länderna, framför allt i Danmark, har man gjort helt andra bedömningar. Utgångspunkten har istället varit att en fullbordad gymnasieutbildning ska ses som en rättighet. Dessutom har man pekat på en fördelningspolitisk effektivitetsvinst: de som står längst ifrån utbildningssystemet och som löper störst risk att fastna i en socialt marginaliserad position har fått både en utbildning och en försörjning på godtagbar nivå.

Ja men se - danskarna har tydligen fortfarande kvar idén om att rättigheter kan vara samhällsekonomiskt viktigt att värna.

För att sammanfatta: Vad vi talar om här är i grunden de olika nationella systemens effektivitet ur ett bredare socialt rättviseperspektiv. Det handlar både om ungdomsinsatsernas betydelse när det gäller att motverka arbetslöshet och social marginalisering och om i vilken utsträckning systemen förmår kompensera för att individer med olika kön, klass och etnicitet har olika svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Jämförelserna talar för att det svenska systemet är sämre på att fånga upp dem som har svårigheter att fullfölja det reguljära utbildningssystemet. För många hamnar utanför, vilket inte minst illustreras av de relativt höga andelarna unga som är ekonomiskt inaktiva, d.v.s. de står utanför såväl arbetsmarknaden som utbildningssystemet.

Huvet på spiken. Det finns uppenbarligen mycket kvar att göra för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden, och motverka arbetsgivares ovilja att ta en chans på nån som inte redan visat sig pålitlig hos nån annan, eller möjligen liknar dem själva lika mycket för att få sin kompetens och potential omedelbart igenkänd.

Att i stället försöka pressa ungdomarna över den höga tröskelnivån med "ekonomiska incitament", och samtidigt slå botten ur trygghetssystemet för dem, är som att försöka klämma upp risgrynsgröt ur en korv som är öppen i båda ändar - det blir ingen riktig skjuts uppåt, och en hel del kommer att ta vägen neråt i stället.

Exakt hur stora och långvariga kostnader de som går neråt i stället för uppåt kommer att skapa, i form av ekonomiska, fysiska och psykiska skador på sig själv och andra, har jag inga siffror på - men det har å andra sidan inte de som föreslår uppluckrande av LAS som lösning på det här problemet heller. Det är en externalitet i deras teori, nåt man lämnar utanför kalkylen.

Innan vi går ett enda steg vidare på den vägen kräver min ingenjörssjäl villkorslöst att vi försöker oss på de många mindre riskabla vägar som vi sett ovan att våra grannländer praktiserar med större framgång än oss, och ser hur långt vi kommer. Det är bara vanlig sund riskminimering och chanserna verkar vara avsevärda för att det kommer att räcka långt.

Ett mindre omtalat samband mellan skolk och krav?

Från sr.se för några månader sen:

Problem med skolkande elever i Almåsskolan i Mölndal har lösts på ett speciellt sätt. Fem storskolkande tonårsflickor har nu lockats tillbaka till skolbänken i projektet "Elever som zappar skolan".

Personalen: "Vi var noga med att inte prata om vanlig skola"

– På vår skola, där det går ungefär 415 elever, så har vi ingen elev som är borta. Någon storskolkare har vi inte, säger Titti Ljungdahl, rektor på Almåsskolan i Mölndal.

De skolkande eleverna erbjöds ämnen de var intresserade av.

– De kanske gillade bild, hemkunskap eller slöjd till exempel. Då kunde de få det varje dag och började med det. Vi var noga med att inte prata om vanlig skola eller betyg. Vi lockade med ett lärande som inte hade med skolan att göra.

Hur länge pågick detta lekande med lärande?

– Att få dem tillbaka tog nästan ett halvår. Lika lång tid som de varit borta, lika länge har det tagit för dem att komma igen.

Så, vem tar Jan Björklund i örat och drar honom dit så han får lära sig ett och annat om vitsen med att inte ställa krav ett tag?

Hur kommer de undan med det? eller aldrig-bemöta-argumenten-tendensen i politiken

Nu har hafts semester. Det har varit mycket bra. Min själ är påfylld av den där växtkraften man hittar på små musikfestivaler, i det här fallet i Skåne, och i vardagligt umgänge med människor som är viktiga för mig.

Men det tänker jag inte skriva mer om just nu. Snarare om några små tankar som haft tid att bubbla upp till klarhet i min hjärna under tiden.

Temat är "Hur kan de komma undan med det?"

Påstående ett, av Jan Björklund i en i övrigt mycket bra och mångfacetterad radiodebatt om skolpolitiken (icke citerat ordagrant, ett avsteg från min egen vetenskapliga ambition, men nära nog.)

Socialdemokrat i debatten (vars namn jag dessvärre har glömt):

"Problemet med Jan Björklunds styrning av den svenska skolan mot större disciplin är att den går tvärs emot all forskning om hur vi bäst lär oss saker."

Björklund duckar frågan.

Socialdemokraten tar om en gång till.

Björklund, irriterad: "Men nu får du ge dig! Det vet du lika bra som jag att alla forskare inte är överens i detta!"

Och sen... går debatten vidare! Efter ett sånt retoriskt trick som säger precis ingenting. Det är en självklarhet att alla forskare inte är överens, och det vore i själva verket närmast oroväckande om de vore det, sånt luktar grupptänk. Ska resonemanget ha något som helst vetenskapligt värde måste man gå i alla fall lite djupare och kolla vad

a) de *flesta* forskare säger
b) vad den nyaste och mest underbyggda forskningen säger, och vartåt forskarna verkar skifta uppfattning.

Hur får han komma undan med det?

I synnerhet som man numera vet väldigt mycket om hur en bra inlärningssituation ser ut, men att den med vår nuvarande syn på offentliga kostnader som just kostnader i stället för investeringar dessvärre är mycket dyrare än vad vi anser oss ha råd att kosta på våra barn - FAST folk i undersökning efter undersökning säger "JA, vi är villiga att betala mer i skatt, om det bara går till vård, skola och omsorg!"

Påstående två: Maud Olofsson i debattartikel i nästan varenda lokaltidning i landet, verkar det:

"Sveriges småföretagare är strävsamma entreprenörer som skapar arbetstillfällen. De sätter fart på ekonomin och bidrar till vår gemensamma välfärd."

Rätt och riktigt, och ingen blir gladare än jag de gånger Maud verkligen kämpar för de småföretagare som hon säger sig vilja kämpa för. Men vad handlar artikeln om? Överdrivna bonusar i storföretagen! I och för sig skriver hon att det är riktigt att protestera mot dem, och att hon bara vill att man inte kopplar ihop dem med småföretagarna, men... varför i herrans namn koppla ihop dem alls, när ingen annan gör det? Eller i alla fall peka på VEM som gör det - för att visa att man inte bara bankar på en halmgubbe som man själv satt upp för att kunna slå ner, för att än en gång profilera sig som Småföretagarnas Enda Hopp?

Maud verkar ofta leva kvar i en allmänföretagarfientlig tid som nog kanske har funnits men som jag aldrig upplevt, uppväxt på åttiotalet som jag är. Vad jag sett den senaste tiden är det ingen som helst brist på entusiasm över småföretagare som grupp - och jag har inte heller hört ett enda sammanklumpningsgnäll mellan de väsensskilda saker som en storföretagsledare och en liten entreprenör ju faktiskt är.

Så, varför kommer hon undan med att fortsätta blanda ihop de där korten? Ett kirurgiskt snitt där, tack, så att hon aldrig mer lyckas med tricket att skjutsa fram de små i förgrunden i argumentationen och valrörelsen, och sen fortsätta förbättra villkoren för de stora, så att de kan fortsätta att konkurrera ut de små. Inte för att inte socialdemokraterna också varit fena på samma trick i många år - peka på de riktiga låginkomsttagarna under valrörelsen och säga "alla ska med", och sen mest bry sig om välavlönade medelklassmetallarbetare.

Påstående tre, ur artikeln "Södermalm är till salu", RE:PUBLIC service, v34 2009.

Margareta Björk, moderat politiker i Södermalms kommun som nu säljer ut stora delar av verksamheten utan att ens ställa upp med ett kommunalt alternativ i upphandlingen, är allergisk mot ordet "vinst":

"Jag kallar det inte vinst, jag kallar det överskott. När vi fick överskott inom kommunen häromåret på viss verksamhet kunde vi göra engångsinvesteringar på inventarier och utrustning. Det måste också enskilda verksamheter kunna göra. Vi skaffade nya möbler, gjorde upprustningar och bjöd personalen på fest."

Det finns inte ord för vilket icke-resonemang det här är. Ingen protesterar mot att de måste KUNNA göra sånt, frågan har i stället alltid varit om verkligen GÖR det - eller om de delar ut vinsten till aktieägarna och i bonusar i stället. Det är de senare vinsterna (som Attendo care i samma artikel självklart tycker ska uppgå till 10%, det måste de nämligen i privat verksamhet!) som det handlar om.

Hur kan tricket att blanda ihop överskott och utdelad vinst användas fortfarande utan att användaren blir uppläxad och får skämmas ögonen ur sig? Mest tydligt i Svenskt Näringslivs lilla julsaga som skulle visa hur viktig vinst är?



Jag misstänker att svaret står att finna i att alla politiker numera lärt sig att man aldrig bemöter på motståndarens argument, man lägger hellre fram egna för att styra mot en diskussion som man hellre vill ha - den stora fighten är att sätta agendan, inte att vinna skärmytslingar. Det är en slags verbal judo som kan vara väldig viktig och användbar att kunna.

Men när den används precis hela tiden och man därmed låter varje politiska läger få ha och behålla sin egen sanning som aldrig bemöts och bryts mot de andras, har man offrat sanningen för ett enkelt maktresonemang - det som flest redan tror just för ögonblicket är rätt, helt enkelt, oavsett hur sanningen ser ut, och hur troendet skulle kunna förändras i alla fall långsiktigt om det på allvar utsattes för sakligt argumenterande.

Man gör gott i att fatta att sånt faktiskt är en sorts fascism. Och att om man hemfaller åt sådan tankeröta i debatten, fast man mycket väl skulle kunna motivera sina argument och motbevisa motpartens, finns det alltid andra som kan ljuga större i faggorna. Dessas argument tål i och för sig inte sanningen, men har man då sedan länge satt ett debattklimat där ingen längre bryr sig om såna petitesser, då kan man vara illa ute.