Det här inlägget består av en personlig bredsida mot svensk vänsters
antiintellektualism med ett guldkorn på slutet. Om du inte känner dig upplagd för det förra kan du hoppa
direkt till det senare. ;)
Ända sen jag var teknist på åttiotalet (och Fredrik Reinfeldt och hans kompisar naturvetare, även om det var några år tidigare) kommer jag ihåg att vänstern aldrig nånsin brydde sig om att peka på några bra teorier om
varför det lönade sig med rättvisa, solidaritet och de andra hjärteargumenten. De skulle bara räcka i sig själva.
Det var en strategi som funkade bra röstmässigt på den tiden, det var ju inte så att borgarna själva levererade några teorier som vanligt folk kunde köpa. Men jag märkte att det vänstern sa sällan övertygade de som ville tänka. De blev i stället förolämpade av att deras intellektuella invändningar mot det socialdemokratiska hjärtesnacket inte respekterades och togs på allvar.
De flesta av dessa som inte var till höger från början av blev det snabbt. Där (och i Mensa) kände de sig mer hemma och förenades i ett förståeligt idiotförklarande av vänstern och deras anhängare. Det torde inte komma som en överraskning att om man stöter bort de flesta som är intresserade av att tänka får man problem i längden - folk som kan tänka har potential att ställa till problem för en.
Och det är mycket riktigt dessa gamla naturvetare som nu styr Sverige, sen de lärt sig omsätta sina teorier till ett språk som folket förstår. Och socialdemokraterna har fortfarande inte förstått att de med sina universitet utbildat fram ett folk som allt oftare kräver hållbara teorier bakom hjärteargumenten för att köpa dem.
Den här intellektuella slappheten är ett oerhört idiotiskt misstag som jag vill spöa upp nån för. Det har gjort min generation övertygad om att det inte FINNS nån vänsterteori, bara missriktad god vilja.
Det ironiska är att fast den socialdemokratiska magkänslan för ekonomisk jämlikhet aldrig har letts i bevis, har den till väldigt stora delar funkat - vi har haft den största jämlikheten i världen och fortfarande ett fungerande samhälle med
lika hög tillväxt som USA och EU i stort sen mitten på nittiotalet. [Uppdatering: det har kommit fram att statistiken här nedan inte är lika solid som det verkade. Se kommentarerna.]
Men nu har nån annan äntligen gjort det vänstern försummat - samlat all tillgänglig statistik till en teori som visar att detta samband inte är unikt för oss utan gäller världen över. Det har ju inte fattats nyliberala experiment i världen sen åttiotalet, och själva har vi nordbor bidragit med en experiment i den andra änden, även om vårt snabbt verkar vara på avskaffande. Politiska experiment med hela länder är ruggiga att göra, och så fort nån vågar sticka ut hakan och göra ett ska man passa på att mäta och studera, och jag gnisslar tänder över att detta inte gjorts förrän nu.
Richard Wilkinson och Kate Pickett har publicerat en sammanställning av en stor mängd statistik och sett hur
jämlikhet korrelerar med samhälleligt välmående, mätt med elva faktorer - bland annat fysisk och psykisk hälsa, drogmissbruk, fetma, antal fängelseinterner, social rörlighet, våld, tilltro i samhället, och tonårsfödslar. Nästan överallt är måtten bättre i samhällen med mindre inkomstklyftor, och ofta substansiellt bättre. Och de individuella måtten, som livslängd, ökar längs hela inkomstskalan - mest i bottenänden, men till och med de med höga inkomster lever längre i ett mer jämlikt samhälle.
Om det är så det ser ut borde det gå att vända upp och ner på hela den borgerliga teorin "vi måste öka klyftorna för att ha råd med vården" - till "vi måste hejda ökningen av sjukvårdskostnaderna genom att inte låta klyftorna öka".
Jag skulle vilja tidsförflytta denna statistik tillbaka till Åva gymnasium och en ung Fredrik Reinfeldt, som ett "därför" till hans "varför". Men i brist på såna möjligheter, låt oss börja ta hänsyn till den nu när vi debatterar hur vårt samhälle bör se ut.
