Prata om det

Det bästa initiativ jag sett på nätet på flera år: prata om det. En oväntad spinoff från diskussionen runt Julian Assanges våldtäktsmål, där det märktes att det behövdes en mer nyanserad diskussion om olika grader av sexuellt tjat/tvång/våld, för att kontra det svartvita tänkandet som säger att man antingen är helsjysst och aldrig har gjort nåt fel, eller våldtäktsman/kvinna som bör hanteras med förakt och tas avstånd från. Så enkelt är inget i livet, och förstås inte heller det här. Ibland gör alla fel, om inte annat som en del i processen att lära sig göra rätt.

Det började med att folk skrev sina erarenheter med twittertaggen #prataomdet, och några få dygn senare startades hemsidan. Det här är nätet använt som vår tids interaktiva folkbildning. Bra gjort!

Vad har jag att prata om, då? Inte mycket; jag har levt ett typiskt 'snäll kille'-liv, och oftast varit stenhård mot mig själv för att inte riskera att såra någon (och även, har jag förstått med åren, för att såra mig själv).

Men visst finns det saker. Saker som bidragit till att förstärka min identitet som den 'snälla killen' genom att jag ångrat dem.

Första gången jag hånglade med en tjej gjorde jag det ' by surprise', som Assanges advokat sa. Som 14-åring i en mörk scoutstuga i Rödeby där vi låg och skulle sova. Jag var så fruktansvärt blyg (när det gällde allt som inte hade med humor att göra) att jag inte vågade närma mig på nåt annat sätt. Jag fick ingen vidare respons och hon verkade inte glad när jag ringde henne efteråt - men heller inte så öppet sur att jag fattade att jag borde be om ursäkt. Hon bara undrade vem jag hade fått telefonnumret från. Det här är ett minne som dyker upp emellanåt och som jag aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera, hur illa det varit. Prataomdet har gett mig en hint, kan vi väl säga.

När jag blev sjutton tyckte jag liksom att det var dags att pröva det där med sex. Jag blev ihop med en tjej jag tyckte var söt och trevlig, och när man är ihop ska man ju säga att man älskar varandra, eller hur? I alla fall om man är en snäll kille och inte som dom där som 'bara vill ha sex'. (i alla fall då, på sent åttiotal). Så det sa jag och hoppades att det skulle bli sant.

I tre månader fortsatte jag hoppas, alltmedan vi hade det trevligt, och sex emellanåt. Men mörkret växte mer och mer inom mig, och till slut exploderade jag. Jag var helt förtvivlad över att jag visst hade ljugit, och satte ord på mina värsta farhågor - att jag hade medvetet ljugit hela tiden bara för att få henne i säng.

Hade jag lugnat mig lite hade jag kanske förstått att det inte var så - jag tyckte om henne och jag hade verkligen haft trevligt med henne. Jag hade väl i alla fall varit lite förälskad. Men nej, allt var svartvitt. Jag piskade mig själv med ord,  och gjorde henne onödigt illa på köpet.

Jag bad om ursäkt den här gången, och fick den efter ett halvår. Mot att jag lovade att aldrig mera säga att jag älskade någon om jag inte var säker.

Det löftet fick mig att svänga över till den säkra sidan och stanna där i tio års tid. (Nå, med ett par mindre försök som jag nu i efterhand är nöjd med, framför allt som vi fortfarande är vänner.)

Svartvitt? Jajjemän! Och när jag nästa gång sa det hade jag byggt upp ett sånt komplex kring att jag tydligen inte kunde älska, att jag helt gick mot skyarna av lättnad, tappade huvudet och kom ner som en pannkaka. Men det är en annan historia. 

I korthet kan man nog dra slutsatsen att jag varit tvungen att lära mig manövrera i 'kanskelandet' - där man måste vistas innan man vet hur det blir - och det har jag varit livrädd för och känt att jag måste göra nåt drastiskt för att komma ur det, på det ena hållet eller andra. Jag har känt att det funnits saker som det legat på mig att ta initiativ till, men inte vetat hur, och inte heller kunnat ta det lugnt nog att experimentera säkert. Och trial-and-error med full insats gör alltid ont innan man lär sig, på en själv och på ens experimentpartner.

Jag har också guffat och ylat över könsmaktsordningen som förutom allt annat dumt också gör att tjejer aldrig vänjer sig vid att ta initiativ. Jag har nog inte haft helt fel - men jag har också ibland fallit offer för de där små fenomenen som att inte räkna inviter som kommer från oönskade håll, och att överhuvudtaget inte märka saker som är mer subtila än ett baseballträ i skallen. ;)

(En hakdroppare för några år sen, när jag träffade en tjej från Mörrum i min ungefärliga ålder som jag faktiskt aldrig träffat förut: 'jaha, du är den Martin Björnsson - några av mina kompisar var dökära i dig på högstadiet!' VadFAN, här får man höra, trettio år efteråt! ;)

    

Facebook som åsiktsbrytare - bra men sämre när det verkligen gäller

Även om många använder internets otroliga möjligheter att skapa en större bredd i sina nyhets- och debattkällor finns det också en stark tendens att göra tvärtom - hitta en liten klick av människor som tycker precis som man själv gör, och bygga en egen liten subkultur av dels expertis och dels outmanade fördomar. Expertisen gör att man kan sucka över de andra, de som inte vet så mycket, och därmed finns heller ingen motivation att ifrågasätta sina egna fördomar.

Kanske den starkaste av poängerna med vänskapsbaserade sociala media som facebook är att den har potential att motverka det här en del. Även om ett urval av ens vänner och bekanta sällan är representativt för hela befolkningen finns det i alla fall större chans att nån där har en avvikande åsikt än i ett forum för ett gemensamt intresse. Och det är troligare att man lyssnar på nåt man annars skulle sorterat bort om det kommer från nån man känner och respekterar.

Twittertypen av media är nånting mittemellan - det har inte inkröktheten i ett dedicerat forum, men å andra sidan väljer man sina inputs mest efter ett intresse man redan har, så de blir lätt mer förstärkande än utmanande om man inte passar sig.

Jag har just givit upp mitt försök att utnyttja facebook fullt ut som utmanande kraft genom att direktkoppla mitt twitterkonto dit. Det var intressant och väldigt givande när jag hade ork för att ta följddiskussionerna på allvar, till den punkt när man känner att alla inblandade inklusive jag själv lär mig nåt nytt.

Nu har jag dessvärre inte orkmarginaler över för varje potentiell sån efterdiskussion, och antalet behövliga diskussioner har också blivit fler - de senaste veckornas aktualiserande av yttrandefrihet, våldtäktslagstiftning, terrorism, övervakning och militärinsatser - alla viktiga ämnen som man inte kan slarva med utan att riskera att förlora en respekt man inte vill förlora - har helt enkelt blivit övermäktigt. Så just vid ett tillfälle när facebooks överbryggande skulle behövas som bäst, just då blir det oanvändbart för att det tar för mycket tid och kraft för att inte slita på ens sociala relationer.

Det är sorgligt.

Så jag skär tänder, installerar selective tweets, och börjar välja mina bataljer i stället.

Och känner lite grann att i slutändan kommer det att vara lika bra att införa direktdemokrati - vi har redan på oss som medborgare att hålla oss uppdaterade i aktuella frågor,debattera dem, och hålla efter våra folkvalda, så då kan vi kanske nästa lika gärna rösta direkt. Det är bara en sporadisk känsla, dock.

USA efter nio år av krig

Jaha. Världen står chockad över amerikanska senatorers krav på terroriststämpling av de obekväma sanningsförmedlarna Wikileaks och på lönnmördandet av frontfiguren Julian Assange.

Det var precis det här jag varnade för när jag argumenterade med näbbar och klor mot ett krig i Irak. Jag framhöll att krig oundgängligen ger "collateral damage", inte bara i det fjärran landet där man krigar, utan också på en själv och ens resonerande. I krig är det ytterst svårt att se nåt annat än svartvitt, och då faller de som tillfogar en nåt man upplever som en skada direkt i den svarta kategorin - även om det de säger är sant, de inte bryter några lagar och det de sysslar med är klockrent sånt som yttrandefrihetslagstiftning är till för att skydda.

Och att öppet påstå att en demokratisk nation borde lönnmörda nån alls - det var bara inte görbart innan kriget. Vi har fått lära oss att successivt acceptera amerikanska "hit squads" och drönarattacker. Först på militära fiender, sen på terrorister via tanken om "assymetrisk krigföring". Och simsalabim har man via ett antal logiska glidningar kommit fram till den helt hårresande tanken att det vore OK att lönnmörda nån som inte går att beskriva som nåt annat än en journalist. Vars enda brott det är att föra fram pinsamma sanningar om en själv.

I själva verket anser jag att risken för sån glidning är ett starkt argument för att INTE ha svensk trupp utomlands i annat än fredsbevarande uppdrag under ren FN-flagg - vi gör oss så mycket bättre som den som står utanför och därmed kan hålla huvudet kallt nog och våra händer tillräckligt rena för att medla, en livsviktig och ärofull syssla. Vissa kallar det naivitet och feghet. Dessa hade förmodligen varit bland de som rasade över vilken pinsam katastrof det var när Sverige gjorde det enligt mig mest hedervärda och modiga i hela vår historia: lät Norge gå sin egen väg utan blodsspillan.



Vad jag däremot står chockad över är hur de var för sig eldfängda ämnena "yttrandefrihet" och "våldtäktslagstiftning" tillsammans bildat en formidabel tvåkomponentsbomb. Om amerikanska intressen ligger bakom att våldtäktsfallet mot Assange återupptogs måste jag säga att jag beundrar dem - i så fall lyckades de med den perfekta avledningsmanövern genom att knuffa in folks tankar i minfältet våldtäktslagstiftning, där de sedan kan ägna massor med tid åt att debattera det i stället för yttrandefrihetsproblemet. Det är till och med sen länge behövligt med en rejäl och grundlig sån debatt, det är det som gör det så genialiskt som avledningsmanöver. Det var nära att jag själv la så mycket tankeverksamhet på den diskussionen att jag glömde bort att skriva det här inlägget.