Blockpolitik suger (väljaråsikter genom en minsta gemensam nämnare)

Ja, egentligen säger titeln det mesta. Alliansens riksdagsledamöter, är de i första hand representanter för sina väljare eller i första hand för alliansen? Och därmed främst Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som har den yttersta vetorätten och möjligheten att i kraft av sin outbytbarhet smala ner de åsikter som i slutändan blir politik ytterligare ett steg, och samtidigt lägga till sina personliga favoritkrav. De som gör det värt det för dem att ta de positioner de har. Maktmutor.

(För Reinfeldt och Borg styr inte Sverige för att de trivs med själva positionen i sig, om nån trodde det. De är inte processmänniskor som trivs med det dagliga och löpande. De är utvecklare med ett projekt, som kan tänka sig att ta de positionerna så länge det behövs för att föra projektet i hamn. Tro mig, jag känner mycket sånt folk och är rätt likadan själv, om än med något mindre långsiktigt tålamod. Det är därför Reinfeldt inte har några personliga problem med strategin att att hålla sig från pressen så mycket som möjligt - han finner inget nöje i processen att prata med dem, i relationen statsman-reporter. Han vill bara använda dem till sitt projekt och i övrigt få så lite besvär som möjligt av dem.)

Problemet hur väljarnas, partiernas och partiledarnas personliga åsikter kokas samman är i högsta grad aktuella redan vid representativ demokrati med partier. Men med blockpolitik minskar åsiktskonkurrensen och valmöjligheten med ytterligare en gemensam-nämnare-nivå. Hur är det bara möjligt i ett samhälle där vi de senaste trettio åren lärt oss att valfrihet är det allra viktigaste? Där konkurrens är ett honnörsord?

Det blev möjligt genom att Reinfeldt visade för högersidan att blockpolitik var en väg - kanske den enda - till den åtrådda makten. Man kan tydligen inte hålla på att förlora hur länge som helst bara för att man har principer.

Innan Reinfeldt pratade högersidan gärna och länge om personval, och hur bra det skulle vara för att de folkvalda skulle komma närmare och känna respekt inför de som kryssat dem personligen. Nu, i maktposition, har den diskussionen tystnat helt och personkryssen är inte vatten värda - som Federley tydligt visade i FRA-debatten där han övergav sina många personkryssare för Allianslinjen. Men även om han torde vara bränd för evigt bland kryssarna är han kvar - för han har ju visat sig duglig och pålitlig för partiet, och då kommer han in listvägen i stället. Accountability, som anglosaxerna säger?

Allvarligt - nu när det vi gruvat oss för redan hänt och Sverigedemokraterna är i riksdagen - vad sägs om att helt enkelt slopa fyraprocentspärren? Det skulle kännas bra att få in såna som är moderna och progressiva nog, som piratparti och Fi, för att få in lite syre i systemet innan det ruttnar ännu mer. Kanske kunde det också avhålla alliansens krympande småpartier från att avveckla sig själva och minska utbudet ytterligare.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Vårt samhälle är inte en teknokrati - det är en ekonokrati

(Uppdatering: Det bästa sättet att lära sig saker är att skriva om dem, och sen bli rättad när det visade sig att man hade fel. Det drabbade mig efter den här texten, då jag blev pekad på definitionen av teknokrati och påmind om att det inte alls har med teknik att göra, utan betyder att "den som kan mest ska styra". Dock anser jag fortfarande att ena benet i texten nedan fortfarande håller - att om vi nu har en teknokrati har vi en gravt obalanserad sådan i riktning mot ekonomi.)

Jag var på barndop nyligen, och passade på att sampla lite information - jag besöker ju inte Guds hus så ofta, och därför är jag nyfiken på vad kyrkan pysslar med och om man kan se några intressanta riktningsförändringar.

På anslagstavlan hittade jag ett antal teser om vad kyrkan ska vara i vår tid, och fastnade speciellt för en, som ungefärligen löd: 'kyrkan ska vara en mänsklig motvikt i dagens teknokratiska samhälle'.

jag förstår nog vad som avses, och kan hålla med - att samhällsutveckligen idag inte är särskilt centrerad kring människan och hennes humana och psykologiska aspekter. Jag är glad om kyrkan inriktar sig på att fylla det utrymmet och vore ännu gladare om också politiken svängdes runt till att göra det - som Lena Sommestad föreslår här.

Men om man kallar motbilden 'teknokrati' tror jag dessvärre att man kan missar målet. Jag förstår mycket väl att det ur en icke-teknikers synvinkel kan se ut så, när den synliga förändringen ofta kommer i skepnad av ny teknik, som internet och facebook. Och visst förändrar tekniken världen. Men den styr den inte. Dagens värld är inte teknokratisk (eller scientokratisk) - den är ekonokratisk (och politokratisk).

För ett enkelt bevis är det bara att kolla vilka de tyngsta posterna kring stadsminister Reinfeldt är - först kommer tveklöst Anders Borg utan vars godkännande inget sker, bland de tunga posterna finns som vanligt arbetsmarknads- och näringslivsministrarna. Hade vi varit en teknokrati hade IT-minister Anna-Karin Hatt samt infrastrukturminister... ja, vad heter hon nu igen? :p varit bland de tyngsta. Och lita på att tågen hade fungerat! Kanske hade vi också haft ett webb/telefon/medborgarkontorbaserat jätteenkelt medborgarkontrollpanel- och felrapportsystem där ärenden hos alla samhällssystem kunde hanteras - nåt som hade kunnat öka direkthetskänslan i demokratin och vår känsla av kvalitet i samhällsfunktionerna avsevärt. Bara som ett exempel på att teknologi mycket väl kan medverka till demokrati i stället för att motverka.

Egentligen är det heller inte hugget i sten att ekonokrati är det sämsta av alla styrelseskick - det går att utgå från de flesta grundstrukturer och anpassa för att finna balanspunkten. Ekonomi är viktigt för långsiktig hållbarhet. Men förutsättningen är att de ingående parametrarna och teorierna kommer både från vänster och från höger och bland mycket annat tar lika stor hänsyn just till psykologiska och humana faktorer som till ekonomin. Utan dem blir det heller inte hållbart i längden. Alla de drivkrafter som verkar på och bor i verkliga människor måste tas i beaktande, annars kommer vi inte att hamna där vi vill, och det kommer att klämma och skava när vi individer ändå förgäves försöker dra ditåt, för att det är såna vi är skapta. Det är enkel mekanik.

Vår nuvarande fixering vid de individuella ekonomiska incitamenten glömmer alla dessa andra krafter, inte minst solidaritet. Inte fasen är det teknokratiskt. Det är inte ens vetenskapligt, fast 'vetenskaplighet' är vår tids mest positivt laddade värdeord - vilket är oerhört ironiskt.

Att återvinna det - allsidiga - vetenskapliga sanningssökandet i det politiska samtalet, som nu domineras av rena styrkeöverväganden och retoriska och realpolitiska finter och knep, verkar vara vår generations största utmaning.

Published with Blogger-droid v1.6.7