IT - en outnyttjad game changer inom politiken

"IT-politik" har hittills betytt nåt i stil med att bygga bredband, eller möjligen att prata i det oändliga om en 24-timmarsmyndighet. Eller nuförtiden i ökande grad att säkra upphovsrätt och jaga fildelare. :P

Det är synd. IT har potential att betyda nåt så mycket mer. Det skulle kunna vara en game changer, som de säger på amerikanska, nåt som vränger politiken helt ut och in och tar oss förbi gamla knutar som folk legat i bittra skyttegravar om så länge man kan minnas.

Varför? Jo, av den enkla anledningen att vad folk egentligen vet, och vad folk tänker på i en valsituation, är helt olika saker. Och med väl applicerad informationsteknik kan man motverka detta, genom att ge dem verktyg att själva hitta precis rätt information precis när de behöver den.

Det här påverkar en annan "underförstådd" mekanism - marknaden. En marknad uppstår, tvärt emot nyliberalers snäva ekonomiska fokus, så fort det finns en valmöjlighet. Det behöver inte finnas en penningtransaktion, det kan vara nåt annat man investerar - till exempel förtroende, tid, hjärnkapacitet. Eller sin röst, i en demokratisk valsituation.

Nåt som marknadsteoretiker är överens om är att marknader kräver perfekt kundinformation för att fungera bra. Det har dock hittills inte hindrat särskilt många från att med klockartro kräva marknader och konkurrens, och sen inte ta ansvar för att se till att informationen ska bli bra så att det verkligen funkar.

Jag tänker lista några typer av marknader och hur de kunde förbättras till oigenkännlighet med smarta, och relativt väldigt billiga, IT-system.

1) Vår vanliga marknad för nya och begagnade prylar och tjänster - här händer det mycket, och siter som prisjakt.nu, blocket, tradera ser till att vi fått ett "pluginsystem" där säljarna inte behöver vara stora och kända för att få en vara såld. Om en liten aktör säljer varan billigare än alla andra, kommer denne att poppa upp till toppen och börja sälja från dag 1. Tidigare har de små ofta hunnit dö av innan folk hunnit fatta att de fanns, utom de få som haft turen att hitta riskkapital för att betala en svindyr reklamkampanj. Vilket i sin tur lett till att de fått avstå en stor bit av sitt företag, och kanske mycket av kontrollen, till riskkapitalisterna - för så jobbar de.

Alltså - med väl fungerande IT-system för kundinformation sänks inträdeskraven till marknaden, vilket ger fler och mer oberoende aktörer och därmed bättre fungerande konkurrens. Inga överraskningar här. För politikens gäller det bara att hålla ett öga på utvecklingen, undanröja hinder och hjälpa till att knuffa för att utöka så att alla sektorer blir jämförbara. Till exempel genom momslättnader och riskkapital för alla som vill starta en jämförelsesite inom en sektor där ingen finns, kombinerat med en lista på såna sektorer så man kan få ideer för sin startup.

Obamaadministrationen förstår det här, de har precis lanserat sin jämförelsesite för sjukvård i USA. Med presidenten som som själv visar en demo av systemet - bättre kan nog vikten av det här inte understrykas.

2) Arbetsmarknad. Ända sen vi på åttiotalet skaffade oss massarbetslöshet genom att överge full sysselsättning som mål till förmån för inflationsbekämpning har arbetsmarknaden varit en köparens (arbetsgivarens) marknad i stället för en säljarens, åtminstone för "massyrken". Det innebär att makten skiftats - arbetsgivaren har inte längre nåt stenhårt incitament att tävla om den bästa arbetskraften genom bäst villkor, eftersom det finns spannvis att välja bland - åtminstone i arbetsmarknadens nedre del.

För att göra det incitamentet i alla fall något tydligare igen kan man förbättra infon till arbetssäljarna. Låt säga att alla arbetsgivare måste genomföra årliga anonyma medarbetarenkäter, och resultatet av dessa publiceras direkt på företagets hemsida, samt på en rankningslista för den sortens arbetsplatser över landet, och jämfört med alla arbetsplatser i regionen.

Det ska helt enkelt synas utåt var det är bra och dåligt att jobba. Det ökar rörligheten genom att man kan se att saker är bättre nån annanstans, och gör det möjligt att se skillnader och benchmarka (fint ord för "sno idéer från" ;) de som lyckas bra, så att bra praktik kan sprida sig till andra. Och det gör det möjligt att se när en hel branch är rutten och behöver specialfokus och kanske lagstiftning. Det ger helt enkelt mer insyn i problemen.

Till exempel skulle det här vara ett intelligent sätt att ta sig vidare i den infekterade RUT-konflikten. När den ena sidan bara ser stolta fria småföretagsanställda, och den andra sidan bara bittra förtryckta proletärer, skulle det vara intelligent att skaffa sig en fortlöpande uppföljning av hur det egentligen upplevs för de inblandade. Så skulle Obama tänka.

Och likadant med den eviga striden mellan verksamheter i offentlig och privat regi. I stället för att tro blint på att antingen den ena eller den andra är bra arbetsgivare, kräv att det blir möjligt att se vilka arbetsplatser som är bra och dåliga, oavsett sektor. (Kräv också seriöst kvalitetsarbete i båda, för den delen. Men för att se om kvalitetsarbetet kommer nånvart eller fastnat i ett processträsk behövs insyn i slutresultatet utifrån.)

Nu kommer högersidan ofelbart att invända att det är dyrt, komplicerat och krångligt, som de alltid gör när man vill tvinga företagare till nåt överhuvud taget. Men här kommer vi till det revolutionerande med IT - det är egentligen en av de billigaste saker man kan satsa på. Om man gör det dyrt är nåt fundamentalt fel.

Arbetsmiljöverket kan tillhandahålla enkätsystemet och samla siffrorna så varje företag inte behöver bry sig om tekniken. Själva systemet är en enkel grej. Att samla personalens åsikter och uppdatera websidan med rankingresultat på årsbasis är också nästan gratis för företaget. Och vad gäller personalen kan man vara säker på att de bara blir glada att bli tillfrågade, om man gör enkäten enkel och vettig nog - och den kan och ska vara svinenkel.

3) Att ta sig runt knepigheterna hos knepiga marknader

Marknader med "seriellt monopol", som offentlig upphandling av kollektivtrafik, har sina speciella egenheter som leder till att konkurrensutsättningen ofta inte blir så bra som man vill.

Man har aldrig aktörerna sida vid sida samtidigt så att man tydligt kan se skillnaderna. Resenärernas åsikter kommer också sällan fram. De uppstår nämligen inte vid rätt tillfälle, när själva valet mellan trafikbolagen sker. Och de uppstår inte heller för den som gör valet - den "kund" som drabbas är resenären, medan den "kund" som upphandlar är kommunens representant.

För att överbrygga den klyftan i tid, plats och person måste informationen överföras från där den uppstår - när Kalle står och väntar på en buss som inte kommer - till själva rummet där upphandlingen pågår, flera år senare.

Lyckligtvis kan man faktiskt kräva saker i upphandlingar. En sak som borde krävas är ett väl annonserat felrapporteringsformulär på trafikbolagets hemsida, helst så öppet att man faktiskt kan se andras felrapporter och rösta på dem, så att de vanligaste poppar upp till toppen automatiskt.

Nu har ju inte alla resenärer en Iphone, så det vore också bra att kräva en förslagslåda med papper och penna i varje buss. Ju närmare situationen man är missnöjd med som en felrapport kan lämnas, desto fler kommer att lämnas in - och det är bra.

Innan ny upphandling sker ska kundsynpunkterna gås igenom av upphandlande enhet så att de som är relevanta och ofta återkommande kan ingå i nästa upphandling.

Det är det enda sättet att se till att kundkraft kan verka på en sånhär marknad, trots dess knepigheter.

3) Politisk marknad, eller "representativ demokrati", som det också heter.

Det här är egentligen en marknad med samma tidsförskjutningsproblem som den ovanstående - makten förvaltas med seriellt monopol, och man måste minnas problemen man upplevt för att kunna rösta rätt när man väl har chansen. I själva verket är det ännu svårare här, för man kan vara väldigt säker på att de reklamkampanjer som partierna kör igång med alla medel försöker att styra bort tankarna från just det, och i stället fokusera dem på deras säljbudskap inför nästa mandatperiod.

Direktdemokratins fördelar och nackdelar har diskuterats mycket. För att inte köra fast i den diskussionen siktar jag snett bredvid och konstaterar att det finns mycket man kan göra också för att förbättra den nuvarande representativa demokratin och göra den lite direktare.

En av de poänger som framhålls med att ha representativ demokrati i stället för direktdemokrati är att det finns någon att ställa till svars för varje beslut.

Fair enough - men funkar det? Inte särskilt bra, för när det väl är val tenderar debatten som sagt att handla om nånting annat, nåt nytt, och de gamla försyndelserna göms under en glömskefilt - både av politiker och av media.

Samma personer som propagerar för representativ demokrati tenderar också att skylla på folket att de är så dumma att de väljer om representanter och partier fast de gång på gång gjort dem besvikna, och inte ens tar sig tid att hitta vettiga kandidater att personvälja. De föraktar folket för att de har dåligt minne samtidigt som de utnyttjar det, i stället för att införa kompenserande mekanismer så att den representativa demokratin ska få de fördelar de säger att den har. Sånt duger helt enkelt inte. Om man propagerar för nåt får man allt fan se till att det funkar sen.

För just det här problemet går utmärkt att kompensera med just informationsteknik, genom att göra det busenkelt för folk att friska upp sitt minne inför valet. Politikerkoll.se är en ideell site där man kan kolla hur de enskilda riksdagsledamöterna röstat i varje enskild fråga, och se vem som röstat mest som man själv skulle gjort. Det finns också plats för CV för varje enskild politiker, och all annan tillgänglig information, så att vi som faktiskt är deras arbetsgivare kan göra ett mer insatt val. Gå dit, läs, debattera, sprid!

(Detta borde förstås ligga direkt på riksdagens hemsida eftersom det behövs för att faktiskt få vårt politiska system att funka. Och själva informationen finns förvisso där, men den ligger splittrad på en massa ställen och är alltså oanvändbar eftersom det tar för mycket tid för var och en att samla den. Men förmodligen får vi vänta många år än på att det ska hända.)

Allt det ovanstående beaktat tror jag att det ligger en mycket större utvecklingspotential här än att bara fortsätta att veva den gamla evighetsdebatten om högern eller vänstern har rätt. Den debatten behövs visserligen alltid för att knuffa balanspunkten till just det ställe där den ska vara just nu, men vi gör fel i att köra oss fast i den och tro att inget annat är viktigt. Den kan på sin höjd knuffa lite grann hit eller dit på marginalen. Det ovanstående kan däremot ändra på hela spelet radikalt. Jag ska göra vad jag kan för att få alla sidor i debatten att förstå det - och om inga andra förstår vad jag menar borde åtminstone Piratpartiet göra det. Det här vore en bra vinkel för dem att komma loss från kravet att positionera sig på höger-vänster-skalan. Hjälp mig gärna att sprida idéerna så långt som möjligt, om du gillar dem.

Obamaadministrationen tar till med storsläggan mot dåliga och dyra myndighets-IT-projekt

Det senaste blogginlägget på OpenGovermentbloggen fick mig att hoppa jämfota av glädje. Det är dessutom skrivet i den där ljuvliga amerikanska no-bullshit-stilen som är både lättfattlig av vem som helst och beskriver problemet och lösningen precist och handfast. Den som respekterar läsaren och hans tid nog för att ge honom en perfekt "executive summary". Här är början:

Cutting Waste by Reforming IT

As I’ve written before, one source of ineffective and inefficient government is the technology gap between the public and private sectors.

While a productivity boom has transformed private sector performance over the past two decades, the federal government has almost entirely missed this transformation and now lags far behind on efficiency and service quality. We are wasting billions of dollars a year, and more importantly are missing out on the huge productively improvements other sectors have benefited from.

Quite simply, we can’t significantly improve the efficiency and effectiveness of the federal government without fixing IT.

Därefter följer klarspråk om precis det vi i branschen vet smärtsamt väl - att myndigheter år efter år och gång efter gång plöjer ner miljontals kronor i datorsystem som inte ens blir bra. Vissa system tycks få nya chanser efter precis hur många fiaskon som helst, som nu till exempel SAP (ett ord vi bokstavligen ryser över) och Försvarsmakten.

Myndigheterna verkar helt enkelt sitta fullständigt fast i sitt egen byråkratiska verklighet, och försöker klistra på IT-system på utsidan, i stället för att analysera dataflödet från grunden och göra vansinnigt enkla och lättanvända system baserade på standardkomponenter och öppna standarder. De behöver helt enkelt bygga IT-drivet från början i stället för pappersdrivet och IT-utökat.

Grejen är att för att kunna göra såna saker måste man ha verkligt duktiga datasnubbar, såna som ser, andas och äter infostrukturer och kan omvandla dem till robusta system, och och ge dem verklig makt att göra en skillnad.

Den amerikanska lösningen är också sedvanligt radikal - tvärstopp för all upphandling av myndigheters IT-system, innan just sånt folk från Office of Management And Budget fått gå igenom upphandlingarna och godkänna dem.

Den sortens medicin känns väldigt frestande för att få ordentlig fart på 24-timmarsmyndigheten, i synnerhet när man som jag försökt beställa blanketter för föräldraledighet två gånger hos försäkringskassan, och när man ringer tredje gången får man veta att den som skulle GODKÄNNA att jag skulle få blanketterna inte gjort det... *suckar djupt*

Det finns en svensk motsvarighet, e-delegationens "Tredje generationens e-förvaltning". Den verkar förvisso både genomarbetad och insiktsfull, men jag fruktar att den är för abstrakt för att få ordentligt genomslag. Det kräver åtminstone verkligen att varje myndighet har duktigt folk anställt på tillräckligt tunga positioner för att förstå visionerna och omvandla dem till lokal verklighet. Annars lär det fortfarande bli en dyr, dålig modifikation av nån stor aktörs redan gjorda allroundsystem i slutändan.

Om Correns nya ledarkommentarer, och vad de kunde gjort i stället

Linköpings enda stora lokaltidning Östgötacorrespondenten har på senare tid börjat smyga in åsikter på nyhetssidorna, i små (passande blå ;) åsiktsrutor i direkt anslutning till artiklarna. Rutorna är ofta hårdvinklade och har ibland rätt lite med den egentliga nyheten att göra, som här där ledarskribenten passar på att klämma åt Rättvisemärkt i farten, trots att originalnyheten inte visade på nån kritik av dem.

De övriga påståendena i kommentaren är också väldigt märkliga, Fredrik Gertten har inte kritiserat eller ens nämnt Rättvisemärkt i sin film Bananas* , i stället har han själv gått över till att äta rättvisemärkta bananer efter att ha gjort filmen. Dessutom fick Rättvisemärkt ingen möjlighet att få replik i en debattartikel för att bemöta dessa påståenden, med den halsbrytande motiveringen att "de stod på nyhetsplats i tidningen"! Denna policy verkar nu ha ändrats, dock.

Den ideologiska obalans de här ledarkommentarerna ger upphov till har retat en hel del folk som är intresserade av en oberoende nyhetsrapportering i regionen, till exempel politiker av alla färger, och socialdemokraten Nicke Bremer har startat en Facebookgrupp mot företeelsen, och också anmält Corren för pressombudsmannen PO.

Tidningen Journalisten har också skrivit en kritisk kommentar, och låtit chefredaktör Ola Sigvardsson gå i försvar. Nedan följer en kommentar jag skrev till det hela och härmed återvinner och utökar lite grann.

Ola Sigvardsson,

första gången jag såg den här förändringen tänkte jag "oj, det här måste vara gammelmedias desperata försök att modernisera sig – de försöker efterlikna bloggars direktkommentarer, men de har missat poängen totalt!" När jag läser det du skriver om er tankegång verkar det som om jag hade rätt.

Poängen med bloggosfären och dess direkta kommentarer är att den är öppen för ALLA att kommentera – och att även kommentarerna kan kommenteras lika direkt. I er pappersprodukt har ni själva monopol på kommentarerna, och att missbruka det monopolet som ni gör nu kommer aldrig att leda till annat än missnöje bland kritiskt tänkande individer (uppenbarligen är de inte så många såna inom er referensgrupp, men det finns fler i Facebookgruppen “Vi som inte gillar Correns nya ledarkommentarer”.)

Dessutom måste sägas att din ambition med förändringen har slagit slint:

“Det tvingar också ledarredaktionen att arbeta mycket närmare nyheten, att snabbt sätta sig in i sakförhållandena och skaffa sig en hållning till det.”

I fallet Rättvisemärkt ovan är det väldigt lätt att se att det inte blev mycket av det, utan mycket mera av att ta nyheten som dålig ursäkt för att än en gång häva ur sig sina egna förutfattade meningar utan referenser eller faktakoll – vilket är precis vad man kan förvänta sig i en text som ska produceras både snabbt och på litet utrymme.

Jag tror framtiden ligger i precis den andra riktningen:

- Utöka ledarsidorna så de får plats för rejäla utredningar med MÅNGA VINKLAR!

- Anställ/köp in frilanstexter av ledarskribenter av alla olika politiska åsikter, gärna såna ni finner skriver bra på corren.se och bloggar i länet

- Kolla hur till exempel Slashdot använder rankningssystem för att låta de bästa inläggen i deras webbdiskussioner bubbla upp till toppen. Det vore det ett hjältedåd att som första dagstidning i Sverige (vad jag vet) få sån ranking att funka, så man änligen kan få se de bästa kommentarerna utan att vada igenom alla. De bästa kan ni sen trycka i tidningen för återkoppling.

- Kort sagt: bygg OVANPÅ internetdebatten och skörda den på bra tankar, låt inte internetdebatten (nu ofta initierad i ilska över en korttänkt ledarkommentar) bara hänga efter som en svans på webben och aldrig komma in i tidningen igen.

Framtiden är lika mångfärgad som Googles logga, och ni gör bäst i att se till att så många människor som möjligt kan hitta sin åsikt representerad i tidningen – det är väl egentligen självklart om ni vill maximera er kundbas? Som ni gör nu stöter ni bort alla som inte håller med om ER vinkel.

Ni har i det närmaste en monopolställning i Linköping, vilket gör det extra viktigt att ni är öppna (jag ska öppet säga att ni är en av de främsta orsakerna till att jag emellanåt överväger att flytta härifrån till nåt ställe som känns mindre unket och intellektuellt småkorrupt). Betänk att ni är den mest uppenbara skyltfönstret för hur högt eller lågt i tak det känns i Linköping, vilket i sin tur är en av de viktigaste faktorerna för hur en stad utvecklas, enligt Richard Florida.

Som jag ser det måste er vision bli att vara stället där de bästa argumenten för alla sidor får brytas respektfullt mot varandra. Det är en lucka som nätdebatten lämnar öppen för er, splittrad och oöversiktlig som den ofta är. Ta den! Det är bra för Linköping, lukrativt för er och ett sätt att bygga vidare på stolta tidningstraditioner genom att hitta relevans och ny stolthet i en ny tid.