Snälla eller fega, S?

Till Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll. Det är en viktig insikt från både Pippi Långstrump och Bamse som varit inbyggt i ert dna och er politik, i alla fall när den varit som bäst.

Men den som är mycket snäll måste också vara mycket modig. Annars riskerar man att bli feg i stället för snäll - ta det från nån som växt upp som 'snäll kille' och insett i efterhand hur mycket förklädd feghet på vissa områden det egentligen handlade om. Jag har i vuxen ålder tvingats ta ansvar för att sluta fega här. Jag var ingen dålig person innan heller - det fanns bara saker jag måste lära mig. Precis så är det med er också. Och med alla. 

Det är det här 'snällismens' belackare har lite rätt om, fast de har fel om mycket annat - och när ni nu har som er mycket hedrande politiska inriktning att vara dess  försvarare måste ni se till att inte ge dem rätt. Att visa att man KAN vara modig FAST man är snäll. För annars är man bara en liten lort, för att återigen citera Astrid.

Jesus, snällhetens superstjärna, drog sig till exempel inte för att köra ut månglarna ur templet. Ska ni ta mod till er och göra detsamma; köra ut dem som inte brinner för vänsterpolitik (fast på ett smart, nytt sätt utan de gamla nackdelarna) men ändå sitter kvar på sina arvoderade stolar - för att de inte vet nåt annat?

(På tal om Jesus lider kyrkan också av lite samma problem: eftersom man måste vara (verka!) Snäll kan man inte kritisera öppet. Men kritisera och slita konflikter måste man ändå om man ska finnas i en organisation, så därför blir det skitsnack och fulspel i kulisserna i stället, och dålig psykisk hälsa därefter.)

Nej, ni måste inte peka finger eller hemfalla åt ideologisk rensning. Men ni MÅSTE våga sätta en svår och djärv riktning, och villkor som automatiskt rensar ut karriärister. Och kräva att ALLA på arvoderade platser ställer dem till förfogande, som Johanna Graf förespråkar här, och sen rösta om vilka ni vill ha där, i god interndemokratisk ordning.

Det känns ruggigt att göra sig av med så mycket politisk och ekonomisk erfarenhet, men jag lovar att det är enda sättet för att attrahera de unga, nya imponerande människor med vänsterinriktning som finns och bara letar efter en utmaning värdig dem och en arena där deras talang är efterfrågad. Och som det blivit nu är det onekligen en utmaning att få ert parti på rätt köl igen.

Och ni kommer att andas så mycket friskare luft efteråt. Omöjligheter byts plötsligt till möjligheter. Och ingen 'antisnällist' kan sen längre skälla er för att ni är fega. Tear down the wall! Tear down the wall! ...

Om Correns nya ledarkommentarer, och vad de kunde gjort i stället

Linköpings enda stora lokaltidning Östgötacorrespondenten har på senare tid börjat smyga in åsikter på nyhetssidorna, i små (passande blå ;) åsiktsrutor i direkt anslutning till artiklarna. Rutorna är ofta hårdvinklade och har ibland rätt lite med den egentliga nyheten att göra, som här där ledarskribenten passar på att klämma åt Rättvisemärkt i farten, trots att originalnyheten inte visade på nån kritik av dem.

De övriga påståendena i kommentaren är också väldigt märkliga, Fredrik Gertten har inte kritiserat eller ens nämnt Rättvisemärkt i sin film Bananas* , i stället har han själv gått över till att äta rättvisemärkta bananer efter att ha gjort filmen. Dessutom fick Rättvisemärkt ingen möjlighet att få replik i en debattartikel för att bemöta dessa påståenden, med den halsbrytande motiveringen att "de stod på nyhetsplats i tidningen"! Denna policy verkar nu ha ändrats, dock.

Den ideologiska obalans de här ledarkommentarerna ger upphov till har retat en hel del folk som är intresserade av en oberoende nyhetsrapportering i regionen, till exempel politiker av alla färger, och socialdemokraten Nicke Bremer har startat en Facebookgrupp mot företeelsen, och också anmält Corren för pressombudsmannen PO.

Tidningen Journalisten har också skrivit en kritisk kommentar, och låtit chefredaktör Ola Sigvardsson gå i försvar. Nedan följer en kommentar jag skrev till det hela och härmed återvinner och utökar lite grann.

Ola Sigvardsson,

första gången jag såg den här förändringen tänkte jag "oj, det här måste vara gammelmedias desperata försök att modernisera sig – de försöker efterlikna bloggars direktkommentarer, men de har missat poängen totalt!" När jag läser det du skriver om er tankegång verkar det som om jag hade rätt.

Poängen med bloggosfären och dess direkta kommentarer är att den är öppen för ALLA att kommentera – och att även kommentarerna kan kommenteras lika direkt. I er pappersprodukt har ni själva monopol på kommentarerna, och att missbruka det monopolet som ni gör nu kommer aldrig att leda till annat än missnöje bland kritiskt tänkande individer (uppenbarligen är de inte så många såna inom er referensgrupp, men det finns fler i Facebookgruppen “Vi som inte gillar Correns nya ledarkommentarer”.)

Dessutom måste sägas att din ambition med förändringen har slagit slint:

“Det tvingar också ledarredaktionen att arbeta mycket närmare nyheten, att snabbt sätta sig in i sakförhållandena och skaffa sig en hållning till det.”

I fallet Rättvisemärkt ovan är det väldigt lätt att se att det inte blev mycket av det, utan mycket mera av att ta nyheten som dålig ursäkt för att än en gång häva ur sig sina egna förutfattade meningar utan referenser eller faktakoll – vilket är precis vad man kan förvänta sig i en text som ska produceras både snabbt och på litet utrymme.

Jag tror framtiden ligger i precis den andra riktningen:

- Utöka ledarsidorna så de får plats för rejäla utredningar med MÅNGA VINKLAR!

- Anställ/köp in frilanstexter av ledarskribenter av alla olika politiska åsikter, gärna såna ni finner skriver bra på corren.se och bloggar i länet

- Kolla hur till exempel Slashdot använder rankningssystem för att låta de bästa inläggen i deras webbdiskussioner bubbla upp till toppen. Det vore det ett hjältedåd att som första dagstidning i Sverige (vad jag vet) få sån ranking att funka, så man änligen kan få se de bästa kommentarerna utan att vada igenom alla. De bästa kan ni sen trycka i tidningen för återkoppling.

- Kort sagt: bygg OVANPÅ internetdebatten och skörda den på bra tankar, låt inte internetdebatten (nu ofta initierad i ilska över en korttänkt ledarkommentar) bara hänga efter som en svans på webben och aldrig komma in i tidningen igen.

Framtiden är lika mångfärgad som Googles logga, och ni gör bäst i att se till att så många människor som möjligt kan hitta sin åsikt representerad i tidningen – det är väl egentligen självklart om ni vill maximera er kundbas? Som ni gör nu stöter ni bort alla som inte håller med om ER vinkel.

Ni har i det närmaste en monopolställning i Linköping, vilket gör det extra viktigt att ni är öppna (jag ska öppet säga att ni är en av de främsta orsakerna till att jag emellanåt överväger att flytta härifrån till nåt ställe som känns mindre unket och intellektuellt småkorrupt). Betänk att ni är den mest uppenbara skyltfönstret för hur högt eller lågt i tak det känns i Linköping, vilket i sin tur är en av de viktigaste faktorerna för hur en stad utvecklas, enligt Richard Florida.

Som jag ser det måste er vision bli att vara stället där de bästa argumenten för alla sidor får brytas respektfullt mot varandra. Det är en lucka som nätdebatten lämnar öppen för er, splittrad och oöversiktlig som den ofta är. Ta den! Det är bra för Linköping, lukrativt för er och ett sätt att bygga vidare på stolta tidningstraditioner genom att hitta relevans och ny stolthet i en ny tid.

Psykvårdsdebatt á la Linköping

(Återanvänt och utökat från kommentar på Samtidsanalys blogg)

Jag var på en mycket underlig paneldebatt i Linköpings bibliotek för några månader sen. Anna Odell var där och var imponerande bra, fast hon inte kunde visa sitt videoverk om hur hon behandlades vid omhändertagandet, för att ingen tänkt på att biblioteket har glasväggar och det var ljust ute.

Några småsaker som kom fram var bland annat att:

1) Hennes fokus med hela projektet var att visa sitt eget omhändertagande på psyk för ett antal år sen ur en patientsynvinkel, så man kunde förstå hur kränkande det var. Hon var helt på det klara att det var nödvändigt att omhänderta i sig, det enda hon ville var att det skulle framgå med hur enkla medel man hade kunnat göra det mycket bättre.

(Jag sympatiserar oerhört starkt med det sen gången jag själv var inlagd (även om det i mitt fall var på eget bevåg och inget tvång behövde tillgripas). Själv skrev jag mitt eget förslag på förbättringar under tiden och lämnade till läkarna, mest för att ha nåt positivt att jobba med - det var nog rätt förvirrat, men jag tror det fanns ett och annat där som var användbart.)

2) Hon hade först kontaktat psykvården och försökt få iscensätta sitt eget omhändertagande - men fått nej, för enligt dem var en gång knäpp alltid knäpp, fast hon tillfrisknat för länge sen. Och nåt konstprojekt från nån (ex)patient ville de verkligen inte vara med om.

3) Sen hade hon rådgjort med en advokat och frågat om det kunde leda till lagproblem om hon gjorde det genom att fejka. Det trodde han inte - maximalt kunde hon få betala skadestånd för förbrukade resurser, men inget straffrättsligt. Det visade sig vara ... en felbedömning. ;)

4) När hon blev inlämnad av polisen efter ett omhändertagande som enligt den närvarande polisrepresentanten var alldeles onödligt brutalt, skjutsades hon direkt in på ett rum på psyk där hon las i bälte (alltså fastspänd på en bår.) En av grejerna hon ville visa med det hela var att just det psyket, där David Eberhardt, var chef, bälteslade patienter väldigt mycket oftare än andra psyken.

5) Genom en misskommunikation fick personalen på psyket veta att hon hade varit utsatt för ett sexövergrepp. Ändå spände de fast henne på en äldre typ av bår (utbytt på andra psyken) där benen spänns fast isär, och det första som hände var att nån drog ner hennes byxor och gav henne en spruta. Hon frågade sig om det verkligen varit särskilt lämpligt på nån som just hade blivit utsatt för sexövergrepp.

Nå. Tillbaka till själva debatten.

Alla i panelen - från psykvården, sjukvårdspolitiker, polis och andra - var rörande överens och sjöng hennes lov enligt samma visa - "först tyckte jag det var upprörande, det hon gjorde, men nu har jag minsann förstått att hon är bra för att visa på problemen"... - MEN det gick inte att konfrontera dem med VAD de var villiga att göra åt problemen och problematisera deras ganska ytliga lösningar lite, för inga publikfrågor tilläts! (Antar att de var rädda för att nåt psyko i publiken skulle yttra sig, fast de nyss sagt hur viktigt det var att "vi lyssnade på patienterna." - rent teoretiskt.)

Så jag fick vänta till efteråt med att konfrontera Finn Bengtsson, östgötsk riksdagsledamot, som tidigare i debatten sagt att det var ett stort problem att unga män inte sökte hjälp i tid.

Min fråga var om det problemet inte förvärrades med den massiva ungdomsarbetslösheten kombinerat med arbetsgivarnas fördomar och ovilja att ta minsta lilla chans på psyksjuka, diagnostiserade, och andra avvikande. I en sån kontext blir det lätt att man på inga vis vill ha en etikett eller diagnos eller identitet som psyksjuk, för då skulle det bli helt klippt omöjligt att få ett jobb.

Tyvärr blev han bara blank i ögonen och halkade slentrianmässigt in i att man måste ändra LAS för att minska ungdomsarbetslösheten. :( Jag hade gärna velat ha honom uppe på podiet när jag ställde frågan, jag tror inte han hade kunnat ducka undan lika enkelt där.

Munvatten mot dålig EU-lukt?

Idag hittade jag en rolig liten referens till ett dokument som läckt från EU-korridorerna:
"Vademecum on Access to Documents"

Det är en liten fickmanual för hur EU-anställda under handelsdirektoratet ska hålla sin konversation med särskilt lobbyister för stora företag fri från saker som ideella organisationer skulle tycka var smaskens om de begärde ut dokumenten - vilket de kan enligt "Access to Document requests under EU regulation 1049/2001", EU:s motsvarighet till offentlighetsprincip.

Vademecum betyder vid närmare eftertanke "gå med mig", alltså nåt man alltid ska ha med sig, så det förklarar förstås titeln. Men det blir ju ganska lustigt om man, som jag, tolkade det som ett försök att parfymera konversationen så att den stinker mindre - för att dölja att det fortfarande är nåt ruttet i botten.