Snälla eller fega, S?

Till Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll. Det är en viktig insikt från både Pippi Långstrump och Bamse som varit inbyggt i ert dna och er politik, i alla fall när den varit som bäst.

Men den som är mycket snäll måste också vara mycket modig. Annars riskerar man att bli feg i stället för snäll - ta det från nån som växt upp som 'snäll kille' och insett i efterhand hur mycket förklädd feghet på vissa områden det egentligen handlade om. Jag har i vuxen ålder tvingats ta ansvar för att sluta fega här. Jag var ingen dålig person innan heller - det fanns bara saker jag måste lära mig. Precis så är det med er också. Och med alla. 

Det är det här 'snällismens' belackare har lite rätt om, fast de har fel om mycket annat - och när ni nu har som er mycket hedrande politiska inriktning att vara dess  försvarare måste ni se till att inte ge dem rätt. Att visa att man KAN vara modig FAST man är snäll. För annars är man bara en liten lort, för att återigen citera Astrid.

Jesus, snällhetens superstjärna, drog sig till exempel inte för att köra ut månglarna ur templet. Ska ni ta mod till er och göra detsamma; köra ut dem som inte brinner för vänsterpolitik (fast på ett smart, nytt sätt utan de gamla nackdelarna) men ändå sitter kvar på sina arvoderade stolar - för att de inte vet nåt annat?

(På tal om Jesus lider kyrkan också av lite samma problem: eftersom man måste vara (verka!) Snäll kan man inte kritisera öppet. Men kritisera och slita konflikter måste man ändå om man ska finnas i en organisation, så därför blir det skitsnack och fulspel i kulisserna i stället, och dålig psykisk hälsa därefter.)

Nej, ni måste inte peka finger eller hemfalla åt ideologisk rensning. Men ni MÅSTE våga sätta en svår och djärv riktning, och villkor som automatiskt rensar ut karriärister. Och kräva att ALLA på arvoderade platser ställer dem till förfogande, som Johanna Graf förespråkar här, och sen rösta om vilka ni vill ha där, i god interndemokratisk ordning.

Det känns ruggigt att göra sig av med så mycket politisk och ekonomisk erfarenhet, men jag lovar att det är enda sättet för att attrahera de unga, nya imponerande människor med vänsterinriktning som finns och bara letar efter en utmaning värdig dem och en arena där deras talang är efterfrågad. Och som det blivit nu är det onekligen en utmaning att få ert parti på rätt köl igen.

Och ni kommer att andas så mycket friskare luft efteråt. Omöjligheter byts plötsligt till möjligheter. Och ingen 'antisnällist' kan sen längre skälla er för att ni är fega. Tear down the wall! Tear down the wall! ...

Vad finns att be om ursäkt för i S generella välfärd?

Fredrik Reinfeldts karriär har mer än någonting annat byggts på ett övergripande mål: den socialdemokratiska generella välfärden - att alla har medborgerliga rättigheter att få vissa bidrag, utan behovsprövning - förstör Sverige och svenskarna genom att listigt göra dem bidragsberoende, och måste monteras ned.

Nu när han lyckats både att ta makten och sen behålla den och S tillfälligt ligger som ett rykande vrak vid motorvägskanten - hade han rätt? Finns det nåt som S behöver be om ursäkt för här för att komma tillbaka?

Ja - en sak. Ett av de argument man ofta anfört för den generella välfärden är så dumt att det varit rent förolämpande. Man har sagt att 'om alla får bidrag, oavsett om de behöver eller inte, kommer de att bli mer välvilligt inställda till den generella välfärden'.

Tänk på saken - de personer man på detta sätt försöker vinna är smarta individer med höga inkomster, ofta ekonomiskt skolade och vana vid att räkna på kostnader och alternativkostnader - de gör det i sömnen, mer eller mindre. Dessa försöker man 'lura' genom att ta en stor del av deras pengar i progressiv skatt och tro att de blir nöjda för att man ger en tummetott tillbaka. Och dessutom SÄGER MAN ÖPPET att det är det man gör.

Jag har själv hört många högerdebattörer gnissla tänder (som här Johan Ingerö) över att känna sig orena och nedkletade av bidrag som de inte behöver. Med min arbetarbakgrund hade jag länge svårt att förstå detta, hur det kunde vara så illa att ta emot ett litet bidrag som man inte behövde? Men efter ett antal års lyssnande har dragit slutsatsen att det är här skon klämmer värst - jag skulle själv bli asförbannad om nån försökte manipulera mig så klumpigt, trodde att jag gick på det, och dessutom närmast skröt öppet över hur smarta de var.

Det hat och den motkraft som kan uppstå av nåt sånt vore faktiskt tillräckligt i sig själv för att kicka igång en karriär som Reinfeldts - både vad gäller personlig drivkraft hos karriäristen och vad gäller grogrund i samhället och därmed efterfrågan efter någon som gör sagda karriär.

Och alltihop i onödan, eftersom de riktiga argumenten för generell välfärd är så lysande i sig själva.

1) de skapar inte inlåsningseffekter, i och med att de inte försvinner när man börjar tjäna pengar - ett av de centrala problemen med bidrag överhuvudtaget

2) ju färre villkor, desto mindre måste de övervakas och kontrolleras, nånting som nästan alltid kostar mer pengar än det smakar

3) och man kan LITA på dem, utan risk för byråkratgodtycke eller att egen strulighet och glömska gör att man plötsligt råkar bli återbetalningsskyldig och få en smäll som man kanske inte klarar om man står utan marginaler. Det är en straight deal mellan människan och samhället som alla fattar.

Så, S, snälla - be om ursäkt för att ni förolämpat folks intelligens genom att använda ett så puckat argument, och gör sen aldrig om det. På så sätt stryper ni långsiktigt en del av nyrekryteringen av "anti-socialdemokrater" till moderaterna.

Och argumentera sen straight och stenhårt för att förklara det verkligt geniala i den generella välfärden. Den är en central del i den svenska modellen och levererar praktisk frihet till massan, till skillnad från högerns teoretiska frihet för alla och praktiska frihet endast till de få som har ekonomiska resurser.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Uppföljning om morötter, piskor, socialdemokrater och ursäkter

En god vän och diskussionspartner som läste min text om en sak som sossarna borde be om ursäkt för hade invändningar. Han trodde kort sagt att det gick hem bland sossarnas väljarskara just att svänga runt och applicera piskan på de slashasar som inte "ville jobba".

Jag tycker om detta att det är möjligt vad gäller en del av dessa väljare - det är rätt ofta lätt att få med sig en hel del folk på den flanken, i synnerhet om man får stå oemotsagd.

MEN det jag menade är att det inte är någon framtidsstrategi för vänstern att lägga tyngden där. Det går inte att utvinna nån entusiasm för sån politik på vänstersidan (i synnerhet som borgarna redan var först med den) - det går möjligen att fortsätta att tappa väljare sakta i stället för fort.

Och det hela har egentligen inte att göra med sakfrågan om det ska finnas en bortre a-kassegräns eller inte. Även om det av ekonomiska skäl - till exempel att finansiera en *riktigt* bra väg upp ur långtidsarbetslösheten - SKULLE vara nödvändigt att införa en bortre gräns i A-kassan är detta inte poängen. Det viktiga är att man inte som borgarna lägger tyngdpunkten i debatten vid piskan, utan vid moroten. Fokusera på det friska, det man kan hjälpa människor att bygga på, drivet av deras egen vilja. Och detta förstås inte bara som ett retoriskt trick, utan som en sak som man verkligen lägger mycket tid, kraft och pengar på, och aldrig släpper ögonen från.

Det är också sant att rent historiskt hade Socialdemokraterna makten, ett system utan bortre parentes och all möjlighet att jobba bättre med morötterna. Det de ska be om ursäkt för är att de inte gjorde detta när de hade chansen - inte att de inte tog fram piskan.

En av de saker sossarna borde be om ursäkt för

Det är allt lite sorglustigt att se Socialdemokraterna sno runt i cirklar och kriskommissioner och leta Felet, det som svenskarna uppenbarligen fortfarande vill straffa dem för.

Visst, det är väl bra att låta alla komma till tals i god demokratisk ordning. Men själv tycker jag det hela är enkelt. Det är bara att lyssna på vad borgarna upprepar varje gång de får chansen, och tolka det utifrån en vänsterståndpunkt i stället för den Schlingmannska.

Till exempel i den här artikeln av Hillevi Engström, nybliven arbetsmarknadsminister. Efter en inledning med de vanliga ViTarAnsvar-flosklerna i en densitet som känns rent kinakommunistisk, och en mittsektion där hon behandlar sakfrågan, kommer slutklämmen:

Före 2006 gömdes långtidsarbetslösa i en rundgång mellan ersättningssystem och passiva åtgärder. Åtgärderna låste in människor i stället för att ge möjlighet till deltagande på arbetsmarknaden. Utanförskapet växte. Förtidspension blev ofta lösningen.

Detta är sant. Genom att ge upp om de som hamnade utanför skapade ni en grogrund för borgarna för att lösa problemet på sitt eget sätt. Det är relevant kritik, och den kommer att fortsätta att bita tills ni bett om ursäkt och visar att ni är beredda att lösa problemet, och att era metoder är bättre.

Och vad är då en bra vänsterlösning på sakfrågan? Jo, naturligtvis att se till att man alltid erbjuder respektfullt stöd och hjälp att komma tillbaka till arbetsmarknaden - hjälp som måste vara så bra att de långtidsarbetslösa väljer att använda den av egen fri vilja, utan hot om att dra in försörjningen. Detta kräver att man använder de bästa metoder som vetenskapen känner, och tillräckliga resurser för att det ska funka. Men då är det en investering som kommer att betala sig.

I korthet morot i stället för piska mot den enskilde - helt tvärtom mot det borgerliga systemet, som fullständigt förutsägbart använder piska på den enskilde och fas-3-morot till företaget. Och som en ofelbar bieffekt splittrar samhället genom att få folk att hacka på varandra.

S-debatt - Vrövel vs. visioner

Nu har jag till min glädje hittat utmärkt, vidsynt och ödmjuk socialdemokratisk idedebatt både hos Lena Sommestad och Jan Eliasson. Läs dem!

Tillbaka? Ok. I kommentarerna på båda, där i alla fall Lena sköter efterdebatten på ett föredömligt vis, har jag sprungit på ettriga inlägg av Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och socialdemokrattyckare. Här är ett litet öppet brev till dig, Stig-Björn:

Visst har du en poäng när du skriver om socialdemokratiskt 'vrövel' och aggressivt och småsint hackande på rika. Du illustrerar själv alldeles utmärkt hur urtråkigt och kontraproduktivt det blir när nån i stället för att fokusera på visioner, möjligheter och samarbete ägnar sin energi åt att i raljerande ordalag skåpa ut en grupp människor som man uppenbarligen uppfattar som roten till allt ont. Om du fortsätter med det i stället för att visa dig större än de du klagar på, kommer skyttegravskriget som Jan Eliasson beskriver bara att fortsätta.

Och inte all kritik av marknaden är återgång till den gamla 'onda' tiden. För att vara relevant måste socialdemokratin vara knivskarp och uppdaterad i den kritiken, som Lena Sommestad här.

Sen har du rätt i att de utöver att kritisera också måste komma med bra och moderna förslag för att göra annorlunda.  Här är några av mina:

* Se till att det alltid finns startkapital för folk som vill göra seriösa försök att slå sig in på marknader där konkurrensen är för dålig - det finns inget som håller storföretagen på tårna som ett stim ettriga små pirajor som kan nafsa på deras marknadsandelar. Detta är att använda marknaden till sin egen fördel.

* Kräv att offentlighetsprincipsnivå av öppenhet ska gälla privata bolag vid upphandling av sjukvård och andra samhällstjänster. Kräv också kvalitetsarbete av både privata och offentliga aktörer.

* Jobba med bounties för kulturproducenter: toppa upp varje såld biljett med kanske en femtiolapp, upp till ett antal biljetter där saker börjar bära sig själv. Det skulle bli ett råeffektivt sätt att genom enkla deal möjliggöra för fler att försörja sig på kultur, men samtidigt bara om de gör saker som folk vill ha - lite som den enorma frisläppande av kreativitet som iPhones och Androids app stores har släppt lös. Ge också bouties på nedladdad musik - ett elegant sätt att lösa konflikten mellan pirater och antipirater.

* Se till att återbetalningar på studielån blir avdragsgilla, och slipp vrövlet från högerflanken om förmögenhetsskatten som 'straffskatt på utbildning'

* Glo noga och länge på Islands nya integritetslagstiftning, och stöd dem med alla klutar i den skitstorm de kommer att råka ut för framöver.

* Se till att arbeta internationellt och publikt för att föreningsfriheten i ILO:s kärnkonventioner ska implementeras, och stödja fackföreningar utomlands för att driva upp lönerna där och få hem jobben igen - det ska stå klart att det är den enda långsiktigt framkomliga vägen. Utan det kommer ni att vara dömda till en evig långsam reträtt. Antingen gör vi världen mer lik oss, ellerså kommer vi att mista det vi har. Och utan hopp om global bättring kan vi inte heller motivera att ta emot flyktingar tills det ljusnar.

* Skaffa en ödmjuk men aldrig tystnande utrikespolitik som står upp aktivt för mänskliga rättigheter och reagerar så fort de kränks - världen lyssnar fortfarande lite extra på oss, men kanske inte så länge till.

* I alla ting, förstå att er roll som vänster är att motverka den eviga matteuseffekten: 'åt den som har skall det varda givet'. Det behöver inte ens motiveras med gummiordet 'rättvisa' - det är helt enkelt en motkraft som behövs för att världen inte ska bli hopplöst obalanserad, och det är er sak att applicera den. Ni ska därför idka 'empowerment' av de små mot de stora - vare sig det gäller företag (bra för konkurrensen), nationer, privatpersoner, vadsomhelst.

IT är ett utmärkt empowermentverktyg: kolla mina IT-förslag här.

* Låt er partidemokrati bli ett föredöme för öppenhet och transparens. Öppna primärval kanske inte är en dum ide alls.

Om ni gör det här bra kan ni ena vårt samhälle igen - det kan faktiskt bara ni göra, vad Det O... eh, Enda Arbetarpartiet än påstår. Solidaritet är inte deras grej, det är er - om ni förmår visa att ni menar allvar med den och själva tror på den.

Den förmodligen sista efter-valet-analysen

Jag skulle väl skrivit en efter-valet-analys som alla andra för länge sen, men det blev en lång eftervalsapati i stället. Det krävdes Ronny Eriksson och Euskefeurat för att bota mig - välformulerad satir är ofta det enda botemedlet när allt verkar gå åt fel håll.

Melodi: Ale Brider (en klezmerklassiker)

Nu så är det moderater, oj oj, moderater
och så SVERIGEDEMOKRATER, oj oj oj!
Förr skulle man va solidarisk, oj oj, solidarisk
nu är det solid och arisk, oj oj oj!

Sålunda botad kunde jag plita ner några små tankespån.

Mona Sahlins analys är att "det pratades för mycket fördelningspolitik". Det tror jag inte på. Jag håller snarare med Henrik Larsson här - svenska folket har inte plötsligt fått nåt emot höga skatter om de bara går till vård-skola-omsorg. Däremot är den nuvarande socialdemokratiska ledningen för belastad för att snacka om sånt. De ses som - och agerar som, om man kollar på deras budgetförslag! - falska ormar som hela tiden gör ettriga retoriska oppositionsinlägg om fördelningspolitik, men inte står för den i praktiken. Och svenska folket är inte längre naivt nog att gå på sånt, utan blir asförbannade på den som FORTFARANDE försöker lura dem att "alla ska med". DET är problemet.

De är inte heller trovärdiga i kritiken mot Sverigedemokraterna. För detta krävs att man verkligen är internationalist och kan sätta in invandringen i ett större sammanhang där allas våra problem på den här planeten är gemensamma. Att det inte är hållbart i längden att bara stänga folk ute - varken utanför eller innanför barrikaden.

Det enda som kan mota nationalism är alltså att aktivt och publikt lyfta frågor om internationell rättvisa, demokratiserandet av internationella institutioner som FN, Världsbanken och IMF, och sluta med att spela med i västvärldens maktspel för att gynna oss själva och behålla vår plats som världens aristokrater - främst i EU:s frihandelsförhandlingar, där vi fortfarande fular oss maximalt i kraft av Europas gemensamma storlek och ekonomiska makt.

I dessa slutna rum skaffar vi oss mycket mer än alla de pengar som vi eventuellt lägger ut på invandring och definitivt lägger ut på gränskontroll, militära operationer i Somalia och Afghanistan, och bistånd - varav alla har otrevliga bieffekter av olika allvarsgrad. Det måste stå klart att det är här balanspunkten finns, och det är den vi måste rucka på för att flytta världen i en riktning där alla får en deal man kan leva med.

Vänstern måste ta ansvar för att skapa en trovärdig vision om en sådan värld, vår del i den och vår väg dit - och även våga erkänna och diskutera nackdelarna för oss, men väga upp dem mot fördelarna. Sånt riktigt ansvarstagande, som tänker bredare och vidare än motparten, slår alltid den som bara står och upprepar "vi tar ansvar!", om man kan motivera det rätt. För allt annat är bara att åtgärda symptomen kortsiktigt och bygga upp mot en slutgiltig explosion, och det vet vi egentligen.

Men för detta krävs att vi slutar med vår EU-baserade flört med makt och storlek (Bildtdoktrinen, kan man kalla den), och återfinner vår roll som en liten nation som slåss på gräsrotsvis med sanningen som vapen. (Dock är det klart att det måste göras på ett mer insatt och ödmjukt och mindre plakatpolitiskt sätt än såhär.)

Nu tänker jag avsluta med en god internationell-solidaritets-nyhet och bra tips: Hemköp säljer numera gott rättvisemärkt Arvid Nordkvist-kaffe för 33 kronor. På tiden att nån leverantör börjar sänka sina fairtrade-marginaler och priskriga med rättvisemärktkaffet. Stödköp!