IT - en outnyttjad game changer inom politiken

"IT-politik" har hittills betytt nåt i stil med att bygga bredband, eller möjligen att prata i det oändliga om en 24-timmarsmyndighet. Eller nuförtiden i ökande grad att säkra upphovsrätt och jaga fildelare. :P

Det är synd. IT har potential att betyda nåt så mycket mer. Det skulle kunna vara en game changer, som de säger på amerikanska, nåt som vränger politiken helt ut och in och tar oss förbi gamla knutar som folk legat i bittra skyttegravar om så länge man kan minnas.

Varför? Jo, av den enkla anledningen att vad folk egentligen vet, och vad folk tänker på i en valsituation, är helt olika saker. Och med väl applicerad informationsteknik kan man motverka detta, genom att ge dem verktyg att själva hitta precis rätt information precis när de behöver den.

Det här påverkar en annan "underförstådd" mekanism - marknaden. En marknad uppstår, tvärt emot nyliberalers snäva ekonomiska fokus, så fort det finns en valmöjlighet. Det behöver inte finnas en penningtransaktion, det kan vara nåt annat man investerar - till exempel förtroende, tid, hjärnkapacitet. Eller sin röst, i en demokratisk valsituation.

Nåt som marknadsteoretiker är överens om är att marknader kräver perfekt kundinformation för att fungera bra. Det har dock hittills inte hindrat särskilt många från att med klockartro kräva marknader och konkurrens, och sen inte ta ansvar för att se till att informationen ska bli bra så att det verkligen funkar.

Jag tänker lista några typer av marknader och hur de kunde förbättras till oigenkännlighet med smarta, och relativt väldigt billiga, IT-system.

1) Vår vanliga marknad för nya och begagnade prylar och tjänster - här händer det mycket, och siter som prisjakt.nu, blocket, tradera ser till att vi fått ett "pluginsystem" där säljarna inte behöver vara stora och kända för att få en vara såld. Om en liten aktör säljer varan billigare än alla andra, kommer denne att poppa upp till toppen och börja sälja från dag 1. Tidigare har de små ofta hunnit dö av innan folk hunnit fatta att de fanns, utom de få som haft turen att hitta riskkapital för att betala en svindyr reklamkampanj. Vilket i sin tur lett till att de fått avstå en stor bit av sitt företag, och kanske mycket av kontrollen, till riskkapitalisterna - för så jobbar de.

Alltså - med väl fungerande IT-system för kundinformation sänks inträdeskraven till marknaden, vilket ger fler och mer oberoende aktörer och därmed bättre fungerande konkurrens. Inga överraskningar här. För politikens gäller det bara att hålla ett öga på utvecklingen, undanröja hinder och hjälpa till att knuffa för att utöka så att alla sektorer blir jämförbara. Till exempel genom momslättnader och riskkapital för alla som vill starta en jämförelsesite inom en sektor där ingen finns, kombinerat med en lista på såna sektorer så man kan få ideer för sin startup.

Obamaadministrationen förstår det här, de har precis lanserat sin jämförelsesite för sjukvård i USA. Med presidenten som som själv visar en demo av systemet - bättre kan nog vikten av det här inte understrykas.

2) Arbetsmarknad. Ända sen vi på åttiotalet skaffade oss massarbetslöshet genom att överge full sysselsättning som mål till förmån för inflationsbekämpning har arbetsmarknaden varit en köparens (arbetsgivarens) marknad i stället för en säljarens, åtminstone för "massyrken". Det innebär att makten skiftats - arbetsgivaren har inte längre nåt stenhårt incitament att tävla om den bästa arbetskraften genom bäst villkor, eftersom det finns spannvis att välja bland - åtminstone i arbetsmarknadens nedre del.

För att göra det incitamentet i alla fall något tydligare igen kan man förbättra infon till arbetssäljarna. Låt säga att alla arbetsgivare måste genomföra årliga anonyma medarbetarenkäter, och resultatet av dessa publiceras direkt på företagets hemsida, samt på en rankningslista för den sortens arbetsplatser över landet, och jämfört med alla arbetsplatser i regionen.

Det ska helt enkelt synas utåt var det är bra och dåligt att jobba. Det ökar rörligheten genom att man kan se att saker är bättre nån annanstans, och gör det möjligt att se skillnader och benchmarka (fint ord för "sno idéer från" ;) de som lyckas bra, så att bra praktik kan sprida sig till andra. Och det gör det möjligt att se när en hel branch är rutten och behöver specialfokus och kanske lagstiftning. Det ger helt enkelt mer insyn i problemen.

Till exempel skulle det här vara ett intelligent sätt att ta sig vidare i den infekterade RUT-konflikten. När den ena sidan bara ser stolta fria småföretagsanställda, och den andra sidan bara bittra förtryckta proletärer, skulle det vara intelligent att skaffa sig en fortlöpande uppföljning av hur det egentligen upplevs för de inblandade. Så skulle Obama tänka.

Och likadant med den eviga striden mellan verksamheter i offentlig och privat regi. I stället för att tro blint på att antingen den ena eller den andra är bra arbetsgivare, kräv att det blir möjligt att se vilka arbetsplatser som är bra och dåliga, oavsett sektor. (Kräv också seriöst kvalitetsarbete i båda, för den delen. Men för att se om kvalitetsarbetet kommer nånvart eller fastnat i ett processträsk behövs insyn i slutresultatet utifrån.)

Nu kommer högersidan ofelbart att invända att det är dyrt, komplicerat och krångligt, som de alltid gör när man vill tvinga företagare till nåt överhuvud taget. Men här kommer vi till det revolutionerande med IT - det är egentligen en av de billigaste saker man kan satsa på. Om man gör det dyrt är nåt fundamentalt fel.

Arbetsmiljöverket kan tillhandahålla enkätsystemet och samla siffrorna så varje företag inte behöver bry sig om tekniken. Själva systemet är en enkel grej. Att samla personalens åsikter och uppdatera websidan med rankingresultat på årsbasis är också nästan gratis för företaget. Och vad gäller personalen kan man vara säker på att de bara blir glada att bli tillfrågade, om man gör enkäten enkel och vettig nog - och den kan och ska vara svinenkel.

3) Att ta sig runt knepigheterna hos knepiga marknader

Marknader med "seriellt monopol", som offentlig upphandling av kollektivtrafik, har sina speciella egenheter som leder till att konkurrensutsättningen ofta inte blir så bra som man vill.

Man har aldrig aktörerna sida vid sida samtidigt så att man tydligt kan se skillnaderna. Resenärernas åsikter kommer också sällan fram. De uppstår nämligen inte vid rätt tillfälle, när själva valet mellan trafikbolagen sker. Och de uppstår inte heller för den som gör valet - den "kund" som drabbas är resenären, medan den "kund" som upphandlar är kommunens representant.

För att överbrygga den klyftan i tid, plats och person måste informationen överföras från där den uppstår - när Kalle står och väntar på en buss som inte kommer - till själva rummet där upphandlingen pågår, flera år senare.

Lyckligtvis kan man faktiskt kräva saker i upphandlingar. En sak som borde krävas är ett väl annonserat felrapporteringsformulär på trafikbolagets hemsida, helst så öppet att man faktiskt kan se andras felrapporter och rösta på dem, så att de vanligaste poppar upp till toppen automatiskt.

Nu har ju inte alla resenärer en Iphone, så det vore också bra att kräva en förslagslåda med papper och penna i varje buss. Ju närmare situationen man är missnöjd med som en felrapport kan lämnas, desto fler kommer att lämnas in - och det är bra.

Innan ny upphandling sker ska kundsynpunkterna gås igenom av upphandlande enhet så att de som är relevanta och ofta återkommande kan ingå i nästa upphandling.

Det är det enda sättet att se till att kundkraft kan verka på en sånhär marknad, trots dess knepigheter.

3) Politisk marknad, eller "representativ demokrati", som det också heter.

Det här är egentligen en marknad med samma tidsförskjutningsproblem som den ovanstående - makten förvaltas med seriellt monopol, och man måste minnas problemen man upplevt för att kunna rösta rätt när man väl har chansen. I själva verket är det ännu svårare här, för man kan vara väldigt säker på att de reklamkampanjer som partierna kör igång med alla medel försöker att styra bort tankarna från just det, och i stället fokusera dem på deras säljbudskap inför nästa mandatperiod.

Direktdemokratins fördelar och nackdelar har diskuterats mycket. För att inte köra fast i den diskussionen siktar jag snett bredvid och konstaterar att det finns mycket man kan göra också för att förbättra den nuvarande representativa demokratin och göra den lite direktare.

En av de poänger som framhålls med att ha representativ demokrati i stället för direktdemokrati är att det finns någon att ställa till svars för varje beslut.

Fair enough - men funkar det? Inte särskilt bra, för när det väl är val tenderar debatten som sagt att handla om nånting annat, nåt nytt, och de gamla försyndelserna göms under en glömskefilt - både av politiker och av media.

Samma personer som propagerar för representativ demokrati tenderar också att skylla på folket att de är så dumma att de väljer om representanter och partier fast de gång på gång gjort dem besvikna, och inte ens tar sig tid att hitta vettiga kandidater att personvälja. De föraktar folket för att de har dåligt minne samtidigt som de utnyttjar det, i stället för att införa kompenserande mekanismer så att den representativa demokratin ska få de fördelar de säger att den har. Sånt duger helt enkelt inte. Om man propagerar för nåt får man allt fan se till att det funkar sen.

För just det här problemet går utmärkt att kompensera med just informationsteknik, genom att göra det busenkelt för folk att friska upp sitt minne inför valet. Politikerkoll.se är en ideell site där man kan kolla hur de enskilda riksdagsledamöterna röstat i varje enskild fråga, och se vem som röstat mest som man själv skulle gjort. Det finns också plats för CV för varje enskild politiker, och all annan tillgänglig information, så att vi som faktiskt är deras arbetsgivare kan göra ett mer insatt val. Gå dit, läs, debattera, sprid!

(Detta borde förstås ligga direkt på riksdagens hemsida eftersom det behövs för att faktiskt få vårt politiska system att funka. Och själva informationen finns förvisso där, men den ligger splittrad på en massa ställen och är alltså oanvändbar eftersom det tar för mycket tid för var och en att samla den. Men förmodligen får vi vänta många år än på att det ska hända.)

Allt det ovanstående beaktat tror jag att det ligger en mycket större utvecklingspotential här än att bara fortsätta att veva den gamla evighetsdebatten om högern eller vänstern har rätt. Den debatten behövs visserligen alltid för att knuffa balanspunkten till just det ställe där den ska vara just nu, men vi gör fel i att köra oss fast i den och tro att inget annat är viktigt. Den kan på sin höjd knuffa lite grann hit eller dit på marginalen. Det ovanstående kan däremot ändra på hela spelet radikalt. Jag ska göra vad jag kan för att få alla sidor i debatten att förstå det - och om inga andra förstår vad jag menar borde åtminstone Piratpartiet göra det. Det här vore en bra vinkel för dem att komma loss från kravet att positionera sig på höger-vänster-skalan. Hjälp mig gärna att sprida idéerna så långt som möjligt, om du gillar dem.