Reinfeldt skruvar fast stormluckorna - nu kommer stimulansvågen i Europa

Jaha, vad handlar nu Reinfeldts uttalande till TT om etniska svenskar om?

TT: Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006.

Reinfeldt: – Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

Första reaktionen var förstås att han blandar bort korten för att komma undan den ovanligt spetsiga frågan,  verka veta bättre och ha integritet - det vanliga Reinfeldteriet, alltså. Och det är klart han gör. Men efter lite meditation tror jag där finns mer än så.

Försöker han slå ytterligare en kil in i arbetarkollektivet, och underblåsa vi och dem mellan etniskt svenska arbetare (som ska känna sig stolta) och de med rötterna utomlands (som ska vara problemet)? Ja, det tror jag. Han har grundligen brottat ner S, men under Löven kanske de kan börja bli ett hot igen. Bäst att slå en påle genom hjärtat så de inte går igen.

Försöker han sno även de ex-sossar som till hans förtret och förvåning inte blev goda borgare utan onda nationalister när han i sin  glänsande rustning dräpte S-hegemonin som så länge förpestat landet? Kanske det. Det är nog ingen nackdel för honom att skicka upp en sån testballong. Han kanske blir av med minst ett stödparti i nästa val - mer egna röster känns säkrare.

Men det är långt till nästa val, så vad ska han med fler väljare till NU? Så till slut landade jag i följande: Nu efter Francois Hollandes vänsterseger i Frankrike börjar ekonomismens statssnålhetsdoktrin knaka rejält i fogarna ute i EU. Till och med dagens nyklassiskt ideologiska ekonomkader börjar få acceptera att det måste finnas både utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden för att den ska funka, och när en skuldbubbla ätit upp den privata efterfrågan (och det statliga eftersatt investeringar skamligt länge) är statliga investeringar (också kända som stimulanser) det enda som kan få fart på ekonomin igen, och få ut tillräckligt med pengar bland folk för att det ska skapa även en privat efterfrågan. Om alla snålar samtidigt får ingen några kunder, och ekonomin fortsätter krympa. Klassisk kenyesianism.

Ekonomipristagaren Paul Krugman har stått och kört tryckluftsborr på döva trumhinnor om detta, och likheten mellan vår situation och trettiotalets - som bara löstes av en massiv statlig rustning inför andra världskriget - och nu verkar det långsamt öppnas en dörr för såna ideer. Det innebär att Reinfeldt skulle tvingas ta på sig en roll han hatar - att låta staten satsa. Det är precis det han har tagit sitt jobb för att undvika. Han vill testa hur långt vi kan ta oss med bara privata satsningar, kosta vad det kosta vill.

Och nu tror jag att han bestämt sig för att det banne honom får kosta lite splittring mellan ny- och gammalsvenskar att hålla ihop statssnålhetsskutan ännu lite till, och förstärka den innan den ekonomiska stimulansvågen slår över oss. För han sitter i en minoritetsregering och måste vara säker på att SD inte får för sig att handfasta statliga investeringar skulle vara en bra sak för gamla Sverige - vilket de mycket väl kan tycka, det var ju så nationalisterna fick upp Europa ur trettiotalsdiket (fast med vissa kända biverkningar från 1939-1945. ;p).

Alltså: förstärk bilden av att svenskarna jobbar och invandrarna är arbetslösa. Alla statliga investeringar för att få fler i arbete ser då ut som en överföring av pengar från svenskar till invandrare. Och DET är nog det enda som kan få SD att dra öronen åt sig från den tanken.

Är det såhär det var tänkt är det återigen propagandamässigt genialiskt. Samt förstås högeligen riskabelt och korrosivt för den svenska sammanhållningen - men Reinfeldt är inte känd för att fega med sånt.

När de som inte tror att fattigdom och svaghet finns tar över

Om man kollar det här besöket av Nya Moderaternas Mats Gerdau och Isabelle Jernbeck hos Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende fattar man hur det kunde ta så många år av S-förfall innan M fick chansen att ta över - även om vi inte gillade sossarnas hycklande lip service för samhällets svagaste visste vi egentligen hur illa det förmodligen skulle gå för just dem om högern fick makten.

Jag minns det ögonblick när jag kände 'Oh-oh - nu drar det ihop sig'. Det var på invigningen för dataspelsutställningen 'Spela Roll' på IT-ceum, Linköpings datormuseum. Det var en paneldebatt om datorspels för- och nackdelar med bland andra Orvar Säfström, och med var också en moderatkvinna som var ansvarig för den då nytillsatta regeringens spelpolitik. När hon tillfrågades om sin syn på datorspels eventuella risker sa hon 'Ja, nu vet jag inte mycket om det, mitt område är mest hasardspel - men jag tycker i allmänhet att vi tänker alldeles för mycket på de svaga i det här samhället.'

En granatchockad och mycket förlägen tystnad spred sig i både publik och panel. HÖRDE vi verkligen det där? Och i så fall, hur bemöter man en sån plöstlig bredsida, samtidigt som man fortfarande håller sig till ämnet? Hur hittar man tillräckligt snabbt ord för sin magkänsla: 'men om man inte lyssnar speciellt till dem, hur ska de då nånsin få sin röst hörd - när den tills skillnad från alla andras inte når nånstans alls av egen kraft?'

Efter några sekunder fattades ett slags tyst konsensusbeslut att liksom bara lämna det och gå vidare. Men känslan av att nu går det utför var kvar, vartåt kan det annars gå när en människa som är ansvarig för ett område där folk hela tiden ramlar överbord stolt deklarerar sig fullständigt ointresserad av att inspektera relingen och livbojarna?

Den känslan uppdaterades brutalt av Jernbeck i den här texten.

Och en annan sak blev väldigt tydligt: att vara 'lyssnande och inkännande' är förbehållet en enda moderat.  Det så ytterst sällsynt i Alliansens politik att varenda uns av det måste visas fram i strålkastarljuset och bygga på hans Landsfaderliga och Ansvarstagande (men Lyssnande!) image.

Regeringen kopplar ur mätsensorerna och gasar på!

Jag tycker ju i grunden att Fredrik Reinfeldts kosta-vad-det-kosta-vill-försök att bevisa sin tes, att Sverige blir bättre ju lägre skatterna blir, kostar för mycket i mänskligt lidande och genomförs med en häpnadsväckande ideologisk blindhet och okänsla för detaljer.

Men nu när jag är nerröstad (eller åtminstone utmanövrerad) och det tydligen ska genomföras to the bitter end, då är jag i alla fall nyfiken på de data experimentet genererar under tiden - de kan vara väldigt värdefulla för att förstå, bevisa eller motbevisa olika teorier om ekonomi och samhälle.

Problemet är bara att fast den här regeringen försöker se kunnig och vetenskaplig ut, har dess syn på vetenskaplig sanning korroderat avsevärt sen de fick makten.

Marika Lindgren-Åsbrink påpekar knivskarpt att de i förra budgetpropositionen helt sonika tog bort den fördelningspolitiska bilagan - dels för att den såg sämre och sämre ut för varje år, och dels för att det visar sig allt tydligare att framtiden, som nu blivit nutid, inte alls ser likadan ut som prognoserna. De förväntade vinsterna av skatteavdragen uteblir, uteblir och fortsätter att utebli.

Och medan experimentet rusar på för fullt varv måste vi ju alla fall mäta så vi vet när det slutligen kapsejsat och det är dags med ett försök i annan riktning. Det är en fet varningssignal när man tvärtom börjar plocka bort mätsensorerna i hopp om att vinna nån mandatperiod till av förhoppningsvis irreversibelt skattesänkande innan sanningen kommer ikapp en.

Och det är, som Marika också påpekade, fan inte okej att media inte reagerar på en sån fint - nog för att det är lättare att reagera på det man ser framför sig än det man plötsligt INTE ser längre, men hallå, NÅGRA svårlurade politikmurvlar måste väl finnas kvar på svenska tidningsredaktioner?!?

Vad finns att be om ursäkt för i S generella välfärd?

Fredrik Reinfeldts karriär har mer än någonting annat byggts på ett övergripande mål: den socialdemokratiska generella välfärden - att alla har medborgerliga rättigheter att få vissa bidrag, utan behovsprövning - förstör Sverige och svenskarna genom att listigt göra dem bidragsberoende, och måste monteras ned.

Nu när han lyckats både att ta makten och sen behålla den och S tillfälligt ligger som ett rykande vrak vid motorvägskanten - hade han rätt? Finns det nåt som S behöver be om ursäkt för här för att komma tillbaka?

Ja - en sak. Ett av de argument man ofta anfört för den generella välfärden är så dumt att det varit rent förolämpande. Man har sagt att 'om alla får bidrag, oavsett om de behöver eller inte, kommer de att bli mer välvilligt inställda till den generella välfärden'.

Tänk på saken - de personer man på detta sätt försöker vinna är smarta individer med höga inkomster, ofta ekonomiskt skolade och vana vid att räkna på kostnader och alternativkostnader - de gör det i sömnen, mer eller mindre. Dessa försöker man 'lura' genom att ta en stor del av deras pengar i progressiv skatt och tro att de blir nöjda för att man ger en tummetott tillbaka. Och dessutom SÄGER MAN ÖPPET att det är det man gör.

Jag har själv hört många högerdebattörer gnissla tänder (som här Johan Ingerö) över att känna sig orena och nedkletade av bidrag som de inte behöver. Med min arbetarbakgrund hade jag länge svårt att förstå detta, hur det kunde vara så illa att ta emot ett litet bidrag som man inte behövde? Men efter ett antal års lyssnande har dragit slutsatsen att det är här skon klämmer värst - jag skulle själv bli asförbannad om nån försökte manipulera mig så klumpigt, trodde att jag gick på det, och dessutom närmast skröt öppet över hur smarta de var.

Det hat och den motkraft som kan uppstå av nåt sånt vore faktiskt tillräckligt i sig själv för att kicka igång en karriär som Reinfeldts - både vad gäller personlig drivkraft hos karriäristen och vad gäller grogrund i samhället och därmed efterfrågan efter någon som gör sagda karriär.

Och alltihop i onödan, eftersom de riktiga argumenten för generell välfärd är så lysande i sig själva.

1) de skapar inte inlåsningseffekter, i och med att de inte försvinner när man börjar tjäna pengar - ett av de centrala problemen med bidrag överhuvudtaget

2) ju färre villkor, desto mindre måste de övervakas och kontrolleras, nånting som nästan alltid kostar mer pengar än det smakar

3) och man kan LITA på dem, utan risk för byråkratgodtycke eller att egen strulighet och glömska gör att man plötsligt råkar bli återbetalningsskyldig och få en smäll som man kanske inte klarar om man står utan marginaler. Det är en straight deal mellan människan och samhället som alla fattar.

Så, S, snälla - be om ursäkt för att ni förolämpat folks intelligens genom att använda ett så puckat argument, och gör sen aldrig om det. På så sätt stryper ni långsiktigt en del av nyrekryteringen av "anti-socialdemokrater" till moderaterna.

Och argumentera sen straight och stenhårt för att förklara det verkligt geniala i den generella välfärden. Den är en central del i den svenska modellen och levererar praktisk frihet till massan, till skillnad från högerns teoretiska frihet för alla och praktiska frihet endast till de få som har ekonomiska resurser.

Published with Blogger-droid v1.6.7

En liten sång om utbytbarhet till regeringen Reinfeldt II

Plöstligt uppenbarade sig en liten sång i mitt huvud, till ära åt statsminister Fredrik Reinfeldt och hans uppenbarligen oändligt utbytbara ministrar:

Tänk om jag hade en liten liten apa
Umpa umpa fallerallera
Tänk om jag hade en liten liten apa
Umpa umpa fallerallera
Så krokodilerna som i pressen gapa
Umpa umpa fallerallera
Inte åt mig, men åt min lilla apa
Umpa umpa fallerallera

Själv är herr Reinfeldt fullständigt outbytbar såsom varande högerns enda hopp att få och behålla makten, vilket ger honom en hett åtrådd monopolsituation där han kan göra nästan vad han vill. Bland annat i FRA-debatten blev det tydligt hur enormt mycket han kan få alliansriksdagsfolket att gå med på genom att hota med att avgå. Det är lite ironiskt att marknadsfrämjarna Moderaterna därmed åter en gång har lyckats med att få fram en helkass konkurrenssituation.

Ministrarna sitter där som leende välbetalda prydnader, handplockade för att vara de enda människorna i Sverige som förmår hitta på och föra fram sätt att vara stolta över den politik som förs.

Här är till exempel migrationsminister Billström stolt över svensk migrationspolitik för att vi 'bara' skickade tillbaka 20% av irakierna när det var som värst. Stolt, trots massiv kritik från UNHCR. Stolt, över att ha infört ett 'rättssäkert' system, vilket i klartext betyder att det kvittar hur många medborgare som engagerar sig i ett fall där det gått särskilt idiotiskt fel - det ska dömas enligt lagen, och sedan utföras. Sen kanske lagen kan ändras i efterhand, men först när skadan redan är skedd på de stackars individer som kommer i kläm. Det kallas rättssäkert, men jag har svårt att se det som nåt annat än en sällsynt mekanisk och inhuman maskin, vars skapare försöker undkomma ingenjörens ansvar genom att säga 'det är inte jag, det är maskinen!' Men så har jag heller inte en ministerlön för att vara stolt över den.

Miljöminister Carlgren med sin 'genförbättrande' vargjakt, sin nyvaknade vurm för Förbifart Stockholm (som lokal centerpolitiker på Ekerö på Dennispaketets tidmindes han minsann att nya motorvägar bara föder ännu mer trafik, men det har han glömt nu) och sitt eviga leende är en annan.

Och socialförsämr... säkringsminister Ulf Kristersson är ytterligare en målvakt, som anser att den genomförda förändringen i stort varit bra, ja till och med 'historisk'. Ja, det tror jag också - historikerna i framtiden vore nog okunniga om de inte räknade in vår tids största dövöron till remissinstanser och körande efter blind ideologisk tro på sin egen och högerpressens propaganda rakt in i väggen. Den tidigare målvakten Christina Husmark-Pehrsson var inte tillräckligt bra på sitt fasadarbete, utan blev i slutändan slängd åt krokodilerna.

Men med tanke på historien måste ju de här nya små aporna förstå hur oerhört lite stöd uppifrån de kommer att få när presskrokodilerna väl börjar gapa efter dem - och man undrar om de inte snart kommer att börja ställa sig samma fråga som de krympande småsyskonen i alliansen nu gör - "vad får vi egentligen ut av att stödja den där mannen"? Scaber Nestor har döpt hans taktik till "associationsprojicering" - att synas i varje positivt sammanhang, men fullständigt försvinna när det blåser snålt för att inte förknippas med nånting negativt nånsin. Den negativa associationen får den lilla ministerapan snällt ta med sig ner i krokodilgapet.

Hans outbytbarhet Fredrik Reinfeldt, härskare över Sverige (och ledarstilmässigt en direkt arvtagare till Kung Göran, vilket är sanslöst med tanke på att en stor anledning att sossarna åkte ut var en fet övermättnad på just honom). Snälla högern, kan ni inte växa fram några mänskligare alternativ som genom sin blotta existens kunde avhålla honom från de värsta excesserna?