Nya moderaternas återfunna försvarskärlek - ett hårresande genidrag

Ju mer jag tänker på saken, desto större taktiskt genidrag är det av Moderaterna att återfinna sitt engagemang för ett starkt nationellt försvar. Titta här på listan av fördelar:

• De kommer att återfå en del gammelmoderater som inte känner igen det nya partiet sen Reinfeldt offrade till och med Försvaret på skattesänkandets altare[1].
• De kommer att appellera till försvarsvänliga socialdemokrater, av vilka det finns många.
• Med den nya Rysslandsrädslan kommer de att kunna trycka ner tomtemössan ordentligt på Miljöpartiets huvud igen när de oundvikligen protesterar - mycket lockande, de har visat sig successivt mer och mer otomtiga i folks ögon, och så kan man ju inte ha det. 
• De kommer att kunna visa sig mer fosterlandsvänliga och nationalistiska, och mota SD i grind. 

Men framför allt: Borg och Reinfeldt börjar mer och mer märka det Krugman och (ny-)keynesianierna säger, att skattesänkningar allena inte ger alls tillräcklig raketfart på landet när världen är fast i en lång sluttande nedgång på grund av bristande global efterfrågan. Och raketfart behövs, inte för att det går dåligt för Sverige, utan för att det privata näringslivet ska komma igång med satsningar som faktiskt skapar nya jobb för unga och andra utanförskapare - i stället för att de som redan har jobb bara jobbar mer, som blivit resultatet av att "det ska löna sig att jobba".

Staten måste alltså fortfarande gå först och satsa igång landet, så det privata kapitalet kan komma efter. Men vad ska man då satsa på? Ja, det måste ju vara nåt som inte snedvrider marknaden genom att göra nåt som det privata näringslivet rätteligen borde göra - och det är ju faktiskt nästan allt, ur högersynvinkel. Alltså måste det vara nåt som är så onödigt som möjligt. Då är det också lättare att dra ner på igen i samma ögonblick man fått igång den privata tjurrusningen (som sen triggar sig själv på precis samma sätt som den kollektiva oviljan att satsa just nu). Och då återstår ju nästan bara, som det kallas, "militariserad  keynesianism" -. alltså precis det som USA sysslat med ända sen andra värdskriget. Medan vi byggde upp ett välfärdssamhälle som behövde arbete för att byggas, fixade de en alltid sugen sista-hands-arbetsgivare i form av en ständigt växande militär.

Tillsammans med vår skrotade värnplikt innebär det här att också vi kommer att få militären som största ungdomsarbetsgivare. Med avtal som säger att man kan skickas utomlands. Det är INTE en situation jag vill att svensk ungdom hamnar i, bara för att de med ett vanligt ungdomligt "'äh, det ordnar sig nog" tyckte att det verkade bättre än att gå arbetslös ännu ett år. Vad tycker ni?













[1] Var det då inte ett misstag att dra ner på försvaret från början? Nej. Just DÅ var det ett helt rätt beslut för att visa hur långt man var redo att gå - till och med på sin egen traditionella planhalva! - för att få ner Det Dödliga Skattetrycket. Dessutom blev man av med en gammal rigid och traditionalistisk militär organisation. De man tar in nu kommer att vara mycket flexiblare och lättare att bli av med när det behövs i ett senare skede. Och samtidigt kan man visa att man är kapabla och villiga att tänka om när "läget ändrat sig" - och det är ju alltid guld.

När de som inte tror att fattigdom och svaghet finns tar över

Om man kollar det här besöket av Nya Moderaternas Mats Gerdau och Isabelle Jernbeck hos Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende fattar man hur det kunde ta så många år av S-förfall innan M fick chansen att ta över - även om vi inte gillade sossarnas hycklande lip service för samhällets svagaste visste vi egentligen hur illa det förmodligen skulle gå för just dem om högern fick makten.

Jag minns det ögonblick när jag kände 'Oh-oh - nu drar det ihop sig'. Det var på invigningen för dataspelsutställningen 'Spela Roll' på IT-ceum, Linköpings datormuseum. Det var en paneldebatt om datorspels för- och nackdelar med bland andra Orvar Säfström, och med var också en moderatkvinna som var ansvarig för den då nytillsatta regeringens spelpolitik. När hon tillfrågades om sin syn på datorspels eventuella risker sa hon 'Ja, nu vet jag inte mycket om det, mitt område är mest hasardspel - men jag tycker i allmänhet att vi tänker alldeles för mycket på de svaga i det här samhället.'

En granatchockad och mycket förlägen tystnad spred sig i både publik och panel. HÖRDE vi verkligen det där? Och i så fall, hur bemöter man en sån plöstlig bredsida, samtidigt som man fortfarande håller sig till ämnet? Hur hittar man tillräckligt snabbt ord för sin magkänsla: 'men om man inte lyssnar speciellt till dem, hur ska de då nånsin få sin röst hörd - när den tills skillnad från alla andras inte når nånstans alls av egen kraft?'

Efter några sekunder fattades ett slags tyst konsensusbeslut att liksom bara lämna det och gå vidare. Men känslan av att nu går det utför var kvar, vartåt kan det annars gå när en människa som är ansvarig för ett område där folk hela tiden ramlar överbord stolt deklarerar sig fullständigt ointresserad av att inspektera relingen och livbojarna?

Den känslan uppdaterades brutalt av Jernbeck i den här texten.

Och en annan sak blev väldigt tydligt: att vara 'lyssnande och inkännande' är förbehållet en enda moderat.  Det så ytterst sällsynt i Alliansens politik att varenda uns av det måste visas fram i strålkastarljuset och bygga på hans Landsfaderliga och Ansvarstagande (men Lyssnande!) image.