Nya moderaternas återfunna försvarskärlek - ett hårresande genidrag

Ju mer jag tänker på saken, desto större taktiskt genidrag är det av Moderaterna att återfinna sitt engagemang för ett starkt nationellt försvar. Titta här på listan av fördelar:

• De kommer att återfå en del gammelmoderater som inte känner igen det nya partiet sen Reinfeldt offrade till och med Försvaret på skattesänkandets altare[1].
• De kommer att appellera till försvarsvänliga socialdemokrater, av vilka det finns många.
• Med den nya Rysslandsrädslan kommer de att kunna trycka ner tomtemössan ordentligt på Miljöpartiets huvud igen när de oundvikligen protesterar - mycket lockande, de har visat sig successivt mer och mer otomtiga i folks ögon, och så kan man ju inte ha det. 
• De kommer att kunna visa sig mer fosterlandsvänliga och nationalistiska, och mota SD i grind. 

Men framför allt: Borg och Reinfeldt börjar mer och mer märka det Krugman och (ny-)keynesianierna säger, att skattesänkningar allena inte ger alls tillräcklig raketfart på landet när världen är fast i en lång sluttande nedgång på grund av bristande global efterfrågan. Och raketfart behövs, inte för att det går dåligt för Sverige, utan för att det privata näringslivet ska komma igång med satsningar som faktiskt skapar nya jobb för unga och andra utanförskapare - i stället för att de som redan har jobb bara jobbar mer, som blivit resultatet av att "det ska löna sig att jobba".

Staten måste alltså fortfarande gå först och satsa igång landet, så det privata kapitalet kan komma efter. Men vad ska man då satsa på? Ja, det måste ju vara nåt som inte snedvrider marknaden genom att göra nåt som det privata näringslivet rätteligen borde göra - och det är ju faktiskt nästan allt, ur högersynvinkel. Alltså måste det vara nåt som är så onödigt som möjligt. Då är det också lättare att dra ner på igen i samma ögonblick man fått igång den privata tjurrusningen (som sen triggar sig själv på precis samma sätt som den kollektiva oviljan att satsa just nu). Och då återstår ju nästan bara, som det kallas, "militariserad  keynesianism" -. alltså precis det som USA sysslat med ända sen andra värdskriget. Medan vi byggde upp ett välfärdssamhälle som behövde arbete för att byggas, fixade de en alltid sugen sista-hands-arbetsgivare i form av en ständigt växande militär.

Tillsammans med vår skrotade värnplikt innebär det här att också vi kommer att få militären som största ungdomsarbetsgivare. Med avtal som säger att man kan skickas utomlands. Det är INTE en situation jag vill att svensk ungdom hamnar i, bara för att de med ett vanligt ungdomligt "'äh, det ordnar sig nog" tyckte att det verkade bättre än att gå arbetslös ännu ett år. Vad tycker ni?













[1] Var det då inte ett misstag att dra ner på försvaret från början? Nej. Just DÅ var det ett helt rätt beslut för att visa hur långt man var redo att gå - till och med på sin egen traditionella planhalva! - för att få ner Det Dödliga Skattetrycket. Dessutom blev man av med en gammal rigid och traditionalistisk militär organisation. De man tar in nu kommer att vara mycket flexiblare och lättare att bli av med när det behövs i ett senare skede. Och samtidigt kan man visa att man är kapabla och villiga att tänka om när "läget ändrat sig" - och det är ju alltid guld.

Folkpartiet och "straffskatten på utbildningen"

Svepskälet är ett vanligt retoriskt trick i politiken. Tricket är att med kraft och patos peka på en verklig orättvisa som man vill åtgärda, och sen föreslå en åtgärd som kanske åtgärdar denna lite grann som en bieffekt, men framför allt är i linje med ens egna ideologiska mål och främst gynnar helt andra grupper som man vill gynna utan att kunna argumentera för det.

Jag har tidigare skrivit om Mauds Centern, som lyfter fram småföretagare som orättvist behandlade, men sen bara kan komma upp med det tredje bästa förslaget för dem, efter Miljöpartiet och... Vänstern! Mauds lösningar gynnar väldigt ofta storföretagen (och Svenskt Näringsliv, som vår moderate finansminister kallar ett särintresse) mycket mer.

Och Socialdemokraterna, som med sin kamp sett till att de industriarbetare de ursprungligen kämpade för numera är medelklass i de flesta avseenden, har förtvivlat svårt att släppa dem lite grann och rikta om sina insatser mot de som nuförtiden har de största problemen. Utom i retoriken, förstås, för på valaffischerna ska dessa samhällets minsta förstås fram i främsta ledet!

Nu vevar Folkpartiet upp en gammal goding: "Vi måste slopa värnskatten för att det är en straffskatt på utbildning." Låt oss skärskåda.

Korrelationen mellan de som utbildar sig och de som får en skaplig lön är väl ok. Men blir många av de som utbildar sig så välbetalda, mer än 42300 i månaden, att de drabbas av värnskatt? Nej. SCB har gjort en undersökning som visar att bara 17% av de som har en längre utbildning kommer över värnskattgränsen, och inte ens hälften av de som betalar värnskatt har en längre utbildning.

Att ta bort värnskatten skulle alltså både ge massor av pengar till folk som inte behöver betala tillbaka nåt studielån - och också fortsatt till dem som har betalat av sitt studielån för länge sen! Samtidigt skulle den inte ge nåt alls till de flesta som har ett studielån att betala, och dessutom har en lägre lön att betala det med.

Sämre träffbild för en föreslagen åtgärd har jag nog faktiskt aldrig sett.

Om man verkligen är intresserad av att göra det mer lönsamt att plugga finns det många sätt att göra det på. Ett är att skruva på studiemedlet och se till att höja bidragsdelen och minska lånedelen, så man inte får så mycket skulder till att börja med. Om man tycker detta låter för radikalt kan man i alla fall göra avbetalningar på studielånet avdragsgilla, så att man inte behöver betala av lånet med redan skattade pengar.

Detta skulle få precis den förbättring som Folkpartiet påstår att de vill ha, för precis de människor som har tagit risken att utbilda sig. Allihop. Och inga andra. Och precis så länge de behöver - tills lånet är avbetalt. Detta får Folkpartiet mer än gärna föreslå, tycker jag och mitt CSN-lån.

Men om de nu däremot prompt vill avskaffa värnskatten får de allt försöka med andra argument.

Hur kommer de undan med det? eller aldrig-bemöta-argumenten-tendensen i politiken

Nu har hafts semester. Det har varit mycket bra. Min själ är påfylld av den där växtkraften man hittar på små musikfestivaler, i det här fallet i Skåne, och i vardagligt umgänge med människor som är viktiga för mig.

Men det tänker jag inte skriva mer om just nu. Snarare om några små tankar som haft tid att bubbla upp till klarhet i min hjärna under tiden.

Temat är "Hur kan de komma undan med det?"

Påstående ett, av Jan Björklund i en i övrigt mycket bra och mångfacetterad radiodebatt om skolpolitiken (icke citerat ordagrant, ett avsteg från min egen vetenskapliga ambition, men nära nog.)

Socialdemokrat i debatten (vars namn jag dessvärre har glömt):

"Problemet med Jan Björklunds styrning av den svenska skolan mot större disciplin är att den går tvärs emot all forskning om hur vi bäst lär oss saker."

Björklund duckar frågan.

Socialdemokraten tar om en gång till.

Björklund, irriterad: "Men nu får du ge dig! Det vet du lika bra som jag att alla forskare inte är överens i detta!"

Och sen... går debatten vidare! Efter ett sånt retoriskt trick som säger precis ingenting. Det är en självklarhet att alla forskare inte är överens, och det vore i själva verket närmast oroväckande om de vore det, sånt luktar grupptänk. Ska resonemanget ha något som helst vetenskapligt värde måste man gå i alla fall lite djupare och kolla vad

a) de *flesta* forskare säger
b) vad den nyaste och mest underbyggda forskningen säger, och vartåt forskarna verkar skifta uppfattning.

Hur får han komma undan med det?

I synnerhet som man numera vet väldigt mycket om hur en bra inlärningssituation ser ut, men att den med vår nuvarande syn på offentliga kostnader som just kostnader i stället för investeringar dessvärre är mycket dyrare än vad vi anser oss ha råd att kosta på våra barn - FAST folk i undersökning efter undersökning säger "JA, vi är villiga att betala mer i skatt, om det bara går till vård, skola och omsorg!"

Påstående två: Maud Olofsson i debattartikel i nästan varenda lokaltidning i landet, verkar det:

"Sveriges småföretagare är strävsamma entreprenörer som skapar arbetstillfällen. De sätter fart på ekonomin och bidrar till vår gemensamma välfärd."

Rätt och riktigt, och ingen blir gladare än jag de gånger Maud verkligen kämpar för de småföretagare som hon säger sig vilja kämpa för. Men vad handlar artikeln om? Överdrivna bonusar i storföretagen! I och för sig skriver hon att det är riktigt att protestera mot dem, och att hon bara vill att man inte kopplar ihop dem med småföretagarna, men... varför i herrans namn koppla ihop dem alls, när ingen annan gör det? Eller i alla fall peka på VEM som gör det - för att visa att man inte bara bankar på en halmgubbe som man själv satt upp för att kunna slå ner, för att än en gång profilera sig som Småföretagarnas Enda Hopp?

Maud verkar ofta leva kvar i en allmänföretagarfientlig tid som nog kanske har funnits men som jag aldrig upplevt, uppväxt på åttiotalet som jag är. Vad jag sett den senaste tiden är det ingen som helst brist på entusiasm över småföretagare som grupp - och jag har inte heller hört ett enda sammanklumpningsgnäll mellan de väsensskilda saker som en storföretagsledare och en liten entreprenör ju faktiskt är.

Så, varför kommer hon undan med att fortsätta blanda ihop de där korten? Ett kirurgiskt snitt där, tack, så att hon aldrig mer lyckas med tricket att skjutsa fram de små i förgrunden i argumentationen och valrörelsen, och sen fortsätta förbättra villkoren för de stora, så att de kan fortsätta att konkurrera ut de små. Inte för att inte socialdemokraterna också varit fena på samma trick i många år - peka på de riktiga låginkomsttagarna under valrörelsen och säga "alla ska med", och sen mest bry sig om välavlönade medelklassmetallarbetare.

Påstående tre, ur artikeln "Södermalm är till salu", RE:PUBLIC service, v34 2009.

Margareta Björk, moderat politiker i Södermalms kommun som nu säljer ut stora delar av verksamheten utan att ens ställa upp med ett kommunalt alternativ i upphandlingen, är allergisk mot ordet "vinst":

"Jag kallar det inte vinst, jag kallar det överskott. När vi fick överskott inom kommunen häromåret på viss verksamhet kunde vi göra engångsinvesteringar på inventarier och utrustning. Det måste också enskilda verksamheter kunna göra. Vi skaffade nya möbler, gjorde upprustningar och bjöd personalen på fest."

Det finns inte ord för vilket icke-resonemang det här är. Ingen protesterar mot att de måste KUNNA göra sånt, frågan har i stället alltid varit om verkligen GÖR det - eller om de delar ut vinsten till aktieägarna och i bonusar i stället. Det är de senare vinsterna (som Attendo care i samma artikel självklart tycker ska uppgå till 10%, det måste de nämligen i privat verksamhet!) som det handlar om.

Hur kan tricket att blanda ihop överskott och utdelad vinst användas fortfarande utan att användaren blir uppläxad och får skämmas ögonen ur sig? Mest tydligt i Svenskt Näringslivs lilla julsaga som skulle visa hur viktig vinst är?



Jag misstänker att svaret står att finna i att alla politiker numera lärt sig att man aldrig bemöter på motståndarens argument, man lägger hellre fram egna för att styra mot en diskussion som man hellre vill ha - den stora fighten är att sätta agendan, inte att vinna skärmytslingar. Det är en slags verbal judo som kan vara väldig viktig och användbar att kunna.

Men när den används precis hela tiden och man därmed låter varje politiska läger få ha och behålla sin egen sanning som aldrig bemöts och bryts mot de andras, har man offrat sanningen för ett enkelt maktresonemang - det som flest redan tror just för ögonblicket är rätt, helt enkelt, oavsett hur sanningen ser ut, och hur troendet skulle kunna förändras i alla fall långsiktigt om det på allvar utsattes för sakligt argumenterande.

Man gör gott i att fatta att sånt faktiskt är en sorts fascism. Och att om man hemfaller åt sådan tankeröta i debatten, fast man mycket väl skulle kunna motivera sina argument och motbevisa motpartens, finns det alltid andra som kan ljuga större i faggorna. Dessas argument tål i och för sig inte sanningen, men har man då sedan länge satt ett debattklimat där ingen längre bryr sig om såna petitesser, då kan man vara illa ute.