Correns ledarsida på Internationella kvinnodagen: Förutsägbar huvudvärk

Corren ligger på hallmattan. Jag tar upp den och tittar på utsidan. Aha, just ja, internationella kvinnodagen. Plötsligt insikt/farhåga: KOMMER ledarredaktionen att lyckas att för dagen hålla käften om att vissa sorters kvinnofrämjande åtgärder är dumma och borde bekämpas? Eller tycker den i stället att tillfället är ypperligt att slå ytterligare ett slag mot könskvotering i bolagsstyrelser? Andlös spänning.

Vågar snegla. Puh. Huvudledaren ägnas åt gänghotet. Bra val. Men därnedanför: TJONG! Förutsägbarhetens huvudvärk slår till. Det är klart jag hade rätt. Det är klart att Maria Björk Hummelgren passar på - även om hon balanserar liiite med att LO:s initiativ för låglönekvinnor i alla fall är bättre.

Men i stort ekar hon Christian Dahlgrens resonemang från dagen innan: att kvotering till bolagsstyrelser är dumt för att man borde "arbeta mindre för välbeställda kvinnor i samhällets topp" och mer för dem i låglönesegment. Det här gör mig helt perplex av följande skäl:

1. Corren är en borgerlig tidning. En av de viktigaste borgerliga principerna, från den franska revolutionen och vidare till USAs konstitution, är den om "lika livschanser" - att det viktiga inte är hur långt man kommer i sin strävan utan hur långt man har möjlighet att komma. Det innebär att hur långt kvinnor kan komma i samhällets topp är livsviktigt för att de på botten ska ha nåt att sträva efter. HUR man sen jobbar med det finns det många möjligheter för en borgerlig ledarskribent att skjuta in sig på. Men att attackera längs den här vinkeln, att det inte ens är viktigt för fattiga kvinnor hur det går för rika, tappar bort en grundläggande princip, av allt att döma bara för att slå en kil mellan de två grupperna och pusha fram de små i botten till främsta ledet precis när det passar ER agenda, som som en ren händelse gör det fortsatt bra för de rikaste i toppen - och det är inte kvinnorna, hint, hint.

2. Om vi nu lämnar ideologin för verkligheten, finns det en mycket direktare koppling mellan den ena gruppens villkor och den andras. Fördelarna med fler kvinnor i bolagsstyrelser - bortsett från att bredda och förbättra styrelsens kompetens - är att de kan känna igen kompetens och potential i andra förpackningar än den som liknar den genomsnittlige styrelsemedlemmens egen, för den vet vi ju per statistik hur den ser ut. (Det är ju själve faen att det ska behövas, men lika rekryterar lika är väldigt svårt att göra nåt åt och skulle kräva åtgärder som Christian Dahlgren förmodligen skulle bli termonukleär över, med tanke på vilka brösttoner om Ägaderätt och Näringsfrihet han tar till bara över kvotering till bolagsstyrelser.)

Så: fler kvinnor i bolagsstyrelser, fler och bättre stödda kvinnor i beslutande positioner under och mellanchefsled, bättre villkor för kvinnor i hela organisationen. Jag förväntar mig inte att Correns ledarskribenter håller med om att detta är viktigt nog för ett sånt ingrepp som kvotering, men jag vill att ni bemöter det här nästa gång ni dundrar - för det är det som är själva grunden. Annars blir det bara ett fortsatt vevande av ideologiska floskler, och fortsatt förutsägbar huvudvärk för mig.

Så, Corren - om man ger sig till att prioritera vad kvinnor borde bry sig om på själva kvinnodagen vill det till att man har väldigt rätt. Ni a) bemöter inte sakfrågan, och b) missar till och med med er egen ideologi. Vad in i hela helsiket håller ni på med?

Och efter detta utbrott har jag nu sagt allt jag tänker säga på kvinnodagen, och håller härmed klaffen och lyssnar nyfiket på vad kvinnor runt mig väljer att säga saker om denna dag. :)

Reinfeldt skruvar fast stormluckorna - nu kommer stimulansvågen i Europa

Jaha, vad handlar nu Reinfeldts uttalande till TT om etniska svenskar om?

TT: Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006.

Reinfeldt: – Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

Första reaktionen var förstås att han blandar bort korten för att komma undan den ovanligt spetsiga frågan,  verka veta bättre och ha integritet - det vanliga Reinfeldteriet, alltså. Och det är klart han gör. Men efter lite meditation tror jag där finns mer än så.

Försöker han slå ytterligare en kil in i arbetarkollektivet, och underblåsa vi och dem mellan etniskt svenska arbetare (som ska känna sig stolta) och de med rötterna utomlands (som ska vara problemet)? Ja, det tror jag. Han har grundligen brottat ner S, men under Löven kanske de kan börja bli ett hot igen. Bäst att slå en påle genom hjärtat så de inte går igen.

Försöker han sno även de ex-sossar som till hans förtret och förvåning inte blev goda borgare utan onda nationalister när han i sin  glänsande rustning dräpte S-hegemonin som så länge förpestat landet? Kanske det. Det är nog ingen nackdel för honom att skicka upp en sån testballong. Han kanske blir av med minst ett stödparti i nästa val - mer egna röster känns säkrare.

Men det är långt till nästa val, så vad ska han med fler väljare till NU? Så till slut landade jag i följande: Nu efter Francois Hollandes vänsterseger i Frankrike börjar ekonomismens statssnålhetsdoktrin knaka rejält i fogarna ute i EU. Till och med dagens nyklassiskt ideologiska ekonomkader börjar få acceptera att det måste finnas både utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden för att den ska funka, och när en skuldbubbla ätit upp den privata efterfrågan (och det statliga eftersatt investeringar skamligt länge) är statliga investeringar (också kända som stimulanser) det enda som kan få fart på ekonomin igen, och få ut tillräckligt med pengar bland folk för att det ska skapa även en privat efterfrågan. Om alla snålar samtidigt får ingen några kunder, och ekonomin fortsätter krympa. Klassisk kenyesianism.

Ekonomipristagaren Paul Krugman har stått och kört tryckluftsborr på döva trumhinnor om detta, och likheten mellan vår situation och trettiotalets - som bara löstes av en massiv statlig rustning inför andra världskriget - och nu verkar det långsamt öppnas en dörr för såna ideer. Det innebär att Reinfeldt skulle tvingas ta på sig en roll han hatar - att låta staten satsa. Det är precis det han har tagit sitt jobb för att undvika. Han vill testa hur långt vi kan ta oss med bara privata satsningar, kosta vad det kosta vill.

Och nu tror jag att han bestämt sig för att det banne honom får kosta lite splittring mellan ny- och gammalsvenskar att hålla ihop statssnålhetsskutan ännu lite till, och förstärka den innan den ekonomiska stimulansvågen slår över oss. För han sitter i en minoritetsregering och måste vara säker på att SD inte får för sig att handfasta statliga investeringar skulle vara en bra sak för gamla Sverige - vilket de mycket väl kan tycka, det var ju så nationalisterna fick upp Europa ur trettiotalsdiket (fast med vissa kända biverkningar från 1939-1945. ;p).

Alltså: förstärk bilden av att svenskarna jobbar och invandrarna är arbetslösa. Alla statliga investeringar för att få fler i arbete ser då ut som en överföring av pengar från svenskar till invandrare. Och DET är nog det enda som kan få SD att dra öronen åt sig från den tanken.

Är det såhär det var tänkt är det återigen propagandamässigt genialiskt. Samt förstås högeligen riskabelt och korrosivt för den svenska sammanhållningen - men Reinfeldt är inte känd för att fega med sånt.

Socialdemokraterna - prata inte skatter, prata vad man kan få för dem!

Visst, Arena, kanske har ni rätt i att skatten är ödesfrågan. Men det unika med Reinfeldt är att han var den första moderatledare som fattade att han hade aldrig nånsin kunde vinna val genom att prata skatter, och lika lite kan Socialdemokraterna ta makten ifrån honom på det sättet. Svenska folket är helt enkelt inte särskilt intresserat av skatteprocentsatser - det är och förblir en fråga för företagsledare och nationalekonomiska nördar. Svenska folket är intresserat av synliga resultat i sin vardag.

Vilket borde vara uppenbart. I ett samhälle där partierna inte längre är folkrörelser är en partiledare mest av allt en försäljare (vilket kanske förklarar både politiker- och folkförakt ;). Tänk er en försäljare som inte börjar med att presentera varan, utan börjar med vad den kostar. Det är inte så man säljer. Först måste man måla upp vad man kan få, få kunden att fatta (rätt eller fel) hur lycklig varan kommer att göra henom. Därefter måste prislappen förstås också vara överkomlig - men om man inte lyckas intressera för varan eller tjänsten lyssnar köparen ändå inte så långt.

Och det finns ingen brist på goda och sunda investeringar att göra i vårt gamla fina men sönderfallande och mer och mer omoderna folkhem, och Håkan Juholt som varit ute så mycket bland folk borde veta var skorna klämmer mest. Det är bra och nödvändigt att han börjar peka på utbildning till bristyrken vid arbetslöshet igen, att ge all möjlig hjälp till strukturomvandling är en av socialdemokratins paradgrenar och viktigare än nånsin när vi nu är inne i en tid av massiv omvandling. Här tycker jag man kan gå så långt som utbildning i kinesiska och kinesisk kultur till alla som vill ha - ju mer vi som folk lär oss om Kina, desto bättre. (Även andra språk, t ex arabiska, kan komma på fråga, som exportnation behöver vi rikta oss i så många riktningar som möjligt.)

Men jag väntar också med spänning på att han ska börja göra allvar av sitt kulturintresse och se till att fler kan försörja sig på kulturskapande i Sverige igen - det är nåt som både många vill kunna göra, många blir gladare och friskare av, och som skapar grogrund för all möjlig slags tillväxt, dels ekonomisk men framför allt en hållbarare och mer balanserad. Och om vänstern vågar tänka tanken att sponsra kultur med skattepengar igen - men bättre inriktat den här gången, med en bounty på sålda biljetter till liveevenemang upp till en nivå där evenemangen bär sig själva, och på skivsidan fördelat enligt statistik på vad folk lyssnar på (nåt som går att skapa lätt nu i IT-samhället) - då kan vi dels lösa den infekterade piratfrågan och dels få en satans skjuts på det här landet, och samhörighetskänsla och stolthet därtill. Och i kontrast det är trots allt rätt få som uppvisar samma stolthet över en låg skatteprocentsats.

Det här har jag tänkt länge, men tack till Beelzebjorn och HAX som knuffade mig över gränsen att skriva om det.

Hellre, men aldrig ändå - Anders Borg om pengar till vården

Från Ekots nyheter:

"Enligt nya siffror, som TCO-facket hämtat in hos SCB, har färre än hälften av dem som jobbar heltid nu ett 80-procentigt skydd när de blir sjuka. [På grund av att taket inte höjts sen 2002, och därför släpar efter inflationen. - min anmärkning.]

Men för sjukförsäkringen vill finansministern inte höja inkomsttaket.

- Skulle jag ha ett antal miljarder så skulle jag hellre spendera dem på kunskap i förskolan eller på att förbättra kvaliteten i sjukvården än att lägga dem på en höjd sjukförsäkring, säger Anders Borg."

Det var ju en oerhörd nyhet i sig, att en moderat faktiskt påstår att det kan vara en vettig investering att ge mer pengar till sjukvården. Han kan kanske tala om det för sina landstingpolitiker, som unisont står och mässar mantrat "mer pengar hjälper ändå inte för sjukvården!", för att med hindra de skattehöjningar som folk gång på gång visar sig vara villiga att stå ut med om det bara går till vård, skola och omsorg.

Alltså, allt gott om kvalitetsarbete, som de tenderar att förespråka istället - men då borde man ju åtminstone kunna öronmärka gedigna pengar för projekt om att införa Lean Helthcare eller annan kvalitetsfilosofi - inklusive kundbemötande - i vården.

Jag tror att vårt största problem med både skolan och vården är att i organisationer som ständigt slimmas med osthyveln och befinner sig på evig reträtt, kan ingen vettig grad av utveckling eller investering ske. Man kan bara ducka, försöka försvara det man har och överleva dagen. Långsiktiga förbättringar och investeringar - för att i längden spara pengar - kräver stabilitet. I stället ser man till att det inte finns några marginaler för nånting överhuvudtaget, och inga garantier att man inte snor ännu mer i morgon. Det är ett bergsäkert recept för att få dyr och dålig vård och skola, enligt grundregeln "det är dyrt att vara fattig".

Utöver detta vill få människor med kreativitet och framåtanda, de där som behövs för att förverkliga visioner om förbättring, stanna kvar i en sån organisation. Det är enligt min erfarenhet mycket viktigare med stämningen i en organisation, om den har nån framåtanda och några utvecklingsmöjligheter, än lönen för att haffa sånt folk.

Alltså måste man se till att ena handen alltid kan dela ut rejäla resurser för varje projekt som kan spara i längden, samtidigt som den andra kan dra in på det gamla och dyra - OM det visar sig nödvändigt. Men det bär emot för högerfolk att satsa nåt alls i offentlig sektor (den ska ju helst ersättas av privata initiativ!), precis som det bär emot för vänsterfolk att kräva förättringar (för offentlig sektor är ju alltid bäst hursomhelst!). Alltså får vi en helt manodepressiv politik, i stället för en långsiktigt hållbar och i längden billigare och bättre för både vårdtagare och personal. (Nå, jag får i alla fall ge högern att de infört en kömiljard. Den verkar på rätt håll. Men den har långt ifrån tillräcklig upplösning, eller bredd.)

Men jag misstänker att den dag Anders Borg verkligen gör den där investeringen i vårdkvalitet i stället för att bara använda den som en retorisk undanflykt, den dagen tar jag ut mina långfärdsskridskor för en liten tur på ett ställe där det sällan fryser.

Hur var det nu med ungdomsarbetslösheten?

Med dottern vilande på bröstet blir det mycket mobilt bloggläsande (leve Opera Mini och Google Reader!) Utredarna är en intressant blogg av ett gäng utredare på TCO, jag läser mig baklänges i den nu och hittar ett och annat guldkorn.

Samuel Engblom har debatterat ungdomsarbetslösheten med Per Skedinger från Institutet för näringslivsforskning - Skedinger förespråkar uppluckring av LAS-reglerna för unga, medan Engblom säger att utbildning är det effektivaste för att få in ungdomarna på arbetsmarknaden igen. Debatten utmynnade från Engbloms sida i en slutsats att

1) de avregleringar av visstidsanställningar Skedinger rekommenderade -95 redan genomförts utan att det blev bättre,

2) att det är ett härke att jämföra siffrorna, och när OECD senast gjorde om sin jämförelse ledde detta till att de inte räknar Sverige till ett land med strikt arbetsrätt längre,

3) det rent vetenskapligt sett nog är att rekommendera att läsa både TCO:s rapport och Skedingers bok, och välja vilken man tror mest på.

Men det riktigt intressanta för min del var en rapport om Ungdomsarbetslösheten och folkhögskolorna som Engblom länkade till, särskilt styckena "Flera förklarande faktorer - varför är den svenska genomströmningen svagast?" och "Betydelsen av kompletterande ungdomsinsatser" som båda jämför skillanderna mellan sverige och våra nordiska grannar, som inte har samma höga ungdomsarbetslöshet.

Här är några särskilt intressanta utdrag:

Vi kan sammanfattningsvis konstatera att det sannolikt finns flera faktorer som förklarar den relativt svaga genomströmningen i den svenska gymnasieskolan. En förklaring har med åldersgränsen i den svenska gymnasieskolan att göra. 20-årsgränsen gör att många elever inte hinner avsluta sin utbildning. En andra förklaring kan vara att många elever i Sverige inte är tillräckligt förberedda för gymnasiestudier. I Danmark och Finland finns möjligheten att komplettera grundskolan med ett tionde påbyggnadsår. I Norge är grundskolan tioårig.

Jaha?!? Alltmedan Björklund löser problemet genom att införa striktare tidsgränser för gymnasieeleverna "så att de inte ska tro att de kan läsa ikapp på komvux senare". Hål i huvet? Jo, det verkar så på siffrorna.

En tredje förklaring har med yrkesutbildningens uppläggning att göra. Inslagen av arbetsplatsförlagd utbildning är mindre omfattande i Sverige än i de andra nordiska länderna. Det kan påverka utbildningsresultaten negativt för de mindre studiemotiverade. Det förhållandet att yrkeselever och lärlingar kan få mer omfattande bidrag och lön under utbildningstiden i de andra nordiska länderna kan säkert också förklara att yrkesutbildningarna i Sverige relativt sett brottas med särskilt stora genomströmningsproblem.

Ok. Action point: fixa bättre och mer anknutna yrkesutbildningar. I och för sig tapeten sen längre, enligt Jan Björklund, och i stort sett alla andra nuförtiden. Det skulle dock förvåna mig stort om Björklund ens tänker tanken att matcha de andra nordiska länderna i den ekonomiska aspekten, med tanke på den njugga attityden till studenters ekonomi.

Betydelsen av kompletterande ungdomsinsatser
Den aktiveringspolitiska trenden inom arbetsmarknadspolitiken under 1990-talet har präglat ungdomsinsatserna i samtliga berörda länder, men den konkreta utformningen har varierat. I samtliga nordiska länder har olika slags sysselsättningsgarantier prövats för unga vuxna. I Danmark har utbildning varit helt dominerande. I Norge har ungdomsgarantin varit orienterad mot arbetspraktik. I Finland har insatserna varit mer varierade och omfattat både sysselsättnings- och utbildningsinsatser.

Det finns ett antal aspekter på ungdomsinsatserna i dessa tre länder, som är särskilt värda att beakta ur ett svenskt perspektiv. I Sverige har det funnits en garanti som gått ut på att ungdomar och unga vuxna under 25 år skulle erbjudas någon form av aktivitet redan efter 100 dagars arbetslöshet. Den tidigare ungdomsgarantin har nu döpts om till jobbgarantin och ansvaret har flyttats från kommunerna till arbetsförmedlingarna.

Dessutom finns, som framhållits, ett kommunalt uppföljningsansvar för att spåra upp ungdomar under 20 år som inte studerar. En förändring av socialtjänstlagen år 1998 gjorde det också möjligt att villkora socialbidrag för arbetslösa ungdomar med krav på studier och/eller praktik.

En första aspekt som är värd att lyfta fram är samordningen av insatserna. I Sverige har detta varit ett stort problem. Ansvarsfördelningen mellan gymnasieskolan (IV-programmen), socialtjänsten och arbetsförmedlingen har varit oklar. Det har också funnits uppenbara målkonflikter. De arbetsmarknadspolitiska insatserna inom ramen för den tidigare ungdomsgarantin finansierades av det statliga arbetsmarknadsverket men organiserats av kommunerna.

Kommunerna ansåg att de inte fick tillräckligt med resurser för att långsiktigt planera verksamheten och stödja ungdomarna medan staten varit missnöjd med att insatserna inte varit tillräckligt fokuserade på jobb. Här har alltså funnits en tydlig spänning mellan den socialpolitiska intentionen med verksamheten på kommunal nivå och de mer arbetsmarknadspolitiska intentionerna på statlig nivå. Kommunerna har velat spara på försörjningsstödsutgifter medan staten sett det kommunala ansvaret som en möjlighet att befria sig från ansvaret för arbetslösa ungdomar och unga vuxna.

Jo, det vad just vad man kunde tro. Ytterligare ett par äktsvenska stolar som den här åtgärden kunde falla mellan, och hamna på hälleberget i stället för att bli en kraftfull åtgärd som i våra grannländer.

Sverige skiljer ut sig också vad gäller den skarpa gränsdragningen mellan utbildning och arbetsträning inom arbetsmarknadspolitiken och det reguljära utbildningssystemet. I Sverige har utbildningsinsatserna inom arbetsmarknadspolitikens ram mer och mer skilts från det reguljära utbildningssystemet. Grunduppfattningen har varit att den arbetsmarknadspolitiskt finansierade utbildningen ska eliminera tillfälliga flaskhalsar och kortsiktigt uppkomna kompetensbrister på arbetsmarknaden och främst avse kvalifikationer som kan tillgodoses inom en utbildningstid på maximalt ca ett år.

Aha, Euskefeurats textrader om arbetsmarknadsutbildningar i den legendariska Kwad'n står sig alltså fortfarande lika bra som på åttiotalet:
"Vi behöver inga kurser från AMS
Nere vid Pite-älva!
För tingel-tangel och billigt krams
Det kan vi göra själva!"

Tydligen lönar det sig att i stället satsa långsiktigt och ge folk en rejäl utbildningsgrund att stå på.

Till detta har kommit uppfattningen att reguljär utbildning av rättviseskäl inte bör erbjudas inom arbetsmarknadspolitikens ram. Det skulle vara orättvist och skapa en rad incitamentsrelaterade problem på utbildningsområdet om många arbetslösa får sina yrkesutbildningar finansierade med aktivitetsstöd medan andra får söka ordinarie studiemedel.

... ursäkta ett utbrott här, men HAR VI BLIVIT FULLSTÄNDIGT DUMMA I HUVET?!? Helt hjärntvättade av "omvänd rättvisa", alltså att det är höjden av rättvisa att den svagare inte ska ha mer hjälp än den starkare? Så blint tror vi alltså nuförtiden på De Ekonomiska Incitamenten.

Om dessa nu är så starka, hur kan det då funka bättre i våra grannländer där de helt uppenbart då pekar snett? Eller kan man möjligen tänka sig att incitamentstalibanerna har fel i sin människosyn och andra krafter är större? (Som till exempel längtan efter alla de där positiva effekterna av att lämna Utanförskapet som Fredrik Reinfeldt predikar, men inte tror att arbetslösingarna kommer att själva hitta fram till om de inte utsätts för lite Incitament?)

Slut utbrott. Puh. ;)

I de andra länderna, framför allt i Danmark, har man gjort helt andra bedömningar. Utgångspunkten har istället varit att en fullbordad gymnasieutbildning ska ses som en rättighet. Dessutom har man pekat på en fördelningspolitisk effektivitetsvinst: de som står längst ifrån utbildningssystemet och som löper störst risk att fastna i en socialt marginaliserad position har fått både en utbildning och en försörjning på godtagbar nivå.

Ja men se - danskarna har tydligen fortfarande kvar idén om att rättigheter kan vara samhällsekonomiskt viktigt att värna.

För att sammanfatta: Vad vi talar om här är i grunden de olika nationella systemens effektivitet ur ett bredare socialt rättviseperspektiv. Det handlar både om ungdomsinsatsernas betydelse när det gäller att motverka arbetslöshet och social marginalisering och om i vilken utsträckning systemen förmår kompensera för att individer med olika kön, klass och etnicitet har olika svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Jämförelserna talar för att det svenska systemet är sämre på att fånga upp dem som har svårigheter att fullfölja det reguljära utbildningssystemet. För många hamnar utanför, vilket inte minst illustreras av de relativt höga andelarna unga som är ekonomiskt inaktiva, d.v.s. de står utanför såväl arbetsmarknaden som utbildningssystemet.

Huvet på spiken. Det finns uppenbarligen mycket kvar att göra för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden, och motverka arbetsgivares ovilja att ta en chans på nån som inte redan visat sig pålitlig hos nån annan, eller möjligen liknar dem själva lika mycket för att få sin kompetens och potential omedelbart igenkänd.

Att i stället försöka pressa ungdomarna över den höga tröskelnivån med "ekonomiska incitament", och samtidigt slå botten ur trygghetssystemet för dem, är som att försöka klämma upp risgrynsgröt ur en korv som är öppen i båda ändar - det blir ingen riktig skjuts uppåt, och en hel del kommer att ta vägen neråt i stället.

Exakt hur stora och långvariga kostnader de som går neråt i stället för uppåt kommer att skapa, i form av ekonomiska, fysiska och psykiska skador på sig själv och andra, har jag inga siffror på - men det har å andra sidan inte de som föreslår uppluckrande av LAS som lösning på det här problemet heller. Det är en externalitet i deras teori, nåt man lämnar utanför kalkylen.

Innan vi går ett enda steg vidare på den vägen kräver min ingenjörssjäl villkorslöst att vi försöker oss på de många mindre riskabla vägar som vi sett ovan att våra grannländer praktiserar med större framgång än oss, och ser hur långt vi kommer. Det är bara vanlig sund riskminimering och chanserna verkar vara avsevärda för att det kommer att räcka långt.

Har medborgarna en skyldighet att balansera sig?

En typisk politikerskada verkar vara förutsättningen "man måste vara perfekt balanserad för att vara värd att lyssna på." Det definierar raskt ut en hel del gott folk med lyssnansvärda åsikter - en åsikt är faktiskt, tvärtemot vad reglerna för det politiska fulspelet säger, en åsikt och ska beaktas sakligt - det vill säga helt oavsett vem som kommer med den och vederbörandes övriga åsikter. Detta är vetenskaplighet, den kraft vi ofta säger ska styra vårt sekulära samhälle, men som vi ständigt behöver påminnas om hur den fungerar.

Inom själva politiken kan det förstås vara praktiskt svårt att samarbeta med obalanserade personer och fortfarande uppnå nån slags resultat, så där må det finnas visst fog för åsikten.

Men när politiker går ett steg längre och dyvlar på folket kravet att vara balanserade - en och en och inte som en massa - för att vara värda att lyssna på - då har de tagit mönstret för långt. Här har vi dagens exempel: Göran Petterson, moderat riksdagsledamot, yttrar sig på sin blogg som följer:

"Det framgår allt klarare att de mest högljudda motståndarna till mycket stor del består av individer med ett kraftigt asymmetriskt politiskt intresse."

"Kraftfullt assymetrisk politiskt intresse", alltså. Varje människa i Svea rike måste alltså med andra ord balansera sig själv perfekt för att hans eller hennes åsikt ska räknas. Det gör det omöjligt att låta var och en få tycka vad de vill, och sen låta den klockformade normalfördelningen över befolkningen ta hand om balansen.

Själva grejen med att ha en representativ demokrati som vår är ju att vi inte ska behöva ha kapacitet och tid att ha den balansen själva - om den då plötsligt krävs av oss ändå för att bli representerade kan vi ju lika gärna införa direktdemokrati, för då vore vi alla vår egna politiker.

Och vad ska man vara symmetriska i förhållande till? Om politikernas egen balanspunkt förskjuts (i till exempel en mer "säkerhetsmässig" och maktpolitisk riktning som skett nu efter 9/11) är det vår förbannade skyldighet som folk att stå kvar och vara ett "assymetriskt" ankare tills världen kan komma till vett och sans igen.

Det är dock inte det allvarligaste problemet med Göran Pettersons artikel. Det är att han dels fokuserar på misstänkliggörande i stället för att ge oss de sakargument för FRA-systemets behövlighet som vi efterlyst - ska ankaret flyttas ska vi allt få veta varför det är nödvändigt.

Och som om inte det skulle vara nog har han enligt vad jag sett dessutom helt statistiskt fel.

Till exempel skriver han följande:

"För många av dem är det inte frågan om att finna en rimlig balans mellan rikets säkerhet och skyddet av den personliga integriteten. Det finns enligt dem ingenting som kan rättfärdiga något som helst intrång i den personliga integriteten. Skrapar man lite på ytan så torde man finna att flertalet av dessa debattörer även har svårighet med andra statliga "intrång" på deras frihet. Det torde finnas en mycket stark korrelation mellan motstånd mot FRA-lagen och motstånd mot personnummer, skyldighet för banker och arbetsgivare att lämna kontrolluppgifter till skattemyndigheterna samt skyldigheten att uppge bostadsadress till myndigheterna."

Jag har själv inte det minsta emot personnummer och de övriga saker som nämns, men däremot massiva problem med FRA-lagen. Om det gäller er också, gå gärna till Görans blogg och skriv det i ett enkelt inlägg - det skulle vara kul om den kunde förvandlas till en improviserad opinionsundersökning till motbevis för hans tes. :)

Om relevans i success stories från FRA

Så, då har äntligen FRA nåtts av det som vi alla andra dödliga alltid får leva med - nån gång emellanåt måste man faktiskt tala om för folk vad man gör, egentligen. Annars får man knappast fortsätta med sin verksamhet och än mindre utöka den. Detta att FRA säger ett enda knyst om vad de gör slås upp som nåt oerhört och aldrig tidigare skådat, vilket egentligen bara understryker vilken udda och inkrökt värld underrättelseverksamhet tvingas bli genom sin hemlighet.

Generaldirektör Ingvar Åkesson har uppfyllt min önskan och valt ut några exempel som ska ge motivation till att FRA har en bra och viktig verksamhet och därför ska betros med de tekniska möjligheterna att avlyssna oss alla på nätet för vårt eget bästa. Men håller de? Låt oss genast sprida ut dem på analysbänken:

1. Förhindrat mord på politisk flykting i början på 2000-talet

2. Dämpad kris vid ett par sovjetiska stridsflygplansincidenter 1985, varvid man frågade sig om Sovjetunionen var på gång att sätta igång nåt fuffens. Detta kunde FRA förneka, och man kunde tagga ner.

3. Asyl för tjetjenska flyktingar, eftersom FRA kunde verifiera att ryska styrkor var elaka mot tjetjener.

4. Ännu en nedtaggning - en svensk viggen störtade under ett spaningsuppdrag, och letterna påstod att ryssarna skjutit ner planet. Även här kunde FRA konstatera att det inte var så.

Bara fall 1 handlar eventuellt om såndant som nu är legaliserat med FRA-lagen. Fall 2 till 4 är klockrent sånt som FRA är till för att göra - lyssna på militär radio och lura ut vad som är på gång. Det ska de självfallet fortsätta med. Mycket är uppkopplat med tråd på Internet nuförtiden, men stridsflygplan, fartyg och stridsvagnar är det garanterat inte. Kabel är nu en gång för alla intimt förknippat med vissa räckviddsproblem, och det skulle se illa fånigt ut när den tog slut. *ptoing!!!* ;)

Fortfarande gäller därmed att en militär upptrappning är förknippad med en ökad radiotrafik mellan alla enheter, och den trafiken är det FRA:s sak att snappa upp och ge en bild av aktiviteten. Alltså: tre fall av fyra kan genast avföras från diskussionen, eftersom de inte handlar om internetspaning, utan om FRA:s oomstridda originaluppdrag.

Fall 1 kan med viss tvekan kallas relevant, däremot, det handlar om den sorts fall som man skulle kunna lösa med kabelspaning. Men man kan då undra - kommer det att vara möjligt att reproducera sen FRA brutit mot signalspaningens huvudregel "man får bara ut nåt matnyttigt om *ingen vet att man lyssnar*"?[1] Jag är rätt övertygad om att många av de hemliga avlyssnare som Carl Bildt (och vi internetsnubbar) påstår finns redan nu sitter och skakar på huvena just nu och säger "LEGALISERA spaningen? Erkänna att vi lyssnar? Är de inte kloka, de där svenskarna? Vad kommer vi DÅ att få i nätet?".

För det är ju uppenbart efter den publicitet det här har fått - ingen kommer nånsin att använda nätet till nåt allvarligt fuffens igen. Kanske var detta en komponent i att man försökt smyga igenom alla såna här förslag om ökad avlyssning utan debatt, för att minimera påminnandet av de element man spanar på av att man spanar.

Men låt oss då backa två steg och fundera på det viktigaste, perspektivet: om fall 1 vore både relevant och reproducerbart, skulle det då vara viktigt nog att undergräva vår personliga integritet för?

OK, mordet vore förstås väldigt dåligt om det genomförts, men inte så att det vore ett hot mot vårt land, vilket är vad som påstås är motivet bakom kabelspaningen. Och att kalla en politisk flyktings liv ovärderligt just i detta fall vore inget annat än ett hyckleri, när vi samtidigt vet hur många vi skickar tillbaka till ytterst osäkra förhållanden. Vi skulle rädda fler genom att koncentrera oss på flanken Migrationsverket i stället, och utan risk för den personliga integriteten.

Summa summarum: Tack för informationen, Invgar, det är bra att vi vet vad ni sysslar med och är bra till. Men vill du motivera lagen får du komma med nåt bättre.

Fotnoter:

[1] När man tänker efter finns det ett bekymmersamt lutande plan inbyggt i själva fenomenet "lagligt men inte tekniskt reglerad singalspaning". Enligt ett av signalspaningens huvudaxiom får man som sagt bara reda på nåt viktigt i situationer där ingen tror att man kan lyssna. (Skolexemplet är när fienden tror att man inte kan ha knäckt koden - vilket ger ett intressant dilemma om vad man kan göra med informationen man lyssnat sig till. Om man använder den alltför friskt förstår fienden att koden är knäckt, och byter - och då får man inte veta nåt alls igen.).

Med den logiken är det enda stället där FRA kan förvänta sig att hitta matnyttig info just precis där de inte FÅR titta, alltså i kommunikation inom landet. Detta kan förstås vara oerhört frustrerande för både en enskild anställd och en organisation som ständigt är mitt inne i ett eller annat sakfall som kan vara oerhört viktigt för rikets säkerhet, i synnerhet om man i sin ägo har en apparat som rent tekniskt KAN göra det man vill men inte får. Detta felaktiga incitament är viktigt att inte bygga upp, och det är ett starkt argument för att aldrig bygga system med sådana tekniska möjligheter.