Hellre, men aldrig ändå - Anders Borg om pengar till vården

Från Ekots nyheter:

"Enligt nya siffror, som TCO-facket hämtat in hos SCB, har färre än hälften av dem som jobbar heltid nu ett 80-procentigt skydd när de blir sjuka. [På grund av att taket inte höjts sen 2002, och därför släpar efter inflationen. - min anmärkning.]

Men för sjukförsäkringen vill finansministern inte höja inkomsttaket.

- Skulle jag ha ett antal miljarder så skulle jag hellre spendera dem på kunskap i förskolan eller på att förbättra kvaliteten i sjukvården än att lägga dem på en höjd sjukförsäkring, säger Anders Borg."

Det var ju en oerhörd nyhet i sig, att en moderat faktiskt påstår att det kan vara en vettig investering att ge mer pengar till sjukvården. Han kan kanske tala om det för sina landstingpolitiker, som unisont står och mässar mantrat "mer pengar hjälper ändå inte för sjukvården!", för att med hindra de skattehöjningar som folk gång på gång visar sig vara villiga att stå ut med om det bara går till vård, skola och omsorg.

Alltså, allt gott om kvalitetsarbete, som de tenderar att förespråka istället - men då borde man ju åtminstone kunna öronmärka gedigna pengar för projekt om att införa Lean Helthcare eller annan kvalitetsfilosofi - inklusive kundbemötande - i vården.

Jag tror att vårt största problem med både skolan och vården är att i organisationer som ständigt slimmas med osthyveln och befinner sig på evig reträtt, kan ingen vettig grad av utveckling eller investering ske. Man kan bara ducka, försöka försvara det man har och överleva dagen. Långsiktiga förbättringar och investeringar - för att i längden spara pengar - kräver stabilitet. I stället ser man till att det inte finns några marginaler för nånting överhuvudtaget, och inga garantier att man inte snor ännu mer i morgon. Det är ett bergsäkert recept för att få dyr och dålig vård och skola, enligt grundregeln "det är dyrt att vara fattig".

Utöver detta vill få människor med kreativitet och framåtanda, de där som behövs för att förverkliga visioner om förbättring, stanna kvar i en sån organisation. Det är enligt min erfarenhet mycket viktigare med stämningen i en organisation, om den har nån framåtanda och några utvecklingsmöjligheter, än lönen för att haffa sånt folk.

Alltså måste man se till att ena handen alltid kan dela ut rejäla resurser för varje projekt som kan spara i längden, samtidigt som den andra kan dra in på det gamla och dyra - OM det visar sig nödvändigt. Men det bär emot för högerfolk att satsa nåt alls i offentlig sektor (den ska ju helst ersättas av privata initiativ!), precis som det bär emot för vänsterfolk att kräva förättringar (för offentlig sektor är ju alltid bäst hursomhelst!). Alltså får vi en helt manodepressiv politik, i stället för en långsiktigt hållbar och i längden billigare och bättre för både vårdtagare och personal. (Nå, jag får i alla fall ge högern att de infört en kömiljard. Den verkar på rätt håll. Men den har långt ifrån tillräcklig upplösning, eller bredd.)

Men jag misstänker att den dag Anders Borg verkligen gör den där investeringen i vårdkvalitet i stället för att bara använda den som en retorisk undanflykt, den dagen tar jag ut mina långfärdsskridskor för en liten tur på ett ställe där det sällan fryser.