Om beslutskvalitet och FRA-lagen

Frågan om FRA-lagen kan göras mycket komplicerad, som Fredrick Federley tårfyllt fått konstatera.

Ellerså kan den göras mycket enkel. Jag kommer nu att se på den som jag skulle sett på vilket problem som helst i mitt arbete. Det råkar vara att hålla kvaliteten uppe på en webbrowser och skapa beslut om vilka förändringar som ska göras och inte. Men det skiljer sig inte från vilket kvalitetsarbete som helst, till exempel att skapa politiska beslut av hög kvalitet.

Man måste väga chans till fördelar mot risk för nackdelar. Alltså:

Nackdelar:

- massiva integritetskränkningar [1]
- befogade och obefogade skador på vår tilltro till vårt eget samhälle som öppet [2]
- sårbarhet för läckor [3]
- man träder ut på ett halt sluttande plan så fort möjligheterna till preventiv allavlyssning finns. [4]
- ett mycket dåligt exempel för andra länder, vilket vi förlorar säkerhetspolitiskt på. [5]
- andra länder, som Finland, vill inte nätverka med oss - de har helt riktigt lagar mot avlyssning
- företag som Google lär inte vilja routa trafik genom Sverige - de har helt riktigt en privacypolicy
- svårt att bli av med när man väl skaffat [6]
- skapandet av en elitklass med kunskap, som tar ansvar åt oss andra okunninga [7]

Fördelar:

Inga. Terrorister är oerhört paranoida och kommunicerar inte i klartext över internet. Enligt Magnus Norell, terroristforskare på FOI, eller vanligt sunt förnuft. FRA är alltså ändå rökta och ifrånkörda av den nya tekniken. Om militären nödvändigtvis måste kompensera bortfallet av radiotrafik att sniffa på måste de spana på andra sätt, kanske med mer manuell insats. Det här systemet gör i alla fall inget bättre. Och viktigast: om FRA ändå anser det måste de i så fall redovisa några typfall av användning, så får vi avgöra om de är troliga eller inte. Det är grundläggande för förbättringar - bevisa kundnyttan, annars blir det inget!

Så, vi kan konstatera att den här "förbättringen" aldrig hade kommit in i något som jag var kvalitetsansvarig för. Var är kvalitetskontrollen på regeringsbeslut, egentligen?

Att frågan blev så mycket svårare för Fredrick Federley än för mig kan ha att göra med att han även blandade in såna saker som sin egen politiska dödsångest. Med tanke på att politiska liv är så väldigt virtuella jämfört med riktiga skulle jag verkligen önskat mig fler "politiska självmordsbombare"[8], redo att offra sina politiska liv för sin övertygelse, i vår riksdag under den här voteringen.



Noter och utvikningar:

[1] Integritetskränkning: Advokaters klienter, meddelandeskyddade journalistkontakter, allt kan säga "pling" och fastna på FRA:s krok för vidare
beskådan, eftersom vår nättrafik ofta oss ovetande tar vägen genom utländska routers - och vi måste lita på deras ord att de genast glömmer vad de sett om det visade sig vara falskt alarm. Remissinstanserna är eniga om att detta är en integritetskränkning av helt nya mått, och unikt i världen.

[2] Tilltroskador: Med det här systemet på plats finns inga gränser för fantasin om vad det just i detta nu kan tänkas användas till - och eftersom systemet är slutet kan fantasierna aldrig motbevisas. Detta är ingen bra åtgärd för att minska totalrisken för terrorism i Sverige.

[3] Läckor: Skapande av en stor mängd data med högt värde som många kommer att vara intresserade av att ta del av - till exempel organiserad brottslighet, som vill åt bland annat kontokortsinfo och utpressningsmaterial. Det är grundläggande datorsäkerhet att ju värdefullare datat är, och ju fler det är värdefullt för, desto svårare är det att skydda. Både mot regelrätta hackerattacker, och mot det troligare och enklare scenariot att muta/utpressa nån som har access.

[4] Sluttande plan: Vilket blir nästa steg? Nya redskap ger alltid nya idéer till användning. Vilka praktiska sökningar ska polisen plötsligt få göra med motivationen att komma tillrätta med den ena eller den andra typen av inhemsk brottslighet, och vad händer då med förbudet att spana på den egna befolkningen?

[5] Dåligt internationellt exempel: Med ett pånyttfött Kontrollryssland som granne är vi till exempel stora förlorare säkerhetspolitiskt - och det kommer att hända om vi ger fel krafter i Ryssland en halv chans, de har redan kopierat alla inskränkningar i öppenheten som västländer gjort, sju resor värre. Och hur ska vi övertygande kunna argumentera för att Kina ska bli öppnare med det här systemet på plats?

[6] Svårt att bli av med: Eftersom detta är ett slutet och hemligt system kan ingen säga något säkert om dess verkningsgrad, om det är bra till något, om vi helt hade kunnat vara utan det. Det går därmed inte att ifrågasätta. Den som läst vetenskapsteori vet att en teori som inte går att ifrågasätta är icke-vetenskaplig i sig själv, och sådana teorier faller på eget grepp. Det är ett starkt argument för att hålla samhället fritt från hemligheter. Man kan vara tvungen att bryta mot detta tillfälligt under kris eller krig, men aldrig permanent.

[7] Skapande av elitklass: ovanstående gäller ännu mer när man skapar en klass av speciellt insatta som ska ta ansvar för oss andra "ovetande". Dessa kan inte diskutera med oss eftersom det de vet är hemligt, och bygger därför lätt upp ett grupptänk. I och med att rekryteringen måste hållas smal och likriktad för att inte släppa in säkerhetsrisker samlar man också folk med likartade åsikter och en läggning för att ta ansvar åt andra. Den obekvämhet som uppstår vid frågan "men varför ska just vi ska bestämma över alla dessa?" har en tendens att rationaliseras bort med svaret "just vi är särskilt lämpade."

Detta leder i sin tur ofta till att man överskrider sina befogenheter i "ansvarstagandet", i värsta fall när det kommer till att behålla sin elitposition, för landets bästa. FRA har erkänt att de brutit mot lagar för allas vårt bästa, och säkert också med regeringens goda minne, under sin tidigare verksamhet.

En tendens till detta sker också redan i den parlamentariska demokratin, vilket förmodligen precis är svaret på att den här lagen gick igenom - politikerna känner att de är satta att ta ansvar för oss andra ovetande, som inte vet hur illa det kan gå. Det är vår skyldighet som folk att ta detta ansvar ifrån dem och säga "Det är OK, vi tror det kommer att gå bra, och vi tar risken." Utan detta kommer samhället sällan att bli särskilt mycket öppnare.

[8] *Pling* - Hej FRA! :)