tisdag 19 april 2011

Blockpolitik suger (väljaråsikter genom en minsta gemensam nämnare)

Ja, egentligen säger titeln det mesta. Alliansens riksdagsledamöter, är de i första hand representanter för sina väljare eller i första hand för alliansen? Och därmed främst Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som har den yttersta vetorätten och möjligheten att i kraft av sin outbytbarhet smala ner de åsikter som i slutändan blir politik ytterligare ett steg, och samtidigt lägga till sina personliga favoritkrav. De som gör det värt det för dem att ta de positioner de har. Maktmutor.

(För Reinfeldt och Borg styr inte Sverige för att de trivs med själva positionen i sig, om nån trodde det. De är inte processmänniskor som trivs med det dagliga och löpande. De är utvecklare med ett projekt, som kan tänka sig att ta de positionerna så länge det behövs för att föra projektet i hamn. Tro mig, jag känner mycket sånt folk och är rätt likadan själv, om än med något mindre långsiktigt tålamod. Det är därför Reinfeldt inte har några personliga problem med strategin att att hålla sig från pressen så mycket som möjligt - han finner inget nöje i processen att prata med dem, i relationen statsman-reporter. Han vill bara använda dem till sitt projekt och i övrigt få så lite besvär som möjligt av dem.)

Problemet hur väljarnas, partiernas och partiledarnas personliga åsikter kokas samman är i högsta grad aktuella redan vid representativ demokrati med partier. Men med blockpolitik minskar åsiktskonkurrensen och valmöjligheten med ytterligare en gemensam-nämnare-nivå. Hur är det bara möjligt i ett samhälle där vi de senaste trettio åren lärt oss att valfrihet är det allra viktigaste? Där konkurrens är ett honnörsord?

Det blev möjligt genom att Reinfeldt visade för högersidan att blockpolitik var en väg - kanske den enda - till den åtrådda makten. Man kan tydligen inte hålla på att förlora hur länge som helst bara för att man har principer.

Innan Reinfeldt pratade högersidan gärna och länge om personval, och hur bra det skulle vara för att de folkvalda skulle komma närmare och känna respekt inför de som kryssat dem personligen. Nu, i maktposition, har den diskussionen tystnat helt och personkryssen är inte vatten värda - som Federley tydligt visade i FRA-debatten där han övergav sina många personkryssare för Allianslinjen. Men även om han torde vara bränd för evigt bland kryssarna är han kvar - för han har ju visat sig duglig och pålitlig för partiet, och då kommer han in listvägen i stället. Accountability, som anglosaxerna säger?

Allvarligt - nu när det vi gruvat oss för redan hänt och Sverigedemokraterna är i riksdagen - vad sägs om att helt enkelt slopa fyraprocentspärren? Det skulle kännas bra att få in såna som är moderna och progressiva nog, som piratparti och Fi, för att få in lite syre i systemet innan det ruttnar ännu mer. Kanske kunde det också avhålla alliansens krympande småpartier från att avveckla sig själva och minska utbudet ytterligare.
Published with Blogger-droid v1.6.7

2 kommentarer:

Terje sa...

Jag tror att en stor del av det som håller uppe blockpolitiken är att många antingen inte fattar eller inte vill ha ett representativt system. De vill rösta på ett regeringsalternativ, inte ett parti. Jag skulle föreslå att istället för att ta bort 4% spärren så borde man införa en 20% spärr uppåt. Jag ska genast börja arbeta på en ppt som ska sälja in konceptet till sossar och moderater!

Martin Björnsson sa...

Låter fint. Du kanske borde skicka den till konkurrensverket också. :)