Linköpings centerkommunalråd Muharrem Demirok har på sin blogg efterfrågat åsikter om huruvida Östgötatrafikens chaufförer är trevliga eller inte.
Såhär är det, vad jag har sett: En del busschaufförer är oerhört sura, särskilt i stressade situationer, som det verkar bli gott om - man frestas att tro att schemaläggningen inte är gjord för att busschaufförerna ska kunna klara av den, utan utifrån nån annan slags mål.
Bussarna kommer också ofta ordentligt före utsatt tid, och det hjälper inte att ringa trakfikupplysningen och felrapportera om man står på en busshållplats med ungefärliga tider, inte ens när bussen kom tidigare än när den borde varit vid hållplatsen innan, som HAR en exakt tid. Och nu när man HAR realtidsinfo, varför inte presentera den på en websida, så man kan se var bussen är innan man går ut? Det vore en bra och fräsch användning av internet och infosystem, till skillnad från den "smidiga" javabaserade tidtabellsapplikation som skryts om på bussreklamen.
Somliga chaufförer är dock väldigt trevliga och hjälpsamma, förmodligen för att de är såna till naturen.
Det här är precis vad man kan förvänta sig om man inte har fått med sig alla på en trovärdig policy för hur kunder ska behandlas, och det kan man inte få om man kör över (dock förhoppningsvis ej bokstavligt ;) både kunder och anställda med jämna mellanrum.
Förändringsarbetet med kontantstoppet var oerhört klumpigt utfört, ombordbetalningssystemet med betalkort som aviserats redan 2007 kom aldrig på plats, chaufförerna var inte utbildade alls i att kolla sms-biljetter på diverse olika mobiler, vilket ledde till stor frustration. Hälften av chaufförerna struntade helt i att kolla SMS-biljetter för att hålla tiden i stället, och andra hälften blev rabiata, senare ville hälften att man skulle ha SMS-biljetten klar när man klev på och de andra trodde inte på att biljetten var äkta om de inte fick höra pipet när den kom. I den vevan blev nog många busschaufförer trötta på folk, som i vanlig ordning tar ut sina frustrationer på närmaste anställd. Och många resenärer också rättmätigt trötta på busschaufförer. Ingen ursäkt eller självkritik för detta har nånsin hörts.
I stället svarade Östgötatrafiken med "kunduppfostran" på affischer med en sur tant som mästrar "byt attityd, bli en vinnare!" och uppmanade till att köpa periodkort och slippa trasslet. Sånt går *inte* hem i det läget.
Alltsen dess har man försökt förbättra synen på Östgötatrafiken med diverse reklamkampanjer. Sånt räcker aldrig (och nån borde lära reklambyrån att man bara kan använda humor om mottagaren är i ett avslappnat läge i förhållande till avsändaren, och väldigt sällan i ett budskap som mottagaren kan uppleva som försämringar.)
Det som måste till är grundläggande förändringar i attityd hos FÖRETAGET Östgötatrafiken - att man börjar behandla både sina anställda och sina kunder med respekt. Först då kan man få alla chaufförer med på tåget... hrrm, bussen. Kanske måste det faktiskt kosta lite mer från kommunens sida, kanske räcker det med att man lyssnar mer för att ta reda på vilka de praktiska problemen är - jag vet inte. Men jag vet att man måste ha andra visioner och börja jobba med öppenhet och seriöst förbättringsarbete.
Framför allt, se till att införa nån slags klago- och förbättringsförslagssystem - förslagslåda på bussarna och website, och se till att det som det blir många klagomål på ingår i nästa upphandling att rätta till. Utan den kanalen är det alltid chaufförerna som får ta all frustrerad skit. Och det skulle signalera en större öppenhet och ödmjukhet, i synnerhet om man publicerade klagomålen offentligt, och till och med lät folk kommentera och/eller rösta på de som de prioriterade mest att åtgärda.
Här är ett företag som gjort ett "externt" buggrapportsystem där faktiskt 23 personer väntar på svar på ett attitydproblem hos just Östgötatrafiken.
Det finns en rapport till om Östgötatrafiken där - Östgötatrafiken har inte svarat på nåt av dem, fast de kontaktats. Det är inte så man sköter kundhantering i onlinevärlden. Där vårdar man snarare sitt Internetrykte som sin viktigaste tillgång. Det handlar inte längre om att aldrig göra fel, utan att be om ursäkt, kompensera om nödvändigt, och hantera felen så de inte upprepas.
Mer länkar till kundrapporter:
Reco.se där Östgötatrafiken har 5 kommentarer med i snitt 2 (av 5) i betyg.
En inte så välpolerad, men lik förbaskat lyssningsvärd rapport från en hårdrockare. ;)
Andra länkar av intresse för Östgötatrafikens track record för
attityd mot felrapporterade kunder och personal:
En rapport från 2005 där Östgötatrafiken felaktigt hotar med brott mot PUL för att en klagande person publicerat ett mailsvar från dem på nätet, och har heller inte diariefört hans tidigare klagobrev.
Citat av Leif Johansson, VD till januari 2009, angående att Östgötatrafiken polisanmält planka.nu som kämpar för en gratis
kollektivtrafik:
"Men busschaufförerna skulle slippa kontanthanteringen, något de länge önskat, på grund av rånrisken. Är inte det ett argument?
- Vi vill inte ha busschaufförer som inte vill ha kontanthantering. Kollektivtrafiken är inte till för busschaufförerna. Resenärerna ska mötas av människor, inte chaufförer som sitter i en bur, säger Leif Johansson."
Visserligen är detta citat ryckt ur sitt sammanhang, och dessutom svarade han inte på den aktuella frågan utan kom med en färdigpaketerad åsikt om den alternativa lösningen att ha plexiglasbur.
Men jag tycker det är anmärkningsvärt att inte se att det ovanstående är oförenliga villkor: om man vill att resenärer ska mötas av människor, måste Östgötatrafiken också till viss del vara till för sina chaufförer. Man kan inte förvänta sig att hitta en människa i en omänsklig situation. Och citatet "verksamheten är inte till för de som jobbar i den!" brukar oftast gå hand i hand med en hårdför personalpolitik där man slutat lyssna.
onsdag 13 januari 2010
söndag 10 januari 2010
Island - för omväxlings skull ett västerland i skuldfällan
Det som händer på Island just nu är mycket intressant. I korthet har en isländsk bank kraschat efter en våldsam spekulationsbubbla med expansion över hela Europa, och engelska och holländska kunders pengar har försvunnit. Det är inte helt oomstritt att det verkligen är Island som ska stå för hela bankgarantin, men England och Nederländerna hotar med svårigheter för Island att komma med i EU, och om problem att få behövliga lån av IMF om de inte betalar tillbaka.
Islands nya regering (den gamla föll efter våldsamma protester efter själva bubblan) har godkänt ett avtal som säger att pengarna ska betalas tillbaka, till priset av en våldsam skuldsättning av landet. En proteströrelse bildades, och en fjärdedel av islänningarna skrev på en namninsamling för att presidenten inte skulle godkänna avtalet utan en folkomröstning - som med all sannolikhet inte kommer att godkänna avtalet. Presidenten lyssnade, och en folkomröstning ska ske.
Här hörs en massa moraliserande gruff från England och Holland om att "man måste minsann betala sina skulder!", men när den isländske presidenten förklarar saken klarnar det hela - det handlar inte om OM man ska betala, det handlar om villkoren. Dessa är våldsamt hårda, tillbakabetalning av 40 miljarder kronor på femton års tid och en ränta på 5.5 procent. Det proteströrelsen i stället vill ha är en slags gammaldags CSN-avbetalning - max 6% av BNP ska kunna gå till avbetalningar. I själva verket togs ett beslut om detta i alltinget redan i augusti, men det räckte inte för England och Nederländerna.
Det är ett mycket mer realistiskt avtal, eftersom de hårda villkoren förmodligen ändå inte kommer att kunna mötas - man måste för det mesta faktiskt ha pengar till investeringar för att kunna skapa fler pengar för att kunna betala tillbaka. Det är alltid dyrare att vara fattig än att vara rik, det gäller för både individer och stater. Och för en långivare är det troligen bättre chans att få tillbaka pengarna om man inte är för girig och snor investeringskapitalet tillsammans med avkastningen. Och om det här skulle hindra IMF-lånen till landet är risken stor att unga människor helt enkelt flyr Island i stället för att hjälpa till och bygga upp landet, säger en av proteströrelsens talesmän.
Men det är tyvärr alltför sällan långivare förstår sånt, åtminstone innan låntagaren fått stå ut med ett stort antal hopplösa skitår till ingen nytta - annat än att det förstås ska vara en pedagogisk läxa. Men den extrabestraffningen torde inte behövas, det kommer att bli tungt nog att betala tillbaka ändå, och varken islänningar eller nån annan kommer att göra om det här i brådrasket.
Nu är det här inget nytt - så här har det alltid sett ut när den utvecklade världen velat kräva igen lån till fattiga utvecklingsländer genom IMF och Världsbanken. Lån som i de fallen ofta försnillats av tidigare korrupta regeringar i stället för att investeras, men länderna har ändå vägrats omförhandling av villkoren till något som verkligen är realistiskt för dem att betala. Joseph Stiglitz har skrivit mycket om detta, bland annat i "Making Globalization Work." Det nya är att nu är det en västerländsk demokrati som drabbas, och naturligt nog reagerar på precis samma sätt som de fattiga länderna brukar. Fast den här gången kanske vi har större utsikter att lyssna, för nu är det inte bara resonemangen som är vettiga, de kommer också från ett folk som liknar oss.
En annan intressant poäng är att det här också visar på att det ibland är bra för folket att ha en president som överklagandeinstans när regering och parlament håller på att ingå avtal å folkets vägnar som de avgjort inte vill.
Islands nya regering (den gamla föll efter våldsamma protester efter själva bubblan) har godkänt ett avtal som säger att pengarna ska betalas tillbaka, till priset av en våldsam skuldsättning av landet. En proteströrelse bildades, och en fjärdedel av islänningarna skrev på en namninsamling för att presidenten inte skulle godkänna avtalet utan en folkomröstning - som med all sannolikhet inte kommer att godkänna avtalet. Presidenten lyssnade, och en folkomröstning ska ske.
Här hörs en massa moraliserande gruff från England och Holland om att "man måste minsann betala sina skulder!", men när den isländske presidenten förklarar saken klarnar det hela - det handlar inte om OM man ska betala, det handlar om villkoren. Dessa är våldsamt hårda, tillbakabetalning av 40 miljarder kronor på femton års tid och en ränta på 5.5 procent. Det proteströrelsen i stället vill ha är en slags gammaldags CSN-avbetalning - max 6% av BNP ska kunna gå till avbetalningar. I själva verket togs ett beslut om detta i alltinget redan i augusti, men det räckte inte för England och Nederländerna.
Det är ett mycket mer realistiskt avtal, eftersom de hårda villkoren förmodligen ändå inte kommer att kunna mötas - man måste för det mesta faktiskt ha pengar till investeringar för att kunna skapa fler pengar för att kunna betala tillbaka. Det är alltid dyrare att vara fattig än att vara rik, det gäller för både individer och stater. Och för en långivare är det troligen bättre chans att få tillbaka pengarna om man inte är för girig och snor investeringskapitalet tillsammans med avkastningen. Och om det här skulle hindra IMF-lånen till landet är risken stor att unga människor helt enkelt flyr Island i stället för att hjälpa till och bygga upp landet, säger en av proteströrelsens talesmän.
Men det är tyvärr alltför sällan långivare förstår sånt, åtminstone innan låntagaren fått stå ut med ett stort antal hopplösa skitår till ingen nytta - annat än att det förstås ska vara en pedagogisk läxa. Men den extrabestraffningen torde inte behövas, det kommer att bli tungt nog att betala tillbaka ändå, och varken islänningar eller nån annan kommer att göra om det här i brådrasket.
Nu är det här inget nytt - så här har det alltid sett ut när den utvecklade världen velat kräva igen lån till fattiga utvecklingsländer genom IMF och Världsbanken. Lån som i de fallen ofta försnillats av tidigare korrupta regeringar i stället för att investeras, men länderna har ändå vägrats omförhandling av villkoren till något som verkligen är realistiskt för dem att betala. Joseph Stiglitz har skrivit mycket om detta, bland annat i "Making Globalization Work." Det nya är att nu är det en västerländsk demokrati som drabbas, och naturligt nog reagerar på precis samma sätt som de fattiga länderna brukar. Fast den här gången kanske vi har större utsikter att lyssna, för nu är det inte bara resonemangen som är vettiga, de kommer också från ett folk som liknar oss.
En annan intressant poäng är att det här också visar på att det ibland är bra för folket att ha en president som överklagandeinstans när regering och parlament håller på att ingå avtal å folkets vägnar som de avgjort inte vill.
onsdag 30 december 2009
UNHCR ska alla lyssna på - fast inte Migrationsverket
UNHCR, FN:s flyktingorgan, har flyktingklassat ett antal personer ur Hmong-folket, som Thailand vill återbörda till Laos mot deras vilja. Ambassadrådet Liselott Agerlid säger att "då får man inte enligt internationell sedvanerätt skicka tillbaka dem till det land de har flytt i från".
Alltmedan vårt svenska Migrationsverk gång på gång utvisar flyktingar med UNHCR:s flyktingstatus efter eget godtycke. Hur ska vi ha det, egentligen? Gör vi oss inte bara löjliga om vi hävdar att nån annan ska rätta sig efter nån som vi inte själva lyssnar på?
Rätt lösning vore att Migrationsverket lyssande mer på dem, tycker Sveriges Kristna Råd i en rapport. Tillsammans med en hel hop andra bra och bistra saker, med verkliga människoöden som referens. Leve dem.
Migrationsminister Billström verkar dock inte tycka det är nåt problem att UNHCR säger att vi bryter mot grundläggande flyktingrättsliga principer. "- Skillnaden mellan UNHCR och den svenska positionen i den här frågan är att UNHCR har ett bredare mandat och ser på den här frågan i en mer kollektiv synvinkel", säger han. De kollar alltså på vad som faktiskt behövs för att få helheten att funka här på vår planet, medan det inte är en prioritet för honom. Också ett sätt att ta ansvar.
Det var den sakliga sidan av saken. På den känslomässiga sidan storgrät jag av ilska och sorg när jag hörde Euskefeurats flyktingarna i Stockholm för några månader sen. Och jag gör det fortfarande varje gång jag hör den. Nu till exempel.
Den här bloggen blev ganska kort, som ni såg. Jag ska försöka hålla det så - det är ett nyårslöfte till både mig och er. En av de kvantteoretiska satserna som jag funnit mycket talande, säger också att "det som kräver stora mängder energi för att hända, händer väldigt mycket mer sällan än det som kan hända i små portioner". Om det gäller blogginlägg också kan det hända att ni får läsa mig oftare än tidigare, också. :)
Alltmedan vårt svenska Migrationsverk gång på gång utvisar flyktingar med UNHCR:s flyktingstatus efter eget godtycke. Hur ska vi ha det, egentligen? Gör vi oss inte bara löjliga om vi hävdar att nån annan ska rätta sig efter nån som vi inte själva lyssnar på?
Rätt lösning vore att Migrationsverket lyssande mer på dem, tycker Sveriges Kristna Råd i en rapport. Tillsammans med en hel hop andra bra och bistra saker, med verkliga människoöden som referens. Leve dem.
Migrationsminister Billström verkar dock inte tycka det är nåt problem att UNHCR säger att vi bryter mot grundläggande flyktingrättsliga principer. "- Skillnaden mellan UNHCR och den svenska positionen i den här frågan är att UNHCR har ett bredare mandat och ser på den här frågan i en mer kollektiv synvinkel", säger han. De kollar alltså på vad som faktiskt behövs för att få helheten att funka här på vår planet, medan det inte är en prioritet för honom. Också ett sätt att ta ansvar.
Det var den sakliga sidan av saken. På den känslomässiga sidan storgrät jag av ilska och sorg när jag hörde Euskefeurats flyktingarna i Stockholm för några månader sen. Och jag gör det fortfarande varje gång jag hör den. Nu till exempel.
Den här bloggen blev ganska kort, som ni såg. Jag ska försöka hålla det så - det är ett nyårslöfte till både mig och er. En av de kvantteoretiska satserna som jag funnit mycket talande, säger också att "det som kräver stora mängder energi för att hända, händer väldigt mycket mer sällan än det som kan hända i små portioner". Om det gäller blogginlägg också kan det hända att ni får läsa mig oftare än tidigare, också. :)
onsdag 4 november 2009
Folkpartiet och "straffskatten på utbildningen"
Svepskälet är ett vanligt retoriskt trick i politiken. Tricket är att med kraft och patos peka på en verklig orättvisa som man vill åtgärda, och sen föreslå en åtgärd som kanske åtgärdar denna lite grann som en bieffekt, men framför allt är i linje med ens egna ideologiska mål och främst gynnar helt andra grupper som man vill gynna utan att kunna argumentera för det.
Jag har tidigare skrivit om Mauds Centern, som lyfter fram småföretagare som orättvist behandlade, men sen bara kan komma upp med det tredje bästa förslaget för dem, efter Miljöpartiet och... Vänstern! Mauds lösningar gynnar väldigt ofta storföretagen (och Svenskt Näringsliv, som vår moderate finansminister kallar ett särintresse) mycket mer.
Och Socialdemokraterna, som med sin kamp sett till att de industriarbetare de ursprungligen kämpade för numera är medelklass i de flesta avseenden, har förtvivlat svårt att släppa dem lite grann och rikta om sina insatser mot de som nuförtiden har de största problemen. Utom i retoriken, förstås, för på valaffischerna ska dessa samhällets minsta förstås fram i främsta ledet!
Nu vevar Folkpartiet upp en gammal goding: "Vi måste slopa värnskatten för att det är en straffskatt på utbildning." Låt oss skärskåda.
Korrelationen mellan de som utbildar sig och de som får en skaplig lön är väl ok. Men blir många av de som utbildar sig så välbetalda, mer än 42300 i månaden, att de drabbas av värnskatt? Nej. SCB har gjort en undersökning som visar att bara 17% av de som har en längre utbildning kommer över värnskattgränsen, och inte ens hälften av de som betalar värnskatt har en längre utbildning.
Att ta bort värnskatten skulle alltså både ge massor av pengar till folk som inte behöver betala tillbaka nåt studielån - och också fortsatt till dem som har betalat av sitt studielån för länge sen! Samtidigt skulle den inte ge nåt alls till de flesta som har ett studielån att betala, och dessutom har en lägre lön att betala det med.
Sämre träffbild för en föreslagen åtgärd har jag nog faktiskt aldrig sett.
Om man verkligen är intresserad av att göra det mer lönsamt att plugga finns det många sätt att göra det på. Ett är att skruva på studiemedlet och se till att höja bidragsdelen och minska lånedelen, så man inte får så mycket skulder till att börja med. Om man tycker detta låter för radikalt kan man i alla fall göra avbetalningar på studielånet avdragsgilla, så att man inte behöver betala av lånet med redan skattade pengar.
Detta skulle få precis den förbättring som Folkpartiet påstår att de vill ha, för precis de människor som har tagit risken att utbilda sig. Allihop. Och inga andra. Och precis så länge de behöver - tills lånet är avbetalt. Detta får Folkpartiet mer än gärna föreslå, tycker jag och mitt CSN-lån.
Men om de nu däremot prompt vill avskaffa värnskatten får de allt försöka med andra argument.
Jag har tidigare skrivit om Mauds Centern, som lyfter fram småföretagare som orättvist behandlade, men sen bara kan komma upp med det tredje bästa förslaget för dem, efter Miljöpartiet och... Vänstern! Mauds lösningar gynnar väldigt ofta storföretagen (och Svenskt Näringsliv, som vår moderate finansminister kallar ett särintresse) mycket mer.
Och Socialdemokraterna, som med sin kamp sett till att de industriarbetare de ursprungligen kämpade för numera är medelklass i de flesta avseenden, har förtvivlat svårt att släppa dem lite grann och rikta om sina insatser mot de som nuförtiden har de största problemen. Utom i retoriken, förstås, för på valaffischerna ska dessa samhällets minsta förstås fram i främsta ledet!
Nu vevar Folkpartiet upp en gammal goding: "Vi måste slopa värnskatten för att det är en straffskatt på utbildning." Låt oss skärskåda.
Korrelationen mellan de som utbildar sig och de som får en skaplig lön är väl ok. Men blir många av de som utbildar sig så välbetalda, mer än 42300 i månaden, att de drabbas av värnskatt? Nej. SCB har gjort en undersökning som visar att bara 17% av de som har en längre utbildning kommer över värnskattgränsen, och inte ens hälften av de som betalar värnskatt har en längre utbildning.
Att ta bort värnskatten skulle alltså både ge massor av pengar till folk som inte behöver betala tillbaka nåt studielån - och också fortsatt till dem som har betalat av sitt studielån för länge sen! Samtidigt skulle den inte ge nåt alls till de flesta som har ett studielån att betala, och dessutom har en lägre lön att betala det med.
Sämre träffbild för en föreslagen åtgärd har jag nog faktiskt aldrig sett.
Om man verkligen är intresserad av att göra det mer lönsamt att plugga finns det många sätt att göra det på. Ett är att skruva på studiemedlet och se till att höja bidragsdelen och minska lånedelen, så man inte får så mycket skulder till att börja med. Om man tycker detta låter för radikalt kan man i alla fall göra avbetalningar på studielånet avdragsgilla, så att man inte behöver betala av lånet med redan skattade pengar.
Detta skulle få precis den förbättring som Folkpartiet påstår att de vill ha, för precis de människor som har tagit risken att utbilda sig. Allihop. Och inga andra. Och precis så länge de behöver - tills lånet är avbetalt. Detta får Folkpartiet mer än gärna föreslå, tycker jag och mitt CSN-lån.
Men om de nu däremot prompt vill avskaffa värnskatten får de allt försöka med andra argument.
lördag 17 oktober 2009
Ministerterrorister?
Zimbabwe är ett kul land. Där anklagar man ministrar för terrorism. Man hade kunnat tro att terrorism var den maktlöses vapen och att en minister skulle ha smidigare sätt att få sin vilja igenom.
Men naturligtvis handlar det mer om hur internpolitiken ser ut i en afrikansk stat där en stenhård gammal frihetskämpe som blivit despot plötsligt till sin illa dolda besvikelse tvingats samregera med ett annat parti. När när det nu är så att han har polisen på sin sida, och vi i Väst gett honom det utmärkta allmängiltiga förevändningen "terrorbekämpning" att vifta med, har han fått ett behändigt slagträ att tukta sina meningsmotståndare med, och hålla dem sysselsatta med annat än att skapa politik man inte gillar.
Vilket ger oss ytterligare en fin liten illustration till varför vi bör ge fan i att tumma på medborgerliga fri- och rättigheter, till och med under påstådd attack. Såna exempel tas nämligen alltid upp allra snabbast av dem som vi gillar allra minst.
Men naturligtvis handlar det mer om hur internpolitiken ser ut i en afrikansk stat där en stenhård gammal frihetskämpe som blivit despot plötsligt till sin illa dolda besvikelse tvingats samregera med ett annat parti. När när det nu är så att han har polisen på sin sida, och vi i Väst gett honom det utmärkta allmängiltiga förevändningen "terrorbekämpning" att vifta med, har han fått ett behändigt slagträ att tukta sina meningsmotståndare med, och hålla dem sysselsatta med annat än att skapa politik man inte gillar.
Vilket ger oss ytterligare en fin liten illustration till varför vi bör ge fan i att tumma på medborgerliga fri- och rättigheter, till och med under påstådd attack. Såna exempel tas nämligen alltid upp allra snabbast av dem som vi gillar allra minst.
måndag 14 september 2009
Vänstern hittar fel fel i moderaternas skattesänkarstragegi
Expressen avslöjar att Nya Moderaterna syftar till att sänka lägstalönerna - vilket förstås leder till stort Vad-var-det-vi-sa från vänsterflanken.
Alltså, nog för att det nya med de Nya Moderaterna är att de hittat ett annat sätt att beskriva (och även förtiga) effekterna av det odödliga målet skattesänkningar - men det här tror jag faktiskt är en ren anka, och det är märkvärdigt att Thomas Östros är så oppositionskåt att han sväljer den.
Det är nämligen såvitt jag kan förstå så att det är "reservationslönen" man säger sig vilja sänka, alltså den lägsta lön som nån kan tänka sig att ta ett jobb för. Och det gör man ju automatiskt, lite grann, om man tar ut mindre skatt. Lönen sjunker då ur arbetsgivarens synvinkel, men inte ur arbetstagarens - och det blir då, enligt teorin, lite billigaare att anställa och fortfarande lika lönsamt att jobba. Alltså kokar det hela ihop till en sammanblandning av bruttolön och nettolön. Det borde varit enkelt att fatta om man bara kommer ihåg grundregeln att Moderaterna reflexmässigt räknar från arbetsgivarens sida. ;)
Jag tror inte att den här åtgärden leder till nån större woweffekt, det gör små förändringar sällan, man måste ställa till med en ordentlig rea för att folk ska ändra mindset och inte vara kvar i gammalt dyrt-att-anställagnäll.
Men framför allt, om man vore intellektuellt ärlig skulle man kunna utforma skattesänkingar som verkligen verkar i den här ändan av inkomstspannet utan att konstant läcka mycket mer pengar i den andra ändan, och få den här effekten ändå - men det är ju inte en prioritering hos högern, eftersom den samtidigt anser att sånt läck kommer tillbaka i form av privatförmögenheter som blir riskvilligt kapital.
Vilket i sin tur är en teori som läckt som ett såll ända sen åttiotalet. (Även här hade man kunnat utforma skattelättnader just för pengar som används som riskkapital - men inte för det som läcker ut i andra riktningar. Miljöpartiet har länge föreslagit skattefria etableringskonton, som redan finns i Danmark, för att få den effekten.)
I slutändan kanske det också faktiskt finns fog att säga att även en konstant nettolön minskar i ett läckande system - om alla andra får mer extrapengar medan din lön står still, och strikt marknadsmässig prissättning råder (något som högern kämpar som lejon för) - då minskar din relativa köpkraft obönhörligt.
Men i stället för att skjuta in sig på de här viktiga punkterna spiller mycket av vänstern, och vad värre är socialdemokraternas mest synlige ekonomiexpert, just nu sin ammunition på att visa att de inte förstår de ekonomiska teorier som borgarna jonglerar med sån elegans. Det är riktigt pinsamt. Det är dags att ta "know thine enemy" på allvar så att man kan bekämpa honom med hans egna vapen - blank teori.
Alltså, nog för att det nya med de Nya Moderaterna är att de hittat ett annat sätt att beskriva (och även förtiga) effekterna av det odödliga målet skattesänkningar - men det här tror jag faktiskt är en ren anka, och det är märkvärdigt att Thomas Östros är så oppositionskåt att han sväljer den.
Det är nämligen såvitt jag kan förstå så att det är "reservationslönen" man säger sig vilja sänka, alltså den lägsta lön som nån kan tänka sig att ta ett jobb för. Och det gör man ju automatiskt, lite grann, om man tar ut mindre skatt. Lönen sjunker då ur arbetsgivarens synvinkel, men inte ur arbetstagarens - och det blir då, enligt teorin, lite billigaare att anställa och fortfarande lika lönsamt att jobba. Alltså kokar det hela ihop till en sammanblandning av bruttolön och nettolön. Det borde varit enkelt att fatta om man bara kommer ihåg grundregeln att Moderaterna reflexmässigt räknar från arbetsgivarens sida. ;)
Jag tror inte att den här åtgärden leder till nån större woweffekt, det gör små förändringar sällan, man måste ställa till med en ordentlig rea för att folk ska ändra mindset och inte vara kvar i gammalt dyrt-att-anställagnäll.
Men framför allt, om man vore intellektuellt ärlig skulle man kunna utforma skattesänkingar som verkligen verkar i den här ändan av inkomstspannet utan att konstant läcka mycket mer pengar i den andra ändan, och få den här effekten ändå - men det är ju inte en prioritering hos högern, eftersom den samtidigt anser att sånt läck kommer tillbaka i form av privatförmögenheter som blir riskvilligt kapital.
Vilket i sin tur är en teori som läckt som ett såll ända sen åttiotalet. (Även här hade man kunnat utforma skattelättnader just för pengar som används som riskkapital - men inte för det som läcker ut i andra riktningar. Miljöpartiet har länge föreslagit skattefria etableringskonton, som redan finns i Danmark, för att få den effekten.)
I slutändan kanske det också faktiskt finns fog att säga att även en konstant nettolön minskar i ett läckande system - om alla andra får mer extrapengar medan din lön står still, och strikt marknadsmässig prissättning råder (något som högern kämpar som lejon för) - då minskar din relativa köpkraft obönhörligt.
Men i stället för att skjuta in sig på de här viktiga punkterna spiller mycket av vänstern, och vad värre är socialdemokraternas mest synlige ekonomiexpert, just nu sin ammunition på att visa att de inte förstår de ekonomiska teorier som borgarna jonglerar med sån elegans. Det är riktigt pinsamt. Det är dags att ta "know thine enemy" på allvar så att man kan bekämpa honom med hans egna vapen - blank teori.
tisdag 21 juli 2009
Hur kommer de undan med det? eller aldrig-bemöta-argumenten-tendensen i politiken
Nu har hafts semester. Det har varit mycket bra. Min själ är påfylld av den där växtkraften man hittar på små musikfestivaler, i det här fallet i Skåne, och i vardagligt umgänge med människor som är viktiga för mig.
Men det tänker jag inte skriva mer om just nu. Snarare om några små tankar som haft tid att bubbla upp till klarhet i min hjärna under tiden.
Temat är "Hur kan de komma undan med det?"
Påstående ett, av Jan Björklund i en i övrigt mycket bra och mångfacetterad radiodebatt om skolpolitiken (icke citerat ordagrant, ett avsteg från min egen vetenskapliga ambition, men nära nog.)
Socialdemokrat i debatten (vars namn jag dessvärre har glömt):
"Problemet med Jan Björklunds styrning av den svenska skolan mot större disciplin är att den går tvärs emot all forskning om hur vi bäst lär oss saker."
Björklund duckar frågan.
Socialdemokraten tar om en gång till.
Björklund, irriterad: "Men nu får du ge dig! Det vet du lika bra som jag att alla forskare inte är överens i detta!"
Och sen... går debatten vidare! Efter ett sånt retoriskt trick som säger precis ingenting. Det är en självklarhet att alla forskare inte är överens, och det vore i själva verket närmast oroväckande om de vore det, sånt luktar grupptänk. Ska resonemanget ha något som helst vetenskapligt värde måste man gå i alla fall lite djupare och kolla vad
a) de *flesta* forskare säger
b) vad den nyaste och mest underbyggda forskningen säger, och vartåt forskarna verkar skifta uppfattning.
Hur får han komma undan med det?
I synnerhet som man numera vet väldigt mycket om hur en bra inlärningssituation ser ut, men att den med vår nuvarande syn på offentliga kostnader som just kostnader i stället för investeringar dessvärre är mycket dyrare än vad vi anser oss ha råd att kosta på våra barn - FAST folk i undersökning efter undersökning säger "JA, vi är villiga att betala mer i skatt, om det bara går till vård, skola och omsorg!"
Påstående två: Maud Olofsson i debattartikel i nästan varenda lokaltidning i landet, verkar det:
"Sveriges småföretagare är strävsamma entreprenörer som skapar arbetstillfällen. De sätter fart på ekonomin och bidrar till vår gemensamma välfärd."
Rätt och riktigt, och ingen blir gladare än jag de gånger Maud verkligen kämpar för de småföretagare som hon säger sig vilja kämpa för. Men vad handlar artikeln om? Överdrivna bonusar i storföretagen! I och för sig skriver hon att det är riktigt att protestera mot dem, och att hon bara vill att man inte kopplar ihop dem med småföretagarna, men... varför i herrans namn koppla ihop dem alls, när ingen annan gör det? Eller i alla fall peka på VEM som gör det - för att visa att man inte bara bankar på en halmgubbe som man själv satt upp för att kunna slå ner, för att än en gång profilera sig som Småföretagarnas Enda Hopp?
Maud verkar ofta leva kvar i en allmänföretagarfientlig tid som nog kanske har funnits men som jag aldrig upplevt, uppväxt på åttiotalet som jag är. Vad jag sett den senaste tiden är det ingen som helst brist på entusiasm över småföretagare som grupp - och jag har inte heller hört ett enda sammanklumpningsgnäll mellan de väsensskilda saker som en storföretagsledare och en liten entreprenör ju faktiskt är.
Så, varför kommer hon undan med att fortsätta blanda ihop de där korten? Ett kirurgiskt snitt där, tack, så att hon aldrig mer lyckas med tricket att skjutsa fram de små i förgrunden i argumentationen och valrörelsen, och sen fortsätta förbättra villkoren för de stora, så att de kan fortsätta att konkurrera ut de små. Inte för att inte socialdemokraterna också varit fena på samma trick i många år - peka på de riktiga låginkomsttagarna under valrörelsen och säga "alla ska med", och sen mest bry sig om välavlönade medelklassmetallarbetare.
Påstående tre, ur artikeln "Södermalm är till salu", RE:PUBLIC service, v34 2009.
Margareta Björk, moderat politiker i Södermalms kommun som nu säljer ut stora delar av verksamheten utan att ens ställa upp med ett kommunalt alternativ i upphandlingen, är allergisk mot ordet "vinst":
"Jag kallar det inte vinst, jag kallar det överskott. När vi fick överskott inom kommunen häromåret på viss verksamhet kunde vi göra engångsinvesteringar på inventarier och utrustning. Det måste också enskilda verksamheter kunna göra. Vi skaffade nya möbler, gjorde upprustningar och bjöd personalen på fest."
Det finns inte ord för vilket icke-resonemang det här är. Ingen protesterar mot att de måste KUNNA göra sånt, frågan har i stället alltid varit om verkligen GÖR det - eller om de delar ut vinsten till aktieägarna och i bonusar i stället. Det är de senare vinsterna (som Attendo care i samma artikel självklart tycker ska uppgå till 10%, det måste de nämligen i privat verksamhet!) som det handlar om.
Hur kan tricket att blanda ihop överskott och utdelad vinst användas fortfarande utan att användaren blir uppläxad och får skämmas ögonen ur sig? Mest tydligt i Svenskt Näringslivs lilla julsaga som skulle visa hur viktig vinst är?
Jag misstänker att svaret står att finna i att alla politiker numera lärt sig att man aldrig bemöter på motståndarens argument, man lägger hellre fram egna för att styra mot en diskussion som man hellre vill ha - den stora fighten är att sätta agendan, inte att vinna skärmytslingar. Det är en slags verbal judo som kan vara väldig viktig och användbar att kunna.
Men när den används precis hela tiden och man därmed låter varje politiska läger få ha och behålla sin egen sanning som aldrig bemöts och bryts mot de andras, har man offrat sanningen för ett enkelt maktresonemang - det som flest redan tror just för ögonblicket är rätt, helt enkelt, oavsett hur sanningen ser ut, och hur troendet skulle kunna förändras i alla fall långsiktigt om det på allvar utsattes för sakligt argumenterande.
Man gör gott i att fatta att sånt faktiskt är en sorts fascism. Och att om man hemfaller åt sådan tankeröta i debatten, fast man mycket väl skulle kunna motivera sina argument och motbevisa motpartens, finns det alltid andra som kan ljuga större i faggorna. Dessas argument tål i och för sig inte sanningen, men har man då sedan länge satt ett debattklimat där ingen längre bryr sig om såna petitesser, då kan man vara illa ute.
Men det tänker jag inte skriva mer om just nu. Snarare om några små tankar som haft tid att bubbla upp till klarhet i min hjärna under tiden.
Temat är "Hur kan de komma undan med det?"
Påstående ett, av Jan Björklund i en i övrigt mycket bra och mångfacetterad radiodebatt om skolpolitiken (icke citerat ordagrant, ett avsteg från min egen vetenskapliga ambition, men nära nog.)
Socialdemokrat i debatten (vars namn jag dessvärre har glömt):
"Problemet med Jan Björklunds styrning av den svenska skolan mot större disciplin är att den går tvärs emot all forskning om hur vi bäst lär oss saker."
Björklund duckar frågan.
Socialdemokraten tar om en gång till.
Björklund, irriterad: "Men nu får du ge dig! Det vet du lika bra som jag att alla forskare inte är överens i detta!"
Och sen... går debatten vidare! Efter ett sånt retoriskt trick som säger precis ingenting. Det är en självklarhet att alla forskare inte är överens, och det vore i själva verket närmast oroväckande om de vore det, sånt luktar grupptänk. Ska resonemanget ha något som helst vetenskapligt värde måste man gå i alla fall lite djupare och kolla vad
a) de *flesta* forskare säger
b) vad den nyaste och mest underbyggda forskningen säger, och vartåt forskarna verkar skifta uppfattning.
Hur får han komma undan med det?
I synnerhet som man numera vet väldigt mycket om hur en bra inlärningssituation ser ut, men att den med vår nuvarande syn på offentliga kostnader som just kostnader i stället för investeringar dessvärre är mycket dyrare än vad vi anser oss ha råd att kosta på våra barn - FAST folk i undersökning efter undersökning säger "JA, vi är villiga att betala mer i skatt, om det bara går till vård, skola och omsorg!"
Påstående två: Maud Olofsson i debattartikel i nästan varenda lokaltidning i landet, verkar det:
"Sveriges småföretagare är strävsamma entreprenörer som skapar arbetstillfällen. De sätter fart på ekonomin och bidrar till vår gemensamma välfärd."
Rätt och riktigt, och ingen blir gladare än jag de gånger Maud verkligen kämpar för de småföretagare som hon säger sig vilja kämpa för. Men vad handlar artikeln om? Överdrivna bonusar i storföretagen! I och för sig skriver hon att det är riktigt att protestera mot dem, och att hon bara vill att man inte kopplar ihop dem med småföretagarna, men... varför i herrans namn koppla ihop dem alls, när ingen annan gör det? Eller i alla fall peka på VEM som gör det - för att visa att man inte bara bankar på en halmgubbe som man själv satt upp för att kunna slå ner, för att än en gång profilera sig som Småföretagarnas Enda Hopp?
Maud verkar ofta leva kvar i en allmänföretagarfientlig tid som nog kanske har funnits men som jag aldrig upplevt, uppväxt på åttiotalet som jag är. Vad jag sett den senaste tiden är det ingen som helst brist på entusiasm över småföretagare som grupp - och jag har inte heller hört ett enda sammanklumpningsgnäll mellan de väsensskilda saker som en storföretagsledare och en liten entreprenör ju faktiskt är.
Så, varför kommer hon undan med att fortsätta blanda ihop de där korten? Ett kirurgiskt snitt där, tack, så att hon aldrig mer lyckas med tricket att skjutsa fram de små i förgrunden i argumentationen och valrörelsen, och sen fortsätta förbättra villkoren för de stora, så att de kan fortsätta att konkurrera ut de små. Inte för att inte socialdemokraterna också varit fena på samma trick i många år - peka på de riktiga låginkomsttagarna under valrörelsen och säga "alla ska med", och sen mest bry sig om välavlönade medelklassmetallarbetare.
Påstående tre, ur artikeln "Södermalm är till salu", RE:PUBLIC service, v34 2009.
Margareta Björk, moderat politiker i Södermalms kommun som nu säljer ut stora delar av verksamheten utan att ens ställa upp med ett kommunalt alternativ i upphandlingen, är allergisk mot ordet "vinst":
"Jag kallar det inte vinst, jag kallar det överskott. När vi fick överskott inom kommunen häromåret på viss verksamhet kunde vi göra engångsinvesteringar på inventarier och utrustning. Det måste också enskilda verksamheter kunna göra. Vi skaffade nya möbler, gjorde upprustningar och bjöd personalen på fest."
Det finns inte ord för vilket icke-resonemang det här är. Ingen protesterar mot att de måste KUNNA göra sånt, frågan har i stället alltid varit om verkligen GÖR det - eller om de delar ut vinsten till aktieägarna och i bonusar i stället. Det är de senare vinsterna (som Attendo care i samma artikel självklart tycker ska uppgå till 10%, det måste de nämligen i privat verksamhet!) som det handlar om.
Hur kan tricket att blanda ihop överskott och utdelad vinst användas fortfarande utan att användaren blir uppläxad och får skämmas ögonen ur sig? Mest tydligt i Svenskt Näringslivs lilla julsaga som skulle visa hur viktig vinst är?
Jag misstänker att svaret står att finna i att alla politiker numera lärt sig att man aldrig bemöter på motståndarens argument, man lägger hellre fram egna för att styra mot en diskussion som man hellre vill ha - den stora fighten är att sätta agendan, inte att vinna skärmytslingar. Det är en slags verbal judo som kan vara väldig viktig och användbar att kunna.
Men när den används precis hela tiden och man därmed låter varje politiska läger få ha och behålla sin egen sanning som aldrig bemöts och bryts mot de andras, har man offrat sanningen för ett enkelt maktresonemang - det som flest redan tror just för ögonblicket är rätt, helt enkelt, oavsett hur sanningen ser ut, och hur troendet skulle kunna förändras i alla fall långsiktigt om det på allvar utsattes för sakligt argumenterande.
Man gör gott i att fatta att sånt faktiskt är en sorts fascism. Och att om man hemfaller åt sådan tankeröta i debatten, fast man mycket väl skulle kunna motivera sina argument och motbevisa motpartens, finns det alltid andra som kan ljuga större i faggorna. Dessas argument tål i och för sig inte sanningen, men har man då sedan länge satt ett debattklimat där ingen längre bryr sig om såna petitesser, då kan man vara illa ute.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
