tisdag 21 juli 2009

Hur kommer de undan med det? eller aldrig-bemöta-argumenten-tendensen i politiken

Nu har hafts semester. Det har varit mycket bra. Min själ är påfylld av den där växtkraften man hittar på små musikfestivaler, i det här fallet i Skåne, och i vardagligt umgänge med människor som är viktiga för mig.

Men det tänker jag inte skriva mer om just nu. Snarare om några små tankar som haft tid att bubbla upp till klarhet i min hjärna under tiden.

Temat är "Hur kan de komma undan med det?"

Påstående ett, av Jan Björklund i en i övrigt mycket bra och mångfacetterad radiodebatt om skolpolitiken (icke citerat ordagrant, ett avsteg från min egen vetenskapliga ambition, men nära nog.)

Socialdemokrat i debatten (vars namn jag dessvärre har glömt):

"Problemet med Jan Björklunds styrning av den svenska skolan mot större disciplin är att den går tvärs emot all forskning om hur vi bäst lär oss saker."

Björklund duckar frågan.

Socialdemokraten tar om en gång till.

Björklund, irriterad: "Men nu får du ge dig! Det vet du lika bra som jag att alla forskare inte är överens i detta!"

Och sen... går debatten vidare! Efter ett sånt retoriskt trick som säger precis ingenting. Det är en självklarhet att alla forskare inte är överens, och det vore i själva verket närmast oroväckande om de vore det, sånt luktar grupptänk. Ska resonemanget ha något som helst vetenskapligt värde måste man gå i alla fall lite djupare och kolla vad

a) de *flesta* forskare säger
b) vad den nyaste och mest underbyggda forskningen säger, och vartåt forskarna verkar skifta uppfattning.

Hur får han komma undan med det?

I synnerhet som man numera vet väldigt mycket om hur en bra inlärningssituation ser ut, men att den med vår nuvarande syn på offentliga kostnader som just kostnader i stället för investeringar dessvärre är mycket dyrare än vad vi anser oss ha råd att kosta på våra barn - FAST folk i undersökning efter undersökning säger "JA, vi är villiga att betala mer i skatt, om det bara går till vård, skola och omsorg!"

Påstående två: Maud Olofsson i debattartikel i nästan varenda lokaltidning i landet, verkar det:

"Sveriges småföretagare är strävsamma entreprenörer som skapar arbetstillfällen. De sätter fart på ekonomin och bidrar till vår gemensamma välfärd."

Rätt och riktigt, och ingen blir gladare än jag de gånger Maud verkligen kämpar för de småföretagare som hon säger sig vilja kämpa för. Men vad handlar artikeln om? Överdrivna bonusar i storföretagen! I och för sig skriver hon att det är riktigt att protestera mot dem, och att hon bara vill att man inte kopplar ihop dem med småföretagarna, men... varför i herrans namn koppla ihop dem alls, när ingen annan gör det? Eller i alla fall peka på VEM som gör det - för att visa att man inte bara bankar på en halmgubbe som man själv satt upp för att kunna slå ner, för att än en gång profilera sig som Småföretagarnas Enda Hopp?

Maud verkar ofta leva kvar i en allmänföretagarfientlig tid som nog kanske har funnits men som jag aldrig upplevt, uppväxt på åttiotalet som jag är. Vad jag sett den senaste tiden är det ingen som helst brist på entusiasm över småföretagare som grupp - och jag har inte heller hört ett enda sammanklumpningsgnäll mellan de väsensskilda saker som en storföretagsledare och en liten entreprenör ju faktiskt är.

Så, varför kommer hon undan med att fortsätta blanda ihop de där korten? Ett kirurgiskt snitt där, tack, så att hon aldrig mer lyckas med tricket att skjutsa fram de små i förgrunden i argumentationen och valrörelsen, och sen fortsätta förbättra villkoren för de stora, så att de kan fortsätta att konkurrera ut de små. Inte för att inte socialdemokraterna också varit fena på samma trick i många år - peka på de riktiga låginkomsttagarna under valrörelsen och säga "alla ska med", och sen mest bry sig om välavlönade medelklassmetallarbetare.

Påstående tre, ur artikeln "Södermalm är till salu", RE:PUBLIC service, v34 2009.

Margareta Björk, moderat politiker i Södermalms kommun som nu säljer ut stora delar av verksamheten utan att ens ställa upp med ett kommunalt alternativ i upphandlingen, är allergisk mot ordet "vinst":

"Jag kallar det inte vinst, jag kallar det överskott. När vi fick överskott inom kommunen häromåret på viss verksamhet kunde vi göra engångsinvesteringar på inventarier och utrustning. Det måste också enskilda verksamheter kunna göra. Vi skaffade nya möbler, gjorde upprustningar och bjöd personalen på fest."

Det finns inte ord för vilket icke-resonemang det här är. Ingen protesterar mot att de måste KUNNA göra sånt, frågan har i stället alltid varit om verkligen GÖR det - eller om de delar ut vinsten till aktieägarna och i bonusar i stället. Det är de senare vinsterna (som Attendo care i samma artikel självklart tycker ska uppgå till 10%, det måste de nämligen i privat verksamhet!) som det handlar om.

Hur kan tricket att blanda ihop överskott och utdelad vinst användas fortfarande utan att användaren blir uppläxad och får skämmas ögonen ur sig? Mest tydligt i Svenskt Näringslivs lilla julsaga som skulle visa hur viktig vinst är?



Jag misstänker att svaret står att finna i att alla politiker numera lärt sig att man aldrig bemöter på motståndarens argument, man lägger hellre fram egna för att styra mot en diskussion som man hellre vill ha - den stora fighten är att sätta agendan, inte att vinna skärmytslingar. Det är en slags verbal judo som kan vara väldig viktig och användbar att kunna.

Men när den används precis hela tiden och man därmed låter varje politiska läger få ha och behålla sin egen sanning som aldrig bemöts och bryts mot de andras, har man offrat sanningen för ett enkelt maktresonemang - det som flest redan tror just för ögonblicket är rätt, helt enkelt, oavsett hur sanningen ser ut, och hur troendet skulle kunna förändras i alla fall långsiktigt om det på allvar utsattes för sakligt argumenterande.

Man gör gott i att fatta att sånt faktiskt är en sorts fascism. Och att om man hemfaller åt sådan tankeröta i debatten, fast man mycket väl skulle kunna motivera sina argument och motbevisa motpartens, finns det alltid andra som kan ljuga större i faggorna. Dessas argument tål i och för sig inte sanningen, men har man då sedan länge satt ett debattklimat där ingen längre bryr sig om såna petitesser, då kan man vara illa ute.