Melodi: Ale Brider (en klezmerklassiker)
Nu så är det moderater, oj oj, moderater
och så SVERIGEDEMOKRATER, oj oj oj!
Förr skulle man va solidarisk, oj oj, solidarisk
nu är det solid och arisk, oj oj oj!
Sålunda botad kunde jag plita ner några små tankespån.
Mona Sahlins analys är att "det pratades för mycket fördelningspolitik". Det tror jag inte på. Jag håller snarare med Henrik Larsson här - svenska folket har inte plötsligt fått nåt emot höga skatter om de bara går till vård-skola-omsorg. Däremot är den nuvarande socialdemokratiska ledningen för belastad för att snacka om sånt. De ses som - och agerar som, om man kollar på deras budgetförslag! - falska ormar som hela tiden gör ettriga retoriska oppositionsinlägg om fördelningspolitik, men inte står för den i praktiken. Och svenska folket är inte längre naivt nog att gå på sånt, utan blir asförbannade på den som FORTFARANDE försöker lura dem att "alla ska med". DET är problemet.
De är inte heller trovärdiga i kritiken mot Sverigedemokraterna. För detta krävs att man verkligen är internationalist och kan sätta in invandringen i ett större sammanhang där allas våra problem på den här planeten är gemensamma. Att det inte är hållbart i längden att bara stänga folk ute - varken utanför eller innanför barrikaden.
Det enda som kan mota nationalism är alltså att aktivt och publikt lyfta frågor om internationell rättvisa, demokratiserandet av internationella institutioner som FN, Världsbanken och IMF, och sluta med att spela med i västvärldens maktspel för att gynna oss själva och behålla vår plats som världens aristokrater - främst i EU:s frihandelsförhandlingar, där vi fortfarande fular oss maximalt i kraft av Europas gemensamma storlek och ekonomiska makt.
I dessa slutna rum skaffar vi oss mycket mer än alla de pengar som vi eventuellt lägger ut på invandring och definitivt lägger ut på gränskontroll, militära operationer i Somalia och Afghanistan, och bistånd - varav alla har otrevliga bieffekter av olika allvarsgrad. Det måste stå klart att det är här balanspunkten finns, och det är den vi måste rucka på för att flytta världen i en riktning där alla får en deal man kan leva med.
Vänstern måste ta ansvar för att skapa en trovärdig vision om en sådan värld, vår del i den och vår väg dit - och även våga erkänna och diskutera nackdelarna för oss, men väga upp dem mot fördelarna. Sånt riktigt ansvarstagande, som tänker bredare och vidare än motparten, slår alltid den som bara står och upprepar "vi tar ansvar!", om man kan motivera det rätt. För allt annat är bara att åtgärda symptomen kortsiktigt och bygga upp mot en slutgiltig explosion, och det vet vi egentligen.
Men för detta krävs att vi slutar med vår EU-baserade flört med makt och storlek (Bildtdoktrinen, kan man kalla den), och återfinner vår roll som en liten nation som slåss på gräsrotsvis med sanningen som vapen. (Dock är det klart att det måste göras på ett mer insatt och ödmjukt och mindre plakatpolitiskt sätt än såhär.)
Nu tänker jag avsluta med en god internationell-solidaritets-nyhet och bra tips: Hemköp säljer numera gott rättvisemärkt Arvid Nordkvist-kaffe för 33 kronor. På tiden att nån leverantör börjar sänka sina fairtrade-marginaler och priskriga med rättvisemärktkaffet. Stödköp!
