Gud vad jag saknar Tage Danielsson och hans knivskarpa kolugna sammetslena infernaliska humor.
Jag slog på TV igår och fick se En Glad Amatör, och slogs av hur fruktansvärt bra kommentar den fortfarande är till vår tid, med FRA-debackel, vässad spin control och yta, yta, yta. Och hur det fortfarande slår den allra mesta av modernare humor - möjligen är Magnus Betnér lika skarp, men han är så förbålt ettrig och snabb så mina öron blir trötta. Emil Jensen är nog det som närmar sig mest av det jag sett.
Dessbättre finns allt nuförtiden på YouTube, så jag kan bjuda er den Glada Amatören i videotappning upplagd av en kul typ som mixat in lite lämpliga moderna figurer, utan att störa Tages egen genialiskt rättframma framställning (och oerfterhärmeliga fotarbete!) alltför mycket. Bra gjort, även om jag personligen skulle valt att mixa in några till. Jag gör det i texten som jag bifogar nedan, om ni skulle vara mera sugna på textuell njutning än audiovisuell. (Den verkar inte finnas nånstans i sin helhet där google kan hitta den, och det är ju en brist jag mer än gärna rättar till.)
Har ni hört att man talat om politikerförakt?
- jodå det har vi hört
- det är tarvligt sagt!
Har ni hört att politiker är ljusets riddarvakt?
- också det har vi hört
- det är för mycket sagt!
Sanningen är bara den
att den du valt har ändrats kapitalt
- jaså, det menar du
ja, han har blivit nån sorts proffs
- vi förstår vad du menar!
Denna formgjutna nya modell
denna slipsprydda typ av procenttabell
denna åsiktsjonglör är för professionell
- ge mig hellre en glad amatör!
Detta tvärsäkra pratfenomen
denna mjukhårda blandning av ull och sten
Denne ordfabrikör ger jag ingenting för
- ge mig hellre en glad amatör!
Vad han vill, och vad han tror på
innerst inne i sin själ
vet man ej, han vill bli stor på
att förbindligt verka vilja väl
Denne sluge expert på taktik
som så flott sol-och-vårar en bred publik
så den smälter som smör, denne EPA-charmör
- ge mig hellre en glad amatör
ge mig hellre en glad amatör
en som inga strategiska utspel gör
som kan vara spontan, säga "det var som fan!"
och kan tveka som människor gör
en som tystnar när käften blir glapp
som personligen styr sin voteringsknapp [Fredrick Federley i tårar i FRA-talarstolen]
inte får sina tal från partiets central [Per Schlingmann]
och är klok även före ett val!
en som helst, nån gång i livet
haft ett jobb, ett vanligt kneg
inte en som tar för givet
att man födes till partistrateg [Lennart Bodström, tonande till Thomas Bodström]
inget högre politiskt förnuft
drives upp i kansliernas drivhusluft
det är proffsen som gör
så att rosorna dör
- ge mig hellre en glad amatör!
Visar inlägg med etikett FRA. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett FRA. Visa alla inlägg
måndag 5 april 2010
lördag 2 maj 2009
Jaha, upp på FRA-barrikanden igen...
Jag har en god vän som är superdatortekniker. Han en av de mest kompetenta människor jag känner och jag avundas honom hans eftertänksamma och balanserade sätt att koka ner ett långt och avancerat resonemang i några få meningar som får med alltihop.
Han har engagerat sig långvarigt och uthålligt i FRA-debatten, och för länge sen efterfrågat en detalj som varit fullständigt ofullständigt beskriven i regeringens olika försök till FRA-lagar. "Detaljen" gäller hur finkornig avlyssningen ska vara - hur mycket trafik som ska kunna sökas igenom automatiskt för att hitta mönster. Detta är förstås väldigt viktigt, för att man inte ska ha möjligheterna att filtrera igenom stora delar av svenska folkets trafik på köpet bara för att man fått ett domstolsutslag på att man får lyssna på en enda människa.
Samtidigt vill förstås FRA ha ett så smidigt system som möjligt, och smidigast blir det naturligtvis om de har möjligheter att med några få knapptryck ögonblickligen kan dra igång en ny avlyssning mot vem-man-nu-vill efter ett domstolsutslag utan att några fysiska kablar och externa filtreringsutrustningar ska behöva kopplas in hos operatören. Och så smidigt kan det bara bli om har tekniken för att lyssna på så mycket som möjligt ständigt fysiskt inkopplad.
Vilket är just vad vi informationstekniker vill undvika, eftersom vi har inbyggt i ryggmärgen att se kreativt på information och vad man kan göra med den, och därmed ser alldeles för många möjligheter att osynligt gå runt reglerna och missbruka ett sånt system.
Egentligen är det ytterst ironiskt att vi sen sjuttiotalet, när datorer började dyka upp på bred front i administrationen, har en datainspektion som hindrar myndigheter från att upprätta och samköra databaser utan goda och välbelagda anledningar - samtidigt som hela Internet inte är nåt annat än en gigantisk distribuerad databas, och att vi med ett ständigt inkopplat FRA-system får alla de tekniska möjligheterna att samköra och söka efter hjärtans lust.
Och enda anledningen till att Datainspektionen inte säger stopp och belägg är att datat inte ständigt finns samlas hos en myndighet, utan finns live, därute hos medborgarna. De verkar inte fatta att det är precis samma sak, om man har de tekniska sökmöjligheterna.
Sedär en skillnad mellan mig och min vän - han hade aldrig snurrat iväg i såna utvikningar. ;)
Tillbaka till ämnet - hur finkornig ska avlyssningen göras.
I lagen har man använt den nyuppfunna generella termen "signalbärare", nåt som fått oss tekniker att gå i taket av frustration - vi gillar när man använder redan existerande tekniska termer så att man kan veta exakt vad man talar om. Ska man uppfinna egna, för att de är mer generella och påstått "teknikneutrala", får man för tusan tala om exakt vad de motsvarar i existerande teknik.
Att införa osäkerhet och därmed finta sig ut ur den akuta situationen tills opinionen lugnat sig är ett synnerligen ovetenskapligt och oärligt sätt att ta sig fram på. På engelska kallas det "FUD campain" - att försöka vinna genom att sprida "fear, uncertainty and doubt" och tekniker och vetenskapsmän hatar sånt hjärtligt.
Det går helt klart in i de debattekniker som Barack Obama vist nog slängt i soptunnan i sitt försök att få en vettigare politisk debatt. Och i nätdebatter ingår det i "netiquette" att ge tusan i sånt fulspel utan i stället hålla en saklig ton och redovisa länkar till sina källor. Visst, det finns gott om folk på nätet som bryter mot detta, men de blir mestadels tillrättavisade och inte lyssnade på.
Nu, tre kvartal efter att debatten stod som hetast, har man på uppmaning av Lagrådet äntligen specificerat termen "signalbärare", som är den minsta enhet som ska kunna avlyssnas - och det visar sig att det är en väldigt stor enhet. Det handlar otvivelaktigt fortfarande om massavlyssning.
Så, själv blir jag inte ett smack förvånad. Det här var bara att vänta sig, såna här ideologiska frontalkollisioner tar många år att lösa. Nu är det bara att masa sig upp på barrikaden igen, och föra liv på bloggar och i alla media man kan. Och skicka en integritetskämpe till Bryssel. Det finns såna från många partier, men vill man vara säker kan man kolla Piratpartiets EU-program. Kanske upptäcker man att de är långtifrån så rabiata och oborstade som de framställts som.
Han har engagerat sig långvarigt och uthålligt i FRA-debatten, och för länge sen efterfrågat en detalj som varit fullständigt ofullständigt beskriven i regeringens olika försök till FRA-lagar. "Detaljen" gäller hur finkornig avlyssningen ska vara - hur mycket trafik som ska kunna sökas igenom automatiskt för att hitta mönster. Detta är förstås väldigt viktigt, för att man inte ska ha möjligheterna att filtrera igenom stora delar av svenska folkets trafik på köpet bara för att man fått ett domstolsutslag på att man får lyssna på en enda människa.
Samtidigt vill förstås FRA ha ett så smidigt system som möjligt, och smidigast blir det naturligtvis om de har möjligheter att med några få knapptryck ögonblickligen kan dra igång en ny avlyssning mot vem-man-nu-vill efter ett domstolsutslag utan att några fysiska kablar och externa filtreringsutrustningar ska behöva kopplas in hos operatören. Och så smidigt kan det bara bli om har tekniken för att lyssna på så mycket som möjligt ständigt fysiskt inkopplad.
Vilket är just vad vi informationstekniker vill undvika, eftersom vi har inbyggt i ryggmärgen att se kreativt på information och vad man kan göra med den, och därmed ser alldeles för många möjligheter att osynligt gå runt reglerna och missbruka ett sånt system.
Egentligen är det ytterst ironiskt att vi sen sjuttiotalet, när datorer började dyka upp på bred front i administrationen, har en datainspektion som hindrar myndigheter från att upprätta och samköra databaser utan goda och välbelagda anledningar - samtidigt som hela Internet inte är nåt annat än en gigantisk distribuerad databas, och att vi med ett ständigt inkopplat FRA-system får alla de tekniska möjligheterna att samköra och söka efter hjärtans lust.
Och enda anledningen till att Datainspektionen inte säger stopp och belägg är att datat inte ständigt finns samlas hos en myndighet, utan finns live, därute hos medborgarna. De verkar inte fatta att det är precis samma sak, om man har de tekniska sökmöjligheterna.
Sedär en skillnad mellan mig och min vän - han hade aldrig snurrat iväg i såna utvikningar. ;)
Tillbaka till ämnet - hur finkornig ska avlyssningen göras.
I lagen har man använt den nyuppfunna generella termen "signalbärare", nåt som fått oss tekniker att gå i taket av frustration - vi gillar när man använder redan existerande tekniska termer så att man kan veta exakt vad man talar om. Ska man uppfinna egna, för att de är mer generella och påstått "teknikneutrala", får man för tusan tala om exakt vad de motsvarar i existerande teknik.
Att införa osäkerhet och därmed finta sig ut ur den akuta situationen tills opinionen lugnat sig är ett synnerligen ovetenskapligt och oärligt sätt att ta sig fram på. På engelska kallas det "FUD campain" - att försöka vinna genom att sprida "fear, uncertainty and doubt" och tekniker och vetenskapsmän hatar sånt hjärtligt.
Det går helt klart in i de debattekniker som Barack Obama vist nog slängt i soptunnan i sitt försök att få en vettigare politisk debatt. Och i nätdebatter ingår det i "netiquette" att ge tusan i sånt fulspel utan i stället hålla en saklig ton och redovisa länkar till sina källor. Visst, det finns gott om folk på nätet som bryter mot detta, men de blir mestadels tillrättavisade och inte lyssnade på.
Nu, tre kvartal efter att debatten stod som hetast, har man på uppmaning av Lagrådet äntligen specificerat termen "signalbärare", som är den minsta enhet som ska kunna avlyssnas - och det visar sig att det är en väldigt stor enhet. Det handlar otvivelaktigt fortfarande om massavlyssning.
Så, själv blir jag inte ett smack förvånad. Det här var bara att vänta sig, såna här ideologiska frontalkollisioner tar många år att lösa. Nu är det bara att masa sig upp på barrikaden igen, och föra liv på bloggar och i alla media man kan. Och skicka en integritetskämpe till Bryssel. Det finns såna från många partier, men vill man vara säker kan man kolla Piratpartiets EU-program. Kanske upptäcker man att de är långtifrån så rabiata och oborstade som de framställts som.
tisdag 5 augusti 2008
Om relevans i success stories från FRA
Så, då har äntligen FRA nåtts av det som vi alla andra dödliga alltid får leva med - nån gång emellanåt måste man faktiskt tala om för folk vad man gör, egentligen. Annars får man knappast fortsätta med sin verksamhet och än mindre utöka den. Detta att FRA säger ett enda knyst om vad de gör slås upp som nåt oerhört och aldrig tidigare skådat, vilket egentligen bara understryker vilken udda och inkrökt värld underrättelseverksamhet tvingas bli genom sin hemlighet.
Generaldirektör Ingvar Åkesson har uppfyllt min önskan och valt ut några exempel som ska ge motivation till att FRA har en bra och viktig verksamhet och därför ska betros med de tekniska möjligheterna att avlyssna oss alla på nätet för vårt eget bästa. Men håller de? Låt oss genast sprida ut dem på analysbänken:
1. Förhindrat mord på politisk flykting i början på 2000-talet
2. Dämpad kris vid ett par sovjetiska stridsflygplansincidenter 1985, varvid man frågade sig om Sovjetunionen var på gång att sätta igång nåt fuffens. Detta kunde FRA förneka, och man kunde tagga ner.
3. Asyl för tjetjenska flyktingar, eftersom FRA kunde verifiera att ryska styrkor var elaka mot tjetjener.
4. Ännu en nedtaggning - en svensk viggen störtade under ett spaningsuppdrag, och letterna påstod att ryssarna skjutit ner planet. Även här kunde FRA konstatera att det inte var så.
Bara fall 1 handlar eventuellt om såndant som nu är legaliserat med FRA-lagen. Fall 2 till 4 är klockrent sånt som FRA är till för att göra - lyssna på militär radio och lura ut vad som är på gång. Det ska de självfallet fortsätta med. Mycket är uppkopplat med tråd på Internet nuförtiden, men stridsflygplan, fartyg och stridsvagnar är det garanterat inte. Kabel är nu en gång för alla intimt förknippat med vissa räckviddsproblem, och det skulle se illa fånigt ut när den tog slut. *ptoing!!!* ;)
Fortfarande gäller därmed att en militär upptrappning är förknippad med en ökad radiotrafik mellan alla enheter, och den trafiken är det FRA:s sak att snappa upp och ge en bild av aktiviteten. Alltså: tre fall av fyra kan genast avföras från diskussionen, eftersom de inte handlar om internetspaning, utan om FRA:s oomstridda originaluppdrag.
Fall 1 kan med viss tvekan kallas relevant, däremot, det handlar om den sorts fall som man skulle kunna lösa med kabelspaning. Men man kan då undra - kommer det att vara möjligt att reproducera sen FRA brutit mot signalspaningens huvudregel "man får bara ut nåt matnyttigt om *ingen vet att man lyssnar*"?[1] Jag är rätt övertygad om att många av de hemliga avlyssnare som Carl Bildt (och vi internetsnubbar) påstår finns redan nu sitter och skakar på huvena just nu och säger "LEGALISERA spaningen? Erkänna att vi lyssnar? Är de inte kloka, de där svenskarna? Vad kommer vi DÅ att få i nätet?".
För det är ju uppenbart efter den publicitet det här har fått - ingen kommer nånsin att använda nätet till nåt allvarligt fuffens igen. Kanske var detta en komponent i att man försökt smyga igenom alla såna här förslag om ökad avlyssning utan debatt, för att minimera påminnandet av de element man spanar på av att man spanar.
Men låt oss då backa två steg och fundera på det viktigaste, perspektivet: om fall 1 vore både relevant och reproducerbart, skulle det då vara viktigt nog att undergräva vår personliga integritet för?
OK, mordet vore förstås väldigt dåligt om det genomförts, men inte så att det vore ett hot mot vårt land, vilket är vad som påstås är motivet bakom kabelspaningen. Och att kalla en politisk flyktings liv ovärderligt just i detta fall vore inget annat än ett hyckleri, när vi samtidigt vet hur många vi skickar tillbaka till ytterst osäkra förhållanden. Vi skulle rädda fler genom att koncentrera oss på flanken Migrationsverket i stället, och utan risk för den personliga integriteten.
Summa summarum: Tack för informationen, Invgar, det är bra att vi vet vad ni sysslar med och är bra till. Men vill du motivera lagen får du komma med nåt bättre.
Fotnoter:
[1] När man tänker efter finns det ett bekymmersamt lutande plan inbyggt i själva fenomenet "lagligt men inte tekniskt reglerad singalspaning". Enligt ett av signalspaningens huvudaxiom får man som sagt bara reda på nåt viktigt i situationer där ingen tror att man kan lyssna. (Skolexemplet är när fienden tror att man inte kan ha knäckt koden - vilket ger ett intressant dilemma om vad man kan göra med informationen man lyssnat sig till. Om man använder den alltför friskt förstår fienden att koden är knäckt, och byter - och då får man inte veta nåt alls igen.).
Med den logiken är det enda stället där FRA kan förvänta sig att hitta matnyttig info just precis där de inte FÅR titta, alltså i kommunikation inom landet. Detta kan förstås vara oerhört frustrerande för både en enskild anställd och en organisation som ständigt är mitt inne i ett eller annat sakfall som kan vara oerhört viktigt för rikets säkerhet, i synnerhet om man i sin ägo har en apparat som rent tekniskt KAN göra det man vill men inte får. Detta felaktiga incitament är viktigt att inte bygga upp, och det är ett starkt argument för att aldrig bygga system med sådana tekniska möjligheter.
Generaldirektör Ingvar Åkesson har uppfyllt min önskan och valt ut några exempel som ska ge motivation till att FRA har en bra och viktig verksamhet och därför ska betros med de tekniska möjligheterna att avlyssna oss alla på nätet för vårt eget bästa. Men håller de? Låt oss genast sprida ut dem på analysbänken:
1. Förhindrat mord på politisk flykting i början på 2000-talet
2. Dämpad kris vid ett par sovjetiska stridsflygplansincidenter 1985, varvid man frågade sig om Sovjetunionen var på gång att sätta igång nåt fuffens. Detta kunde FRA förneka, och man kunde tagga ner.
3. Asyl för tjetjenska flyktingar, eftersom FRA kunde verifiera att ryska styrkor var elaka mot tjetjener.
4. Ännu en nedtaggning - en svensk viggen störtade under ett spaningsuppdrag, och letterna påstod att ryssarna skjutit ner planet. Även här kunde FRA konstatera att det inte var så.
Bara fall 1 handlar eventuellt om såndant som nu är legaliserat med FRA-lagen. Fall 2 till 4 är klockrent sånt som FRA är till för att göra - lyssna på militär radio och lura ut vad som är på gång. Det ska de självfallet fortsätta med. Mycket är uppkopplat med tråd på Internet nuförtiden, men stridsflygplan, fartyg och stridsvagnar är det garanterat inte. Kabel är nu en gång för alla intimt förknippat med vissa räckviddsproblem, och det skulle se illa fånigt ut när den tog slut. *ptoing!!!* ;)
Fortfarande gäller därmed att en militär upptrappning är förknippad med en ökad radiotrafik mellan alla enheter, och den trafiken är det FRA:s sak att snappa upp och ge en bild av aktiviteten. Alltså: tre fall av fyra kan genast avföras från diskussionen, eftersom de inte handlar om internetspaning, utan om FRA:s oomstridda originaluppdrag.
Fall 1 kan med viss tvekan kallas relevant, däremot, det handlar om den sorts fall som man skulle kunna lösa med kabelspaning. Men man kan då undra - kommer det att vara möjligt att reproducera sen FRA brutit mot signalspaningens huvudregel "man får bara ut nåt matnyttigt om *ingen vet att man lyssnar*"?[1] Jag är rätt övertygad om att många av de hemliga avlyssnare som Carl Bildt (och vi internetsnubbar) påstår finns redan nu sitter och skakar på huvena just nu och säger "LEGALISERA spaningen? Erkänna att vi lyssnar? Är de inte kloka, de där svenskarna? Vad kommer vi DÅ att få i nätet?".
För det är ju uppenbart efter den publicitet det här har fått - ingen kommer nånsin att använda nätet till nåt allvarligt fuffens igen. Kanske var detta en komponent i att man försökt smyga igenom alla såna här förslag om ökad avlyssning utan debatt, för att minimera påminnandet av de element man spanar på av att man spanar.
Men låt oss då backa två steg och fundera på det viktigaste, perspektivet: om fall 1 vore både relevant och reproducerbart, skulle det då vara viktigt nog att undergräva vår personliga integritet för?
OK, mordet vore förstås väldigt dåligt om det genomförts, men inte så att det vore ett hot mot vårt land, vilket är vad som påstås är motivet bakom kabelspaningen. Och att kalla en politisk flyktings liv ovärderligt just i detta fall vore inget annat än ett hyckleri, när vi samtidigt vet hur många vi skickar tillbaka till ytterst osäkra förhållanden. Vi skulle rädda fler genom att koncentrera oss på flanken Migrationsverket i stället, och utan risk för den personliga integriteten.
Summa summarum: Tack för informationen, Invgar, det är bra att vi vet vad ni sysslar med och är bra till. Men vill du motivera lagen får du komma med nåt bättre.
Fotnoter:
[1] När man tänker efter finns det ett bekymmersamt lutande plan inbyggt i själva fenomenet "lagligt men inte tekniskt reglerad singalspaning". Enligt ett av signalspaningens huvudaxiom får man som sagt bara reda på nåt viktigt i situationer där ingen tror att man kan lyssna. (Skolexemplet är när fienden tror att man inte kan ha knäckt koden - vilket ger ett intressant dilemma om vad man kan göra med informationen man lyssnat sig till. Om man använder den alltför friskt förstår fienden att koden är knäckt, och byter - och då får man inte veta nåt alls igen.).
Med den logiken är det enda stället där FRA kan förvänta sig att hitta matnyttig info just precis där de inte FÅR titta, alltså i kommunikation inom landet. Detta kan förstås vara oerhört frustrerande för både en enskild anställd och en organisation som ständigt är mitt inne i ett eller annat sakfall som kan vara oerhört viktigt för rikets säkerhet, i synnerhet om man i sin ägo har en apparat som rent tekniskt KAN göra det man vill men inte får. Detta felaktiga incitament är viktigt att inte bygga upp, och det är ett starkt argument för att aldrig bygga system med sådana tekniska möjligheter.
onsdag 16 juli 2008
Ja till FRA (fast vi inte vet vad de gör!)
Expressen skrev för ett tag sedan om flera ja-röstares okunskap om vad FRA gör, egentligen och vilka konsekvenser den nya lagen får
Egentligen är bara en kommentar möjlig, och den är lånad från Axel Oxenstierna:
"Ack du min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres".
Egentligen är bara en kommentar möjlig, och den är lånad från Axel Oxenstierna:
"Ack du min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres".
lördag 28 juni 2008
Ge fan i att göra tekniken farlig igen!
Det är en häftig ny värld vi lever i. Vi som sysslat med datorer sen åttiotalet häpnar ibland över att stand-up-komiker numera kan dra de datorskämt som under tidigt nittiotal var hopplöst interna - och att de går hem bland vanligt folk! Det är det yttersta beviset för datorns massiva genomslag i samhället. Svenskarna är numera teknikpositiva nog att använda datorer för att kommunicera, bilda sociala nätverk och hämta och sända information, ja till och med kontokortsnummer, tvärs över världen.
Sverige är ett av de länder där ny teknik får snabbast totalgenomslag - nya prylar kanske inte finner en förstamarknad lika snabbt som i Japan, men vi har en förvånansvärt kort samhällelig svans som släpar efter och är motsträviga. Detta är säkert på grund av vår relativt sett goda grundutbildning, och att vi alltid varit ett läsande och lärande folk. Sverige ligger till exempel femma i internetanvändning i världen (77,3%), före USA (71,7%) och Japan (68,7%).
Vi ligger också långt fram i att upprätta olika register för medicinskt bruk. Många har frivilligt lämnat kvar blodprov av sina barn i PKU-registret och gett klartecken till användning av proven för forskning, för att göra det möjligt att besegra svåra sjukdomar.
Mycket av det här beror på en av våra stora styrkor, den i andra folks ögon naiva tro vi har på att staten faktiskt är nåt gott. Att den är vår förlängda vilja och vårt redskap. Att den aldrig skulle göra saker mot oss som vi inte vill, och tolka om reglerna i efterhand - vi förväntar oss ärlighet av staten (såväl som av individer, vilket ger en affärsmoral som är en av de bästa i världen). Denna tro är en ofantlig styrka och, som ekonomerna säger, ett starkt "comparative advantage" för framtiden gentemot länder där tilltron är mindre stark. Det är kärnan i den nordiska modellen.
För att behålla den här tilltron måste dock politikerna visa ett stort ansvar. Nya tider och tekniker ger alltid nya möjligheter, och vi förstår alla att det finns och alltid kommer att finnas fantastiska nya möjligheter att använda de system vi har och de data som finns lagrade i dem till nya goda ändamål. Men vi vet också att möjligheterna till missbruk av de nya möjligheterna är minst lika stora, och att vi oftast inte kan få det första utan det andra.
Ett exempel är FRA-lagen, som innebär möjligheter till brett statligt informationsspionage på det internet som vi tills nu uppfattat som fritt och säkert och därför börjat använda oss av, i den intuitiva tron att det skulle omfattas av brevhemligheten. Ett annat är förslaget om att använda blodprover ur PKU-registret till att reda upp rättsfall trots att de som frivilligt lämnat proven där inte tillåtit sådan användning, bara för vetenskapliga försök.
Om vi ska lyckas att behålla den här tilltron är det livsviktigt att det inte känns realistiskt att någon skulle lyckas tvinga fram användande av såna här register till nya saker i efterhand - saker som kan skada oss själva. Det känns ju alltid lockande i varje enskilt ögonblick att strunta i tidigare löften, men hur ska vi få nya donatorer till forskningen om det visar sig att villkoren ändras godtyckligt i efterhand? Det gäller PKU-registret i sig, men ännu mer folk som donerar benmärg, nåt som verkligen är livsviktigt för de som behöver. Blodgivare kan också dra öronen åt sig om de märker att det finns aktörer som smyger i vassen och vill åt data. Vill man kunna använda registret för annat måste man säga det direkt när man skriver på - annars får man vackert låta bli och hålla sig till det som är sagt.
Vad gäller Internet har vi fått igång en fantastisk utveckling, som nästan hela folket är med i. Tillväxten inom företag som levererar IT-tjänster har varit stark även efter IT-bubblan. Sverige är därmed också ett attraktivt ställe att testa fram nya internettjänster och ha ny verksamhet i för internetföretag, både inhemska och utländska. Ett FRA som ligger och lyssnar i kablarna och som man aldrig kan vara säker på vad de spanar på eller inte, trots dyra och heliga försäkringar om att man (numera) följer grundlagen och aldrig så många kontrollinstanser, riskerar enligt Invest In Sweden Agency att lägga motsvarigheten till en betongsugga mitt i vägen för den utvecklingen.
Företag som Google lovar sina kunder att hålla deras information konfidentiell. Och länder som Finland har faktiskt lagstiftning om att inga medborgares trafik ska avlyssnas (Våra östliga grannar verkar minnas exakt varför de slogs i Vinterkriget, nämligen för att värna det öppna samhället i sig och inte något annat - vilket är oerhört imponerande i dessa dagar). Sverige förvandlas därmed raskt från respektabelt IT-land till besmittad IT-bakgård.
Detta är långsiktigt livsviktiga och tillväxtskapande funktioner som riskeras av de som försöker vinna kortsiktiga fördelar i brottsbekämpningen, eller bara i sin egen karriär med profil som hårdför brottsbekämpningsstödjare, eller vänligt sinnad mot västliga allianser. De här människorna riskerar att göra tekniken till en farlig sak igen, och därmed öka bakåtsträvandet och minska acceptansen och genomslaget för ny teknik - man vet ju aldrig vad den kan komma att missbrukas till. Därför är det oerhört viktigt att vid varje tecken på sånt här stå upp på bred front och hålla emot, och visa bortom varje tvivel att vi aldrig kommer att gå med på sånt. Annars
kommer vi att tappa den teknik- och politikpositivism som ger oss ett försprång, och det har vi inte råd med.
Så vad måste göras? Till att börja med måste den pinsamma FRA-lagen förpassas till glömskan. Och det helst innan lagen hamnar i Europadomstolen - vi måste visa för vår egen trovärdighets skull att vi klarar det själva. Se www.stoppafralagen.nu för vidare förslag. Och sen måste vi minnas vilka som var dumma nog att börja tumma på de här viktiga sakerna och använda den viktigaste demokratiska möjligheten, nämligen att rösta bort dem från vidare maktanvändning. Även här kan www.stoppafralagen.nu ge bra förslag.
Sverige är ett av de länder där ny teknik får snabbast totalgenomslag - nya prylar kanske inte finner en förstamarknad lika snabbt som i Japan, men vi har en förvånansvärt kort samhällelig svans som släpar efter och är motsträviga. Detta är säkert på grund av vår relativt sett goda grundutbildning, och att vi alltid varit ett läsande och lärande folk. Sverige ligger till exempel femma i internetanvändning i världen (77,3%), före USA (71,7%) och Japan (68,7%).
Vi ligger också långt fram i att upprätta olika register för medicinskt bruk. Många har frivilligt lämnat kvar blodprov av sina barn i PKU-registret och gett klartecken till användning av proven för forskning, för att göra det möjligt att besegra svåra sjukdomar.
Mycket av det här beror på en av våra stora styrkor, den i andra folks ögon naiva tro vi har på att staten faktiskt är nåt gott. Att den är vår förlängda vilja och vårt redskap. Att den aldrig skulle göra saker mot oss som vi inte vill, och tolka om reglerna i efterhand - vi förväntar oss ärlighet av staten (såväl som av individer, vilket ger en affärsmoral som är en av de bästa i världen). Denna tro är en ofantlig styrka och, som ekonomerna säger, ett starkt "comparative advantage" för framtiden gentemot länder där tilltron är mindre stark. Det är kärnan i den nordiska modellen.
För att behålla den här tilltron måste dock politikerna visa ett stort ansvar. Nya tider och tekniker ger alltid nya möjligheter, och vi förstår alla att det finns och alltid kommer att finnas fantastiska nya möjligheter att använda de system vi har och de data som finns lagrade i dem till nya goda ändamål. Men vi vet också att möjligheterna till missbruk av de nya möjligheterna är minst lika stora, och att vi oftast inte kan få det första utan det andra.
Ett exempel är FRA-lagen, som innebär möjligheter till brett statligt informationsspionage på det internet som vi tills nu uppfattat som fritt och säkert och därför börjat använda oss av, i den intuitiva tron att det skulle omfattas av brevhemligheten. Ett annat är förslaget om att använda blodprover ur PKU-registret till att reda upp rättsfall trots att de som frivilligt lämnat proven där inte tillåtit sådan användning, bara för vetenskapliga försök.
Om vi ska lyckas att behålla den här tilltron är det livsviktigt att det inte känns realistiskt att någon skulle lyckas tvinga fram användande av såna här register till nya saker i efterhand - saker som kan skada oss själva. Det känns ju alltid lockande i varje enskilt ögonblick att strunta i tidigare löften, men hur ska vi få nya donatorer till forskningen om det visar sig att villkoren ändras godtyckligt i efterhand? Det gäller PKU-registret i sig, men ännu mer folk som donerar benmärg, nåt som verkligen är livsviktigt för de som behöver. Blodgivare kan också dra öronen åt sig om de märker att det finns aktörer som smyger i vassen och vill åt data. Vill man kunna använda registret för annat måste man säga det direkt när man skriver på - annars får man vackert låta bli och hålla sig till det som är sagt.
Vad gäller Internet har vi fått igång en fantastisk utveckling, som nästan hela folket är med i. Tillväxten inom företag som levererar IT-tjänster har varit stark även efter IT-bubblan. Sverige är därmed också ett attraktivt ställe att testa fram nya internettjänster och ha ny verksamhet i för internetföretag, både inhemska och utländska. Ett FRA som ligger och lyssnar i kablarna och som man aldrig kan vara säker på vad de spanar på eller inte, trots dyra och heliga försäkringar om att man (numera) följer grundlagen och aldrig så många kontrollinstanser, riskerar enligt Invest In Sweden Agency att lägga motsvarigheten till en betongsugga mitt i vägen för den utvecklingen.
Företag som Google lovar sina kunder att hålla deras information konfidentiell. Och länder som Finland har faktiskt lagstiftning om att inga medborgares trafik ska avlyssnas (Våra östliga grannar verkar minnas exakt varför de slogs i Vinterkriget, nämligen för att värna det öppna samhället i sig och inte något annat - vilket är oerhört imponerande i dessa dagar). Sverige förvandlas därmed raskt från respektabelt IT-land till besmittad IT-bakgård.
Detta är långsiktigt livsviktiga och tillväxtskapande funktioner som riskeras av de som försöker vinna kortsiktiga fördelar i brottsbekämpningen, eller bara i sin egen karriär med profil som hårdför brottsbekämpningsstödjare, eller vänligt sinnad mot västliga allianser. De här människorna riskerar att göra tekniken till en farlig sak igen, och därmed öka bakåtsträvandet och minska acceptansen och genomslaget för ny teknik - man vet ju aldrig vad den kan komma att missbrukas till. Därför är det oerhört viktigt att vid varje tecken på sånt här stå upp på bred front och hålla emot, och visa bortom varje tvivel att vi aldrig kommer att gå med på sånt. Annars
kommer vi att tappa den teknik- och politikpositivism som ger oss ett försprång, och det har vi inte råd med.
Så vad måste göras? Till att börja med måste den pinsamma FRA-lagen förpassas till glömskan. Och det helst innan lagen hamnar i Europadomstolen - vi måste visa för vår egen trovärdighets skull att vi klarar det själva. Se www.stoppafralagen.nu för vidare förslag. Och sen måste vi minnas vilka som var dumma nog att börja tumma på de här viktiga sakerna och använda den viktigaste demokratiska möjligheten, nämligen att rösta bort dem från vidare maktanvändning. Även här kan www.stoppafralagen.nu ge bra förslag.
onsdag 18 juni 2008
Om beslutskvalitet och FRA-lagen
Frågan om FRA-lagen kan göras mycket komplicerad, som Fredrick Federley tårfyllt fått konstatera.
Ellerså kan den göras mycket enkel. Jag kommer nu att se på den som jag skulle sett på vilket problem som helst i mitt arbete. Det råkar vara att hålla kvaliteten uppe på en webbrowser och skapa beslut om vilka förändringar som ska göras och inte. Men det skiljer sig inte från vilket kvalitetsarbete som helst, till exempel att skapa politiska beslut av hög kvalitet.
Man måste väga chans till fördelar mot risk för nackdelar. Alltså:
Nackdelar:
- massiva integritetskränkningar [1]
- befogade och obefogade skador på vår tilltro till vårt eget samhälle som öppet [2]
- sårbarhet för läckor [3]
- man träder ut på ett halt sluttande plan så fort möjligheterna till preventiv allavlyssning finns. [4]
- ett mycket dåligt exempel för andra länder, vilket vi förlorar säkerhetspolitiskt på. [5]
- andra länder, som Finland, vill inte nätverka med oss - de har helt riktigt lagar mot avlyssning
- företag som Google lär inte vilja routa trafik genom Sverige - de har helt riktigt en privacypolicy
- svårt att bli av med när man väl skaffat [6]
- skapandet av en elitklass med kunskap, som tar ansvar åt oss andra okunninga [7]
Fördelar:
Inga. Terrorister är oerhört paranoida och kommunicerar inte i klartext över internet. Enligt Magnus Norell, terroristforskare på FOI, eller vanligt sunt förnuft. FRA är alltså ändå rökta och ifrånkörda av den nya tekniken. Om militären nödvändigtvis måste kompensera bortfallet av radiotrafik att sniffa på måste de spana på andra sätt, kanske med mer manuell insats. Det här systemet gör i alla fall inget bättre. Och viktigast: om FRA ändå anser det måste de i så fall redovisa några typfall av användning, så får vi avgöra om de är troliga eller inte. Det är grundläggande för förbättringar - bevisa kundnyttan, annars blir det inget!
Så, vi kan konstatera att den här "förbättringen" aldrig hade kommit in i något som jag var kvalitetsansvarig för. Var är kvalitetskontrollen på regeringsbeslut, egentligen?
Att frågan blev så mycket svårare för Fredrick Federley än för mig kan ha att göra med att han även blandade in såna saker som sin egen politiska dödsångest. Med tanke på att politiska liv är så väldigt virtuella jämfört med riktiga skulle jag verkligen önskat mig fler "politiska självmordsbombare"[8], redo att offra sina politiska liv för sin övertygelse, i vår riksdag under den här voteringen.
Noter och utvikningar:
[1] Integritetskränkning: Advokaters klienter, meddelandeskyddade journalistkontakter, allt kan säga "pling" och fastna på FRA:s krok för vidare
beskådan, eftersom vår nättrafik ofta oss ovetande tar vägen genom utländska routers - och vi måste lita på deras ord att de genast glömmer vad de sett om det visade sig vara falskt alarm. Remissinstanserna är eniga om att detta är en integritetskränkning av helt nya mått, och unikt i världen.
[2] Tilltroskador: Med det här systemet på plats finns inga gränser för fantasin om vad det just i detta nu kan tänkas användas till - och eftersom systemet är slutet kan fantasierna aldrig motbevisas. Detta är ingen bra åtgärd för att minska totalrisken för terrorism i Sverige.
[3] Läckor: Skapande av en stor mängd data med högt värde som många kommer att vara intresserade av att ta del av - till exempel organiserad brottslighet, som vill åt bland annat kontokortsinfo och utpressningsmaterial. Det är grundläggande datorsäkerhet att ju värdefullare datat är, och ju fler det är värdefullt för, desto svårare är det att skydda. Både mot regelrätta hackerattacker, och mot det troligare och enklare scenariot att muta/utpressa nån som har access.
[4] Sluttande plan: Vilket blir nästa steg? Nya redskap ger alltid nya idéer till användning. Vilka praktiska sökningar ska polisen plötsligt få göra med motivationen att komma tillrätta med den ena eller den andra typen av inhemsk brottslighet, och vad händer då med förbudet att spana på den egna befolkningen?
[5] Dåligt internationellt exempel: Med ett pånyttfött Kontrollryssland som granne är vi till exempel stora förlorare säkerhetspolitiskt - och det kommer att hända om vi ger fel krafter i Ryssland en halv chans, de har redan kopierat alla inskränkningar i öppenheten som västländer gjort, sju resor värre. Och hur ska vi övertygande kunna argumentera för att Kina ska bli öppnare med det här systemet på plats?
[6] Svårt att bli av med: Eftersom detta är ett slutet och hemligt system kan ingen säga något säkert om dess verkningsgrad, om det är bra till något, om vi helt hade kunnat vara utan det. Det går därmed inte att ifrågasätta. Den som läst vetenskapsteori vet att en teori som inte går att ifrågasätta är icke-vetenskaplig i sig själv, och sådana teorier faller på eget grepp. Det är ett starkt argument för att hålla samhället fritt från hemligheter. Man kan vara tvungen att bryta mot detta tillfälligt under kris eller krig, men aldrig permanent.
[7] Skapande av elitklass: ovanstående gäller ännu mer när man skapar en klass av speciellt insatta som ska ta ansvar för oss andra "ovetande". Dessa kan inte diskutera med oss eftersom det de vet är hemligt, och bygger därför lätt upp ett grupptänk. I och med att rekryteringen måste hållas smal och likriktad för att inte släppa in säkerhetsrisker samlar man också folk med likartade åsikter och en läggning för att ta ansvar åt andra. Den obekvämhet som uppstår vid frågan "men varför ska just vi ska bestämma över alla dessa?" har en tendens att rationaliseras bort med svaret "just vi är särskilt lämpade."
Detta leder i sin tur ofta till att man överskrider sina befogenheter i "ansvarstagandet", i värsta fall när det kommer till att behålla sin elitposition, för landets bästa. FRA har erkänt att de brutit mot lagar för allas vårt bästa, och säkert också med regeringens goda minne, under sin tidigare verksamhet.
En tendens till detta sker också redan i den parlamentariska demokratin, vilket förmodligen precis är svaret på att den här lagen gick igenom - politikerna känner att de är satta att ta ansvar för oss andra ovetande, som inte vet hur illa det kan gå. Det är vår skyldighet som folk att ta detta ansvar ifrån dem och säga "Det är OK, vi tror det kommer att gå bra, och vi tar risken." Utan detta kommer samhället sällan att bli särskilt mycket öppnare.
[8] *Pling* - Hej FRA! :)
Ellerså kan den göras mycket enkel. Jag kommer nu att se på den som jag skulle sett på vilket problem som helst i mitt arbete. Det råkar vara att hålla kvaliteten uppe på en webbrowser och skapa beslut om vilka förändringar som ska göras och inte. Men det skiljer sig inte från vilket kvalitetsarbete som helst, till exempel att skapa politiska beslut av hög kvalitet.
Man måste väga chans till fördelar mot risk för nackdelar. Alltså:
Nackdelar:
- massiva integritetskränkningar [1]
- befogade och obefogade skador på vår tilltro till vårt eget samhälle som öppet [2]
- sårbarhet för läckor [3]
- man träder ut på ett halt sluttande plan så fort möjligheterna till preventiv allavlyssning finns. [4]
- ett mycket dåligt exempel för andra länder, vilket vi förlorar säkerhetspolitiskt på. [5]
- andra länder, som Finland, vill inte nätverka med oss - de har helt riktigt lagar mot avlyssning
- företag som Google lär inte vilja routa trafik genom Sverige - de har helt riktigt en privacypolicy
- svårt att bli av med när man väl skaffat [6]
- skapandet av en elitklass med kunskap, som tar ansvar åt oss andra okunninga [7]
Fördelar:
Inga. Terrorister är oerhört paranoida och kommunicerar inte i klartext över internet. Enligt Magnus Norell, terroristforskare på FOI, eller vanligt sunt förnuft. FRA är alltså ändå rökta och ifrånkörda av den nya tekniken. Om militären nödvändigtvis måste kompensera bortfallet av radiotrafik att sniffa på måste de spana på andra sätt, kanske med mer manuell insats. Det här systemet gör i alla fall inget bättre. Och viktigast: om FRA ändå anser det måste de i så fall redovisa några typfall av användning, så får vi avgöra om de är troliga eller inte. Det är grundläggande för förbättringar - bevisa kundnyttan, annars blir det inget!
Så, vi kan konstatera att den här "förbättringen" aldrig hade kommit in i något som jag var kvalitetsansvarig för. Var är kvalitetskontrollen på regeringsbeslut, egentligen?
Att frågan blev så mycket svårare för Fredrick Federley än för mig kan ha att göra med att han även blandade in såna saker som sin egen politiska dödsångest. Med tanke på att politiska liv är så väldigt virtuella jämfört med riktiga skulle jag verkligen önskat mig fler "politiska självmordsbombare"[8], redo att offra sina politiska liv för sin övertygelse, i vår riksdag under den här voteringen.
Noter och utvikningar:
[1] Integritetskränkning: Advokaters klienter, meddelandeskyddade journalistkontakter, allt kan säga "pling" och fastna på FRA:s krok för vidare
beskådan, eftersom vår nättrafik ofta oss ovetande tar vägen genom utländska routers - och vi måste lita på deras ord att de genast glömmer vad de sett om det visade sig vara falskt alarm. Remissinstanserna är eniga om att detta är en integritetskränkning av helt nya mått, och unikt i världen.
[2] Tilltroskador: Med det här systemet på plats finns inga gränser för fantasin om vad det just i detta nu kan tänkas användas till - och eftersom systemet är slutet kan fantasierna aldrig motbevisas. Detta är ingen bra åtgärd för att minska totalrisken för terrorism i Sverige.
[3] Läckor: Skapande av en stor mängd data med högt värde som många kommer att vara intresserade av att ta del av - till exempel organiserad brottslighet, som vill åt bland annat kontokortsinfo och utpressningsmaterial. Det är grundläggande datorsäkerhet att ju värdefullare datat är, och ju fler det är värdefullt för, desto svårare är det att skydda. Både mot regelrätta hackerattacker, och mot det troligare och enklare scenariot att muta/utpressa nån som har access.
[4] Sluttande plan: Vilket blir nästa steg? Nya redskap ger alltid nya idéer till användning. Vilka praktiska sökningar ska polisen plötsligt få göra med motivationen att komma tillrätta med den ena eller den andra typen av inhemsk brottslighet, och vad händer då med förbudet att spana på den egna befolkningen?
[5] Dåligt internationellt exempel: Med ett pånyttfött Kontrollryssland som granne är vi till exempel stora förlorare säkerhetspolitiskt - och det kommer att hända om vi ger fel krafter i Ryssland en halv chans, de har redan kopierat alla inskränkningar i öppenheten som västländer gjort, sju resor värre. Och hur ska vi övertygande kunna argumentera för att Kina ska bli öppnare med det här systemet på plats?
[6] Svårt att bli av med: Eftersom detta är ett slutet och hemligt system kan ingen säga något säkert om dess verkningsgrad, om det är bra till något, om vi helt hade kunnat vara utan det. Det går därmed inte att ifrågasätta. Den som läst vetenskapsteori vet att en teori som inte går att ifrågasätta är icke-vetenskaplig i sig själv, och sådana teorier faller på eget grepp. Det är ett starkt argument för att hålla samhället fritt från hemligheter. Man kan vara tvungen att bryta mot detta tillfälligt under kris eller krig, men aldrig permanent.
[7] Skapande av elitklass: ovanstående gäller ännu mer när man skapar en klass av speciellt insatta som ska ta ansvar för oss andra "ovetande". Dessa kan inte diskutera med oss eftersom det de vet är hemligt, och bygger därför lätt upp ett grupptänk. I och med att rekryteringen måste hållas smal och likriktad för att inte släppa in säkerhetsrisker samlar man också folk med likartade åsikter och en läggning för att ta ansvar åt andra. Den obekvämhet som uppstår vid frågan "men varför ska just vi ska bestämma över alla dessa?" har en tendens att rationaliseras bort med svaret "just vi är särskilt lämpade."
Detta leder i sin tur ofta till att man överskrider sina befogenheter i "ansvarstagandet", i värsta fall när det kommer till att behålla sin elitposition, för landets bästa. FRA har erkänt att de brutit mot lagar för allas vårt bästa, och säkert också med regeringens goda minne, under sin tidigare verksamhet.
En tendens till detta sker också redan i den parlamentariska demokratin, vilket förmodligen precis är svaret på att den här lagen gick igenom - politikerna känner att de är satta att ta ansvar för oss andra ovetande, som inte vet hur illa det kan gå. Det är vår skyldighet som folk att ta detta ansvar ifrån dem och säga "Det är OK, vi tror det kommer att gå bra, och vi tar risken." Utan detta kommer samhället sällan att bli särskilt mycket öppnare.
[8] *Pling* - Hej FRA! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
