Den förmodligen sista efter-valet-analysen

Jag skulle väl skrivit en efter-valet-analys som alla andra för länge sen, men det blev en lång eftervalsapati i stället. Det krävdes Ronny Eriksson och Euskefeurat för att bota mig - välformulerad satir är ofta det enda botemedlet när allt verkar gå åt fel håll.

Melodi: Ale Brider (en klezmerklassiker)

Nu så är det moderater, oj oj, moderater
och så SVERIGEDEMOKRATER, oj oj oj!
Förr skulle man va solidarisk, oj oj, solidarisk
nu är det solid och arisk, oj oj oj!

Sålunda botad kunde jag plita ner några små tankespån.

Mona Sahlins analys är att "det pratades för mycket fördelningspolitik". Det tror jag inte på. Jag håller snarare med Henrik Larsson här - svenska folket har inte plötsligt fått nåt emot höga skatter om de bara går till vård-skola-omsorg. Däremot är den nuvarande socialdemokratiska ledningen för belastad för att snacka om sånt. De ses som - och agerar som, om man kollar på deras budgetförslag! - falska ormar som hela tiden gör ettriga retoriska oppositionsinlägg om fördelningspolitik, men inte står för den i praktiken. Och svenska folket är inte längre naivt nog att gå på sånt, utan blir asförbannade på den som FORTFARANDE försöker lura dem att "alla ska med". DET är problemet.

De är inte heller trovärdiga i kritiken mot Sverigedemokraterna. För detta krävs att man verkligen är internationalist och kan sätta in invandringen i ett större sammanhang där allas våra problem på den här planeten är gemensamma. Att det inte är hållbart i längden att bara stänga folk ute - varken utanför eller innanför barrikaden.

Det enda som kan mota nationalism är alltså att aktivt och publikt lyfta frågor om internationell rättvisa, demokratiserandet av internationella institutioner som FN, Världsbanken och IMF, och sluta med att spela med i västvärldens maktspel för att gynna oss själva och behålla vår plats som världens aristokrater - främst i EU:s frihandelsförhandlingar, där vi fortfarande fular oss maximalt i kraft av Europas gemensamma storlek och ekonomiska makt.

I dessa slutna rum skaffar vi oss mycket mer än alla de pengar som vi eventuellt lägger ut på invandring och definitivt lägger ut på gränskontroll, militära operationer i Somalia och Afghanistan, och bistånd - varav alla har otrevliga bieffekter av olika allvarsgrad. Det måste stå klart att det är här balanspunkten finns, och det är den vi måste rucka på för att flytta världen i en riktning där alla får en deal man kan leva med.

Vänstern måste ta ansvar för att skapa en trovärdig vision om en sådan värld, vår del i den och vår väg dit - och även våga erkänna och diskutera nackdelarna för oss, men väga upp dem mot fördelarna. Sånt riktigt ansvarstagande, som tänker bredare och vidare än motparten, slår alltid den som bara står och upprepar "vi tar ansvar!", om man kan motivera det rätt. För allt annat är bara att åtgärda symptomen kortsiktigt och bygga upp mot en slutgiltig explosion, och det vet vi egentligen.

Men för detta krävs att vi slutar med vår EU-baserade flört med makt och storlek (Bildtdoktrinen, kan man kalla den), och återfinner vår roll som en liten nation som slåss på gräsrotsvis med sanningen som vapen. (Dock är det klart att det måste göras på ett mer insatt och ödmjukt och mindre plakatpolitiskt sätt än såhär.)

Nu tänker jag avsluta med en god internationell-solidaritets-nyhet och bra tips: Hemköp säljer numera gott rättvisemärkt Arvid Nordkvist-kaffe för 33 kronor. På tiden att nån leverantör börjar sänka sina fairtrade-marginaler och priskriga med rättvisemärktkaffet. Stödköp!

Betong-Margot, pirater, libertas och MP i Fighten om Lissabonfördraget

Jaha, EU-valet börjar driva in i sikte. Idag har jag tagit reda på vad Piratpartiet tycker i en av mina hjärtefrågor, nämligen Lissabonfördraget - ni vet, det där som irländarna försökte ha ihjäl med ett folkomröstningsnej rakt genom hjärtat, men som lik förbannat visade sig odödligt.

Det retar mig nåt alldeles enormt att:

a) det inte folkomröstas i hela EU i såna här frågor - en konstutition är inget att ta lätt på, det är ett uttryck för hela värdegrunden i det område det gäller. Jämför hur Barack Obama med vördnad försöker återuppväcka den amerikanska, och beundrar dess elegans med "checks and balances" som ska balansera makten och förhindra inte bara att en minoritet förtrycker en majoritet, utan också det motsatta.

Och värdegrunder är fan nåt att folkomrösta om. Tekniskt finlir må politikerna käbbla om utan att störa oss, men när det handlar om värderingar är det VÅRA värderingar som det ska räknas, inte deras.

b) när man nu gör det nånstans (för att Irland faktiskt HAR en konstitution som tvingar dem att göra det - sedär vad en välskriven och demokratisk konsitution kan göra!) är det helt otänkbart att ta ett nej.

Jag skrev för något tag sen om Margot Wallström, som uppenbarligen har på sin agenda att få in folkviljan till Bryssel. Därför var det en oerhörd besvikelse att se henne agera proffspolitisk stenmur på den direkta frågan om Lissabonfördraget från en politisk reporter: "is there anything the voters could do to get rid of this treaty?" Sånt blir jag allt annat än stolt av att höra på svenskbruten engelska.

Jag menar, har hon inte förstått nånting på Kung Görans misslyckande med Euron - när folk mest av allt ville täppa till hans "stolta men inte nöjda" trut, och tala om för honom att de tyckte han höll på med fel saker? Fattar hon inte att det är vad folk gör om det verkar som om man inte lyssnar på dem, utan i stället tjatar om att man måste nogsamt analysera varför de röstat nej, för att kunna lägga upp frågan på ett sätt som de kan rösta ja på i stället?

Det är klart det är så man gör, men först måste man allt ödmjuka sig och säga "nehej, förlåt, tillbaka till ritbordet." Men det är just dit man inte vill, eftersom EU-s ledare "invested so much political capital and time and engery in this" att de inte vill släppa det - hennes egna ord! Fattar hon inte hur det låter för oss i folket som skiter i hur mycket politiskt kapital de slängt bort för att de inte frågade oss först vad vi tyckte att de borde köpa för det? (Plötsligt inser jag att "politisk kapitalism" vore en bra beskrivning på det där prestigefenomenet jag djupt ogillar, att politiker tydligen aldrig får ha fel och ändra sig.)

Nå. Två liberala rörelser är på väg in i EU, Piratpartiet och Libertas - startade av en irländare som känner sig så överkörd i just Lissabonfrågan att han gick och startade ett paneuropeiskt parti. Det känns som om ändring är på gång.

Och nu när Piratpartiet visade sig ha samma inställning som jag i den här frågan (läs gärna Christian Engströms blogginlägg, den är en bra introduktion till varför jag ogillar fördraget i sak) kan jag tänka mig att rösta på dem - om jag inte ger Miljöpartiets Carl Schlyter förnyat förtroende, han verkar också föga förvånande stå på min sida i det här.

Jaha, upp på FRA-barrikanden igen...

Jag har en god vän som är superdatortekniker. Han en av de mest kompetenta människor jag känner och jag avundas honom hans eftertänksamma och balanserade sätt att koka ner ett långt och avancerat resonemang i några få meningar som får med alltihop.

Han har engagerat sig långvarigt och uthålligt i FRA-debatten, och för länge sen efterfrågat en detalj som varit fullständigt ofullständigt beskriven i regeringens olika försök till FRA-lagar. "Detaljen" gäller hur finkornig avlyssningen ska vara - hur mycket trafik som ska kunna sökas igenom automatiskt för att hitta mönster. Detta är förstås väldigt viktigt, för att man inte ska ha möjligheterna att filtrera igenom stora delar av svenska folkets trafik på köpet bara för att man fått ett domstolsutslag på att man får lyssna på en enda människa.

Samtidigt vill förstås FRA ha ett så smidigt system som möjligt, och smidigast blir det naturligtvis om de har möjligheter att med några få knapptryck ögonblickligen kan dra igång en ny avlyssning mot vem-man-nu-vill efter ett domstolsutslag utan att några fysiska kablar och externa filtreringsutrustningar ska behöva kopplas in hos operatören. Och så smidigt kan det bara bli om har tekniken för att lyssna på så mycket som möjligt ständigt fysiskt inkopplad.

Vilket är just vad vi informationstekniker vill undvika, eftersom vi har inbyggt i ryggmärgen att se kreativt på information och vad man kan göra med den, och därmed ser alldeles för många möjligheter att osynligt gå runt reglerna och missbruka ett sånt system.

Egentligen är det ytterst ironiskt att vi sen sjuttiotalet, när datorer började dyka upp på bred front i administrationen, har en datainspektion som hindrar myndigheter från att upprätta och samköra databaser utan goda och välbelagda anledningar - samtidigt som hela Internet inte är nåt annat än en gigantisk distribuerad databas, och att vi med ett ständigt inkopplat FRA-system får alla de tekniska möjligheterna att samköra och söka efter hjärtans lust.

Och enda anledningen till att Datainspektionen inte säger stopp och belägg är att datat inte ständigt finns samlas hos en myndighet, utan finns live, därute hos medborgarna. De verkar inte fatta att det är precis samma sak, om man har de tekniska sökmöjligheterna.

Sedär en skillnad mellan mig och min vän - han hade aldrig snurrat iväg i såna utvikningar. ;)
Tillbaka till ämnet - hur finkornig ska avlyssningen göras.

I lagen har man använt den nyuppfunna generella termen "signalbärare", nåt som fått oss tekniker att gå i taket av frustration - vi gillar när man använder redan existerande tekniska termer så att man kan veta exakt vad man talar om. Ska man uppfinna egna, för att de är mer generella och påstått "teknikneutrala", får man för tusan tala om exakt vad de motsvarar i existerande teknik.

Att införa osäkerhet och därmed finta sig ut ur den akuta situationen tills opinionen lugnat sig är ett synnerligen ovetenskapligt och oärligt sätt att ta sig fram på. På engelska kallas det "FUD campain" - att försöka vinna genom att sprida "fear, uncertainty and doubt" och tekniker och vetenskapsmän hatar sånt hjärtligt.

Det går helt klart in i de debattekniker som Barack Obama vist nog slängt i soptunnan i sitt försök att få en vettigare politisk debatt. Och i nätdebatter ingår det i "netiquette" att ge tusan i sånt fulspel utan i stället hålla en saklig ton och redovisa länkar till sina källor. Visst, det finns gott om folk på nätet som bryter mot detta, men de blir mestadels tillrättavisade och inte lyssnade på.

Nu, tre kvartal efter att debatten stod som hetast, har man på uppmaning av Lagrådet äntligen specificerat termen "signalbärare", som är den minsta enhet som ska kunna avlyssnas - och det visar sig att det är en väldigt stor enhet. Det handlar otvivelaktigt fortfarande om massavlyssning.

Så, själv blir jag inte ett smack förvånad. Det här var bara att vänta sig, såna här ideologiska frontalkollisioner tar många år att lösa. Nu är det bara att masa sig upp på barrikaden igen, och föra liv på bloggar och i alla media man kan. Och skicka en integritetskämpe till Bryssel. Det finns såna från många partier, men vill man vara säker kan man kolla Piratpartiets EU-program. Kanske upptäcker man att de är långtifrån så rabiata och oborstade som de framställts som.

Munvatten mot dålig EU-lukt?

Idag hittade jag en rolig liten referens till ett dokument som läckt från EU-korridorerna:
"Vademecum on Access to Documents"

Det är en liten fickmanual för hur EU-anställda under handelsdirektoratet ska hålla sin konversation med särskilt lobbyister för stora företag fri från saker som ideella organisationer skulle tycka var smaskens om de begärde ut dokumenten - vilket de kan enligt "Access to Document requests under EU regulation 1049/2001", EU:s motsvarighet till offentlighetsprincip.

Vademecum betyder vid närmare eftertanke "gå med mig", alltså nåt man alltid ska ha med sig, så det förklarar förstås titeln. Men det blir ju ganska lustigt om man, som jag, tolkade det som ett försök att parfymera konversationen så att den stinker mindre - för att dölja att det fortfarande är nåt ruttet i botten.

Höjden av ironi - Wallströms okända EU-kommunikationsprojekt

Vad stort sker sker i tysthet, sägs det. Ingen gång är det sannare än när det gäller EU. Gång på gång har det visat sig att vi EU-bor fortfarande resonerar på vårt grovhuggna sätt att vi är svenskar eller portugiser eller fransmän, och inte EU-bor.

Den enda gång det blir nån diskussion eller debatt om EU är när vi understundom får chansen att folkomrösta om nåt förslag som knackats fram i Bryssel, och eftersom vi då sällan är på samma våglängd som de som knackat blir det mestadels nej. Det är ofta högst befogat, när de inte brytt sig om att förstå oss, och kanske ibland obefogat, när vi inte brytt oss om att förstå dem - men med detta kan väl bara vara bevisat att vi har ett högre säkerhetstänkande än svenska riksdagsledamöter, och finner det säkrare att säga nej när vi inte förstått frågan. ;)

Varje gång får man också höra att det nu är "dags att informera oss kontinuerligt om vad som görs i EU, så att vi är bättre insatta nästa gång." Varje gång glöms det sedan bort. När såg ni senast en artikel i svenska media om vad våra EU-parlamentariker egentligen gör till vardags, och vilka beslut som debatteras just nu? Ok, det händer väl enstaka gånger, men absolut inte kontinuerligt. Ingen sköter bevakningen av det stora "demokratiska fredsprojekt" som vi numera är en del av, och vars regler ofta övertrumfar våra egna väl bevakade lagar. Det är kanske det största demokratiska hotet för oss just nu, åtminstone sen det börjar stå klart att FRA-lagen nog kommer att växa i halsen på regeringen ända tills de måste hosta upp den för att inte kvävas.

Idag fick jag för mig att faktiskt intressera mig lite för vad som egentligen händer därnere i Bryssel, och ramlade då in på Margot Wallströms hemsida - som påminde mig om nåt som jag vetat för länge sen men glömt i brist på påminnelse, nämligen att ett av hennes högst prioriterade projekt är just att öka informationen om vad som händer i EU till folket i medlemsländerna. En lång, lång lista av initativ och förslag väller över skärmen - "plan D för demokrati", utökade försök med ett öppet debattforumför att få in medborgarnas åsikter, och en massa annat.

Jag står, som det sades i ett spex jag såg en gång, stum av tystnad.

Jag har aldrig sett nåt så ironiskt i hela mitt liv. Här har Margot jobbat stenhårt jättelänge med frågan att föra ut information om vad som händer - i teorin. Men ingen jäkel har fått veta ett smack om det!?!

Plötsligt drabbas jag av en återkommande känsla jag ibland har - det privata näringslivet kryllar sen årtionden tillbaka av PR-folk, för där har man fattat att det inte hjälper att göra världens bästa produkt, man måste marknadsföra den också om folk ska använda den. Där blir jag ofta lätt magsjuk över överexponeringen av reklambudskap, i synnerhet när de ofta används för att sminka över bristen på innehåll.

Men inom andra områden, ideella föreningar, politik och ibland vissa nystartade idealistiska företag, har jag mer och mer börjat bli förbannad över motsatsen - här sitter det folk och jobbar häcken av sig för att göra precis rätt saker, saker jag vill ska erövra världen - och så talar de inte OM det för nån! En av anledningarna till att vi startade vår regionala evenemangsguide är just att vi kände att vi måste göra det lättare för sånt folk att tala om vad de sysslar med. Såna där idealister behöver ofta lite hjälp med det.

Nå, om det där debattforumet nu är nåt att ha får jag väl ta och hjälpa Margot lite på traven med att sprida informationen om det, hon verkar ju också vara rätt ineffektiv i det mer praktiska informationsspridandet. ;)

Aha om Carl Bildts göranden och underlåtanden

DN:s grafik om EU:s nya fördrag försåg mig med svaret på en fråga som jag undrat över länge - vad gör Carl Bildt egentligen? Vad är målet med hans utrikesministerposition? Med tanke på hur låg profil han håller verkar det inte som om han vill nåt med uppdraget?

Men grafiken upplyste mig om att det nya Lissabonfördraget innehåller en utrikesministerposition för hela EU. Och EU är lätt Carls viktigaste projekt, han försummar sällan att påpeka vilket viktigt fredsprojekt det är. Och han gillar starkt tanken på att EU ska ha en gemensam utrikespolitik, för att bli en "stark kraft" som inte kan ignoreras.

Därför ser han noga till att inte göra nåt vettigt som svensk utrikesminister. Om han gjorde nåt bra skulle vi ju kunna peka på detta och säga "sådär kan vi svenskar inte göra längre med en gemensam utrikesminister!"

En politik helt i linje med en beundrare till den legendariske maktspelaren Henry Kissinger.

Själv skulle jag hellre ha en utrikesminister som ville något själv, som insåg att ett argument kan vara starkt i kraft av sanning i stället för genom att yttras av en "stark kraft", och satte igång med det alla vet behövs - upprustning av demokratin inom FN och övriga globala instutioner, till exempel Världsbanken och IMF (eller ersättning av dem med mer demokratiska instutitioner), samt en rättvis handelspolitik i världen, i stället för det fulspel som obemärkt fortsätter att dra mycket mer pengar från fattiga nationer än de får i bistånd. (Rekommenderad läsning: Josef Stiglitz, Making Globalization Work. )

Det är sånt vi svenskar har gjort förut, med Dag Hammarskjöld, och borde vara stolta över - och göra igen. Det är också smart. Vi har mycket mer att vinna på att vara en liten nation i en rättvis värld än att vara en liten avsides del av en stormakt i en orättvis.