Betong-Margot, pirater, libertas och MP i Fighten om Lissabonfördraget

Jaha, EU-valet börjar driva in i sikte. Idag har jag tagit reda på vad Piratpartiet tycker i en av mina hjärtefrågor, nämligen Lissabonfördraget - ni vet, det där som irländarna försökte ha ihjäl med ett folkomröstningsnej rakt genom hjärtat, men som lik förbannat visade sig odödligt.

Det retar mig nåt alldeles enormt att:

a) det inte folkomröstas i hela EU i såna här frågor - en konstutition är inget att ta lätt på, det är ett uttryck för hela värdegrunden i det område det gäller. Jämför hur Barack Obama med vördnad försöker återuppväcka den amerikanska, och beundrar dess elegans med "checks and balances" som ska balansera makten och förhindra inte bara att en minoritet förtrycker en majoritet, utan också det motsatta.

Och värdegrunder är fan nåt att folkomrösta om. Tekniskt finlir må politikerna käbbla om utan att störa oss, men när det handlar om värderingar är det VÅRA värderingar som det ska räknas, inte deras.

b) när man nu gör det nånstans (för att Irland faktiskt HAR en konstitution som tvingar dem att göra det - sedär vad en välskriven och demokratisk konsitution kan göra!) är det helt otänkbart att ta ett nej.

Jag skrev för något tag sen om Margot Wallström, som uppenbarligen har på sin agenda att få in folkviljan till Bryssel. Därför var det en oerhörd besvikelse att se henne agera proffspolitisk stenmur på den direkta frågan om Lissabonfördraget från en politisk reporter: "is there anything the voters could do to get rid of this treaty?" Sånt blir jag allt annat än stolt av att höra på svenskbruten engelska.

Jag menar, har hon inte förstått nånting på Kung Görans misslyckande med Euron - när folk mest av allt ville täppa till hans "stolta men inte nöjda" trut, och tala om för honom att de tyckte han höll på med fel saker? Fattar hon inte att det är vad folk gör om det verkar som om man inte lyssnar på dem, utan i stället tjatar om att man måste nogsamt analysera varför de röstat nej, för att kunna lägga upp frågan på ett sätt som de kan rösta ja på i stället?

Det är klart det är så man gör, men först måste man allt ödmjuka sig och säga "nehej, förlåt, tillbaka till ritbordet." Men det är just dit man inte vill, eftersom EU-s ledare "invested so much political capital and time and engery in this" att de inte vill släppa det - hennes egna ord! Fattar hon inte hur det låter för oss i folket som skiter i hur mycket politiskt kapital de slängt bort för att de inte frågade oss först vad vi tyckte att de borde köpa för det? (Plötsligt inser jag att "politisk kapitalism" vore en bra beskrivning på det där prestigefenomenet jag djupt ogillar, att politiker tydligen aldrig får ha fel och ändra sig.)

Nå. Två liberala rörelser är på väg in i EU, Piratpartiet och Libertas - startade av en irländare som känner sig så överkörd i just Lissabonfrågan att han gick och startade ett paneuropeiskt parti. Det känns som om ändring är på gång.

Och nu när Piratpartiet visade sig ha samma inställning som jag i den här frågan (läs gärna Christian Engströms blogginlägg, den är en bra introduktion till varför jag ogillar fördraget i sak) kan jag tänka mig att rösta på dem - om jag inte ger Miljöpartiets Carl Schlyter förnyat förtroende, han verkar också föga förvånande stå på min sida i det här.

Aha om Carl Bildts göranden och underlåtanden

DN:s grafik om EU:s nya fördrag försåg mig med svaret på en fråga som jag undrat över länge - vad gör Carl Bildt egentligen? Vad är målet med hans utrikesministerposition? Med tanke på hur låg profil han håller verkar det inte som om han vill nåt med uppdraget?

Men grafiken upplyste mig om att det nya Lissabonfördraget innehåller en utrikesministerposition för hela EU. Och EU är lätt Carls viktigaste projekt, han försummar sällan att påpeka vilket viktigt fredsprojekt det är. Och han gillar starkt tanken på att EU ska ha en gemensam utrikespolitik, för att bli en "stark kraft" som inte kan ignoreras.

Därför ser han noga till att inte göra nåt vettigt som svensk utrikesminister. Om han gjorde nåt bra skulle vi ju kunna peka på detta och säga "sådär kan vi svenskar inte göra längre med en gemensam utrikesminister!"

En politik helt i linje med en beundrare till den legendariske maktspelaren Henry Kissinger.

Själv skulle jag hellre ha en utrikesminister som ville något själv, som insåg att ett argument kan vara starkt i kraft av sanning i stället för genom att yttras av en "stark kraft", och satte igång med det alla vet behövs - upprustning av demokratin inom FN och övriga globala instutioner, till exempel Världsbanken och IMF (eller ersättning av dem med mer demokratiska instutitioner), samt en rättvis handelspolitik i världen, i stället för det fulspel som obemärkt fortsätter att dra mycket mer pengar från fattiga nationer än de får i bistånd. (Rekommenderad läsning: Josef Stiglitz, Making Globalization Work. )

Det är sånt vi svenskar har gjort förut, med Dag Hammarskjöld, och borde vara stolta över - och göra igen. Det är också smart. Vi har mycket mer att vinna på att vara en liten nation i en rättvis värld än att vara en liten avsides del av en stormakt i en orättvis.