Jaha, upp på FRA-barrikanden igen...

Jag har en god vän som är superdatortekniker. Han en av de mest kompetenta människor jag känner och jag avundas honom hans eftertänksamma och balanserade sätt att koka ner ett långt och avancerat resonemang i några få meningar som får med alltihop.

Han har engagerat sig långvarigt och uthålligt i FRA-debatten, och för länge sen efterfrågat en detalj som varit fullständigt ofullständigt beskriven i regeringens olika försök till FRA-lagar. "Detaljen" gäller hur finkornig avlyssningen ska vara - hur mycket trafik som ska kunna sökas igenom automatiskt för att hitta mönster. Detta är förstås väldigt viktigt, för att man inte ska ha möjligheterna att filtrera igenom stora delar av svenska folkets trafik på köpet bara för att man fått ett domstolsutslag på att man får lyssna på en enda människa.

Samtidigt vill förstås FRA ha ett så smidigt system som möjligt, och smidigast blir det naturligtvis om de har möjligheter att med några få knapptryck ögonblickligen kan dra igång en ny avlyssning mot vem-man-nu-vill efter ett domstolsutslag utan att några fysiska kablar och externa filtreringsutrustningar ska behöva kopplas in hos operatören. Och så smidigt kan det bara bli om har tekniken för att lyssna på så mycket som möjligt ständigt fysiskt inkopplad.

Vilket är just vad vi informationstekniker vill undvika, eftersom vi har inbyggt i ryggmärgen att se kreativt på information och vad man kan göra med den, och därmed ser alldeles för många möjligheter att osynligt gå runt reglerna och missbruka ett sånt system.

Egentligen är det ytterst ironiskt att vi sen sjuttiotalet, när datorer började dyka upp på bred front i administrationen, har en datainspektion som hindrar myndigheter från att upprätta och samköra databaser utan goda och välbelagda anledningar - samtidigt som hela Internet inte är nåt annat än en gigantisk distribuerad databas, och att vi med ett ständigt inkopplat FRA-system får alla de tekniska möjligheterna att samköra och söka efter hjärtans lust.

Och enda anledningen till att Datainspektionen inte säger stopp och belägg är att datat inte ständigt finns samlas hos en myndighet, utan finns live, därute hos medborgarna. De verkar inte fatta att det är precis samma sak, om man har de tekniska sökmöjligheterna.

Sedär en skillnad mellan mig och min vän - han hade aldrig snurrat iväg i såna utvikningar. ;)
Tillbaka till ämnet - hur finkornig ska avlyssningen göras.

I lagen har man använt den nyuppfunna generella termen "signalbärare", nåt som fått oss tekniker att gå i taket av frustration - vi gillar när man använder redan existerande tekniska termer så att man kan veta exakt vad man talar om. Ska man uppfinna egna, för att de är mer generella och påstått "teknikneutrala", får man för tusan tala om exakt vad de motsvarar i existerande teknik.

Att införa osäkerhet och därmed finta sig ut ur den akuta situationen tills opinionen lugnat sig är ett synnerligen ovetenskapligt och oärligt sätt att ta sig fram på. På engelska kallas det "FUD campain" - att försöka vinna genom att sprida "fear, uncertainty and doubt" och tekniker och vetenskapsmän hatar sånt hjärtligt.

Det går helt klart in i de debattekniker som Barack Obama vist nog slängt i soptunnan i sitt försök att få en vettigare politisk debatt. Och i nätdebatter ingår det i "netiquette" att ge tusan i sånt fulspel utan i stället hålla en saklig ton och redovisa länkar till sina källor. Visst, det finns gott om folk på nätet som bryter mot detta, men de blir mestadels tillrättavisade och inte lyssnade på.

Nu, tre kvartal efter att debatten stod som hetast, har man på uppmaning av Lagrådet äntligen specificerat termen "signalbärare", som är den minsta enhet som ska kunna avlyssnas - och det visar sig att det är en väldigt stor enhet. Det handlar otvivelaktigt fortfarande om massavlyssning.

Så, själv blir jag inte ett smack förvånad. Det här var bara att vänta sig, såna här ideologiska frontalkollisioner tar många år att lösa. Nu är det bara att masa sig upp på barrikaden igen, och föra liv på bloggar och i alla media man kan. Och skicka en integritetskämpe till Bryssel. Det finns såna från många partier, men vill man vara säker kan man kolla Piratpartiets EU-program. Kanske upptäcker man att de är långtifrån så rabiata och oborstade som de framställts som.

Munvatten mot dålig EU-lukt?

Idag hittade jag en rolig liten referens till ett dokument som läckt från EU-korridorerna:
"Vademecum on Access to Documents"

Det är en liten fickmanual för hur EU-anställda under handelsdirektoratet ska hålla sin konversation med särskilt lobbyister för stora företag fri från saker som ideella organisationer skulle tycka var smaskens om de begärde ut dokumenten - vilket de kan enligt "Access to Document requests under EU regulation 1049/2001", EU:s motsvarighet till offentlighetsprincip.

Vademecum betyder vid närmare eftertanke "gå med mig", alltså nåt man alltid ska ha med sig, så det förklarar förstås titeln. Men det blir ju ganska lustigt om man, som jag, tolkade det som ett försök att parfymera konversationen så att den stinker mindre - för att dölja att det fortfarande är nåt ruttet i botten.

Seghetsbidragande anledningar?

Det snackas mycket och engagerat just nu om regeringens krisagerande jämfört med resten av världens - är det rätt att satsa mindre nu för att kunna satsa mer senare, eller ska man "go all in" direkt? Räcker det? Räcker det inte?

Ett av mina favorittrick är att just när debatten är som mest upphetsad, titta helt i den ANDRA riktningen, bort från allas fokus, för att se om nån möjligen försöker smyga förbi nåt där utan att nån ser. (Amatörtrollkarlar brukar hata en för den reflexen.)

Och i andra riktningen från den här debatten hittade jag följande små möjliga bidragande anledningar för att regeringen att sega med att vidta expansiva åtgärder, rent utöver det de säger (och säkert också tror på):

1) Never let a crisis go to waste, säger Obamas kampanjstrateg David Axelrod, och det tror jag att de Nya Moderaterna inte är sena att ta till sig. Marknadsideologoin säger att i lågkonjunktur ska det olönsamma dödköttet rensas ut, för att kunna ombildas till nåt som lönar sig bättre. Från höger ser det alltid ut som att samhällets mesta dödkött sitter samlat i en stor klump i offentlig sektor - så varför pytsa ut pengar nu, innan krisen gått så långt att Marknadens Osynliga Och Oerhört Praktiska Hand hinner pressa ut så många anställda ur offentlig sektor som möjligt? Som sen kan ersättas med förträffliga, lönsamma privata aktörer när krisen väl är över. Det är ju så det ska funka, ur den synvinkeln. Att träda in för att skydda just offentlig sektor från att nås av markandens krafter vore ju faktiskt rent naturvidrigt för en marknadsliberal.

2) Rent valstrategiskt - pengar spenderade nära valet är alltid effektivare valfläsk, så varför bränna pengarna redan nu? Om det skulle bli så illa att de ändå måste brännas kan man ju se till att få största möjliga valmässiga effekt för dem.

Jag vet inte i hur stor utsträckning de bidrar, de här punkterna, men jag tror inte de är helt overksamma. Och att det kan vara nyttigt att i alla fall ha dem i sin verktygsarsenal för att analysera vad som sägs i debatten.

Obama - where can we get one of those?

Det är ju helt makalöst. Varje gång jag ser karln gör han allting rätt. Han är helt enkelt en stor man, i kraft av dels sin kapacitet och dels sin respektfulla mänsklighet, medan det känns som våra svenska politiker krymper till små pyttefigurer med allt sitt enögda käbbel. Tao-te-ching i verkligheten - den ledare som inte blåser upp sig utan sänker sig själv till folkets nivå, kommer folket att höja till skyarna.

Titta på den här presskonferensen inför G20-mötet, tillsammans med Gordon Brown, till exempel.

På hur han får en fråga rakt i ansiktet om det inte är Amerika som ställt till med finanskrisen - och desarmerar den genom att dels medge att många av de institutioner som varit inblandade har varit amerikanska, dels att man världen över lite väl lättvindigt följt USA i spåren, och till sist att det viktiga inte är att fördela skulden, utan vad man nu gör för att rätta till det hela - och där har Amerika verkligen varit i framkant hela vägen.

Med en svepande judo-rörelse har han erkänt journalistens synpunkt, och fått fram sin egen, alla har ansiktet kvar, och frågan har blivit uttömmande besvarad. Briljant.

Och på hur han beskriver att världen inte längre kan lita på USA som "motorn" - vi måste alla vara motorer för att den globala balansen ska funka. Det är stort att höra, och jag hoppas att vi fattar det härhemma. Mycket av våra låsningar kommer sig av att vi inte tror att vi kan skapa något på egen hand, att vi inte tar vara på våra resurser och idéer, utan i stället satsar på att göra det som görs i USA fast bättre och billigare. Vi måste börja känna igen en bra idé när vi ser den härhemma och våga satsa på den - och nej, högern, det kommer inte att börja hända bara för att vi tar bort skyddsnäten. Det handlar mer om hur vi ser oss i världen och vad vi tror kan vara möjligt här än om nånting annat. Till exempel handlar det mer om er ofta upprepade fördom om det sosseskadade folket, och hur självuppfyllande den blir.

Men tillbaka till ämnet - var hittar vi en sån härhemma? Det vore just en sån som skulle kunna tala om för oss vilka möjligheter vi egentligen har, så att vi verkligen förstod det. Har ni sett nån blir jag glad om ni kommenterade.

Vårtecken - ofokus och grannlåt

Nu börjar det bli vår. Fåglarna och grannarna tävlar om vem som hyllar den intensivast, de förra med sång och de andra med eurodisco. Jag antar att det är samma energiska livsglädje de uttrycker.

Själv har jag drabbats av det stensäkra vårtecknet dåligt fokus. Myror i tankarna, som lätt flyr iväg till nåt helt annat än det man skulle. Det leder ibland till att man plötsligt finner sig själv svarande på ett bra inlägg på nätet sen en timme tillbaka, i stället för att jobba.

Nå, när nu olyckan varit framme måste jag ju få återanvända min egen text till att fylla på min blogg, i alla fall. Det jag svarade på var en suverän text av Magnus Ljungkvist som dissekerar mediadrevet och dess förutsägbarhet.

Magnus,

suverän artikel. Jag har alltid fått en dålig smak i munnen av drev, hur illa jag än tyckt om offret.

Du har här blottlagt mycket av mekanismerna bakom hur drevet blir självgående, men jag skulle vilja addera en liten tanke jag haft om den grundläggande psykologiska drivkraften som gör "svekavslöjanden" får sånt genomslag.

I en parlamentarisk demokrati styr folket genom att utse ombud. Dessa ombud känner man sällan personligen, man är tvungen att lita på den bild de själva ger, även om man numera vet att den ofta är skapad av skickligt PR-folk för att se bra ut. Därför är man aldrig säker på att man inte bara blir lurad, och reagerar blixtsnabbt på varje indikation att det kan vara så.

Med en allt snabbare och mentalt krävande värld finns också mindre och mindre tid för enskilda medborgare att hålla reda på vad ens parlamentariker har för sig, samtidigt som vi vet att det är vårt ansvar. Alltså blir det viktigt att så fort vi får fokus på att nåt inte stämmer, måste personen BORT så fort som möjligt. Vi litar inte på att minnet finns kvar till nästa val - möjligtvis vårt eget, men knappas "folks" minne - folkets eget folkförakt är inte mindre än politikernas.

Jag har länge önskat mig en lösning på den här saken - ett enda ställe, där man lagrar information om varje svensk parlamentariker. Vad vederbörande har gjort, tal hon hållit, förslag hon drivit, hur hon röstat, länkar till pressklipp och blogginlägg.

Om vi visste att det inför varje val fanns ett ställe att gå till och bli påmind om allt sånt här innan vi lägger vår röst, tror jag att vi skulle ha lättare att släppa pitbullbettet som uppstår när drevet går, och överlåta åt de demokratiska processerna att rensa ut det som rensas skall i stället för att hemfalla åt ögonblicklig utmobbning.

Kommer eventuellt den nya sajt som du nämner i din presentation att göra nåt sånt här? Jag hoppas.

Att räta upp världen med Avaaz.org som hävstång

Det har hittills aldrig slagit fel. När Avaaz.org kontaktar mig och ber om en namnunderskrift, då är det:

a) ett bra syfte

b) en perfekt tidpunkt att leverera mitt namn och miljoner andra till dit de faktiskt verkligen gör nytta - till exempel i näven på en tysk miljöminister att vifta med under ett G8-möte

c) väluttryckt, välunderbyggt, fullt med känsla men fritt från slagord och fullt av respekt, och med vederbörliga referenser i form av länkar.

Jag känner mig helt enkelt som en webanvändare ska - som en VD som får en perfekt executive summary av sin perfekta sekreterare, bara att ögna igenom, humma gillande, och skriva under.

Den här gången gällde det att delta virtuellt med sitt namn i en marsch med gröna hattar inför G20-mötet i London, för att propagera för ett globalt räddningspaket, ett slags globalt grönt new deal. Det handlar om att få fart på hela världen genom att vi som samlat på oss av den största delen av rikedomarna av globaliseringen går samman och sponsrar grön utveckling av de som drabbas hårdare än oss både av finans- och klimatkris - och på så sätt får fart på världen igen.

Helrätt, anti-protektionistiskt och därmed ett sätt att fortsätta med frihandel fast äntligen börja se till att alla får skälig del av vinsterna, och framför allt Keynes ideer om att få fart på samhället genom att ge folk pengar att handla för, fast nu översatt till en världsskala där pengarna inte har nåt utomlands att läcka. Och förespråkat av en nobelpristagare i ekonomi. Men nu pratar jag för mycket; läs själva!

Learning by ruling

Det är med drivkraftiga regeringar som med småungar, verkar det - man kan förklara hur många gånger som helst att det de prompt vill pröva inte kommer att funka och att det dessutom kommer att göra ont, men de lär sig sällan förrän gallskriket är ett faktum. Vad gäller ungar är det väl positivt att människan är så beskaffad, det leder ju till att man ständigt testar gamla inrökta halvsanningar på nytt, och själv får en känsla för hur det funkar. Men skillnaden mellan regeringar och småungar att det sällan är på regeringen själv det gör ont.

Det ska faktiskt sägas till alliansregeringens fördel att även om de inte lyssnar innan de följt sin ideologiska bana till smärtgränsen verkar de faktiskt i rätt stor utsträckning göra det efteråt, när kurvorna pekar neråt. De har tagit den här posten för att de verkligen TROR på kapitalet som nåt annat än girigt och kortsiktigt, om man bara ger det chansen och pekar in de ekonomiska incitamenten på rätt håll.

Men när man då satt sitt goda namn i pant som garant för detta är det klart att det gör ont när man inser att det inte var så enkelt. När kapitalet inte nöjer sig med nåt mindre än monopol och statsstöd för att sätta sig i rörelse - typiskt vad som händer när pengaskyfflande för pengaskyfflandets egen skull blivit alldeles för starkt, på bekostnad av att driva företag för att man verkligen vill åstadkomma något bra utöver bra balansräkningar. Den sista sortens företagande finns förvisso, men den tenderar att bli utsvulten och sedd med misstro av pengaskyfflarna. Hur ska man som verksamhetsagnostisk placerare kunna lita på någon som inte brinner främst för att tjäna pengar?

De nya moderaternas pressekreterare Per Schlingmann har nyss upptäckt detta. Här har han ställt sina avsevärda färdigheter i PR och kommunikation till förfogande, och så visar det sig att det näringsliv han kämpat för att öppna upp chanser för inte alls är så solidariskt genomhyggligt och vist som han trodde. Tacka fan för att han blir arg, det skulle jag också bli. Därför avlossar han nu en drapa som jag väntat länge på.

De här tongågnarna trodde jag ärligt talat aldrig jag skulle få höra från en centralt placerad moderat - han erkänner till och med att det måste finnas en koppling mellan utvecklingen av svenska direktörslöner och svensk arbetsmarknad, inte bara mellan direktörslöner i resten av världen, och att den inte funnits under lång tid. Om man formulerar om det på ett annat sätt klagar han alltså över att klyftorna i Sverige har ökat, och erkänner att det överhuvudtaget finns något sådant som en för hög lön. Nyliberaler torde svimma av högt blodtryck.

Så kan det gå när man själv får ta över rodret och de egna teorierna och fördomarna synas - samtidigt som hela världen slutligen tröttnat på det nyliberala experimentet i och med att det kom en kris i stället för den belöning man väntat på för att man låtit högdjuren få roffa åt sig mer och mer.

De nya moderaternas kännetecken har ju varit att fördela Ansvar, men ända tills nu har ansvaret helt hamnat på arbetstagarsidan - arbetsgivarna har förutsatts vara kloka och goda och rationella. Det har nu visat sig leda till besvikelse efter besvikelse, och därför är det förbannat välgörande att höra rakt ut att även arbetsgivarsidan anses ha ett ansvar. Kanske är det Obama som inspirerat i att erkänna att det finns fula företeelser även på den egna sidan som behöver kritiseras.

Frågan är dock om det stannar vid prat, eller om det kan bli dags för incitament även på den sidan. Då kommer det att bli väldigt tätt i mitten, med allians och sossar i princip stående på varandras fötter, fast förstås fortfarande lutande ut så långt åt höger respektive vänster som möjligt med munnen och budskapet - så att ingen ska förstå att praktiken numera i princip är densamma.

Fast på andra sidan finns förstås insikten kvar att om man piskar kapitalet för mycket kommer det att försvinna nån annanstans i denna nyflyktiga värld - och att det är dags för ett alternativ.

Eftersom det bara är vänsterpartiet som verkar både acceptera och föredra alternativet att köra saker i offentlig regi när kapitalet vägrar, ser jag för mig nån slags framtid med samfinansiering från det offentliga och det privata av alla de där tjänsterna som inte är så "heta" just nu att de kokar av sig själva. En "bounty" från samhället för den som vågar kicka igång nåt som behövs - i stället för att man ska vara tvungna att flörta ett svårflörtat och kortsiktigt kapital. För utan alternativ kommer kapitalet aldrig att vara tvunget att ändra sig.

Parallellt med detta måste man förstås också prioritera upp det internationella arbetet med att att räta upp världen så att orättvisorna och vinstchanserna inte är så förbålt olika överallt. Då kommer det att bli mera lockande att stanna hemma och jobba i en kultur och ett affärsklimat man känner till.