Prata om det

Det bästa initiativ jag sett på nätet på flera år: prata om det. En oväntad spinoff från diskussionen runt Julian Assanges våldtäktsmål, där det märktes att det behövdes en mer nyanserad diskussion om olika grader av sexuellt tjat/tvång/våld, för att kontra det svartvita tänkandet som säger att man antingen är helsjysst och aldrig har gjort nåt fel, eller våldtäktsman/kvinna som bör hanteras med förakt och tas avstånd från. Så enkelt är inget i livet, och förstås inte heller det här. Ibland gör alla fel, om inte annat som en del i processen att lära sig göra rätt.

Det började med att folk skrev sina erarenheter med twittertaggen #prataomdet, och några få dygn senare startades hemsidan. Det här är nätet använt som vår tids interaktiva folkbildning. Bra gjort!

Vad har jag att prata om, då? Inte mycket; jag har levt ett typiskt 'snäll kille'-liv, och oftast varit stenhård mot mig själv för att inte riskera att såra någon (och även, har jag förstått med åren, för att såra mig själv).

Men visst finns det saker. Saker som bidragit till att förstärka min identitet som den 'snälla killen' genom att jag ångrat dem.

Första gången jag hånglade med en tjej gjorde jag det ' by surprise', som Assanges advokat sa. Som 14-åring i en mörk scoutstuga i Rödeby där vi låg och skulle sova. Jag var så fruktansvärt blyg (när det gällde allt som inte hade med humor att göra) att jag inte vågade närma mig på nåt annat sätt. Jag fick ingen vidare respons och hon verkade inte glad när jag ringde henne efteråt - men heller inte så öppet sur att jag fattade att jag borde be om ursäkt. Hon bara undrade vem jag hade fått telefonnumret från. Det här är ett minne som dyker upp emellanåt och som jag aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera, hur illa det varit. Prataomdet har gett mig en hint, kan vi väl säga.

När jag blev sjutton tyckte jag liksom att det var dags att pröva det där med sex. Jag blev ihop med en tjej jag tyckte var söt och trevlig, och när man är ihop ska man ju säga att man älskar varandra, eller hur? I alla fall om man är en snäll kille och inte som dom där som 'bara vill ha sex'. (i alla fall då, på sent åttiotal). Så det sa jag och hoppades att det skulle bli sant.

I tre månader fortsatte jag hoppas, alltmedan vi hade det trevligt, och sex emellanåt. Men mörkret växte mer och mer inom mig, och till slut exploderade jag. Jag var helt förtvivlad över att jag visst hade ljugit, och satte ord på mina värsta farhågor - att jag hade medvetet ljugit hela tiden bara för att få henne i säng.

Hade jag lugnat mig lite hade jag kanske förstått att det inte var så - jag tyckte om henne och jag hade verkligen haft trevligt med henne. Jag hade väl i alla fall varit lite förälskad. Men nej, allt var svartvitt. Jag piskade mig själv med ord,  och gjorde henne onödigt illa på köpet.

Jag bad om ursäkt den här gången, och fick den efter ett halvår. Mot att jag lovade att aldrig mera säga att jag älskade någon om jag inte var säker.

Det löftet fick mig att svänga över till den säkra sidan och stanna där i tio års tid. (Nå, med ett par mindre försök som jag nu i efterhand är nöjd med, framför allt som vi fortfarande är vänner.)

Svartvitt? Jajjemän! Och när jag nästa gång sa det hade jag byggt upp ett sånt komplex kring att jag tydligen inte kunde älska, att jag helt gick mot skyarna av lättnad, tappade huvudet och kom ner som en pannkaka. Men det är en annan historia. 

I korthet kan man nog dra slutsatsen att jag varit tvungen att lära mig manövrera i 'kanskelandet' - där man måste vistas innan man vet hur det blir - och det har jag varit livrädd för och känt att jag måste göra nåt drastiskt för att komma ur det, på det ena hållet eller andra. Jag har känt att det funnits saker som det legat på mig att ta initiativ till, men inte vetat hur, och inte heller kunnat ta det lugnt nog att experimentera säkert. Och trial-and-error med full insats gör alltid ont innan man lär sig, på en själv och på ens experimentpartner.

Jag har också guffat och ylat över könsmaktsordningen som förutom allt annat dumt också gör att tjejer aldrig vänjer sig vid att ta initiativ. Jag har nog inte haft helt fel - men jag har också ibland fallit offer för de där små fenomenen som att inte räkna inviter som kommer från oönskade håll, och att överhuvudtaget inte märka saker som är mer subtila än ett baseballträ i skallen. ;)

(En hakdroppare för några år sen, när jag träffade en tjej från Mörrum i min ungefärliga ålder som jag faktiskt aldrig träffat förut: 'jaha, du är den Martin Björnsson - några av mina kompisar var dökära i dig på högstadiet!' VadFAN, här får man höra, trettio år efteråt! ;)

    

Facebook som åsiktsbrytare - bra men sämre när det verkligen gäller

Även om många använder internets otroliga möjligheter att skapa en större bredd i sina nyhets- och debattkällor finns det också en stark tendens att göra tvärtom - hitta en liten klick av människor som tycker precis som man själv gör, och bygga en egen liten subkultur av dels expertis och dels outmanade fördomar. Expertisen gör att man kan sucka över de andra, de som inte vet så mycket, och därmed finns heller ingen motivation att ifrågasätta sina egna fördomar.

Kanske den starkaste av poängerna med vänskapsbaserade sociala media som facebook är att den har potential att motverka det här en del. Även om ett urval av ens vänner och bekanta sällan är representativt för hela befolkningen finns det i alla fall större chans att nån där har en avvikande åsikt än i ett forum för ett gemensamt intresse. Och det är troligare att man lyssnar på nåt man annars skulle sorterat bort om det kommer från nån man känner och respekterar.

Twittertypen av media är nånting mittemellan - det har inte inkröktheten i ett dedicerat forum, men å andra sidan väljer man sina inputs mest efter ett intresse man redan har, så de blir lätt mer förstärkande än utmanande om man inte passar sig.

Jag har just givit upp mitt försök att utnyttja facebook fullt ut som utmanande kraft genom att direktkoppla mitt twitterkonto dit. Det var intressant och väldigt givande när jag hade ork för att ta följddiskussionerna på allvar, till den punkt när man känner att alla inblandade inklusive jag själv lär mig nåt nytt.

Nu har jag dessvärre inte orkmarginaler över för varje potentiell sån efterdiskussion, och antalet behövliga diskussioner har också blivit fler - de senaste veckornas aktualiserande av yttrandefrihet, våldtäktslagstiftning, terrorism, övervakning och militärinsatser - alla viktiga ämnen som man inte kan slarva med utan att riskera att förlora en respekt man inte vill förlora - har helt enkelt blivit övermäktigt. Så just vid ett tillfälle när facebooks överbryggande skulle behövas som bäst, just då blir det oanvändbart för att det tar för mycket tid och kraft för att inte slita på ens sociala relationer.

Det är sorgligt.

Så jag skär tänder, installerar selective tweets, och börjar välja mina bataljer i stället.

Och känner lite grann att i slutändan kommer det att vara lika bra att införa direktdemokrati - vi har redan på oss som medborgare att hålla oss uppdaterade i aktuella frågor,debattera dem, och hålla efter våra folkvalda, så då kan vi kanske nästa lika gärna rösta direkt. Det är bara en sporadisk känsla, dock.

USA efter nio år av krig

Jaha. Världen står chockad över amerikanska senatorers krav på terroriststämpling av de obekväma sanningsförmedlarna Wikileaks och på lönnmördandet av frontfiguren Julian Assange.

Det var precis det här jag varnade för när jag argumenterade med näbbar och klor mot ett krig i Irak. Jag framhöll att krig oundgängligen ger "collateral damage", inte bara i det fjärran landet där man krigar, utan också på en själv och ens resonerande. I krig är det ytterst svårt att se nåt annat än svartvitt, och då faller de som tillfogar en nåt man upplever som en skada direkt i den svarta kategorin - även om det de säger är sant, de inte bryter några lagar och det de sysslar med är klockrent sånt som yttrandefrihetslagstiftning är till för att skydda.

Och att öppet påstå att en demokratisk nation borde lönnmörda nån alls - det var bara inte görbart innan kriget. Vi har fått lära oss att successivt acceptera amerikanska "hit squads" och drönarattacker. Först på militära fiender, sen på terrorister via tanken om "assymetrisk krigföring". Och simsalabim har man via ett antal logiska glidningar kommit fram till den helt hårresande tanken att det vore OK att lönnmörda nån som inte går att beskriva som nåt annat än en journalist. Vars enda brott det är att föra fram pinsamma sanningar om en själv.

I själva verket anser jag att risken för sån glidning är ett starkt argument för att INTE ha svensk trupp utomlands i annat än fredsbevarande uppdrag under ren FN-flagg - vi gör oss så mycket bättre som den som står utanför och därmed kan hålla huvudet kallt nog och våra händer tillräckligt rena för att medla, en livsviktig och ärofull syssla. Vissa kallar det naivitet och feghet. Dessa hade förmodligen varit bland de som rasade över vilken pinsam katastrof det var när Sverige gjorde det enligt mig mest hedervärda och modiga i hela vår historia: lät Norge gå sin egen väg utan blodsspillan.



Vad jag däremot står chockad över är hur de var för sig eldfängda ämnena "yttrandefrihet" och "våldtäktslagstiftning" tillsammans bildat en formidabel tvåkomponentsbomb. Om amerikanska intressen ligger bakom att våldtäktsfallet mot Assange återupptogs måste jag säga att jag beundrar dem - i så fall lyckades de med den perfekta avledningsmanövern genom att knuffa in folks tankar i minfältet våldtäktslagstiftning, där de sedan kan ägna massor med tid åt att debattera det i stället för yttrandefrihetsproblemet. Det är till och med sen länge behövligt med en rejäl och grundlig sån debatt, det är det som gör det så genialiskt som avledningsmanöver. Det var nära att jag själv la så mycket tankeverksamhet på den diskussionen att jag glömde bort att skriva det här inlägget.

Den förmodligen sista efter-valet-analysen

Jag skulle väl skrivit en efter-valet-analys som alla andra för länge sen, men det blev en lång eftervalsapati i stället. Det krävdes Ronny Eriksson och Euskefeurat för att bota mig - välformulerad satir är ofta det enda botemedlet när allt verkar gå åt fel håll.

Melodi: Ale Brider (en klezmerklassiker)

Nu så är det moderater, oj oj, moderater
och så SVERIGEDEMOKRATER, oj oj oj!
Förr skulle man va solidarisk, oj oj, solidarisk
nu är det solid och arisk, oj oj oj!

Sålunda botad kunde jag plita ner några små tankespån.

Mona Sahlins analys är att "det pratades för mycket fördelningspolitik". Det tror jag inte på. Jag håller snarare med Henrik Larsson här - svenska folket har inte plötsligt fått nåt emot höga skatter om de bara går till vård-skola-omsorg. Däremot är den nuvarande socialdemokratiska ledningen för belastad för att snacka om sånt. De ses som - och agerar som, om man kollar på deras budgetförslag! - falska ormar som hela tiden gör ettriga retoriska oppositionsinlägg om fördelningspolitik, men inte står för den i praktiken. Och svenska folket är inte längre naivt nog att gå på sånt, utan blir asförbannade på den som FORTFARANDE försöker lura dem att "alla ska med". DET är problemet.

De är inte heller trovärdiga i kritiken mot Sverigedemokraterna. För detta krävs att man verkligen är internationalist och kan sätta in invandringen i ett större sammanhang där allas våra problem på den här planeten är gemensamma. Att det inte är hållbart i längden att bara stänga folk ute - varken utanför eller innanför barrikaden.

Det enda som kan mota nationalism är alltså att aktivt och publikt lyfta frågor om internationell rättvisa, demokratiserandet av internationella institutioner som FN, Världsbanken och IMF, och sluta med att spela med i västvärldens maktspel för att gynna oss själva och behålla vår plats som världens aristokrater - främst i EU:s frihandelsförhandlingar, där vi fortfarande fular oss maximalt i kraft av Europas gemensamma storlek och ekonomiska makt.

I dessa slutna rum skaffar vi oss mycket mer än alla de pengar som vi eventuellt lägger ut på invandring och definitivt lägger ut på gränskontroll, militära operationer i Somalia och Afghanistan, och bistånd - varav alla har otrevliga bieffekter av olika allvarsgrad. Det måste stå klart att det är här balanspunkten finns, och det är den vi måste rucka på för att flytta världen i en riktning där alla får en deal man kan leva med.

Vänstern måste ta ansvar för att skapa en trovärdig vision om en sådan värld, vår del i den och vår väg dit - och även våga erkänna och diskutera nackdelarna för oss, men väga upp dem mot fördelarna. Sånt riktigt ansvarstagande, som tänker bredare och vidare än motparten, slår alltid den som bara står och upprepar "vi tar ansvar!", om man kan motivera det rätt. För allt annat är bara att åtgärda symptomen kortsiktigt och bygga upp mot en slutgiltig explosion, och det vet vi egentligen.

Men för detta krävs att vi slutar med vår EU-baserade flört med makt och storlek (Bildtdoktrinen, kan man kalla den), och återfinner vår roll som en liten nation som slåss på gräsrotsvis med sanningen som vapen. (Dock är det klart att det måste göras på ett mer insatt och ödmjukt och mindre plakatpolitiskt sätt än såhär.)

Nu tänker jag avsluta med en god internationell-solidaritets-nyhet och bra tips: Hemköp säljer numera gott rättvisemärkt Arvid Nordkvist-kaffe för 33 kronor. På tiden att nån leverantör börjar sänka sina fairtrade-marginaler och priskriga med rättvisemärktkaffet. Stödköp!

Uppdatering om The Spirit Level - jämlikhet verkar fungera

Nu under semestern har jag äntligen hunnit läsa lite i The Spirit Level, som jag skrev om tidigare och fick mothugg om i kommentarerna.

Vad jag kan se är mycket av mothugget obefogat och redan bemött i boken - Wilkinson & Picket har inte valt uppdelningarna i percentiler för att det visar deras teori, att stora inkomstklyftor korrelerar med stora och dyra problem (social orörlighet, dålig fysisk och psykisk hälsa, etc i rika länder), utan för att det är de uppdelningar som OECD gör. Och skillnaden blir liten om man väljer andra percentiler.

De är också mycket noga med att ifrågasätta sina egna fynd, och för att verifiera resultaten har de inte bara gjort en undersökning av olika länder, utan även mellan stater i USA - och där fått samma resultat. Elegant, om ni frågar mig. Man kan också läsa Richard Wilkinsons bemötande av kritiken från Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv, här.

En annan vinkel på kritiken är att man inte vet om det är just ojämlikheten i sig som ger problemen, utan kanske en dold tredje faktor som ger båda. Det är mycket möjligt, men ingenjören i mig säger såhär:

"OK, man vill försöka göra nåt som ingen annan tydligen lyckats göra tidigare, nämligen förena stora klyftor med små problem. Visst, helt OK - men man måste då erkänna att det uppenbarligen är svårt, och man måste vara innovativ och upptäcka exakt VAD det är som gör det svårt, och införa nån slags nyskapande motåtgärder för att komma runt det. Därutöver måste man införa sensorer vid strategiska mätpunkter och kontinuerligt kolla så ATT man inte håller på att falla i samma träsk som alla andra - låt oss kalla det att bli offer för Wilkinson&Picket-effekten."

Jag ser inte att någon av de som förespråkar en politik med ökande klyftor i Sverige har gjort detta. Såna sociala ingenjörer kan man enligt mig helt enkelt inte ge fortsatt förtroende. Även om man inte gillar alternativen.

IT - en outnyttjad game changer inom politiken

"IT-politik" har hittills betytt nåt i stil med att bygga bredband, eller möjligen att prata i det oändliga om en 24-timmarsmyndighet. Eller nuförtiden i ökande grad att säkra upphovsrätt och jaga fildelare. :P

Det är synd. IT har potential att betyda nåt så mycket mer. Det skulle kunna vara en game changer, som de säger på amerikanska, nåt som vränger politiken helt ut och in och tar oss förbi gamla knutar som folk legat i bittra skyttegravar om så länge man kan minnas.

Varför? Jo, av den enkla anledningen att vad folk egentligen vet, och vad folk tänker på i en valsituation, är helt olika saker. Och med väl applicerad informationsteknik kan man motverka detta, genom att ge dem verktyg att själva hitta precis rätt information precis när de behöver den.

Det här påverkar en annan "underförstådd" mekanism - marknaden. En marknad uppstår, tvärt emot nyliberalers snäva ekonomiska fokus, så fort det finns en valmöjlighet. Det behöver inte finnas en penningtransaktion, det kan vara nåt annat man investerar - till exempel förtroende, tid, hjärnkapacitet. Eller sin röst, i en demokratisk valsituation.

Nåt som marknadsteoretiker är överens om är att marknader kräver perfekt kundinformation för att fungera bra. Det har dock hittills inte hindrat särskilt många från att med klockartro kräva marknader och konkurrens, och sen inte ta ansvar för att se till att informationen ska bli bra så att det verkligen funkar.

Jag tänker lista några typer av marknader och hur de kunde förbättras till oigenkännlighet med smarta, och relativt väldigt billiga, IT-system.

1) Vår vanliga marknad för nya och begagnade prylar och tjänster - här händer det mycket, och siter som prisjakt.nu, blocket, tradera ser till att vi fått ett "pluginsystem" där säljarna inte behöver vara stora och kända för att få en vara såld. Om en liten aktör säljer varan billigare än alla andra, kommer denne att poppa upp till toppen och börja sälja från dag 1. Tidigare har de små ofta hunnit dö av innan folk hunnit fatta att de fanns, utom de få som haft turen att hitta riskkapital för att betala en svindyr reklamkampanj. Vilket i sin tur lett till att de fått avstå en stor bit av sitt företag, och kanske mycket av kontrollen, till riskkapitalisterna - för så jobbar de.

Alltså - med väl fungerande IT-system för kundinformation sänks inträdeskraven till marknaden, vilket ger fler och mer oberoende aktörer och därmed bättre fungerande konkurrens. Inga överraskningar här. För politikens gäller det bara att hålla ett öga på utvecklingen, undanröja hinder och hjälpa till att knuffa för att utöka så att alla sektorer blir jämförbara. Till exempel genom momslättnader och riskkapital för alla som vill starta en jämförelsesite inom en sektor där ingen finns, kombinerat med en lista på såna sektorer så man kan få ideer för sin startup.

Obamaadministrationen förstår det här, de har precis lanserat sin jämförelsesite för sjukvård i USA. Med presidenten som som själv visar en demo av systemet - bättre kan nog vikten av det här inte understrykas.

2) Arbetsmarknad. Ända sen vi på åttiotalet skaffade oss massarbetslöshet genom att överge full sysselsättning som mål till förmån för inflationsbekämpning har arbetsmarknaden varit en köparens (arbetsgivarens) marknad i stället för en säljarens, åtminstone för "massyrken". Det innebär att makten skiftats - arbetsgivaren har inte längre nåt stenhårt incitament att tävla om den bästa arbetskraften genom bäst villkor, eftersom det finns spannvis att välja bland - åtminstone i arbetsmarknadens nedre del.

För att göra det incitamentet i alla fall något tydligare igen kan man förbättra infon till arbetssäljarna. Låt säga att alla arbetsgivare måste genomföra årliga anonyma medarbetarenkäter, och resultatet av dessa publiceras direkt på företagets hemsida, samt på en rankningslista för den sortens arbetsplatser över landet, och jämfört med alla arbetsplatser i regionen.

Det ska helt enkelt synas utåt var det är bra och dåligt att jobba. Det ökar rörligheten genom att man kan se att saker är bättre nån annanstans, och gör det möjligt att se skillnader och benchmarka (fint ord för "sno idéer från" ;) de som lyckas bra, så att bra praktik kan sprida sig till andra. Och det gör det möjligt att se när en hel branch är rutten och behöver specialfokus och kanske lagstiftning. Det ger helt enkelt mer insyn i problemen.

Till exempel skulle det här vara ett intelligent sätt att ta sig vidare i den infekterade RUT-konflikten. När den ena sidan bara ser stolta fria småföretagsanställda, och den andra sidan bara bittra förtryckta proletärer, skulle det vara intelligent att skaffa sig en fortlöpande uppföljning av hur det egentligen upplevs för de inblandade. Så skulle Obama tänka.

Och likadant med den eviga striden mellan verksamheter i offentlig och privat regi. I stället för att tro blint på att antingen den ena eller den andra är bra arbetsgivare, kräv att det blir möjligt att se vilka arbetsplatser som är bra och dåliga, oavsett sektor. (Kräv också seriöst kvalitetsarbete i båda, för den delen. Men för att se om kvalitetsarbetet kommer nånvart eller fastnat i ett processträsk behövs insyn i slutresultatet utifrån.)

Nu kommer högersidan ofelbart att invända att det är dyrt, komplicerat och krångligt, som de alltid gör när man vill tvinga företagare till nåt överhuvud taget. Men här kommer vi till det revolutionerande med IT - det är egentligen en av de billigaste saker man kan satsa på. Om man gör det dyrt är nåt fundamentalt fel.

Arbetsmiljöverket kan tillhandahålla enkätsystemet och samla siffrorna så varje företag inte behöver bry sig om tekniken. Själva systemet är en enkel grej. Att samla personalens åsikter och uppdatera websidan med rankingresultat på årsbasis är också nästan gratis för företaget. Och vad gäller personalen kan man vara säker på att de bara blir glada att bli tillfrågade, om man gör enkäten enkel och vettig nog - och den kan och ska vara svinenkel.

3) Att ta sig runt knepigheterna hos knepiga marknader

Marknader med "seriellt monopol", som offentlig upphandling av kollektivtrafik, har sina speciella egenheter som leder till att konkurrensutsättningen ofta inte blir så bra som man vill.

Man har aldrig aktörerna sida vid sida samtidigt så att man tydligt kan se skillnaderna. Resenärernas åsikter kommer också sällan fram. De uppstår nämligen inte vid rätt tillfälle, när själva valet mellan trafikbolagen sker. Och de uppstår inte heller för den som gör valet - den "kund" som drabbas är resenären, medan den "kund" som upphandlar är kommunens representant.

För att överbrygga den klyftan i tid, plats och person måste informationen överföras från där den uppstår - när Kalle står och väntar på en buss som inte kommer - till själva rummet där upphandlingen pågår, flera år senare.

Lyckligtvis kan man faktiskt kräva saker i upphandlingar. En sak som borde krävas är ett väl annonserat felrapporteringsformulär på trafikbolagets hemsida, helst så öppet att man faktiskt kan se andras felrapporter och rösta på dem, så att de vanligaste poppar upp till toppen automatiskt.

Nu har ju inte alla resenärer en Iphone, så det vore också bra att kräva en förslagslåda med papper och penna i varje buss. Ju närmare situationen man är missnöjd med som en felrapport kan lämnas, desto fler kommer att lämnas in - och det är bra.

Innan ny upphandling sker ska kundsynpunkterna gås igenom av upphandlande enhet så att de som är relevanta och ofta återkommande kan ingå i nästa upphandling.

Det är det enda sättet att se till att kundkraft kan verka på en sånhär marknad, trots dess knepigheter.

3) Politisk marknad, eller "representativ demokrati", som det också heter.

Det här är egentligen en marknad med samma tidsförskjutningsproblem som den ovanstående - makten förvaltas med seriellt monopol, och man måste minnas problemen man upplevt för att kunna rösta rätt när man väl har chansen. I själva verket är det ännu svårare här, för man kan vara väldigt säker på att de reklamkampanjer som partierna kör igång med alla medel försöker att styra bort tankarna från just det, och i stället fokusera dem på deras säljbudskap inför nästa mandatperiod.

Direktdemokratins fördelar och nackdelar har diskuterats mycket. För att inte köra fast i den diskussionen siktar jag snett bredvid och konstaterar att det finns mycket man kan göra också för att förbättra den nuvarande representativa demokratin och göra den lite direktare.

En av de poänger som framhålls med att ha representativ demokrati i stället för direktdemokrati är att det finns någon att ställa till svars för varje beslut.

Fair enough - men funkar det? Inte särskilt bra, för när det väl är val tenderar debatten som sagt att handla om nånting annat, nåt nytt, och de gamla försyndelserna göms under en glömskefilt - både av politiker och av media.

Samma personer som propagerar för representativ demokrati tenderar också att skylla på folket att de är så dumma att de väljer om representanter och partier fast de gång på gång gjort dem besvikna, och inte ens tar sig tid att hitta vettiga kandidater att personvälja. De föraktar folket för att de har dåligt minne samtidigt som de utnyttjar det, i stället för att införa kompenserande mekanismer så att den representativa demokratin ska få de fördelar de säger att den har. Sånt duger helt enkelt inte. Om man propagerar för nåt får man allt fan se till att det funkar sen.

För just det här problemet går utmärkt att kompensera med just informationsteknik, genom att göra det busenkelt för folk att friska upp sitt minne inför valet. Politikerkoll.se är en ideell site där man kan kolla hur de enskilda riksdagsledamöterna röstat i varje enskild fråga, och se vem som röstat mest som man själv skulle gjort. Det finns också plats för CV för varje enskild politiker, och all annan tillgänglig information, så att vi som faktiskt är deras arbetsgivare kan göra ett mer insatt val. Gå dit, läs, debattera, sprid!

(Detta borde förstås ligga direkt på riksdagens hemsida eftersom det behövs för att faktiskt få vårt politiska system att funka. Och själva informationen finns förvisso där, men den ligger splittrad på en massa ställen och är alltså oanvändbar eftersom det tar för mycket tid för var och en att samla den. Men förmodligen får vi vänta många år än på att det ska hända.)

Allt det ovanstående beaktat tror jag att det ligger en mycket större utvecklingspotential här än att bara fortsätta att veva den gamla evighetsdebatten om högern eller vänstern har rätt. Den debatten behövs visserligen alltid för att knuffa balanspunkten till just det ställe där den ska vara just nu, men vi gör fel i att köra oss fast i den och tro att inget annat är viktigt. Den kan på sin höjd knuffa lite grann hit eller dit på marginalen. Det ovanstående kan däremot ändra på hela spelet radikalt. Jag ska göra vad jag kan för att få alla sidor i debatten att förstå det - och om inga andra förstår vad jag menar borde åtminstone Piratpartiet göra det. Det här vore en bra vinkel för dem att komma loss från kravet att positionera sig på höger-vänster-skalan. Hjälp mig gärna att sprida idéerna så långt som möjligt, om du gillar dem.

Obamaadministrationen tar till med storsläggan mot dåliga och dyra myndighets-IT-projekt

Det senaste blogginlägget på OpenGovermentbloggen fick mig att hoppa jämfota av glädje. Det är dessutom skrivet i den där ljuvliga amerikanska no-bullshit-stilen som är både lättfattlig av vem som helst och beskriver problemet och lösningen precist och handfast. Den som respekterar läsaren och hans tid nog för att ge honom en perfekt "executive summary". Här är början:

Cutting Waste by Reforming IT

As I’ve written before, one source of ineffective and inefficient government is the technology gap between the public and private sectors.

While a productivity boom has transformed private sector performance over the past two decades, the federal government has almost entirely missed this transformation and now lags far behind on efficiency and service quality. We are wasting billions of dollars a year, and more importantly are missing out on the huge productively improvements other sectors have benefited from.

Quite simply, we can’t significantly improve the efficiency and effectiveness of the federal government without fixing IT.

Därefter följer klarspråk om precis det vi i branschen vet smärtsamt väl - att myndigheter år efter år och gång efter gång plöjer ner miljontals kronor i datorsystem som inte ens blir bra. Vissa system tycks få nya chanser efter precis hur många fiaskon som helst, som nu till exempel SAP (ett ord vi bokstavligen ryser över) och Försvarsmakten.

Myndigheterna verkar helt enkelt sitta fullständigt fast i sitt egen byråkratiska verklighet, och försöker klistra på IT-system på utsidan, i stället för att analysera dataflödet från grunden och göra vansinnigt enkla och lättanvända system baserade på standardkomponenter och öppna standarder. De behöver helt enkelt bygga IT-drivet från början i stället för pappersdrivet och IT-utökat.

Grejen är att för att kunna göra såna saker måste man ha verkligt duktiga datasnubbar, såna som ser, andas och äter infostrukturer och kan omvandla dem till robusta system, och och ge dem verklig makt att göra en skillnad.

Den amerikanska lösningen är också sedvanligt radikal - tvärstopp för all upphandling av myndigheters IT-system, innan just sånt folk från Office of Management And Budget fått gå igenom upphandlingarna och godkänna dem.

Den sortens medicin känns väldigt frestande för att få ordentlig fart på 24-timmarsmyndigheten, i synnerhet när man som jag försökt beställa blanketter för föräldraledighet två gånger hos försäkringskassan, och när man ringer tredje gången får man veta att den som skulle GODKÄNNA att jag skulle få blanketterna inte gjort det... *suckar djupt*

Det finns en svensk motsvarighet, e-delegationens "Tredje generationens e-förvaltning". Den verkar förvisso både genomarbetad och insiktsfull, men jag fruktar att den är för abstrakt för att få ordentligt genomslag. Det kräver åtminstone verkligen att varje myndighet har duktigt folk anställt på tillräckligt tunga positioner för att förstå visionerna och omvandla dem till lokal verklighet. Annars lär det fortfarande bli en dyr, dålig modifikation av nån stor aktörs redan gjorda allroundsystem i slutändan.