Det är en häftig ny värld vi lever i. Vi som sysslat med datorer sen åttiotalet häpnar ibland över att stand-up-komiker numera kan dra de datorskämt som under tidigt nittiotal var hopplöst interna - och att de går hem bland vanligt folk! Det är det yttersta beviset för datorns massiva genomslag i samhället. Svenskarna är numera teknikpositiva nog att använda datorer för att kommunicera, bilda sociala nätverk och hämta och sända information, ja till och med kontokortsnummer, tvärs över världen.
Sverige är ett av de länder där ny teknik får snabbast totalgenomslag - nya prylar kanske inte finner en förstamarknad lika snabbt som i Japan, men vi har en förvånansvärt kort samhällelig svans som släpar efter och är motsträviga. Detta är säkert på grund av vår relativt sett goda grundutbildning, och att vi alltid varit ett läsande och lärande folk. Sverige ligger till exempel femma i internetanvändning i världen (77,3%), före USA (71,7%) och Japan (68,7%).
Vi ligger också långt fram i att upprätta olika register för medicinskt bruk. Många har frivilligt lämnat kvar blodprov av sina barn i PKU-registret och gett klartecken till användning av proven för forskning, för att göra det möjligt att besegra svåra sjukdomar.
Mycket av det här beror på en av våra stora styrkor, den i andra folks ögon naiva tro vi har på att staten faktiskt är nåt gott. Att den är vår förlängda vilja och vårt redskap. Att den aldrig skulle göra saker mot oss som vi inte vill, och tolka om reglerna i efterhand - vi förväntar oss ärlighet av staten (såväl som av individer, vilket ger en affärsmoral som är en av de bästa i världen). Denna tro är en ofantlig styrka och, som ekonomerna säger, ett starkt "comparative advantage" för framtiden gentemot länder där tilltron är mindre stark. Det är kärnan i den nordiska modellen.
För att behålla den här tilltron måste dock politikerna visa ett stort ansvar. Nya tider och tekniker ger alltid nya möjligheter, och vi förstår alla att det finns och alltid kommer att finnas fantastiska nya möjligheter att använda de system vi har och de data som finns lagrade i dem till nya goda ändamål. Men vi vet också att möjligheterna till missbruk av de nya möjligheterna är minst lika stora, och att vi oftast inte kan få det första utan det andra.
Ett exempel är FRA-lagen, som innebär möjligheter till brett statligt informationsspionage på det internet som vi tills nu uppfattat som fritt och säkert och därför börjat använda oss av, i den intuitiva tron att det skulle omfattas av brevhemligheten. Ett annat är förslaget om att använda blodprover ur PKU-registret till att reda upp rättsfall trots att de som frivilligt lämnat proven där inte tillåtit sådan användning, bara för vetenskapliga försök.
Om vi ska lyckas att behålla den här tilltron är det livsviktigt att det inte känns realistiskt att någon skulle lyckas tvinga fram användande av såna här register till nya saker i efterhand - saker som kan skada oss själva. Det känns ju alltid lockande i varje enskilt ögonblick att strunta i tidigare löften, men hur ska vi få nya donatorer till forskningen om det visar sig att villkoren ändras godtyckligt i efterhand? Det gäller PKU-registret i sig, men ännu mer folk som donerar benmärg, nåt som verkligen är livsviktigt för de som behöver. Blodgivare kan också dra öronen åt sig om de märker att det finns aktörer som smyger i vassen och vill åt data. Vill man kunna använda registret för annat måste man säga det direkt när man skriver på - annars får man vackert låta bli och hålla sig till det som är sagt.
Vad gäller Internet har vi fått igång en fantastisk utveckling, som nästan hela folket är med i. Tillväxten inom företag som levererar IT-tjänster har varit stark även efter IT-bubblan. Sverige är därmed också ett attraktivt ställe att testa fram nya internettjänster och ha ny verksamhet i för internetföretag, både inhemska och utländska. Ett FRA som ligger och lyssnar i kablarna och som man aldrig kan vara säker på vad de spanar på eller inte, trots dyra och heliga försäkringar om att man (numera) följer grundlagen och aldrig så många kontrollinstanser, riskerar enligt Invest In Sweden Agency att lägga motsvarigheten till en betongsugga mitt i vägen för den utvecklingen.
Företag som Google lovar sina kunder att hålla deras information konfidentiell. Och länder som Finland har faktiskt lagstiftning om att inga medborgares trafik ska avlyssnas (Våra östliga grannar verkar minnas exakt varför de slogs i Vinterkriget, nämligen för att värna det öppna samhället i sig och inte något annat - vilket är oerhört imponerande i dessa dagar). Sverige förvandlas därmed raskt från respektabelt IT-land till besmittad IT-bakgård.
Detta är långsiktigt livsviktiga och tillväxtskapande funktioner som riskeras av de som försöker vinna kortsiktiga fördelar i brottsbekämpningen, eller bara i sin egen karriär med profil som hårdför brottsbekämpningsstödjare, eller vänligt sinnad mot västliga allianser. De här människorna riskerar att göra tekniken till en farlig sak igen, och därmed öka bakåtsträvandet och minska acceptansen och genomslaget för ny teknik - man vet ju aldrig vad den kan komma att missbrukas till. Därför är det oerhört viktigt att vid varje tecken på sånt här stå upp på bred front och hålla emot, och visa bortom varje tvivel att vi aldrig kommer att gå med på sånt. Annars
kommer vi att tappa den teknik- och politikpositivism som ger oss ett försprång, och det har vi inte råd med.
Så vad måste göras? Till att börja med måste den pinsamma FRA-lagen förpassas till glömskan. Och det helst innan lagen hamnar i Europadomstolen - vi måste visa för vår egen trovärdighets skull att vi klarar det själva. Se www.stoppafralagen.nu för vidare förslag. Och sen måste vi minnas vilka som var dumma nog att börja tumma på de här viktiga sakerna och använda den viktigaste demokratiska möjligheten, nämligen att rösta bort dem från vidare maktanvändning. Även här kan www.stoppafralagen.nu ge bra förslag.
lördag 28 juni 2008
onsdag 18 juni 2008
Om beslutskvalitet och FRA-lagen
Frågan om FRA-lagen kan göras mycket komplicerad, som Fredrick Federley tårfyllt fått konstatera.
Ellerså kan den göras mycket enkel. Jag kommer nu att se på den som jag skulle sett på vilket problem som helst i mitt arbete. Det råkar vara att hålla kvaliteten uppe på en webbrowser och skapa beslut om vilka förändringar som ska göras och inte. Men det skiljer sig inte från vilket kvalitetsarbete som helst, till exempel att skapa politiska beslut av hög kvalitet.
Man måste väga chans till fördelar mot risk för nackdelar. Alltså:
Nackdelar:
- massiva integritetskränkningar [1]
- befogade och obefogade skador på vår tilltro till vårt eget samhälle som öppet [2]
- sårbarhet för läckor [3]
- man träder ut på ett halt sluttande plan så fort möjligheterna till preventiv allavlyssning finns. [4]
- ett mycket dåligt exempel för andra länder, vilket vi förlorar säkerhetspolitiskt på. [5]
- andra länder, som Finland, vill inte nätverka med oss - de har helt riktigt lagar mot avlyssning
- företag som Google lär inte vilja routa trafik genom Sverige - de har helt riktigt en privacypolicy
- svårt att bli av med när man väl skaffat [6]
- skapandet av en elitklass med kunskap, som tar ansvar åt oss andra okunninga [7]
Fördelar:
Inga. Terrorister är oerhört paranoida och kommunicerar inte i klartext över internet. Enligt Magnus Norell, terroristforskare på FOI, eller vanligt sunt förnuft. FRA är alltså ändå rökta och ifrånkörda av den nya tekniken. Om militären nödvändigtvis måste kompensera bortfallet av radiotrafik att sniffa på måste de spana på andra sätt, kanske med mer manuell insats. Det här systemet gör i alla fall inget bättre. Och viktigast: om FRA ändå anser det måste de i så fall redovisa några typfall av användning, så får vi avgöra om de är troliga eller inte. Det är grundläggande för förbättringar - bevisa kundnyttan, annars blir det inget!
Så, vi kan konstatera att den här "förbättringen" aldrig hade kommit in i något som jag var kvalitetsansvarig för. Var är kvalitetskontrollen på regeringsbeslut, egentligen?
Att frågan blev så mycket svårare för Fredrick Federley än för mig kan ha att göra med att han även blandade in såna saker som sin egen politiska dödsångest. Med tanke på att politiska liv är så väldigt virtuella jämfört med riktiga skulle jag verkligen önskat mig fler "politiska självmordsbombare"[8], redo att offra sina politiska liv för sin övertygelse, i vår riksdag under den här voteringen.
Noter och utvikningar:
[1] Integritetskränkning: Advokaters klienter, meddelandeskyddade journalistkontakter, allt kan säga "pling" och fastna på FRA:s krok för vidare
beskådan, eftersom vår nättrafik ofta oss ovetande tar vägen genom utländska routers - och vi måste lita på deras ord att de genast glömmer vad de sett om det visade sig vara falskt alarm. Remissinstanserna är eniga om att detta är en integritetskränkning av helt nya mått, och unikt i världen.
[2] Tilltroskador: Med det här systemet på plats finns inga gränser för fantasin om vad det just i detta nu kan tänkas användas till - och eftersom systemet är slutet kan fantasierna aldrig motbevisas. Detta är ingen bra åtgärd för att minska totalrisken för terrorism i Sverige.
[3] Läckor: Skapande av en stor mängd data med högt värde som många kommer att vara intresserade av att ta del av - till exempel organiserad brottslighet, som vill åt bland annat kontokortsinfo och utpressningsmaterial. Det är grundläggande datorsäkerhet att ju värdefullare datat är, och ju fler det är värdefullt för, desto svårare är det att skydda. Både mot regelrätta hackerattacker, och mot det troligare och enklare scenariot att muta/utpressa nån som har access.
[4] Sluttande plan: Vilket blir nästa steg? Nya redskap ger alltid nya idéer till användning. Vilka praktiska sökningar ska polisen plötsligt få göra med motivationen att komma tillrätta med den ena eller den andra typen av inhemsk brottslighet, och vad händer då med förbudet att spana på den egna befolkningen?
[5] Dåligt internationellt exempel: Med ett pånyttfött Kontrollryssland som granne är vi till exempel stora förlorare säkerhetspolitiskt - och det kommer att hända om vi ger fel krafter i Ryssland en halv chans, de har redan kopierat alla inskränkningar i öppenheten som västländer gjort, sju resor värre. Och hur ska vi övertygande kunna argumentera för att Kina ska bli öppnare med det här systemet på plats?
[6] Svårt att bli av med: Eftersom detta är ett slutet och hemligt system kan ingen säga något säkert om dess verkningsgrad, om det är bra till något, om vi helt hade kunnat vara utan det. Det går därmed inte att ifrågasätta. Den som läst vetenskapsteori vet att en teori som inte går att ifrågasätta är icke-vetenskaplig i sig själv, och sådana teorier faller på eget grepp. Det är ett starkt argument för att hålla samhället fritt från hemligheter. Man kan vara tvungen att bryta mot detta tillfälligt under kris eller krig, men aldrig permanent.
[7] Skapande av elitklass: ovanstående gäller ännu mer när man skapar en klass av speciellt insatta som ska ta ansvar för oss andra "ovetande". Dessa kan inte diskutera med oss eftersom det de vet är hemligt, och bygger därför lätt upp ett grupptänk. I och med att rekryteringen måste hållas smal och likriktad för att inte släppa in säkerhetsrisker samlar man också folk med likartade åsikter och en läggning för att ta ansvar åt andra. Den obekvämhet som uppstår vid frågan "men varför ska just vi ska bestämma över alla dessa?" har en tendens att rationaliseras bort med svaret "just vi är särskilt lämpade."
Detta leder i sin tur ofta till att man överskrider sina befogenheter i "ansvarstagandet", i värsta fall när det kommer till att behålla sin elitposition, för landets bästa. FRA har erkänt att de brutit mot lagar för allas vårt bästa, och säkert också med regeringens goda minne, under sin tidigare verksamhet.
En tendens till detta sker också redan i den parlamentariska demokratin, vilket förmodligen precis är svaret på att den här lagen gick igenom - politikerna känner att de är satta att ta ansvar för oss andra ovetande, som inte vet hur illa det kan gå. Det är vår skyldighet som folk att ta detta ansvar ifrån dem och säga "Det är OK, vi tror det kommer att gå bra, och vi tar risken." Utan detta kommer samhället sällan att bli särskilt mycket öppnare.
[8] *Pling* - Hej FRA! :)
Ellerså kan den göras mycket enkel. Jag kommer nu att se på den som jag skulle sett på vilket problem som helst i mitt arbete. Det råkar vara att hålla kvaliteten uppe på en webbrowser och skapa beslut om vilka förändringar som ska göras och inte. Men det skiljer sig inte från vilket kvalitetsarbete som helst, till exempel att skapa politiska beslut av hög kvalitet.
Man måste väga chans till fördelar mot risk för nackdelar. Alltså:
Nackdelar:
- massiva integritetskränkningar [1]
- befogade och obefogade skador på vår tilltro till vårt eget samhälle som öppet [2]
- sårbarhet för läckor [3]
- man träder ut på ett halt sluttande plan så fort möjligheterna till preventiv allavlyssning finns. [4]
- ett mycket dåligt exempel för andra länder, vilket vi förlorar säkerhetspolitiskt på. [5]
- andra länder, som Finland, vill inte nätverka med oss - de har helt riktigt lagar mot avlyssning
- företag som Google lär inte vilja routa trafik genom Sverige - de har helt riktigt en privacypolicy
- svårt att bli av med när man väl skaffat [6]
- skapandet av en elitklass med kunskap, som tar ansvar åt oss andra okunninga [7]
Fördelar:
Inga. Terrorister är oerhört paranoida och kommunicerar inte i klartext över internet. Enligt Magnus Norell, terroristforskare på FOI, eller vanligt sunt förnuft. FRA är alltså ändå rökta och ifrånkörda av den nya tekniken. Om militären nödvändigtvis måste kompensera bortfallet av radiotrafik att sniffa på måste de spana på andra sätt, kanske med mer manuell insats. Det här systemet gör i alla fall inget bättre. Och viktigast: om FRA ändå anser det måste de i så fall redovisa några typfall av användning, så får vi avgöra om de är troliga eller inte. Det är grundläggande för förbättringar - bevisa kundnyttan, annars blir det inget!
Så, vi kan konstatera att den här "förbättringen" aldrig hade kommit in i något som jag var kvalitetsansvarig för. Var är kvalitetskontrollen på regeringsbeslut, egentligen?
Att frågan blev så mycket svårare för Fredrick Federley än för mig kan ha att göra med att han även blandade in såna saker som sin egen politiska dödsångest. Med tanke på att politiska liv är så väldigt virtuella jämfört med riktiga skulle jag verkligen önskat mig fler "politiska självmordsbombare"[8], redo att offra sina politiska liv för sin övertygelse, i vår riksdag under den här voteringen.
Noter och utvikningar:
[1] Integritetskränkning: Advokaters klienter, meddelandeskyddade journalistkontakter, allt kan säga "pling" och fastna på FRA:s krok för vidare
beskådan, eftersom vår nättrafik ofta oss ovetande tar vägen genom utländska routers - och vi måste lita på deras ord att de genast glömmer vad de sett om det visade sig vara falskt alarm. Remissinstanserna är eniga om att detta är en integritetskränkning av helt nya mått, och unikt i världen.
[2] Tilltroskador: Med det här systemet på plats finns inga gränser för fantasin om vad det just i detta nu kan tänkas användas till - och eftersom systemet är slutet kan fantasierna aldrig motbevisas. Detta är ingen bra åtgärd för att minska totalrisken för terrorism i Sverige.
[3] Läckor: Skapande av en stor mängd data med högt värde som många kommer att vara intresserade av att ta del av - till exempel organiserad brottslighet, som vill åt bland annat kontokortsinfo och utpressningsmaterial. Det är grundläggande datorsäkerhet att ju värdefullare datat är, och ju fler det är värdefullt för, desto svårare är det att skydda. Både mot regelrätta hackerattacker, och mot det troligare och enklare scenariot att muta/utpressa nån som har access.
[4] Sluttande plan: Vilket blir nästa steg? Nya redskap ger alltid nya idéer till användning. Vilka praktiska sökningar ska polisen plötsligt få göra med motivationen att komma tillrätta med den ena eller den andra typen av inhemsk brottslighet, och vad händer då med förbudet att spana på den egna befolkningen?
[5] Dåligt internationellt exempel: Med ett pånyttfött Kontrollryssland som granne är vi till exempel stora förlorare säkerhetspolitiskt - och det kommer att hända om vi ger fel krafter i Ryssland en halv chans, de har redan kopierat alla inskränkningar i öppenheten som västländer gjort, sju resor värre. Och hur ska vi övertygande kunna argumentera för att Kina ska bli öppnare med det här systemet på plats?
[6] Svårt att bli av med: Eftersom detta är ett slutet och hemligt system kan ingen säga något säkert om dess verkningsgrad, om det är bra till något, om vi helt hade kunnat vara utan det. Det går därmed inte att ifrågasätta. Den som läst vetenskapsteori vet att en teori som inte går att ifrågasätta är icke-vetenskaplig i sig själv, och sådana teorier faller på eget grepp. Det är ett starkt argument för att hålla samhället fritt från hemligheter. Man kan vara tvungen att bryta mot detta tillfälligt under kris eller krig, men aldrig permanent.
[7] Skapande av elitklass: ovanstående gäller ännu mer när man skapar en klass av speciellt insatta som ska ta ansvar för oss andra "ovetande". Dessa kan inte diskutera med oss eftersom det de vet är hemligt, och bygger därför lätt upp ett grupptänk. I och med att rekryteringen måste hållas smal och likriktad för att inte släppa in säkerhetsrisker samlar man också folk med likartade åsikter och en läggning för att ta ansvar åt andra. Den obekvämhet som uppstår vid frågan "men varför ska just vi ska bestämma över alla dessa?" har en tendens att rationaliseras bort med svaret "just vi är särskilt lämpade."
Detta leder i sin tur ofta till att man överskrider sina befogenheter i "ansvarstagandet", i värsta fall när det kommer till att behålla sin elitposition, för landets bästa. FRA har erkänt att de brutit mot lagar för allas vårt bästa, och säkert också med regeringens goda minne, under sin tidigare verksamhet.
En tendens till detta sker också redan i den parlamentariska demokratin, vilket förmodligen precis är svaret på att den här lagen gick igenom - politikerna känner att de är satta att ta ansvar för oss andra ovetande, som inte vet hur illa det kan gå. Det är vår skyldighet som folk att ta detta ansvar ifrån dem och säga "Det är OK, vi tror det kommer att gå bra, och vi tar risken." Utan detta kommer samhället sällan att bli särskilt mycket öppnare.
[8] *Pling* - Hej FRA! :)
Aha om Carl Bildts göranden och underlåtanden
DN:s grafik om EU:s nya fördrag försåg mig med svaret på en fråga som jag undrat över länge - vad gör Carl Bildt egentligen? Vad är målet med hans utrikesministerposition? Med tanke på hur låg profil han håller verkar det inte som om han vill nåt med uppdraget?
Men grafiken upplyste mig om att det nya Lissabonfördraget innehåller en utrikesministerposition för hela EU. Och EU är lätt Carls viktigaste projekt, han försummar sällan att påpeka vilket viktigt fredsprojekt det är. Och han gillar starkt tanken på att EU ska ha en gemensam utrikespolitik, för att bli en "stark kraft" som inte kan ignoreras.
Därför ser han noga till att inte göra nåt vettigt som svensk utrikesminister. Om han gjorde nåt bra skulle vi ju kunna peka på detta och säga "sådär kan vi svenskar inte göra längre med en gemensam utrikesminister!"
En politik helt i linje med en beundrare till den legendariske maktspelaren Henry Kissinger.
Själv skulle jag hellre ha en utrikesminister som ville något själv, som insåg att ett argument kan vara starkt i kraft av sanning i stället för genom att yttras av en "stark kraft", och satte igång med det alla vet behövs - upprustning av demokratin inom FN och övriga globala instutioner, till exempel Världsbanken och IMF (eller ersättning av dem med mer demokratiska instutitioner), samt en rättvis handelspolitik i världen, i stället för det fulspel som obemärkt fortsätter att dra mycket mer pengar från fattiga nationer än de får i bistånd. (Rekommenderad läsning: Josef Stiglitz, Making Globalization Work. )
Det är sånt vi svenskar har gjort förut, med Dag Hammarskjöld, och borde vara stolta över - och göra igen. Det är också smart. Vi har mycket mer att vinna på att vara en liten nation i en rättvis värld än att vara en liten avsides del av en stormakt i en orättvis.
Men grafiken upplyste mig om att det nya Lissabonfördraget innehåller en utrikesministerposition för hela EU. Och EU är lätt Carls viktigaste projekt, han försummar sällan att påpeka vilket viktigt fredsprojekt det är. Och han gillar starkt tanken på att EU ska ha en gemensam utrikespolitik, för att bli en "stark kraft" som inte kan ignoreras.
Därför ser han noga till att inte göra nåt vettigt som svensk utrikesminister. Om han gjorde nåt bra skulle vi ju kunna peka på detta och säga "sådär kan vi svenskar inte göra längre med en gemensam utrikesminister!"
En politik helt i linje med en beundrare till den legendariske maktspelaren Henry Kissinger.
Själv skulle jag hellre ha en utrikesminister som ville något själv, som insåg att ett argument kan vara starkt i kraft av sanning i stället för genom att yttras av en "stark kraft", och satte igång med det alla vet behövs - upprustning av demokratin inom FN och övriga globala instutioner, till exempel Världsbanken och IMF (eller ersättning av dem med mer demokratiska instutitioner), samt en rättvis handelspolitik i världen, i stället för det fulspel som obemärkt fortsätter att dra mycket mer pengar från fattiga nationer än de får i bistånd. (Rekommenderad läsning: Josef Stiglitz, Making Globalization Work. )
Det är sånt vi svenskar har gjort förut, med Dag Hammarskjöld, och borde vara stolta över - och göra igen. Det är också smart. Vi har mycket mer att vinna på att vara en liten nation i en rättvis värld än att vara en liten avsides del av en stormakt i en orättvis.
måndag 16 juni 2008
Premiär
Så, då var man bloggare, till sist. Förra gången jag publicerade alster på webben fanns ju knappt begreppet blogg, då var det lunarstorms dagboksfunktion jag använde.
Mitt liv har förbättrats sen dess. Framför allt finns det en Anna i mitt liv. Och så har jag insett att jag är ett svanstroll, vilket förklarar mycket. Lunarskrivandet var i stort bra för mig, men det blev också lite ersättning för socialt liv. Det är inte nödvändigt den här gången - syftet är i mest bara att avlasta Annas öron så att hon slipper vara lyssnare varenda gång jag "drabbas av nåt jag vill förklara", som Lasse Winnerbäck uttryckt det. ;) Så du, kära läsare, är högst välkommen som öronavlastare!
Jag inleder med en liten tanke som slog mig när jag bläddrade igenom en bok om världens religioner nyss. (Jag skulle egentligen gå med den till Myrorna, men som så ofta fann jag mig i stället djupt försjunken i den. Välsignelsen/förbannelsen av att finna intresse i allt.)
Det jag fann var att två av de tre vägar som den kinesiska religionen innehåller - konfucianism och taoism - på ett bra sätt illustrerar varsin av de två inriktningar som de senaste trettio åren fightats om makten över den svenska skolan. Konfucianismen handlar om listor på "vad man ska göra", plikt, underordning under fäder och förfäder - medan taoismen handlar om "vilken slags människa man ska vara" på ett mer övergripande plan, att ta vara på energierna i universum och låta dem flöda genom en själv och medarbeta dem i stället för att motarbeta - att tvinga in en fyrkantig pigg i ett runt hål är exempelvis icke tao.
"Tao handlar icke - men inget blir ogjort." Detta kan låta skitflummigt, men tänk på skillanden i upplevt arbete mellan att kunna hitta och använda rätt drivkraft inom en själv till att åstadkomma ett visst resultat, eller att tvinga sig att tråkjobba sig till samma resultat utan personlig drivkraft. Det första räknar taoismen alltså inte som en handling eftersom det inte känns så - man bara flyter med och åker snålskjuts på de krafter som finns naturligt, inom och utom en, och att göra det som behövs på det sättet är precis vad Tao handlar om.
Tänk om alla de skoldebattörer som slängt epiteten "flumskola" respektive "hets!" på varandra vetat att de bara fortsatte en debatt som pågått i tusen år i Kina.
Tänk om de som hållit på den friare skolan hade kunnat peka på hur många generationer av kinesiska tänkare som hållit med den - i stället för att bara säga "det här sättet att undervisa på känns inte lika fel". Men med tanke på hur låg status religiöst tänkande har nuförtiden är det förstås inte så troligt att det hade hjälpt i debatten. I synnerhet som den enda religion vi haft att välja på har varit en mer konservativ än progressiv kraft oerhört länge. Men det kanske hade gett lite råg i ryggen för de friare att känna stödet. Att rätt många andra smarta personer kommit fram till samma sak på ett helt annat ställe.
Jag tror den "taoistiska" skolan är en mer passande när man lämnar industriarbetarvärlden för en tjänstemanna- och projektvärld, och taoismen verkar också ha varit mer av en tjänstemannalära i Kina. Man måste dock förstå att den är knepigare och kräver mer förståelse och personlig elevkontakt av läraren för att förmedla. Och att den därför kombineras väldigt dåligt med indragning av resurser, nåt som hänt kontinuerligt ända sen åttiotalet trots alla fina ord om "vård, skola, omsorg".
Mitt liv har förbättrats sen dess. Framför allt finns det en Anna i mitt liv. Och så har jag insett att jag är ett svanstroll, vilket förklarar mycket. Lunarskrivandet var i stort bra för mig, men det blev också lite ersättning för socialt liv. Det är inte nödvändigt den här gången - syftet är i mest bara att avlasta Annas öron så att hon slipper vara lyssnare varenda gång jag "drabbas av nåt jag vill förklara", som Lasse Winnerbäck uttryckt det. ;) Så du, kära läsare, är högst välkommen som öronavlastare!
Jag inleder med en liten tanke som slog mig när jag bläddrade igenom en bok om världens religioner nyss. (Jag skulle egentligen gå med den till Myrorna, men som så ofta fann jag mig i stället djupt försjunken i den. Välsignelsen/förbannelsen av att finna intresse i allt.)
Det jag fann var att två av de tre vägar som den kinesiska religionen innehåller - konfucianism och taoism - på ett bra sätt illustrerar varsin av de två inriktningar som de senaste trettio åren fightats om makten över den svenska skolan. Konfucianismen handlar om listor på "vad man ska göra", plikt, underordning under fäder och förfäder - medan taoismen handlar om "vilken slags människa man ska vara" på ett mer övergripande plan, att ta vara på energierna i universum och låta dem flöda genom en själv och medarbeta dem i stället för att motarbeta - att tvinga in en fyrkantig pigg i ett runt hål är exempelvis icke tao.
"Tao handlar icke - men inget blir ogjort." Detta kan låta skitflummigt, men tänk på skillanden i upplevt arbete mellan att kunna hitta och använda rätt drivkraft inom en själv till att åstadkomma ett visst resultat, eller att tvinga sig att tråkjobba sig till samma resultat utan personlig drivkraft. Det första räknar taoismen alltså inte som en handling eftersom det inte känns så - man bara flyter med och åker snålskjuts på de krafter som finns naturligt, inom och utom en, och att göra det som behövs på det sättet är precis vad Tao handlar om.
Tänk om alla de skoldebattörer som slängt epiteten "flumskola" respektive "hets!" på varandra vetat att de bara fortsatte en debatt som pågått i tusen år i Kina.
Tänk om de som hållit på den friare skolan hade kunnat peka på hur många generationer av kinesiska tänkare som hållit med den - i stället för att bara säga "det här sättet att undervisa på känns inte lika fel". Men med tanke på hur låg status religiöst tänkande har nuförtiden är det förstås inte så troligt att det hade hjälpt i debatten. I synnerhet som den enda religion vi haft att välja på har varit en mer konservativ än progressiv kraft oerhört länge. Men det kanske hade gett lite råg i ryggen för de friare att känna stödet. Att rätt många andra smarta personer kommit fram till samma sak på ett helt annat ställe.
Jag tror den "taoistiska" skolan är en mer passande när man lämnar industriarbetarvärlden för en tjänstemanna- och projektvärld, och taoismen verkar också ha varit mer av en tjänstemannalära i Kina. Man måste dock förstå att den är knepigare och kräver mer förståelse och personlig elevkontakt av läraren för att förmedla. Och att den därför kombineras väldigt dåligt med indragning av resurser, nåt som hänt kontinuerligt ända sen åttiotalet trots alla fina ord om "vård, skola, omsorg".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
