söndag 5 oktober 2008

Äntligen kom den, finanskrisen!

Inte så roligt för de som drabbas, förstås. Men vi människor verkar vara fullständigt oförmögna att tänka om, bryta oss loss från masshysterin, tänka själva och bli varse den annalkande väggen vi håller på att köra in i - förrän det säger smack! och vi sitter där, uppsmetade.

Men nu har vi tydligen kommit in i ett "window of opportunity" när det gäller kritik av frifräsande nyliberalism. Äntligen kan det kanske därmed komma fram att inte heller nyliberalism är fri från fel, att det finns en möjlighet att missbruka även det verktyget. På så sätt kan den hamna i verktygslådan med alla andra att använda vid rätt tillfälle, men fan inte till allting. Det finns inget verktyg som passar till allt.

Från höger kommer chefen för Timbros mediainstitut Roland Poirier Martinsson, med en bra liknelse mellan (ofrihetlig) socialism och nyliberalism som utopier med problem att komma fram till målet, vilket är precis vad jag också noterat - i land efter land där man släppt på regleringarna och väntat på att pengar ska "sippra ner" från de som blir rekordrika till de i botten har man fått vänta lika förgäves som man i Sovjetunionen väntade på att proletariatets diktatur skulle vara över och det äkta kommunistiska drömsamhället skulle sätta in[1].

Och från vänster kommer tankar från Bo Rothstein om att det är USA:s oförmåga att fördela inkomsterna och skapa trygghetssystem som gjort att folk inte har några marginaler, varpå de osäkra lånen förfaller som flugor så fort konjunkturen går ner och folk förlorar jobben.

Kritik mot detta kommer förstås från nyliberalt håll om att staten snarare borde låtit bli att skapa bolåneinstitut som lånar ut till de som inga marginaler har. Det är förvisso sant i sig, men man kan ju fråga sig hur man annars kunde ha löst problemet med att folk måste ha nånstans att bo utan att använda ekonomiska styrmedel för att öka byggandet, nåt som nyliberalismen finner otänkbart.

Själv använder jag gärna det rödgröna verktyget post-produktionism för att resonera om det hela - det är så viktigt för oss att tillväxten (och därmed sysselsättningen) hålls uppe att vi lurar oss själva att acceptera försäljning av allehanda osäkra produkter med mördande reklam och allehanda skumma metoder, däribland subprimelån. Och SMS-lån. Och tusen slags kontokort.

Vi skaffade exempelvis nyss ett gemensamt Hemköp-Visa-kort för att dela på våra matinköp, och hela affärsmodellen formligen stinker "vi försöker allt vi kan att lura ner er på minus, så vi får skuldränta av er!"

- det är omöjligt att få ett kort utan kredit
- det är omöjligt att välja "konto eller kredit" vid betalning som man gör med ett vanligt bankkort
- det är omöjligt att kolla saldot i kassan
- det är omöjligt att få nån slags automatisk varning när man går ner på minus
- man kan kolla saldo på nätet, men med två dars fördröjning från senaste uttag

Till råga på allt är kontoutdraget bakvänt. Plus (det normala tillståndet, alltså) betyder "skuld" och minus betyder "tillgång"!?! Det är så herrans ointuitivt att de måste skriva en liten brasklapp vid sidan av för att folk missförstår det så ofta.

Och trots gedigna försök att hålla oss skuldfria, nog fan lyckades de sätta dit oss andra månaden, när vår uppmärksamhet glappade. Såna här saker är typiskt vad som uppkommer på en marknad där grupptänket börjat sätta fart med mantrat "säljsäljsälj" och drevet går. Idéer som normalt sett skulle anses osunda blir plötsligt "så man gör". Tills väggen kommer, då man börjar tänka efter om det var så smart att få folk att ta fel köpbeslut på fel grunder.

Så, hej kris och välkommen! Tack och lov att du inte dröjde längre.

2 kommentarer:

Nils sa...

Bra sagt! Uppskattar också den lilla korthistorien, mitt tips är att undvika den sortens konstruktioner helt.

Gustaf Ullman sa...

Hej! Tack för en mycket bra och intressant bloggpost!
Vi får hoppas att det ur denna aska uppstår något nytt och bättre. Varför inte en räntefri gåvoekonimi :-)

Mvh
Gustaf