Learning by ruling

Det är med drivkraftiga regeringar som med småungar, verkar det - man kan förklara hur många gånger som helst att det de prompt vill pröva inte kommer att funka och att det dessutom kommer att göra ont, men de lär sig sällan förrän gallskriket är ett faktum. Vad gäller ungar är det väl positivt att människan är så beskaffad, det leder ju till att man ständigt testar gamla inrökta halvsanningar på nytt, och själv får en känsla för hur det funkar. Men skillnaden mellan regeringar och småungar att det sällan är på regeringen själv det gör ont.

Det ska faktiskt sägas till alliansregeringens fördel att även om de inte lyssnar innan de följt sin ideologiska bana till smärtgränsen verkar de faktiskt i rätt stor utsträckning göra det efteråt, när kurvorna pekar neråt. De har tagit den här posten för att de verkligen TROR på kapitalet som nåt annat än girigt och kortsiktigt, om man bara ger det chansen och pekar in de ekonomiska incitamenten på rätt håll.

Men när man då satt sitt goda namn i pant som garant för detta är det klart att det gör ont när man inser att det inte var så enkelt. När kapitalet inte nöjer sig med nåt mindre än monopol och statsstöd för att sätta sig i rörelse - typiskt vad som händer när pengaskyfflande för pengaskyfflandets egen skull blivit alldeles för starkt, på bekostnad av att driva företag för att man verkligen vill åstadkomma något bra utöver bra balansräkningar. Den sista sortens företagande finns förvisso, men den tenderar att bli utsvulten och sedd med misstro av pengaskyfflarna. Hur ska man som verksamhetsagnostisk placerare kunna lita på någon som inte brinner främst för att tjäna pengar?

De nya moderaternas pressekreterare Per Schlingmann har nyss upptäckt detta. Här har han ställt sina avsevärda färdigheter i PR och kommunikation till förfogande, och så visar det sig att det näringsliv han kämpat för att öppna upp chanser för inte alls är så solidariskt genomhyggligt och vist som han trodde. Tacka fan för att han blir arg, det skulle jag också bli. Därför avlossar han nu en drapa som jag väntat länge på.

De här tongågnarna trodde jag ärligt talat aldrig jag skulle få höra från en centralt placerad moderat - han erkänner till och med att det måste finnas en koppling mellan utvecklingen av svenska direktörslöner och svensk arbetsmarknad, inte bara mellan direktörslöner i resten av världen, och att den inte funnits under lång tid. Om man formulerar om det på ett annat sätt klagar han alltså över att klyftorna i Sverige har ökat, och erkänner att det överhuvudtaget finns något sådant som en för hög lön. Nyliberaler torde svimma av högt blodtryck.

Så kan det gå när man själv får ta över rodret och de egna teorierna och fördomarna synas - samtidigt som hela världen slutligen tröttnat på det nyliberala experimentet i och med att det kom en kris i stället för den belöning man väntat på för att man låtit högdjuren få roffa åt sig mer och mer.

De nya moderaternas kännetecken har ju varit att fördela Ansvar, men ända tills nu har ansvaret helt hamnat på arbetstagarsidan - arbetsgivarna har förutsatts vara kloka och goda och rationella. Det har nu visat sig leda till besvikelse efter besvikelse, och därför är det förbannat välgörande att höra rakt ut att även arbetsgivarsidan anses ha ett ansvar. Kanske är det Obama som inspirerat i att erkänna att det finns fula företeelser även på den egna sidan som behöver kritiseras.

Frågan är dock om det stannar vid prat, eller om det kan bli dags för incitament även på den sidan. Då kommer det att bli väldigt tätt i mitten, med allians och sossar i princip stående på varandras fötter, fast förstås fortfarande lutande ut så långt åt höger respektive vänster som möjligt med munnen och budskapet - så att ingen ska förstå att praktiken numera i princip är densamma.

Fast på andra sidan finns förstås insikten kvar att om man piskar kapitalet för mycket kommer det att försvinna nån annanstans i denna nyflyktiga värld - och att det är dags för ett alternativ.

Eftersom det bara är vänsterpartiet som verkar både acceptera och föredra alternativet att köra saker i offentlig regi när kapitalet vägrar, ser jag för mig nån slags framtid med samfinansiering från det offentliga och det privata av alla de där tjänsterna som inte är så "heta" just nu att de kokar av sig själva. En "bounty" från samhället för den som vågar kicka igång nåt som behövs - i stället för att man ska vara tvungna att flörta ett svårflörtat och kortsiktigt kapital. För utan alternativ kommer kapitalet aldrig att vara tvunget att ändra sig.

Parallellt med detta måste man förstås också prioritera upp det internationella arbetet med att att räta upp världen så att orättvisorna och vinstchanserna inte är så förbålt olika överallt. Då kommer det att bli mera lockande att stanna hemma och jobba i en kultur och ett affärsklimat man känner till.