Återanvändning igen - en kommentar på Marie Morells kompetenta och sakliga men traditionellt svartvita blogginlägg med en fråga om vården och skatterna:
"Vad säger du? Tror du att höjd skatt i landstinget löser alla problem, eller måste vi jobba på ett annat sätt?"
Jag tycker att:
Kvalitetsarbete är alltid fullständigt nödvändigt. Själv jobbar jag inom IT och ser hur vi har fått slänga ut prestigen och införa peer review av all kod som skrivs, för att undvika regressioner, som gör att kunder och användare (och även utvecklare) blir... milt sagt missnöjda. Det har gjort oss väldigt gott, och är faktiskt ett roligare sätt att arbeta på.
Kvalitetsmagasinets nyhetsbrev är en bra källa till nyheter om lyckat, och misslyckat, kvalitetsarbete inom privat och offentlig sektor. Den borde ligga på varje fikarum i hela vården, för att sprida bra mönster och också nyttan av dem för personalen, så de kan se vad som finns att vinna för dem.
Dessutom är kvalitetsarbete ett bra rekryteringsställe. Chefer som kommer från verksamheten tenderar att glömma ekonomin. Chefer som kommer från ekonomiskt håll tenderar att hålla budgeten, men vara brutala mot verksamheten. Chefer som kommer från kvalitetssidan, däremot, kan se hur man prioriterar resurserna för att hålla kunderna så nöjda som möjligt med givna medel. Sånt kvalitetsarbete är dessutom enda sättet att klara neddragningar och fortfarande ha kvar en positiv känsla av att man utvecklar arbetsplatsen. Det finns ett nytt mätbart mål - kundnöjdhet. OCH personalnöjdhet. (Dels för det andra är nödvändigt för det första, och dels för att få med personalen på tåget.)
När kvalitetsarbetet är där finns det en mätbarhet. Det kan säga om man behöver mer pengar eller inte, och hur mycket. DOCK måste det kanske till extrapengar för att INFÖRA kvalitetsarbete. Det är inget man kan klistra på på utsidan, det måste till massiva satsningar.
Och gör man inte såna satsningar kan man inte sitta och säga att "det hjälper ändå inte med mer pengar.", för det vet man inte. Så, se till att lansera en kampanjjäkel och få fart och riktning på saker och ting! :)
Tycker jag.
fredag 19 februari 2010
lördag 13 februari 2010
Psykvårdsdebatt á la Linköping
(Återanvänt och utökat från kommentar på Samtidsanalys blogg)
Jag var på en mycket underlig paneldebatt i Linköpings bibliotek för några månader sen. Anna Odell var där och var imponerande bra, fast hon inte kunde visa sitt videoverk om hur hon behandlades vid omhändertagandet, för att ingen tänkt på att biblioteket har glasväggar och det var ljust ute.
Några småsaker som kom fram var bland annat att:
1) Hennes fokus med hela projektet var att visa sitt eget omhändertagande på psyk för ett antal år sen ur en patientsynvinkel, så man kunde förstå hur kränkande det var. Hon var helt på det klara att det var nödvändigt att omhänderta i sig, det enda hon ville var att det skulle framgå med hur enkla medel man hade kunnat göra det mycket bättre.
(Jag sympatiserar oerhört starkt med det sen gången jag själv var inlagd (även om det i mitt fall var på eget bevåg och inget tvång behövde tillgripas). Själv skrev jag mitt eget förslag på förbättringar under tiden och lämnade till läkarna, mest för att ha nåt positivt att jobba med - det var nog rätt förvirrat, men jag tror det fanns ett och annat där som var användbart.)
2) Hon hade först kontaktat psykvården och försökt få iscensätta sitt eget omhändertagande - men fått nej, för enligt dem var en gång knäpp alltid knäpp, fast hon tillfrisknat för länge sen. Och nåt konstprojekt från nån (ex)patient ville de verkligen inte vara med om.
3) Sen hade hon rådgjort med en advokat och frågat om det kunde leda till lagproblem om hon gjorde det genom att fejka. Det trodde han inte - maximalt kunde hon få betala skadestånd för förbrukade resurser, men inget straffrättsligt. Det visade sig vara ... en felbedömning. ;)
4) När hon blev inlämnad av polisen efter ett omhändertagande som enligt den närvarande polisrepresentanten var alldeles onödligt brutalt, skjutsades hon direkt in på ett rum på psyk där hon las i bälte (alltså fastspänd på en bår.) En av grejerna hon ville visa med det hela var att just det psyket, där David Eberhardt, var chef, bälteslade patienter väldigt mycket oftare än andra psyken.
5) Genom en misskommunikation fick personalen på psyket veta att hon hade varit utsatt för ett sexövergrepp. Ändå spände de fast henne på en äldre typ av bår (utbytt på andra psyken) där benen spänns fast isär, och det första som hände var att nån drog ner hennes byxor och gav henne en spruta. Hon frågade sig om det verkligen varit särskilt lämpligt på nån som just hade blivit utsatt för sexövergrepp.
Nå. Tillbaka till själva debatten.
Alla i panelen - från psykvården, sjukvårdspolitiker, polis och andra - var rörande överens och sjöng hennes lov enligt samma visa - "först tyckte jag det var upprörande, det hon gjorde, men nu har jag minsann förstått att hon är bra för att visa på problemen"... - MEN det gick inte att konfrontera dem med VAD de var villiga att göra åt problemen och problematisera deras ganska ytliga lösningar lite, för inga publikfrågor tilläts! (Antar att de var rädda för att nåt psyko i publiken skulle yttra sig, fast de nyss sagt hur viktigt det var att "vi lyssnade på patienterna." - rent teoretiskt.)
Så jag fick vänta till efteråt med att konfrontera Finn Bengtsson, östgötsk riksdagsledamot, som tidigare i debatten sagt att det var ett stort problem att unga män inte sökte hjälp i tid.
Min fråga var om det problemet inte förvärrades med den massiva ungdomsarbetslösheten kombinerat med arbetsgivarnas fördomar och ovilja att ta minsta lilla chans på psyksjuka, diagnostiserade, och andra avvikande. I en sån kontext blir det lätt att man på inga vis vill ha en etikett eller diagnos eller identitet som psyksjuk, för då skulle det bli helt klippt omöjligt att få ett jobb.
Tyvärr blev han bara blank i ögonen och halkade slentrianmässigt in i att man måste ändra LAS för att minska ungdomsarbetslösheten. :( Jag hade gärna velat ha honom uppe på podiet när jag ställde frågan, jag tror inte han hade kunnat ducka undan lika enkelt där.
Jag var på en mycket underlig paneldebatt i Linköpings bibliotek för några månader sen. Anna Odell var där och var imponerande bra, fast hon inte kunde visa sitt videoverk om hur hon behandlades vid omhändertagandet, för att ingen tänkt på att biblioteket har glasväggar och det var ljust ute.
Några småsaker som kom fram var bland annat att:
1) Hennes fokus med hela projektet var att visa sitt eget omhändertagande på psyk för ett antal år sen ur en patientsynvinkel, så man kunde förstå hur kränkande det var. Hon var helt på det klara att det var nödvändigt att omhänderta i sig, det enda hon ville var att det skulle framgå med hur enkla medel man hade kunnat göra det mycket bättre.
(Jag sympatiserar oerhört starkt med det sen gången jag själv var inlagd (även om det i mitt fall var på eget bevåg och inget tvång behövde tillgripas). Själv skrev jag mitt eget förslag på förbättringar under tiden och lämnade till läkarna, mest för att ha nåt positivt att jobba med - det var nog rätt förvirrat, men jag tror det fanns ett och annat där som var användbart.)
2) Hon hade först kontaktat psykvården och försökt få iscensätta sitt eget omhändertagande - men fått nej, för enligt dem var en gång knäpp alltid knäpp, fast hon tillfrisknat för länge sen. Och nåt konstprojekt från nån (ex)patient ville de verkligen inte vara med om.
3) Sen hade hon rådgjort med en advokat och frågat om det kunde leda till lagproblem om hon gjorde det genom att fejka. Det trodde han inte - maximalt kunde hon få betala skadestånd för förbrukade resurser, men inget straffrättsligt. Det visade sig vara ... en felbedömning. ;)
4) När hon blev inlämnad av polisen efter ett omhändertagande som enligt den närvarande polisrepresentanten var alldeles onödligt brutalt, skjutsades hon direkt in på ett rum på psyk där hon las i bälte (alltså fastspänd på en bår.) En av grejerna hon ville visa med det hela var att just det psyket, där David Eberhardt, var chef, bälteslade patienter väldigt mycket oftare än andra psyken.
5) Genom en misskommunikation fick personalen på psyket veta att hon hade varit utsatt för ett sexövergrepp. Ändå spände de fast henne på en äldre typ av bår (utbytt på andra psyken) där benen spänns fast isär, och det första som hände var att nån drog ner hennes byxor och gav henne en spruta. Hon frågade sig om det verkligen varit särskilt lämpligt på nån som just hade blivit utsatt för sexövergrepp.
Nå. Tillbaka till själva debatten.
Alla i panelen - från psykvården, sjukvårdspolitiker, polis och andra - var rörande överens och sjöng hennes lov enligt samma visa - "först tyckte jag det var upprörande, det hon gjorde, men nu har jag minsann förstått att hon är bra för att visa på problemen"... - MEN det gick inte att konfrontera dem med VAD de var villiga att göra åt problemen och problematisera deras ganska ytliga lösningar lite, för inga publikfrågor tilläts! (Antar att de var rädda för att nåt psyko i publiken skulle yttra sig, fast de nyss sagt hur viktigt det var att "vi lyssnade på patienterna." - rent teoretiskt.)
Så jag fick vänta till efteråt med att konfrontera Finn Bengtsson, östgötsk riksdagsledamot, som tidigare i debatten sagt att det var ett stort problem att unga män inte sökte hjälp i tid.
Min fråga var om det problemet inte förvärrades med den massiva ungdomsarbetslösheten kombinerat med arbetsgivarnas fördomar och ovilja att ta minsta lilla chans på psyksjuka, diagnostiserade, och andra avvikande. I en sån kontext blir det lätt att man på inga vis vill ha en etikett eller diagnos eller identitet som psyksjuk, för då skulle det bli helt klippt omöjligt att få ett jobb.
Tyvärr blev han bara blank i ögonen och halkade slentrianmässigt in i att man måste ändra LAS för att minska ungdomsarbetslösheten. :( Jag hade gärna velat ha honom uppe på podiet när jag ställde frågan, jag tror inte han hade kunnat ducka undan lika enkelt där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
