Hellre, men aldrig ändå - Anders Borg om pengar till vården

Från Ekots nyheter:

"Enligt nya siffror, som TCO-facket hämtat in hos SCB, har färre än hälften av dem som jobbar heltid nu ett 80-procentigt skydd när de blir sjuka. [På grund av att taket inte höjts sen 2002, och därför släpar efter inflationen. - min anmärkning.]

Men för sjukförsäkringen vill finansministern inte höja inkomsttaket.

- Skulle jag ha ett antal miljarder så skulle jag hellre spendera dem på kunskap i förskolan eller på att förbättra kvaliteten i sjukvården än att lägga dem på en höjd sjukförsäkring, säger Anders Borg."

Det var ju en oerhörd nyhet i sig, att en moderat faktiskt påstår att det kan vara en vettig investering att ge mer pengar till sjukvården. Han kan kanske tala om det för sina landstingpolitiker, som unisont står och mässar mantrat "mer pengar hjälper ändå inte för sjukvården!", för att med hindra de skattehöjningar som folk gång på gång visar sig vara villiga att stå ut med om det bara går till vård, skola och omsorg.

Alltså, allt gott om kvalitetsarbete, som de tenderar att förespråka istället - men då borde man ju åtminstone kunna öronmärka gedigna pengar för projekt om att införa Lean Helthcare eller annan kvalitetsfilosofi - inklusive kundbemötande - i vården.

Jag tror att vårt största problem med både skolan och vården är att i organisationer som ständigt slimmas med osthyveln och befinner sig på evig reträtt, kan ingen vettig grad av utveckling eller investering ske. Man kan bara ducka, försöka försvara det man har och överleva dagen. Långsiktiga förbättringar och investeringar - för att i längden spara pengar - kräver stabilitet. I stället ser man till att det inte finns några marginaler för nånting överhuvudtaget, och inga garantier att man inte snor ännu mer i morgon. Det är ett bergsäkert recept för att få dyr och dålig vård och skola, enligt grundregeln "det är dyrt att vara fattig".

Utöver detta vill få människor med kreativitet och framåtanda, de där som behövs för att förverkliga visioner om förbättring, stanna kvar i en sån organisation. Det är enligt min erfarenhet mycket viktigare med stämningen i en organisation, om den har nån framåtanda och några utvecklingsmöjligheter, än lönen för att haffa sånt folk.

Alltså måste man se till att ena handen alltid kan dela ut rejäla resurser för varje projekt som kan spara i längden, samtidigt som den andra kan dra in på det gamla och dyra - OM det visar sig nödvändigt. Men det bär emot för högerfolk att satsa nåt alls i offentlig sektor (den ska ju helst ersättas av privata initiativ!), precis som det bär emot för vänsterfolk att kräva förättringar (för offentlig sektor är ju alltid bäst hursomhelst!). Alltså får vi en helt manodepressiv politik, i stället för en långsiktigt hållbar och i längden billigare och bättre för både vårdtagare och personal. (Nå, jag får i alla fall ge högern att de infört en kömiljard. Den verkar på rätt håll. Men den har långt ifrån tillräcklig upplösning, eller bredd.)

Men jag misstänker att den dag Anders Borg verkligen gör den där investeringen i vårdkvalitet i stället för att bara använda den som en retorisk undanflykt, den dagen tar jag ut mina långfärdsskridskor för en liten tur på ett ställe där det sällan fryser.

Tage, vart blev du av - En Glad Amatör revisited

Gud vad jag saknar Tage Danielsson och hans knivskarpa kolugna sammetslena infernaliska humor.

Jag slog på TV igår och fick se En Glad Amatör, och slogs av hur fruktansvärt bra kommentar den fortfarande är till vår tid, med FRA-debackel, vässad spin control och yta, yta, yta. Och hur det fortfarande slår den allra mesta av modernare humor - möjligen är Magnus Betnér lika skarp, men han är så förbålt ettrig och snabb så mina öron blir trötta. Emil Jensen är nog det som närmar sig mest av det jag sett.

Dessbättre finns allt nuförtiden på YouTube, så jag kan bjuda er den Glada Amatören i videotappning upplagd av en kul typ som mixat in lite lämpliga moderna figurer, utan att störa Tages egen genialiskt rättframma framställning (och oerfterhärmeliga fotarbete!) alltför mycket. Bra gjort, även om jag personligen skulle valt att mixa in några till. Jag gör det i texten som jag bifogar nedan, om ni skulle vara mera sugna på textuell njutning än audiovisuell. (Den verkar inte finnas nånstans i sin helhet där google kan hitta den, och det är ju en brist jag mer än gärna rättar till.)

Har ni hört att man talat om politikerförakt?
- jodå det har vi hört
- det är tarvligt sagt!

Har ni hört att politiker är ljusets riddarvakt?
- också det har vi hört
- det är för mycket sagt!

Sanningen är bara den
att den du valt har ändrats kapitalt
- jaså, det menar du
ja, han har blivit nån sorts proffs
- vi förstår vad du menar!


Denna formgjutna nya modell
denna slipsprydda typ av procenttabell
denna åsiktsjonglör är för professionell
- ge mig hellre en glad amatör!

Detta tvärsäkra pratfenomen
denna mjukhårda blandning av ull och sten
Denne ordfabrikör ger jag ingenting för
- ge mig hellre en glad amatör!

Vad han vill, och vad han tror på
innerst inne i sin själ
vet man ej, han vill bli stor på
att förbindligt verka vilja väl

Denne sluge expert på taktik
som så flott sol-och-vårar en bred publik
så den smälter som smör, denne EPA-charmör
- ge mig hellre en glad amatör

ge mig hellre en glad amatör
en som inga strategiska utspel gör
som kan vara spontan, säga "det var som fan!"
och kan tveka som människor gör

en som tystnar när käften blir glapp
som personligen styr sin voteringsknapp [Fredrick Federley i tårar i FRA-talarstolen]
inte får sina tal från partiets central [Per Schlingmann]
och är klok även före ett val!

en som helst, nån gång i livet
haft ett jobb, ett vanligt kneg
inte en som tar för givet
att man födes till partistrateg [Lennart Bodström, tonande till Thomas Bodström]
inget högre politiskt förnuft
drives upp i kansliernas drivhusluft
det är proffsen som gör
så att rosorna dör
- ge mig hellre en glad amatör!

Hur var det nu med ungdomsarbetslösheten?

Med dottern vilande på bröstet blir det mycket mobilt bloggläsande (leve Opera Mini och Google Reader!) Utredarna är en intressant blogg av ett gäng utredare på TCO, jag läser mig baklänges i den nu och hittar ett och annat guldkorn.

Samuel Engblom har debatterat ungdomsarbetslösheten med Per Skedinger från Institutet för näringslivsforskning - Skedinger förespråkar uppluckring av LAS-reglerna för unga, medan Engblom säger att utbildning är det effektivaste för att få in ungdomarna på arbetsmarknaden igen. Debatten utmynnade från Engbloms sida i en slutsats att

1) de avregleringar av visstidsanställningar Skedinger rekommenderade -95 redan genomförts utan att det blev bättre,

2) att det är ett härke att jämföra siffrorna, och när OECD senast gjorde om sin jämförelse ledde detta till att de inte räknar Sverige till ett land med strikt arbetsrätt längre,

3) det rent vetenskapligt sett nog är att rekommendera att läsa både TCO:s rapport och Skedingers bok, och välja vilken man tror mest på.

Men det riktigt intressanta för min del var en rapport om Ungdomsarbetslösheten och folkhögskolorna som Engblom länkade till, särskilt styckena "Flera förklarande faktorer - varför är den svenska genomströmningen svagast?" och "Betydelsen av kompletterande ungdomsinsatser" som båda jämför skillanderna mellan sverige och våra nordiska grannar, som inte har samma höga ungdomsarbetslöshet.

Här är några särskilt intressanta utdrag:

Vi kan sammanfattningsvis konstatera att det sannolikt finns flera faktorer som förklarar den relativt svaga genomströmningen i den svenska gymnasieskolan. En förklaring har med åldersgränsen i den svenska gymnasieskolan att göra. 20-årsgränsen gör att många elever inte hinner avsluta sin utbildning. En andra förklaring kan vara att många elever i Sverige inte är tillräckligt förberedda för gymnasiestudier. I Danmark och Finland finns möjligheten att komplettera grundskolan med ett tionde påbyggnadsår. I Norge är grundskolan tioårig.

Jaha?!? Alltmedan Björklund löser problemet genom att införa striktare tidsgränser för gymnasieeleverna "så att de inte ska tro att de kan läsa ikapp på komvux senare". Hål i huvet? Jo, det verkar så på siffrorna.

En tredje förklaring har med yrkesutbildningens uppläggning att göra. Inslagen av arbetsplatsförlagd utbildning är mindre omfattande i Sverige än i de andra nordiska länderna. Det kan påverka utbildningsresultaten negativt för de mindre studiemotiverade. Det förhållandet att yrkeselever och lärlingar kan få mer omfattande bidrag och lön under utbildningstiden i de andra nordiska länderna kan säkert också förklara att yrkesutbildningarna i Sverige relativt sett brottas med särskilt stora genomströmningsproblem.

Ok. Action point: fixa bättre och mer anknutna yrkesutbildningar. I och för sig tapeten sen längre, enligt Jan Björklund, och i stort sett alla andra nuförtiden. Det skulle dock förvåna mig stort om Björklund ens tänker tanken att matcha de andra nordiska länderna i den ekonomiska aspekten, med tanke på den njugga attityden till studenters ekonomi.

Betydelsen av kompletterande ungdomsinsatser
Den aktiveringspolitiska trenden inom arbetsmarknadspolitiken under 1990-talet har präglat ungdomsinsatserna i samtliga berörda länder, men den konkreta utformningen har varierat. I samtliga nordiska länder har olika slags sysselsättningsgarantier prövats för unga vuxna. I Danmark har utbildning varit helt dominerande. I Norge har ungdomsgarantin varit orienterad mot arbetspraktik. I Finland har insatserna varit mer varierade och omfattat både sysselsättnings- och utbildningsinsatser.

Det finns ett antal aspekter på ungdomsinsatserna i dessa tre länder, som är särskilt värda att beakta ur ett svenskt perspektiv. I Sverige har det funnits en garanti som gått ut på att ungdomar och unga vuxna under 25 år skulle erbjudas någon form av aktivitet redan efter 100 dagars arbetslöshet. Den tidigare ungdomsgarantin har nu döpts om till jobbgarantin och ansvaret har flyttats från kommunerna till arbetsförmedlingarna.

Dessutom finns, som framhållits, ett kommunalt uppföljningsansvar för att spåra upp ungdomar under 20 år som inte studerar. En förändring av socialtjänstlagen år 1998 gjorde det också möjligt att villkora socialbidrag för arbetslösa ungdomar med krav på studier och/eller praktik.

En första aspekt som är värd att lyfta fram är samordningen av insatserna. I Sverige har detta varit ett stort problem. Ansvarsfördelningen mellan gymnasieskolan (IV-programmen), socialtjänsten och arbetsförmedlingen har varit oklar. Det har också funnits uppenbara målkonflikter. De arbetsmarknadspolitiska insatserna inom ramen för den tidigare ungdomsgarantin finansierades av det statliga arbetsmarknadsverket men organiserats av kommunerna.

Kommunerna ansåg att de inte fick tillräckligt med resurser för att långsiktigt planera verksamheten och stödja ungdomarna medan staten varit missnöjd med att insatserna inte varit tillräckligt fokuserade på jobb. Här har alltså funnits en tydlig spänning mellan den socialpolitiska intentionen med verksamheten på kommunal nivå och de mer arbetsmarknadspolitiska intentionerna på statlig nivå. Kommunerna har velat spara på försörjningsstödsutgifter medan staten sett det kommunala ansvaret som en möjlighet att befria sig från ansvaret för arbetslösa ungdomar och unga vuxna.

Jo, det vad just vad man kunde tro. Ytterligare ett par äktsvenska stolar som den här åtgärden kunde falla mellan, och hamna på hälleberget i stället för att bli en kraftfull åtgärd som i våra grannländer.

Sverige skiljer ut sig också vad gäller den skarpa gränsdragningen mellan utbildning och arbetsträning inom arbetsmarknadspolitiken och det reguljära utbildningssystemet. I Sverige har utbildningsinsatserna inom arbetsmarknadspolitikens ram mer och mer skilts från det reguljära utbildningssystemet. Grunduppfattningen har varit att den arbetsmarknadspolitiskt finansierade utbildningen ska eliminera tillfälliga flaskhalsar och kortsiktigt uppkomna kompetensbrister på arbetsmarknaden och främst avse kvalifikationer som kan tillgodoses inom en utbildningstid på maximalt ca ett år.

Aha, Euskefeurats textrader om arbetsmarknadsutbildningar i den legendariska Kwad'n står sig alltså fortfarande lika bra som på åttiotalet:
"Vi behöver inga kurser från AMS
Nere vid Pite-älva!
För tingel-tangel och billigt krams
Det kan vi göra själva!"

Tydligen lönar det sig att i stället satsa långsiktigt och ge folk en rejäl utbildningsgrund att stå på.

Till detta har kommit uppfattningen att reguljär utbildning av rättviseskäl inte bör erbjudas inom arbetsmarknadspolitikens ram. Det skulle vara orättvist och skapa en rad incitamentsrelaterade problem på utbildningsområdet om många arbetslösa får sina yrkesutbildningar finansierade med aktivitetsstöd medan andra får söka ordinarie studiemedel.

... ursäkta ett utbrott här, men HAR VI BLIVIT FULLSTÄNDIGT DUMMA I HUVET?!? Helt hjärntvättade av "omvänd rättvisa", alltså att det är höjden av rättvisa att den svagare inte ska ha mer hjälp än den starkare? Så blint tror vi alltså nuförtiden på De Ekonomiska Incitamenten.

Om dessa nu är så starka, hur kan det då funka bättre i våra grannländer där de helt uppenbart då pekar snett? Eller kan man möjligen tänka sig att incitamentstalibanerna har fel i sin människosyn och andra krafter är större? (Som till exempel längtan efter alla de där positiva effekterna av att lämna Utanförskapet som Fredrik Reinfeldt predikar, men inte tror att arbetslösingarna kommer att själva hitta fram till om de inte utsätts för lite Incitament?)

Slut utbrott. Puh. ;)

I de andra länderna, framför allt i Danmark, har man gjort helt andra bedömningar. Utgångspunkten har istället varit att en fullbordad gymnasieutbildning ska ses som en rättighet. Dessutom har man pekat på en fördelningspolitisk effektivitetsvinst: de som står längst ifrån utbildningssystemet och som löper störst risk att fastna i en socialt marginaliserad position har fått både en utbildning och en försörjning på godtagbar nivå.

Ja men se - danskarna har tydligen fortfarande kvar idén om att rättigheter kan vara samhällsekonomiskt viktigt att värna.

För att sammanfatta: Vad vi talar om här är i grunden de olika nationella systemens effektivitet ur ett bredare socialt rättviseperspektiv. Det handlar både om ungdomsinsatsernas betydelse när det gäller att motverka arbetslöshet och social marginalisering och om i vilken utsträckning systemen förmår kompensera för att individer med olika kön, klass och etnicitet har olika svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Jämförelserna talar för att det svenska systemet är sämre på att fånga upp dem som har svårigheter att fullfölja det reguljära utbildningssystemet. För många hamnar utanför, vilket inte minst illustreras av de relativt höga andelarna unga som är ekonomiskt inaktiva, d.v.s. de står utanför såväl arbetsmarknaden som utbildningssystemet.

Huvet på spiken. Det finns uppenbarligen mycket kvar att göra för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden, och motverka arbetsgivares ovilja att ta en chans på nån som inte redan visat sig pålitlig hos nån annan, eller möjligen liknar dem själva lika mycket för att få sin kompetens och potential omedelbart igenkänd.

Att i stället försöka pressa ungdomarna över den höga tröskelnivån med "ekonomiska incitament", och samtidigt slå botten ur trygghetssystemet för dem, är som att försöka klämma upp risgrynsgröt ur en korv som är öppen i båda ändar - det blir ingen riktig skjuts uppåt, och en hel del kommer att ta vägen neråt i stället.

Exakt hur stora och långvariga kostnader de som går neråt i stället för uppåt kommer att skapa, i form av ekonomiska, fysiska och psykiska skador på sig själv och andra, har jag inga siffror på - men det har å andra sidan inte de som föreslår uppluckrande av LAS som lösning på det här problemet heller. Det är en externalitet i deras teori, nåt man lämnar utanför kalkylen.

Innan vi går ett enda steg vidare på den vägen kräver min ingenjörssjäl villkorslöst att vi försöker oss på de många mindre riskabla vägar som vi sett ovan att våra grannländer praktiserar med större framgång än oss, och ser hur långt vi kommer. Det är bara vanlig sund riskminimering och chanserna verkar vara avsevärda för att det kommer att räcka långt.