Ett mindre omtalat samband mellan skolk och krav?

Från sr.se för några månader sen:

Problem med skolkande elever i Almåsskolan i Mölndal har lösts på ett speciellt sätt. Fem storskolkande tonårsflickor har nu lockats tillbaka till skolbänken i projektet "Elever som zappar skolan".

Personalen: "Vi var noga med att inte prata om vanlig skola"

– På vår skola, där det går ungefär 415 elever, så har vi ingen elev som är borta. Någon storskolkare har vi inte, säger Titti Ljungdahl, rektor på Almåsskolan i Mölndal.

De skolkande eleverna erbjöds ämnen de var intresserade av.

– De kanske gillade bild, hemkunskap eller slöjd till exempel. Då kunde de få det varje dag och började med det. Vi var noga med att inte prata om vanlig skola eller betyg. Vi lockade med ett lärande som inte hade med skolan att göra.

Hur länge pågick detta lekande med lärande?

– Att få dem tillbaka tog nästan ett halvår. Lika lång tid som de varit borta, lika länge har det tagit för dem att komma igen.

Så, vem tar Jan Björklund i örat och drar honom dit så han får lära sig ett och annat om vitsen med att inte ställa krav ett tag?

Vänstern måste börja snacka teori, och börja med Wilkinson & Picket!

Det här inlägget består av en personlig bredsida mot svensk vänsters
antiintellektualism med ett guldkorn på slutet. Om du inte känner dig upplagd för det förra kan du hoppa direkt till det senare. ;)

Ända sen jag var teknist på åttiotalet (och Fredrik Reinfeldt och hans kompisar naturvetare, även om det var några år tidigare) kommer jag ihåg att vänstern aldrig nånsin brydde sig om att peka på några bra teorier om varför det lönade sig med rättvisa, solidaritet och de andra hjärteargumenten. De skulle bara räcka i sig själva.

Det var en strategi som funkade bra röstmässigt på den tiden, det var ju inte så att borgarna själva levererade några teorier som vanligt folk kunde köpa. Men jag märkte att det vänstern sa sällan övertygade de som ville tänka. De blev i stället förolämpade av att deras intellektuella invändningar mot det socialdemokratiska hjärtesnacket inte respekterades och togs på allvar.

De flesta av dessa som inte var till höger från början av blev det snabbt. Där (och i Mensa) kände de sig mer hemma och förenades i ett förståeligt idiotförklarande av vänstern och deras anhängare. Det torde inte komma som en överraskning att om man stöter bort de flesta som är intresserade av att tänka får man problem i längden - folk som kan tänka har potential att ställa till problem för en.

Och det är mycket riktigt dessa gamla naturvetare som nu styr Sverige, sen de lärt sig omsätta sina teorier till ett språk som folket förstår. Och socialdemokraterna har fortfarande inte förstått att de med sina universitet utbildat fram ett folk som allt oftare kräver hållbara teorier bakom hjärteargumenten för att köpa dem.

Den här intellektuella slappheten är ett oerhört idiotiskt misstag som jag vill spöa upp nån för. Det har gjort min generation övertygad om att det inte FINNS nån vänsterteori, bara missriktad god vilja.

Det ironiska är att fast den socialdemokratiska magkänslan för ekonomisk jämlikhet aldrig har letts i bevis, har den till väldigt stora delar funkat - vi har haft den största jämlikheten i världen och fortfarande ett fungerande samhälle med lika hög tillväxt som USA och EU i stort sen mitten på nittiotalet.

[Uppdatering: det har kommit fram att statistiken här nedan inte är lika solid som det verkade. Se kommentarerna.]

Men nu har nån annan äntligen gjort det vänstern försummat - samlat all tillgänglig statistik till en teori som visar att detta samband inte är unikt för oss utan gäller världen över. Det har ju inte fattats nyliberala experiment i världen sen åttiotalet, och själva har vi nordbor bidragit med en experiment i den andra änden, även om vårt snabbt verkar vara på avskaffande. Politiska experiment med hela länder är ruggiga att göra, och så fort nån vågar sticka ut hakan och göra ett ska man passa på att mäta och studera, och jag gnisslar tänder över att detta inte gjorts förrän nu.

Richard Wilkinson och Kate Pickett har publicerat en sammanställning av en stor mängd statistik och sett hur jämlikhet korrelerar med samhälleligt välmående, mätt med elva faktorer - bland annat fysisk och psykisk hälsa, drogmissbruk, fetma, antal fängelseinterner, social rörlighet, våld, tilltro i samhället, och tonårsfödslar. Nästan överallt är måtten bättre i samhällen med mindre inkomstklyftor, och ofta substansiellt bättre. Och de individuella måtten, som livslängd, ökar längs hela inkomstskalan - mest i bottenänden, men till och med de med höga inkomster lever längre i ett mer jämlikt samhälle.

Om det är så det ser ut borde det gå att vända upp och ner på hela den borgerliga teorin "vi måste öka klyftorna för att ha råd med vården" - till "vi måste hejda ökningen av sjukvårdskostnaderna genom att inte låta klyftorna öka".

Jag skulle vilja tidsförflytta denna statistik tillbaka till Åva gymnasium och en ung Fredrik Reinfeldt, som ett "därför" till hans "varför". Men i brist på såna möjligheter, låt oss börja ta hänsyn till den nu när vi debatterar hur vårt samhälle bör se ut.

Svar till Muharrem Demirok om Östgötatrafiken

Linköpings centerkommunalråd Muharrem Demirok har på sin blogg efterfrågat åsikter om huruvida Östgötatrafikens chaufförer är trevliga eller inte.

Såhär är det, vad jag har sett: En del busschaufförer är oerhört sura, särskilt i stressade situationer, som det verkar bli gott om - man frestas att tro att schemaläggningen inte är gjord för att busschaufförerna ska kunna klara av den, utan utifrån nån annan slags mål.

Bussarna kommer också ofta ordentligt före utsatt tid, och det hjälper inte att ringa trakfikupplysningen och felrapportera om man står på en busshållplats med ungefärliga tider, inte ens när bussen kom tidigare än när den borde varit vid hållplatsen innan, som HAR en exakt tid. Och nu när man HAR realtidsinfo, varför inte presentera den på en websida, så man kan se var bussen är innan man går ut? Det vore en bra och fräsch användning av internet och infosystem, till skillnad från den "smidiga" javabaserade tidtabellsapplikation som skryts om på bussreklamen.

Somliga chaufförer är dock väldigt trevliga och hjälpsamma, förmodligen för att de är såna till naturen.

Det här är precis vad man kan förvänta sig om man inte har fått med sig alla på en trovärdig policy för hur kunder ska behandlas, och det kan man inte få om man kör över (dock förhoppningsvis ej bokstavligt ;) både kunder och anställda med jämna mellanrum.

Förändringsarbetet med kontantstoppet var oerhört klumpigt utfört, ombordbetalningssystemet med betalkort som aviserats redan 2007 kom aldrig på plats, chaufförerna var inte utbildade alls i att kolla sms-biljetter på diverse olika mobiler, vilket ledde till stor frustration. Hälften av chaufförerna struntade helt i att kolla SMS-biljetter för att hålla tiden i stället, och andra hälften blev rabiata, senare ville hälften att man skulle ha SMS-biljetten klar när man klev på och de andra trodde inte på att biljetten var äkta om de inte fick höra pipet när den kom. I den vevan blev nog många busschaufförer trötta på folk, som i vanlig ordning tar ut sina frustrationer på närmaste anställd. Och många resenärer också rättmätigt trötta på busschaufförer. Ingen ursäkt eller självkritik för detta har nånsin hörts.

I stället svarade Östgötatrafiken med "kunduppfostran" på affischer med en sur tant som mästrar "byt attityd, bli en vinnare!" och uppmanade till att köpa periodkort och slippa trasslet. Sånt går *inte* hem i det läget.

Alltsen dess har man försökt förbättra synen på Östgötatrafiken med diverse reklamkampanjer. Sånt räcker aldrig (och nån borde lära reklambyrån att man bara kan använda humor om mottagaren är i ett avslappnat läge i förhållande till avsändaren, och väldigt sällan i ett budskap som mottagaren kan uppleva som försämringar.)

Det som måste till är grundläggande förändringar i attityd hos FÖRETAGET Östgötatrafiken - att man börjar behandla både sina anställda och sina kunder med respekt. Först då kan man få alla chaufförer med på tåget... hrrm, bussen. Kanske måste det faktiskt kosta lite mer från kommunens sida, kanske räcker det med att man lyssnar mer för att ta reda på vilka de praktiska problemen är - jag vet inte. Men jag vet att man måste ha andra visioner och börja jobba med öppenhet och seriöst förbättringsarbete.

Framför allt, se till att införa nån slags klago- och förbättringsförslagssystem - förslagslåda på bussarna och website, och se till att det som det blir många klagomål på ingår i nästa upphandling att rätta till. Utan den kanalen är det alltid chaufförerna som får ta all frustrerad skit. Och det skulle signalera en större öppenhet och ödmjukhet, i synnerhet om man publicerade klagomålen offentligt, och till och med lät folk kommentera och/eller rösta på de som de prioriterade mest att åtgärda.

Här är ett företag som gjort ett "externt" buggrapportsystem där faktiskt 23 personer väntar på svar på ett attitydproblem hos just Östgötatrafiken.

Det finns en rapport till om Östgötatrafiken där - Östgötatrafiken har inte svarat på nåt av dem, fast de kontaktats. Det är inte så man sköter kundhantering i onlinevärlden. Där vårdar man snarare sitt Internetrykte som sin viktigaste tillgång. Det handlar inte längre om att aldrig göra fel, utan att be om ursäkt, kompensera om nödvändigt, och hantera felen så de inte upprepas.

Mer länkar till kundrapporter:
Reco.se där Östgötatrafiken har 5 kommentarer med i snitt 2 (av 5) i betyg.

En inte så välpolerad, men lik förbaskat lyssningsvärd rapport från en hårdrockare. ;)

Andra länkar av intresse för Östgötatrafikens track record för
attityd mot felrapporterade kunder och personal:

En rapport från 2005 där Östgötatrafiken felaktigt hotar med brott mot PUL för att en klagande person publicerat ett mailsvar från dem på nätet, och har heller inte diariefört hans tidigare klagobrev.

Citat av Leif Johansson, VD till januari 2009, angående att Östgötatrafiken polisanmält planka.nu som kämpar för en gratis
kollektivtrafik:

"Men busschaufförerna skulle slippa kontanthanteringen, något de länge önskat, på grund av rånrisken. Är inte det ett argument?

- Vi vill inte ha busschaufförer som inte vill ha kontanthantering. Kollektivtrafiken är inte till för busschaufförerna. Resenärerna ska mötas av människor, inte chaufförer som sitter i en bur, säger Leif Johansson."

Visserligen är detta citat ryckt ur sitt sammanhang, och dessutom svarade han inte på den aktuella frågan utan kom med en färdigpaketerad åsikt om den alternativa lösningen att ha plexiglasbur.

Men jag tycker det är anmärkningsvärt att inte se att det ovanstående är oförenliga villkor: om man vill att resenärer ska mötas av människor, måste Östgötatrafiken också till viss del vara till för sina chaufförer. Man kan inte förvänta sig att hitta en människa i en omänsklig situation. Och citatet "verksamheten är inte till för de som jobbar i den!" brukar oftast gå hand i hand med en hårdför personalpolitik där man slutat lyssna.

Island - för omväxlings skull ett västerland i skuldfällan

Det som händer på Island just nu är mycket intressant. I korthet har en isländsk bank kraschat efter en våldsam spekulationsbubbla med expansion över hela Europa, och engelska och holländska kunders pengar har försvunnit. Det är inte helt oomstritt att det verkligen är Island som ska stå för hela bankgarantin, men England och Nederländerna hotar med svårigheter för Island att komma med i EU, och om problem att få behövliga lån av IMF om de inte betalar tillbaka.

Islands nya regering (den gamla föll efter våldsamma protester efter själva bubblan) har godkänt ett avtal som säger att pengarna ska betalas tillbaka, till priset av en våldsam skuldsättning av landet. En proteströrelse bildades, och en fjärdedel av islänningarna skrev på en namninsamling för att presidenten inte skulle godkänna avtalet utan en folkomröstning - som med all sannolikhet inte kommer att godkänna avtalet. Presidenten lyssnade, och en folkomröstning ska ske.

Här hörs en massa moraliserande gruff från England och Holland om att "man måste minsann betala sina skulder!", men när den isländske presidenten förklarar saken klarnar det hela - det handlar inte om OM man ska betala, det handlar om villkoren. Dessa är våldsamt hårda, tillbakabetalning av 40 miljarder kronor på femton års tid och en ränta på 5.5 procent. Det proteströrelsen i stället vill ha är en slags gammaldags CSN-avbetalning - max 6% av BNP ska kunna gå till avbetalningar. I själva verket togs ett beslut om detta i alltinget redan i augusti, men det räckte inte för England och Nederländerna.

Det är ett mycket mer realistiskt avtal, eftersom de hårda villkoren förmodligen ändå inte kommer att kunna mötas - man måste för det mesta faktiskt ha pengar till investeringar för att kunna skapa fler pengar för att kunna betala tillbaka. Det är alltid dyrare att vara fattig än att vara rik, det gäller för både individer och stater. Och för en långivare är det troligen bättre chans att få tillbaka pengarna om man inte är för girig och snor investeringskapitalet tillsammans med avkastningen. Och om det här skulle hindra IMF-lånen till landet är risken stor att unga människor helt enkelt flyr Island i stället för att hjälpa till och bygga upp landet, säger en av proteströrelsens talesmän.

Men det är tyvärr alltför sällan långivare förstår sånt, åtminstone innan låntagaren fått stå ut med ett stort antal hopplösa skitår till ingen nytta - annat än att det förstås ska vara en pedagogisk läxa. Men den extrabestraffningen torde inte behövas, det kommer att bli tungt nog att betala tillbaka ändå, och varken islänningar eller nån annan kommer att göra om det här i brådrasket.

Nu är det här inget nytt - så här har det alltid sett ut när den utvecklade världen velat kräva igen lån till fattiga utvecklingsländer genom IMF och Världsbanken. Lån som i de fallen ofta försnillats av tidigare korrupta regeringar i stället för att investeras, men länderna har ändå vägrats omförhandling av villkoren till något som verkligen är realistiskt för dem att betala. Joseph Stiglitz har skrivit mycket om detta, bland annat i "Making Globalization Work." Det nya är att nu är det en västerländsk demokrati som drabbas, och naturligt nog reagerar på precis samma sätt som de fattiga länderna brukar. Fast den här gången kanske vi har större utsikter att lyssna, för nu är det inte bara resonemangen som är vettiga, de kommer också från ett folk som liknar oss.

En annan intressant poäng är att det här också visar på att det ibland är bra för folket att ha en president som överklagandeinstans när regering och parlament håller på att ingå avtal å folkets vägnar som de avgjort inte vill.