Hur kommer de undan med det? eller aldrig-bemöta-argumenten-tendensen i politiken

Nu har hafts semester. Det har varit mycket bra. Min själ är påfylld av den där växtkraften man hittar på små musikfestivaler, i det här fallet i Skåne, och i vardagligt umgänge med människor som är viktiga för mig.

Men det tänker jag inte skriva mer om just nu. Snarare om några små tankar som haft tid att bubbla upp till klarhet i min hjärna under tiden.

Temat är "Hur kan de komma undan med det?"

Påstående ett, av Jan Björklund i en i övrigt mycket bra och mångfacetterad radiodebatt om skolpolitiken (icke citerat ordagrant, ett avsteg från min egen vetenskapliga ambition, men nära nog.)

Socialdemokrat i debatten (vars namn jag dessvärre har glömt):

"Problemet med Jan Björklunds styrning av den svenska skolan mot större disciplin är att den går tvärs emot all forskning om hur vi bäst lär oss saker."

Björklund duckar frågan.

Socialdemokraten tar om en gång till.

Björklund, irriterad: "Men nu får du ge dig! Det vet du lika bra som jag att alla forskare inte är överens i detta!"

Och sen... går debatten vidare! Efter ett sånt retoriskt trick som säger precis ingenting. Det är en självklarhet att alla forskare inte är överens, och det vore i själva verket närmast oroväckande om de vore det, sånt luktar grupptänk. Ska resonemanget ha något som helst vetenskapligt värde måste man gå i alla fall lite djupare och kolla vad

a) de *flesta* forskare säger
b) vad den nyaste och mest underbyggda forskningen säger, och vartåt forskarna verkar skifta uppfattning.

Hur får han komma undan med det?

I synnerhet som man numera vet väldigt mycket om hur en bra inlärningssituation ser ut, men att den med vår nuvarande syn på offentliga kostnader som just kostnader i stället för investeringar dessvärre är mycket dyrare än vad vi anser oss ha råd att kosta på våra barn - FAST folk i undersökning efter undersökning säger "JA, vi är villiga att betala mer i skatt, om det bara går till vård, skola och omsorg!"

Påstående två: Maud Olofsson i debattartikel i nästan varenda lokaltidning i landet, verkar det:

"Sveriges småföretagare är strävsamma entreprenörer som skapar arbetstillfällen. De sätter fart på ekonomin och bidrar till vår gemensamma välfärd."

Rätt och riktigt, och ingen blir gladare än jag de gånger Maud verkligen kämpar för de småföretagare som hon säger sig vilja kämpa för. Men vad handlar artikeln om? Överdrivna bonusar i storföretagen! I och för sig skriver hon att det är riktigt att protestera mot dem, och att hon bara vill att man inte kopplar ihop dem med småföretagarna, men... varför i herrans namn koppla ihop dem alls, när ingen annan gör det? Eller i alla fall peka på VEM som gör det - för att visa att man inte bara bankar på en halmgubbe som man själv satt upp för att kunna slå ner, för att än en gång profilera sig som Småföretagarnas Enda Hopp?

Maud verkar ofta leva kvar i en allmänföretagarfientlig tid som nog kanske har funnits men som jag aldrig upplevt, uppväxt på åttiotalet som jag är. Vad jag sett den senaste tiden är det ingen som helst brist på entusiasm över småföretagare som grupp - och jag har inte heller hört ett enda sammanklumpningsgnäll mellan de väsensskilda saker som en storföretagsledare och en liten entreprenör ju faktiskt är.

Så, varför kommer hon undan med att fortsätta blanda ihop de där korten? Ett kirurgiskt snitt där, tack, så att hon aldrig mer lyckas med tricket att skjutsa fram de små i förgrunden i argumentationen och valrörelsen, och sen fortsätta förbättra villkoren för de stora, så att de kan fortsätta att konkurrera ut de små. Inte för att inte socialdemokraterna också varit fena på samma trick i många år - peka på de riktiga låginkomsttagarna under valrörelsen och säga "alla ska med", och sen mest bry sig om välavlönade medelklassmetallarbetare.

Påstående tre, ur artikeln "Södermalm är till salu", RE:PUBLIC service, v34 2009.

Margareta Björk, moderat politiker i Södermalms kommun som nu säljer ut stora delar av verksamheten utan att ens ställa upp med ett kommunalt alternativ i upphandlingen, är allergisk mot ordet "vinst":

"Jag kallar det inte vinst, jag kallar det överskott. När vi fick överskott inom kommunen häromåret på viss verksamhet kunde vi göra engångsinvesteringar på inventarier och utrustning. Det måste också enskilda verksamheter kunna göra. Vi skaffade nya möbler, gjorde upprustningar och bjöd personalen på fest."

Det finns inte ord för vilket icke-resonemang det här är. Ingen protesterar mot att de måste KUNNA göra sånt, frågan har i stället alltid varit om verkligen GÖR det - eller om de delar ut vinsten till aktieägarna och i bonusar i stället. Det är de senare vinsterna (som Attendo care i samma artikel självklart tycker ska uppgå till 10%, det måste de nämligen i privat verksamhet!) som det handlar om.

Hur kan tricket att blanda ihop överskott och utdelad vinst användas fortfarande utan att användaren blir uppläxad och får skämmas ögonen ur sig? Mest tydligt i Svenskt Näringslivs lilla julsaga som skulle visa hur viktig vinst är?



Jag misstänker att svaret står att finna i att alla politiker numera lärt sig att man aldrig bemöter på motståndarens argument, man lägger hellre fram egna för att styra mot en diskussion som man hellre vill ha - den stora fighten är att sätta agendan, inte att vinna skärmytslingar. Det är en slags verbal judo som kan vara väldig viktig och användbar att kunna.

Men när den används precis hela tiden och man därmed låter varje politiska läger få ha och behålla sin egen sanning som aldrig bemöts och bryts mot de andras, har man offrat sanningen för ett enkelt maktresonemang - det som flest redan tror just för ögonblicket är rätt, helt enkelt, oavsett hur sanningen ser ut, och hur troendet skulle kunna förändras i alla fall långsiktigt om det på allvar utsattes för sakligt argumenterande.

Man gör gott i att fatta att sånt faktiskt är en sorts fascism. Och att om man hemfaller åt sådan tankeröta i debatten, fast man mycket väl skulle kunna motivera sina argument och motbevisa motpartens, finns det alltid andra som kan ljuga större i faggorna. Dessas argument tål i och för sig inte sanningen, men har man då sedan länge satt ett debattklimat där ingen längre bryr sig om såna petitesser, då kan man vara illa ute.

Vetenskaplighet och internetanonymitet som vapen för demokratins försvar just nu

Det är mycket nedslående (absolut inget skämt avsett, snarare tvärtom) med situationen i Iran. Efter så lång tid, när ett hopp äntligen tänts, verkar det genast ha släckts igen. Och en sån regression är det värsta av allt, i synnerhet för en ung generation.

Å andra sidan skapar tider som dessa också hjältar, och saker som mitt hjärta längtat länge efter händer plötsligt.

The Pirate Bay heter just nu The Persian Bay, och länkar direkt till TOR och andra proxyanonymiseringstjänster som satts upp för att hjälpa iranier att diskutera oupptäckt på nätet, i ett läge när direktaccess till Facebook och andra sociala forum stängts ner inom landet. Det här kan komma att betyda massor för hur den här konflikten slutar. Och Arena står för en gångs skull tårögda över piraterna, när de nu omsätter det de är allra bäst för i verkligheten. Jag tyckte redan för flera år sen att pirat/integritetsrörelsen skulle börja med att ägna sig åt att hjälpa kineser att komma runt The Great Firewall Of China - och nu har världen äntligen vridit sig dit.

Och när det gäller en annan av mina favoriter, att kämpa med sanning och vetenskaplighet som vapen mot lögner, har Avaaz.org startat en blixtkampanj för att göra en "valplatsundersökning" med ett välrenommerat telefonuppringingsföretag - det kommer inte att ge exakta siffror, men det kan ändå avslöja med om de uppgivna siffrorna överhuvudtaget verkar i närheten av rimliga.

Det är troligt att det finns saker att hitta - det finns flera mystiska anomalier i röstfördelningen som pekar på att det finns substans bakom protesterna om valfusk, och inte bara frustration.

Och framför allt - resultatet kommer att finnas tillgänglig innan Väktarrådet kommer med sin bedömning om huruvida det hela gått rätt till eller inte - vilket kommer att inverka på vad de kan stå och säga utan att näsan växer synbart på dem.

Jag klistrar in hela nyhetsbrevet från Avaaz nedan, det är mäktig läsning med tankeklarhet och känsla i samklang, framför allt länkarna på slutet för att man ska kunna göra sig en egen uppfattning.

====

Dear friends,

Millions of Iranians are taking to the streets in outrage at evidence that Thursday’s election was stolen – let’s support a rigorous exit poll to establish the truth of how they voted before it's too late:

TAKE ACTION NOW!

Iran is on a knife-edge, with millions of voters taking to the streets in outrage as evidence mounts that the government may have massively rigged and stolen Thursday's election. The regime has cracked down brutally on the protesters and is imposing a blackout on Iranian society -- shutting down domestic and international media, the internet and even text-messaging.

The voice of Iranians may have been silenced at the polling booth, now the regime is attempting to silence them everywhere else. Facing beatings and gunfire, the opposition is organising mass demonstrations and a general strike. We can’t afford to let the regime dismiss the voice of the people -- the truth must be heard.

Avaaz is urgently organising a rigorous “exit poll” of Iranian voters and a media effort to publicise it -- working with an international polling firm to do a telephone survey of Iranian citizens to ask how they voted. We urgently need 10,000 Avaaz members to pitch in a small amount each to raise $119,000 in the next 24 hours and give Iranians a powerful new way to be heard -- follow this link to view video from the streets of Tehran and support this exit poll to find out the truth:

https://secure.avaaz.org/en/iran_vote_truth/

Public polling in Iran is heavily restricted, and no-one else is mobilizing fast enough to fund an international exit poll. It's urgent that we pitch in. A telephone poll won't be 100% accurate, but the difference between opposition and government claims is massive -- a rigorous poll can show which claim is remotely near the truth.

Unlike Western organizations, Avaaz's global network has a strong membership in Iran and across the Middle East. Backed by a respected polling firm, our effort will be harder to dismiss by Iranian conservatives. We'll send the poll results to the media and help our members in Iran to rapidly and virally spread the news despite the regime's blackout.

Messages have been flooding in from our Iranian members -- from Fariba: “20.000.000 people have lost their votes for peace and human rights. The government wants to use this votes for every thing but PEACE. Avaaz is a Persian word too and means voice -- hear our ‘avaaz’”. From Mahmoud: “The government has stolen the vote the people. The people in the street are beaten badly by the police. Now now now do not lose the time”. Stand with Iranians now and help their voices be heard:

https://secure.avaaz.org/en/iran_vote_truth/

This election matters to us all. Iran is a major regional power, and the international community is seeking diplomatic engagement that holds a key to peace in the Middle East. But hawks and extremists on all sides want war instead: a conservative coup in Iran could destroy all our hopes.

The conservative Guardian Council, headed by a key Ahmadinejad ally, is reviewing the vote over the next 9 days -- our poll can be ready before they give their verdict, to counter any further rigging and the violent purge that could follow.

There is a real possibility that democracy will prevail. Ultimate power in Iran lies with Ayatollah Khamenei, who may have backed the rigging -- but he is hired and fired by the Assembly of Experts, chaired by ex-President Rafsanjani who has condemned vote-fixing. If Rafsanjani and allies can get enough votes on the Assembly this week, they can press to re-open the results, even to remove Khamenei from power. A scientific opinion poll could be a powerful piece of evidence.

In the next 72 hours, the Iranian people will try once again to be heard. Let’s help make sure their voices are not silenced -- follow this link to see their courage and donate now to help fund the exit poll:

https://secure.avaaz.org/en/iran_vote_truth/

With hope,

Ricken, Graziela, Paul, Pascal, Alice, Brett, Paula, Milena, Raj, Raluca, Taren and the whole Avaaz team

Sources:

1. The Guardian: "Iran's regime cracks down on opposition and media", 16 June 2009
http://www.guardian.co.uk/world/2009/jun/16/iran-protests-election-recount

2. Al-Jazeera: "Supreme Leader Under Pressure", 15 June 2009
http://english.aljazeera.net/news/middleeast/2009/06/2009616184556951795.html

3. "Evidence that the Iranian Presidential Election Was Stolen", Juan Cole, 13 June 2009
http://www.juancole.com/2009/06/stealing-iranian-election.html

4. More detailed analysis by a polling expert of "fishy numbers" in the results announced by the interior ministry:
http://www.fivethirtyeight.com/2009/06/iran-does-have-some-fishy-numbers.html

5. One of many active live-blogs:
http://andrewsullivan.theatlantic.com

6. #IranElections - live, unfiltered updates via Twitter from Iran and around the world
http://twitter.com/#search?q=%23iranelection

Om rättigheten till Internet och dess begränsningar

Idag är jag en miljövänlig återanvändningsbloggare, och återanvänder en kommentar jag gjorde i diskussionen efter ett av Nixons inlägg i debatten om huruvida tillgång till Internet för en användare är en grundläggande rättighet som inte kan åsidosättas utan föregående domstolsbeslut. Det är en intressant diskussion, eftersom det liksom vänder på steken - för det mesta vill de många bloggare som är lokala säkerhetsansvariga ansvara för säkerheten hos sina egna användare på bästa sätt och är därför mestadels massivt emot integritetskränkande förslag från statens håll - men här handlar det i stället om lagstiftning för att skydda användarna mot de lokala säkerhetsansvariga själva.

Ovant, men kanske användbart i vissa fall - än så länge är i alla fall den idealistiska och bloggande delen av den skaran, som Nixon, självlärda förstagenerationsnördar som själva tar oerhört stort ansvar för sina användares väl och ve och fan inte inskränker saker i onödan - men det finns också andra, som hörs mindre i debatten eftersom de inte är särskilt idealistiska eller engagerar sig i onödan, och ofta säger "det går inte" och "det kan vi inte ta ansvar för" när de egentligen menar "det orkar vi inte lära oss hur man gör på ett vettigt vis".

Eller för att vara lite rättvisare, "det tror vi innerst inne inte om oss själva att kunna lära oss", eller det än mer förståeliga "det har vi tamigfan inte tillräckligt mycket med tillräckligt betald tid för att (ha lust att) lära oss!" Eller alla kombinationer därav, med varierande mängd av dagens sanning och självbedrägeri.

Min erfarenhet är att landsting och kommuner har en stor andel såna, och vår kanske största bedrift i vårt företagande i TakeIT var att bräcka loss Jämtlands Läns Institut för Landsbygdsutveckling ur klorna på "IT-processen", så att de fick makten att lösa sin datorsituation efter eget gottfinnande i stället för att leva med dålig service, en säkerhetsnivå anpassad till vården (fast ändå med gott om saker att klaga på i säkerhetsväg om man visste var man skulle leta), till ett hutlöst pris. Jag minns fortfarande ett kvitto som satt på en anslagstavla första gången vi var uppe på anläggningen där det stod:

Problemet ej åtgärdat.
Kunden ej meddelad.
600 kr.

Det stod vi roat stumma över ett tag. ;)

Hursomhelst, för att återkomma till ämnet, OM nu lokala säkerhetsansvarigas begränsning av användares användning av Internet ska regleras, står det klart att det måste finnas undantag för väl motiverade nödfall. Följande skrev jag hos Nixon:


Hm.

Som jag ser det här kokar det ner till det klassiska liberala "frihet, men inte frihet att inkräkta på andras frihet."

Jag har själv haft ansvaret för ett skoldatornätverk i Jämtland, och där hände det ofta att en glömd bittorrent på en elevdator "förtryckte" hela det utgående nätverket så att det blev oanvändbart för alla användare.

I det fallet fanns helt enkelt inget annat val än att stänga av användarens port på switchen tills han lovat att han slagit av bittorrent - annars var det tvärstopp och panik för de bitar av skolan som sysslade med massivt informationsarbete och alltid måste få i väg försenade och jättestora filer till tryckeriet NUUUU...! ;)

Det var heller aldrig nåt större problem att förklara för eleven varför man varit tvungen att knäcka hans koppling tillfälligt, så länge man talade om effekten av den kvarglömda bittorrenten - den respons man fick var alltid av typen ett skuldmedvetet "... eh, ojdå, sorry." Precis som reaktionen *ska* vara i såna fall.

Jag tror starkt på att tekniskt välmotiverade tillfälliga avbrott av det slaget måste ingå i vad man får göra som nätverksansvarig. Annars kan man inte ta det ansvar för nätets funktion för alla andra som man måste, och då kränks som sagt alla andras frihet i stället.

Däremot tror jag det finns en bra möjlighet att reglera hur rena "sanktionsavstängingar" avsedda att till exempel inskärpa reglerna vid upprepade övertramp får fungera, och i vilka fall de alls får tillämpas. Jag tror det kan vara användbart att ha en bra policy där så att det inte kommer till rent godtycke - det är ju trots allt också viktigt att inte hamna i äldre tiders skoldatoranvsvarigas standardsvar "NEJ!" på alla frågor som börjar med "får man..." ;)

Det är dock inte säkert att den policyn behöver förankras i lag, det som hamnar i lagar blir ofta varken precis det man tänkt sig, eller vad som behövs om fem år. Det kanske är nåt som skolöverstyrelsen, högskoleverket, eller nån annan dylik instans kan fila fram?

Lag kan möjlighen föreskriva att det måste FINNAS en sån policy och ett sätt att överklaga den, eller tillämpandet av den?

Inga pirater på ungdomsfestival!

Uppenbarligen är Piratpartiet bannade från Vallarocken.

"Högre instans" hotar enligt uppgift att Valla Folkhögskolas fritidsledarutbildnings utbildningsbevis sitter löst om pirater får komma och EU-kampanja.

Undrar just om förbudet är generellt för alla politiska partier - såhär ett par veckor innan EU-parlamentsvalet? Jag vet faktiskt inte om jag tycker att ja eller nej är sämst svar på den frågan.

Vems frihet ska exporteras?

Tomas Lindbom skriver en fantastisk blogg om Frankrike, ett land som i mycket är Sveriges totala motsats. Bland politikerna - mycket fokus på idéer och debatter, lite fokus på att faktiskt åstadkomma något för folket. Bland folket - mycket fokus på debatt, men ännu mer på fysisk handling, såsom att bränna McDonalds, dumpa gödsel på stadshustrappan och strejka i tunnelbanan - jag har hört från en kompis som bott i Paris att Paris har världens enda tunnelbana som tamigfan är byggd för att kunna strejka i - den är redundant, så om en linje strejkar kan man ändå ta sig fram, fast det blir lite knöligare. Fantastiskt.

Hursomhelst undrar man då som svensk vän av ordning (eller oordning, om man varit på plats i Paris och njutit av det fullständiga myllret av självtillräckligt liv och kultur där) hur ett sånt samhälle faktiskt kan fungera. Då är Tomas blogg en bra källa.

Nu senast skrev han om förhållandet mellan USA och Frankrike och varför det gnisslar emellanåt, varpå jag själv fick tillfälle att kommentera om min upplevelse om det hela: när jag stod framför Charles de Gaulles staty på Champs d'Elysees och läste ett för en svensk nästan skrattretande högtravande citat om att "Frankrikes frihet skulle vara en fyrbåk som man skulle föra ut i världen." Aha, tänkte jag, det är DET fransmännen och amerikanerna bråkar så högljutt om - VEMS frihet det är som ska spridas i världen. Fullständigt logiskt käbbel inom vilken exportbranch som helst.

Vi svenskar är inte mycket för sån export - på gott och ont, vi vet att de där friheterna exporteras alldeles för ofta med påtryckning, antingen med vapen eller ekonomi. Vissa delar av vår svenska/nordiska smak har vi dock exporterat alldeles för lite - den hade funkat mycket bättre härhemma om vi bott i en värld där orättvisorna varit mera utjämnade. Nu får vi välja mellan att antingen börja försöka vränga världen åt vårt håll igen eller att ta att vi själva blir vrängda. Och tvärtemot vad vår styrkedyrkande utrikesminister verkar tycka fråntar det faktum att vi bara är 25 miljoner nordbor (vaddå bara, förresten) oss inte skärpan i våra argument - om vi nu vågar finna en röst att föra ut dem med igen. Många i världen väntar på att vi ska ta bladet från munnen igen, och inte bara hojta in i den ljuddämpade kammaren EU, där tydligen ingen kan höra dig skrika.

Yes! Till och med *den* vägen går att svänga om till framtiden!

En sak som som gör mig riktigt oroad i diskussioner om energiinvesteringar är när det ser ut som om man kommer att bygga in sig i en återvändsgränd som man inte kommer att kunna ta sig ur, eftersom man låst in så mycket pengar och prestige att man inte kan tänka om. Kolkraft har hittills varit i den kategorin för mig.

Men nu har nån kommit på den egentligen rätt uppenbara idén att kolkraftverk faktiskt kan eldas med biobränsleinblandning, och att det till och med skulle kunna vara en vettig väg till att göra Europas kraft grönare, och det rätt snabbt också.

Så, snart verkar snart sagt alla vägar som man käbblar om vara modifierbara till att leda till en grönare framtid.

Utom fissionskärnkraft, som vad jag har sett (motbevisa mig gärna) fortfarande är ett i längden ohållbart och i grunden omodifierbart monlitiskt monster med inbyggda säkerhetsrisker (och därmed nödvändig sekretess och hemlighetskultur), inte minst kopplade till globala energiberoenden (jämför hur Ryssland nu kan sätta press på folk via sina naturgasleveranser), och kärnvapenspridning.

Precis som på Internet är finmaskiga nätverk och stor andel lokalproduktion framtiden inom energi, det är jag helt övertygad om. Det är helt enkelt mer redundant, mer robust och mer demokratiskt.

Zaremba i Tornedalen

Jaha. Det var väl det man kunde tro. Leve Zaremba, igen. Han har ännu en gång visat att det finns grävande journalister med ryggrad kvar i det här landet. Jag håller inte alltid med honom, men jag beundrar hans envishet och ständiga vilja att lysa upp saken från ett annat håll.

Nu har han gjort vad ingen annan gjort, och faktiskt gått och pratat med den där zigenarfamiljen som enligt samstämmiga media "hållit en hel by i skräck" i byn Vojakkala i Tornedalen. Och med människor runtomkring som har en annan bild av dem än den som kommit fram hittills.

Sonen som till slut tog till yxan när hans beväpnade och kriminelle granne hade skändat hans mors grav är alltså förmodad aspergare, zigenare och lämnad med fullt ansvar för sin egen "integration" i en Tornedal där listan med släktens fiender förs över från far till son i bastun. (Erkänns, det sista är min fördom om Tornedalen utifrån Populärmusik från Vittula och säkert draget till sin spets, men de Tornedalingar jag pratat med har intygat att Mikael Niemi ibland är alldeles för nära verkligheten för att vara riktigt rolig för dem.). Och dessutom baktalande både från press och lokala politiker. Alla tänkbara underlägen rolled into one, intersektionalitetsteoretikers värsta skräckexempel. Nån som tror att det kommer att gå bra?

Och om jag inte, som vissa kommentatörer på andra bloggar om det här föreslår, genast flyttar till Tornedalen för att visa att jag visst skulle kunna tänka mig att bo granne med den här familjen beror det mer på olika aspekter av Tornedalen än på familjen. Jag har oftast i mitt liv funnit de som stått utanför mindre problematiska än de som är alldeles för benägna att hålla sig innanför genom att utesluta andra. Och Zaremba har ju också lyckats intervjua folk i grannskapet som verkar tycka detsamma.

Jag påstår inte heller att det är lätt att lösa såna här problem. Men det är viktigt att förstå alla sidor och göra ett seriöst försök. Att ta ansvaret för att göra förklaringen så mångnyanserad som den behöver bli för att man ska kunna komma fram till en lösning. Här har man i stället jobbat stenhårt på att göra den så enkel och polariserad som möjligt - och längs den vägen finns ingen lösning annat än våldsdåd, här likaväl som på Balkan.