Idag har det blivit lite amatörforskning inom biologi gjord. Bakgrunden var att jag grät för första gången på ett tag, och upplevde lättnaden i det. Nån påpekade då för mig att tårvätskan vid emotionellt gråtande rent faktiskt var full av stresshormoner, som kroppen på så sätt gjorde sig av med.
Detta fascinerande faktum grävde jag vidare i, och hittade en utredning om hur tårar funkar och vad de innehåller. Där fanns förvisso också en del plattbiologiskt tvärsäkert dravel, till exempel om hur evolutionen i sin visdom sett till att män kunde pinka kvickt utan att sätta sig, vilket skulle vara bra när man jagade ullhårsmammut... Jag kan dock inte se att just det skulle vara ett överstigligt hinder för en eventuell kvinnlig ullhårsmammutjägare. Om vi människor kunde lära oss att använda spjut kunde vi nog fan lära oss att pinka vid rätt tillfälle också, så att nån halvminut extra inte skulle vara en katastrof. Men lyckligtvis behöver ju en tänkande människa inte kasta ut de fakta som finns i en text bara för att en och annan slutsats är förhastad, och där fanns några guldkorn.
En intressant faktoid (förvisso inte okänd) är att tårar kommer först när man sätter sig ner och slappnar av. Det är ju är lämpligt, både för att det är när faran är över man kan unna sig att se lite suddigt, och för att stresshormonet faktiskt behövs ända tills dess. Grejen är att i en modern teknostressvärld, där det inte finns klara gränser mellan stressituation och inte, är det inte alltid så lätt att nånsin slappna av tillräckligt för att göra sig av med hormonerna den vägen.
I alla fall inte för mig, man som jag är - och artikeln nämner också att det verkar vara rent fysiskt svårare för män att gråta ... eftersom de då skulle bli förblindade under stress och den obligatoriska ullhårsmammuten skulle döda dem. :P
Varvid jag invänder att de flesta kvinnor likaväl som män enligt ovan verkar ha ett system för att inte gråta just i paniksituationer där de själva är inriktade på handling... men kanske är det eventuellt så att mäns system för att undertrycka gråt lättare hänger sig i "stressläget". När jag är i mina downperioder kan jag ganska ofta känna att det vore jätteskönt att gråta, men jag har liksom gömt undan mina tårar nånstans, och jag kan inte hitta dem igen.
Här börjar det bli riktigt intressant, för artikelförfattaren börjar spekulera kring hur män egentligen gör av med sina stresshormoner. Hon gissar på andra sorters sekretion: svett går till exempel också bra. Inte konstigt att det är bra med workout och att dansa sig svettig - jag trodde det var mest att man skapade endorfiner, men det verkar vara mycket att rent fysiskt göra sig av med stresshormoner också. Urinerande nämns också som en möjlighet.
Men här slås jag av en misstanke. Det finns ett av killar rättså välkänt sätt att slappna av i samband med sekretion. Bäst är nog att låta seriefiguren Rockys flickvän beskriva det: "Du runkar alltid av en massa konstiga anledningar. För att du är ledsen. Eller för att du är stressad. Aldrig bara för att du är kåt."
Så. Hypotes: sperma innehåller stresshormoner. Tre sekunders Googlande ger en sida som kastar ljus över saken - och bingo: Prolaktin, en av de stresshormoner som det finns gott om i tårar finns där. Så, jag tror att jag kan tala om vad män gör för att göra sig av med sina stresshormoner i stället för att gråta.
lördag 6 mars 2010
fredag 19 februari 2010
Skattehöjning för vården eller inte - sluta käbbla och ta reda på!
Återanvändning igen - en kommentar på Marie Morells kompetenta och sakliga men traditionellt svartvita blogginlägg med en fråga om vården och skatterna:
"Vad säger du? Tror du att höjd skatt i landstinget löser alla problem, eller måste vi jobba på ett annat sätt?"
Jag tycker att:
Kvalitetsarbete är alltid fullständigt nödvändigt. Själv jobbar jag inom IT och ser hur vi har fått slänga ut prestigen och införa peer review av all kod som skrivs, för att undvika regressioner, som gör att kunder och användare (och även utvecklare) blir... milt sagt missnöjda. Det har gjort oss väldigt gott, och är faktiskt ett roligare sätt att arbeta på.
Kvalitetsmagasinets nyhetsbrev är en bra källa till nyheter om lyckat, och misslyckat, kvalitetsarbete inom privat och offentlig sektor. Den borde ligga på varje fikarum i hela vården, för att sprida bra mönster och också nyttan av dem för personalen, så de kan se vad som finns att vinna för dem.
Dessutom är kvalitetsarbete ett bra rekryteringsställe. Chefer som kommer från verksamheten tenderar att glömma ekonomin. Chefer som kommer från ekonomiskt håll tenderar att hålla budgeten, men vara brutala mot verksamheten. Chefer som kommer från kvalitetssidan, däremot, kan se hur man prioriterar resurserna för att hålla kunderna så nöjda som möjligt med givna medel. Sånt kvalitetsarbete är dessutom enda sättet att klara neddragningar och fortfarande ha kvar en positiv känsla av att man utvecklar arbetsplatsen. Det finns ett nytt mätbart mål - kundnöjdhet. OCH personalnöjdhet. (Dels för det andra är nödvändigt för det första, och dels för att få med personalen på tåget.)
När kvalitetsarbetet är där finns det en mätbarhet. Det kan säga om man behöver mer pengar eller inte, och hur mycket. DOCK måste det kanske till extrapengar för att INFÖRA kvalitetsarbete. Det är inget man kan klistra på på utsidan, det måste till massiva satsningar.
Och gör man inte såna satsningar kan man inte sitta och säga att "det hjälper ändå inte med mer pengar.", för det vet man inte. Så, se till att lansera en kampanjjäkel och få fart och riktning på saker och ting! :)
Tycker jag.
"Vad säger du? Tror du att höjd skatt i landstinget löser alla problem, eller måste vi jobba på ett annat sätt?"
Jag tycker att:
Kvalitetsarbete är alltid fullständigt nödvändigt. Själv jobbar jag inom IT och ser hur vi har fått slänga ut prestigen och införa peer review av all kod som skrivs, för att undvika regressioner, som gör att kunder och användare (och även utvecklare) blir... milt sagt missnöjda. Det har gjort oss väldigt gott, och är faktiskt ett roligare sätt att arbeta på.
Kvalitetsmagasinets nyhetsbrev är en bra källa till nyheter om lyckat, och misslyckat, kvalitetsarbete inom privat och offentlig sektor. Den borde ligga på varje fikarum i hela vården, för att sprida bra mönster och också nyttan av dem för personalen, så de kan se vad som finns att vinna för dem.
Dessutom är kvalitetsarbete ett bra rekryteringsställe. Chefer som kommer från verksamheten tenderar att glömma ekonomin. Chefer som kommer från ekonomiskt håll tenderar att hålla budgeten, men vara brutala mot verksamheten. Chefer som kommer från kvalitetssidan, däremot, kan se hur man prioriterar resurserna för att hålla kunderna så nöjda som möjligt med givna medel. Sånt kvalitetsarbete är dessutom enda sättet att klara neddragningar och fortfarande ha kvar en positiv känsla av att man utvecklar arbetsplatsen. Det finns ett nytt mätbart mål - kundnöjdhet. OCH personalnöjdhet. (Dels för det andra är nödvändigt för det första, och dels för att få med personalen på tåget.)
När kvalitetsarbetet är där finns det en mätbarhet. Det kan säga om man behöver mer pengar eller inte, och hur mycket. DOCK måste det kanske till extrapengar för att INFÖRA kvalitetsarbete. Det är inget man kan klistra på på utsidan, det måste till massiva satsningar.
Och gör man inte såna satsningar kan man inte sitta och säga att "det hjälper ändå inte med mer pengar.", för det vet man inte. Så, se till att lansera en kampanjjäkel och få fart och riktning på saker och ting! :)
Tycker jag.
lördag 13 februari 2010
Psykvårdsdebatt á la Linköping
(Återanvänt och utökat från kommentar på Samtidsanalys blogg)
Jag var på en mycket underlig paneldebatt i Linköpings bibliotek för några månader sen. Anna Odell var där och var imponerande bra, fast hon inte kunde visa sitt videoverk om hur hon behandlades vid omhändertagandet, för att ingen tänkt på att biblioteket har glasväggar och det var ljust ute.
Några småsaker som kom fram var bland annat att:
1) Hennes fokus med hela projektet var att visa sitt eget omhändertagande på psyk för ett antal år sen ur en patientsynvinkel, så man kunde förstå hur kränkande det var. Hon var helt på det klara att det var nödvändigt att omhänderta i sig, det enda hon ville var att det skulle framgå med hur enkla medel man hade kunnat göra det mycket bättre.
(Jag sympatiserar oerhört starkt med det sen gången jag själv var inlagd (även om det i mitt fall var på eget bevåg och inget tvång behövde tillgripas). Själv skrev jag mitt eget förslag på förbättringar under tiden och lämnade till läkarna, mest för att ha nåt positivt att jobba med - det var nog rätt förvirrat, men jag tror det fanns ett och annat där som var användbart.)
2) Hon hade först kontaktat psykvården och försökt få iscensätta sitt eget omhändertagande - men fått nej, för enligt dem var en gång knäpp alltid knäpp, fast hon tillfrisknat för länge sen. Och nåt konstprojekt från nån (ex)patient ville de verkligen inte vara med om.
3) Sen hade hon rådgjort med en advokat och frågat om det kunde leda till lagproblem om hon gjorde det genom att fejka. Det trodde han inte - maximalt kunde hon få betala skadestånd för förbrukade resurser, men inget straffrättsligt. Det visade sig vara ... en felbedömning. ;)
4) När hon blev inlämnad av polisen efter ett omhändertagande som enligt den närvarande polisrepresentanten var alldeles onödligt brutalt, skjutsades hon direkt in på ett rum på psyk där hon las i bälte (alltså fastspänd på en bår.) En av grejerna hon ville visa med det hela var att just det psyket, där David Eberhardt, var chef, bälteslade patienter väldigt mycket oftare än andra psyken.
5) Genom en misskommunikation fick personalen på psyket veta att hon hade varit utsatt för ett sexövergrepp. Ändå spände de fast henne på en äldre typ av bår (utbytt på andra psyken) där benen spänns fast isär, och det första som hände var att nån drog ner hennes byxor och gav henne en spruta. Hon frågade sig om det verkligen varit särskilt lämpligt på nån som just hade blivit utsatt för sexövergrepp.
Nå. Tillbaka till själva debatten.
Alla i panelen - från psykvården, sjukvårdspolitiker, polis och andra - var rörande överens och sjöng hennes lov enligt samma visa - "först tyckte jag det var upprörande, det hon gjorde, men nu har jag minsann förstått att hon är bra för att visa på problemen"... - MEN det gick inte att konfrontera dem med VAD de var villiga att göra åt problemen och problematisera deras ganska ytliga lösningar lite, för inga publikfrågor tilläts! (Antar att de var rädda för att nåt psyko i publiken skulle yttra sig, fast de nyss sagt hur viktigt det var att "vi lyssnade på patienterna." - rent teoretiskt.)
Så jag fick vänta till efteråt med att konfrontera Finn Bengtsson, östgötsk riksdagsledamot, som tidigare i debatten sagt att det var ett stort problem att unga män inte sökte hjälp i tid.
Min fråga var om det problemet inte förvärrades med den massiva ungdomsarbetslösheten kombinerat med arbetsgivarnas fördomar och ovilja att ta minsta lilla chans på psyksjuka, diagnostiserade, och andra avvikande. I en sån kontext blir det lätt att man på inga vis vill ha en etikett eller diagnos eller identitet som psyksjuk, för då skulle det bli helt klippt omöjligt att få ett jobb.
Tyvärr blev han bara blank i ögonen och halkade slentrianmässigt in i att man måste ändra LAS för att minska ungdomsarbetslösheten. :( Jag hade gärna velat ha honom uppe på podiet när jag ställde frågan, jag tror inte han hade kunnat ducka undan lika enkelt där.
Jag var på en mycket underlig paneldebatt i Linköpings bibliotek för några månader sen. Anna Odell var där och var imponerande bra, fast hon inte kunde visa sitt videoverk om hur hon behandlades vid omhändertagandet, för att ingen tänkt på att biblioteket har glasväggar och det var ljust ute.
Några småsaker som kom fram var bland annat att:
1) Hennes fokus med hela projektet var att visa sitt eget omhändertagande på psyk för ett antal år sen ur en patientsynvinkel, så man kunde förstå hur kränkande det var. Hon var helt på det klara att det var nödvändigt att omhänderta i sig, det enda hon ville var att det skulle framgå med hur enkla medel man hade kunnat göra det mycket bättre.
(Jag sympatiserar oerhört starkt med det sen gången jag själv var inlagd (även om det i mitt fall var på eget bevåg och inget tvång behövde tillgripas). Själv skrev jag mitt eget förslag på förbättringar under tiden och lämnade till läkarna, mest för att ha nåt positivt att jobba med - det var nog rätt förvirrat, men jag tror det fanns ett och annat där som var användbart.)
2) Hon hade först kontaktat psykvården och försökt få iscensätta sitt eget omhändertagande - men fått nej, för enligt dem var en gång knäpp alltid knäpp, fast hon tillfrisknat för länge sen. Och nåt konstprojekt från nån (ex)patient ville de verkligen inte vara med om.
3) Sen hade hon rådgjort med en advokat och frågat om det kunde leda till lagproblem om hon gjorde det genom att fejka. Det trodde han inte - maximalt kunde hon få betala skadestånd för förbrukade resurser, men inget straffrättsligt. Det visade sig vara ... en felbedömning. ;)
4) När hon blev inlämnad av polisen efter ett omhändertagande som enligt den närvarande polisrepresentanten var alldeles onödligt brutalt, skjutsades hon direkt in på ett rum på psyk där hon las i bälte (alltså fastspänd på en bår.) En av grejerna hon ville visa med det hela var att just det psyket, där David Eberhardt, var chef, bälteslade patienter väldigt mycket oftare än andra psyken.
5) Genom en misskommunikation fick personalen på psyket veta att hon hade varit utsatt för ett sexövergrepp. Ändå spände de fast henne på en äldre typ av bår (utbytt på andra psyken) där benen spänns fast isär, och det första som hände var att nån drog ner hennes byxor och gav henne en spruta. Hon frågade sig om det verkligen varit särskilt lämpligt på nån som just hade blivit utsatt för sexövergrepp.
Nå. Tillbaka till själva debatten.
Alla i panelen - från psykvården, sjukvårdspolitiker, polis och andra - var rörande överens och sjöng hennes lov enligt samma visa - "först tyckte jag det var upprörande, det hon gjorde, men nu har jag minsann förstått att hon är bra för att visa på problemen"... - MEN det gick inte att konfrontera dem med VAD de var villiga att göra åt problemen och problematisera deras ganska ytliga lösningar lite, för inga publikfrågor tilläts! (Antar att de var rädda för att nåt psyko i publiken skulle yttra sig, fast de nyss sagt hur viktigt det var att "vi lyssnade på patienterna." - rent teoretiskt.)
Så jag fick vänta till efteråt med att konfrontera Finn Bengtsson, östgötsk riksdagsledamot, som tidigare i debatten sagt att det var ett stort problem att unga män inte sökte hjälp i tid.
Min fråga var om det problemet inte förvärrades med den massiva ungdomsarbetslösheten kombinerat med arbetsgivarnas fördomar och ovilja att ta minsta lilla chans på psyksjuka, diagnostiserade, och andra avvikande. I en sån kontext blir det lätt att man på inga vis vill ha en etikett eller diagnos eller identitet som psyksjuk, för då skulle det bli helt klippt omöjligt att få ett jobb.
Tyvärr blev han bara blank i ögonen och halkade slentrianmässigt in i att man måste ändra LAS för att minska ungdomsarbetslösheten. :( Jag hade gärna velat ha honom uppe på podiet när jag ställde frågan, jag tror inte han hade kunnat ducka undan lika enkelt där.
fredag 29 januari 2010
Ett mindre omtalat samband mellan skolk och krav?
Från sr.se för några månader sen:
Så, vem tar Jan Björklund i örat och drar honom dit så han får lära sig ett och annat om vitsen med att inte ställa krav ett tag?
Problem med skolkande elever i Almåsskolan i Mölndal har lösts på ett speciellt sätt. Fem storskolkande tonårsflickor har nu lockats tillbaka till skolbänken i projektet "Elever som zappar skolan".
Personalen: "Vi var noga med att inte prata om vanlig skola"
– På vår skola, där det går ungefär 415 elever, så har vi ingen elev som är borta. Någon storskolkare har vi inte, säger Titti Ljungdahl, rektor på Almåsskolan i Mölndal.
De skolkande eleverna erbjöds ämnen de var intresserade av.
– De kanske gillade bild, hemkunskap eller slöjd till exempel. Då kunde de få det varje dag och började med det. Vi var noga med att inte prata om vanlig skola eller betyg. Vi lockade med ett lärande som inte hade med skolan att göra.
Hur länge pågick detta lekande med lärande?
– Att få dem tillbaka tog nästan ett halvår. Lika lång tid som de varit borta, lika länge har det tagit för dem att komma igen.
Så, vem tar Jan Björklund i örat och drar honom dit så han får lära sig ett och annat om vitsen med att inte ställa krav ett tag?
fredag 15 januari 2010
Vänstern måste börja snacka teori, och börja med Wilkinson & Picket!
Det här inlägget består av en personlig bredsida mot svensk vänsters
antiintellektualism med ett guldkorn på slutet. Om du inte känner dig upplagd för det förra kan du hoppa direkt till det senare. ;)
Ända sen jag var teknist på åttiotalet (och Fredrik Reinfeldt och hans kompisar naturvetare, även om det var några år tidigare) kommer jag ihåg att vänstern aldrig nånsin brydde sig om att peka på några bra teorier om varför det lönade sig med rättvisa, solidaritet och de andra hjärteargumenten. De skulle bara räcka i sig själva.
Det var en strategi som funkade bra röstmässigt på den tiden, det var ju inte så att borgarna själva levererade några teorier som vanligt folk kunde köpa. Men jag märkte att det vänstern sa sällan övertygade de som ville tänka. De blev i stället förolämpade av att deras intellektuella invändningar mot det socialdemokratiska hjärtesnacket inte respekterades och togs på allvar.
De flesta av dessa som inte var till höger från början av blev det snabbt. Där (och i Mensa) kände de sig mer hemma och förenades i ett förståeligt idiotförklarande av vänstern och deras anhängare. Det torde inte komma som en överraskning att om man stöter bort de flesta som är intresserade av att tänka får man problem i längden - folk som kan tänka har potential att ställa till problem för en.
Och det är mycket riktigt dessa gamla naturvetare som nu styr Sverige, sen de lärt sig omsätta sina teorier till ett språk som folket förstår. Och socialdemokraterna har fortfarande inte förstått att de med sina universitet utbildat fram ett folk som allt oftare kräver hållbara teorier bakom hjärteargumenten för att köpa dem.
Den här intellektuella slappheten är ett oerhört idiotiskt misstag som jag vill spöa upp nån för. Det har gjort min generation övertygad om att det inte FINNS nån vänsterteori, bara missriktad god vilja.
Det ironiska är att fast den socialdemokratiska magkänslan för ekonomisk jämlikhet aldrig har letts i bevis, har den till väldigt stora delar funkat - vi har haft den största jämlikheten i världen och fortfarande ett fungerande samhälle med lika hög tillväxt som USA och EU i stort sen mitten på nittiotalet.
[Uppdatering: det har kommit fram att statistiken här nedan inte är lika solid som det verkade. Se kommentarerna.]
Men nu har nån annan äntligen gjort det vänstern försummat - samlat all tillgänglig statistik till en teori som visar att detta samband inte är unikt för oss utan gäller världen över. Det har ju inte fattats nyliberala experiment i världen sen åttiotalet, och själva har vi nordbor bidragit med en experiment i den andra änden, även om vårt snabbt verkar vara på avskaffande. Politiska experiment med hela länder är ruggiga att göra, och så fort nån vågar sticka ut hakan och göra ett ska man passa på att mäta och studera, och jag gnisslar tänder över att detta inte gjorts förrän nu.
Richard Wilkinson och Kate Pickett har publicerat en sammanställning av en stor mängd statistik och sett hur jämlikhet korrelerar med samhälleligt välmående, mätt med elva faktorer - bland annat fysisk och psykisk hälsa, drogmissbruk, fetma, antal fängelseinterner, social rörlighet, våld, tilltro i samhället, och tonårsfödslar. Nästan överallt är måtten bättre i samhällen med mindre inkomstklyftor, och ofta substansiellt bättre. Och de individuella måtten, som livslängd, ökar längs hela inkomstskalan - mest i bottenänden, men till och med de med höga inkomster lever längre i ett mer jämlikt samhälle.
Om det är så det ser ut borde det gå att vända upp och ner på hela den borgerliga teorin "vi måste öka klyftorna för att ha råd med vården" - till "vi måste hejda ökningen av sjukvårdskostnaderna genom att inte låta klyftorna öka".
Jag skulle vilja tidsförflytta denna statistik tillbaka till Åva gymnasium och en ung Fredrik Reinfeldt, som ett "därför" till hans "varför". Men i brist på såna möjligheter, låt oss börja ta hänsyn till den nu när vi debatterar hur vårt samhälle bör se ut.
antiintellektualism med ett guldkorn på slutet. Om du inte känner dig upplagd för det förra kan du hoppa direkt till det senare. ;)
Ända sen jag var teknist på åttiotalet (och Fredrik Reinfeldt och hans kompisar naturvetare, även om det var några år tidigare) kommer jag ihåg att vänstern aldrig nånsin brydde sig om att peka på några bra teorier om varför det lönade sig med rättvisa, solidaritet och de andra hjärteargumenten. De skulle bara räcka i sig själva.
Det var en strategi som funkade bra röstmässigt på den tiden, det var ju inte så att borgarna själva levererade några teorier som vanligt folk kunde köpa. Men jag märkte att det vänstern sa sällan övertygade de som ville tänka. De blev i stället förolämpade av att deras intellektuella invändningar mot det socialdemokratiska hjärtesnacket inte respekterades och togs på allvar.
De flesta av dessa som inte var till höger från början av blev det snabbt. Där (och i Mensa) kände de sig mer hemma och förenades i ett förståeligt idiotförklarande av vänstern och deras anhängare. Det torde inte komma som en överraskning att om man stöter bort de flesta som är intresserade av att tänka får man problem i längden - folk som kan tänka har potential att ställa till problem för en.
Och det är mycket riktigt dessa gamla naturvetare som nu styr Sverige, sen de lärt sig omsätta sina teorier till ett språk som folket förstår. Och socialdemokraterna har fortfarande inte förstått att de med sina universitet utbildat fram ett folk som allt oftare kräver hållbara teorier bakom hjärteargumenten för att köpa dem.
Den här intellektuella slappheten är ett oerhört idiotiskt misstag som jag vill spöa upp nån för. Det har gjort min generation övertygad om att det inte FINNS nån vänsterteori, bara missriktad god vilja.
Det ironiska är att fast den socialdemokratiska magkänslan för ekonomisk jämlikhet aldrig har letts i bevis, har den till väldigt stora delar funkat - vi har haft den största jämlikheten i världen och fortfarande ett fungerande samhälle med lika hög tillväxt som USA och EU i stort sen mitten på nittiotalet.
[Uppdatering: det har kommit fram att statistiken här nedan inte är lika solid som det verkade. Se kommentarerna.]
Men nu har nån annan äntligen gjort det vänstern försummat - samlat all tillgänglig statistik till en teori som visar att detta samband inte är unikt för oss utan gäller världen över. Det har ju inte fattats nyliberala experiment i världen sen åttiotalet, och själva har vi nordbor bidragit med en experiment i den andra änden, även om vårt snabbt verkar vara på avskaffande. Politiska experiment med hela länder är ruggiga att göra, och så fort nån vågar sticka ut hakan och göra ett ska man passa på att mäta och studera, och jag gnisslar tänder över att detta inte gjorts förrän nu.
Richard Wilkinson och Kate Pickett har publicerat en sammanställning av en stor mängd statistik och sett hur jämlikhet korrelerar med samhälleligt välmående, mätt med elva faktorer - bland annat fysisk och psykisk hälsa, drogmissbruk, fetma, antal fängelseinterner, social rörlighet, våld, tilltro i samhället, och tonårsfödslar. Nästan överallt är måtten bättre i samhällen med mindre inkomstklyftor, och ofta substansiellt bättre. Och de individuella måtten, som livslängd, ökar längs hela inkomstskalan - mest i bottenänden, men till och med de med höga inkomster lever längre i ett mer jämlikt samhälle.
Om det är så det ser ut borde det gå att vända upp och ner på hela den borgerliga teorin "vi måste öka klyftorna för att ha råd med vården" - till "vi måste hejda ökningen av sjukvårdskostnaderna genom att inte låta klyftorna öka".
Jag skulle vilja tidsförflytta denna statistik tillbaka till Åva gymnasium och en ung Fredrik Reinfeldt, som ett "därför" till hans "varför". Men i brist på såna möjligheter, låt oss börja ta hänsyn till den nu när vi debatterar hur vårt samhälle bör se ut.
onsdag 13 januari 2010
Svar till Muharrem Demirok om Östgötatrafiken
Linköpings centerkommunalråd Muharrem Demirok har på sin blogg efterfrågat åsikter om huruvida Östgötatrafikens chaufförer är trevliga eller inte.
Såhär är det, vad jag har sett: En del busschaufförer är oerhört sura, särskilt i stressade situationer, som det verkar bli gott om - man frestas att tro att schemaläggningen inte är gjord för att busschaufförerna ska kunna klara av den, utan utifrån nån annan slags mål.
Bussarna kommer också ofta ordentligt före utsatt tid, och det hjälper inte att ringa trakfikupplysningen och felrapportera om man står på en busshållplats med ungefärliga tider, inte ens när bussen kom tidigare än när den borde varit vid hållplatsen innan, som HAR en exakt tid. Och nu när man HAR realtidsinfo, varför inte presentera den på en websida, så man kan se var bussen är innan man går ut? Det vore en bra och fräsch användning av internet och infosystem, till skillnad från den "smidiga" javabaserade tidtabellsapplikation som skryts om på bussreklamen.
Somliga chaufförer är dock väldigt trevliga och hjälpsamma, förmodligen för att de är såna till naturen.
Det här är precis vad man kan förvänta sig om man inte har fått med sig alla på en trovärdig policy för hur kunder ska behandlas, och det kan man inte få om man kör över (dock förhoppningsvis ej bokstavligt ;) både kunder och anställda med jämna mellanrum.
Förändringsarbetet med kontantstoppet var oerhört klumpigt utfört, ombordbetalningssystemet med betalkort som aviserats redan 2007 kom aldrig på plats, chaufförerna var inte utbildade alls i att kolla sms-biljetter på diverse olika mobiler, vilket ledde till stor frustration. Hälften av chaufförerna struntade helt i att kolla SMS-biljetter för att hålla tiden i stället, och andra hälften blev rabiata, senare ville hälften att man skulle ha SMS-biljetten klar när man klev på och de andra trodde inte på att biljetten var äkta om de inte fick höra pipet när den kom. I den vevan blev nog många busschaufförer trötta på folk, som i vanlig ordning tar ut sina frustrationer på närmaste anställd. Och många resenärer också rättmätigt trötta på busschaufförer. Ingen ursäkt eller självkritik för detta har nånsin hörts.
I stället svarade Östgötatrafiken med "kunduppfostran" på affischer med en sur tant som mästrar "byt attityd, bli en vinnare!" och uppmanade till att köpa periodkort och slippa trasslet. Sånt går *inte* hem i det läget.
Alltsen dess har man försökt förbättra synen på Östgötatrafiken med diverse reklamkampanjer. Sånt räcker aldrig (och nån borde lära reklambyrån att man bara kan använda humor om mottagaren är i ett avslappnat läge i förhållande till avsändaren, och väldigt sällan i ett budskap som mottagaren kan uppleva som försämringar.)
Det som måste till är grundläggande förändringar i attityd hos FÖRETAGET Östgötatrafiken - att man börjar behandla både sina anställda och sina kunder med respekt. Först då kan man få alla chaufförer med på tåget... hrrm, bussen. Kanske måste det faktiskt kosta lite mer från kommunens sida, kanske räcker det med att man lyssnar mer för att ta reda på vilka de praktiska problemen är - jag vet inte. Men jag vet att man måste ha andra visioner och börja jobba med öppenhet och seriöst förbättringsarbete.
Framför allt, se till att införa nån slags klago- och förbättringsförslagssystem - förslagslåda på bussarna och website, och se till att det som det blir många klagomål på ingår i nästa upphandling att rätta till. Utan den kanalen är det alltid chaufförerna som får ta all frustrerad skit. Och det skulle signalera en större öppenhet och ödmjukhet, i synnerhet om man publicerade klagomålen offentligt, och till och med lät folk kommentera och/eller rösta på de som de prioriterade mest att åtgärda.
Här är ett företag som gjort ett "externt" buggrapportsystem där faktiskt 23 personer väntar på svar på ett attitydproblem hos just Östgötatrafiken.
Det finns en rapport till om Östgötatrafiken där - Östgötatrafiken har inte svarat på nåt av dem, fast de kontaktats. Det är inte så man sköter kundhantering i onlinevärlden. Där vårdar man snarare sitt Internetrykte som sin viktigaste tillgång. Det handlar inte längre om att aldrig göra fel, utan att be om ursäkt, kompensera om nödvändigt, och hantera felen så de inte upprepas.
Mer länkar till kundrapporter:
Reco.se där Östgötatrafiken har 5 kommentarer med i snitt 2 (av 5) i betyg.
En inte så välpolerad, men lik förbaskat lyssningsvärd rapport från en hårdrockare. ;)
Andra länkar av intresse för Östgötatrafikens track record för
attityd mot felrapporterade kunder och personal:
En rapport från 2005 där Östgötatrafiken felaktigt hotar med brott mot PUL för att en klagande person publicerat ett mailsvar från dem på nätet, och har heller inte diariefört hans tidigare klagobrev.
Citat av Leif Johansson, VD till januari 2009, angående att Östgötatrafiken polisanmält planka.nu som kämpar för en gratis
kollektivtrafik:
"Men busschaufförerna skulle slippa kontanthanteringen, något de länge önskat, på grund av rånrisken. Är inte det ett argument?
- Vi vill inte ha busschaufförer som inte vill ha kontanthantering. Kollektivtrafiken är inte till för busschaufförerna. Resenärerna ska mötas av människor, inte chaufförer som sitter i en bur, säger Leif Johansson."
Visserligen är detta citat ryckt ur sitt sammanhang, och dessutom svarade han inte på den aktuella frågan utan kom med en färdigpaketerad åsikt om den alternativa lösningen att ha plexiglasbur.
Men jag tycker det är anmärkningsvärt att inte se att det ovanstående är oförenliga villkor: om man vill att resenärer ska mötas av människor, måste Östgötatrafiken också till viss del vara till för sina chaufförer. Man kan inte förvänta sig att hitta en människa i en omänsklig situation. Och citatet "verksamheten är inte till för de som jobbar i den!" brukar oftast gå hand i hand med en hårdför personalpolitik där man slutat lyssna.
Såhär är det, vad jag har sett: En del busschaufförer är oerhört sura, särskilt i stressade situationer, som det verkar bli gott om - man frestas att tro att schemaläggningen inte är gjord för att busschaufförerna ska kunna klara av den, utan utifrån nån annan slags mål.
Bussarna kommer också ofta ordentligt före utsatt tid, och det hjälper inte att ringa trakfikupplysningen och felrapportera om man står på en busshållplats med ungefärliga tider, inte ens när bussen kom tidigare än när den borde varit vid hållplatsen innan, som HAR en exakt tid. Och nu när man HAR realtidsinfo, varför inte presentera den på en websida, så man kan se var bussen är innan man går ut? Det vore en bra och fräsch användning av internet och infosystem, till skillnad från den "smidiga" javabaserade tidtabellsapplikation som skryts om på bussreklamen.
Somliga chaufförer är dock väldigt trevliga och hjälpsamma, förmodligen för att de är såna till naturen.
Det här är precis vad man kan förvänta sig om man inte har fått med sig alla på en trovärdig policy för hur kunder ska behandlas, och det kan man inte få om man kör över (dock förhoppningsvis ej bokstavligt ;) både kunder och anställda med jämna mellanrum.
Förändringsarbetet med kontantstoppet var oerhört klumpigt utfört, ombordbetalningssystemet med betalkort som aviserats redan 2007 kom aldrig på plats, chaufförerna var inte utbildade alls i att kolla sms-biljetter på diverse olika mobiler, vilket ledde till stor frustration. Hälften av chaufförerna struntade helt i att kolla SMS-biljetter för att hålla tiden i stället, och andra hälften blev rabiata, senare ville hälften att man skulle ha SMS-biljetten klar när man klev på och de andra trodde inte på att biljetten var äkta om de inte fick höra pipet när den kom. I den vevan blev nog många busschaufförer trötta på folk, som i vanlig ordning tar ut sina frustrationer på närmaste anställd. Och många resenärer också rättmätigt trötta på busschaufförer. Ingen ursäkt eller självkritik för detta har nånsin hörts.
I stället svarade Östgötatrafiken med "kunduppfostran" på affischer med en sur tant som mästrar "byt attityd, bli en vinnare!" och uppmanade till att köpa periodkort och slippa trasslet. Sånt går *inte* hem i det läget.
Alltsen dess har man försökt förbättra synen på Östgötatrafiken med diverse reklamkampanjer. Sånt räcker aldrig (och nån borde lära reklambyrån att man bara kan använda humor om mottagaren är i ett avslappnat läge i förhållande till avsändaren, och väldigt sällan i ett budskap som mottagaren kan uppleva som försämringar.)
Det som måste till är grundläggande förändringar i attityd hos FÖRETAGET Östgötatrafiken - att man börjar behandla både sina anställda och sina kunder med respekt. Först då kan man få alla chaufförer med på tåget... hrrm, bussen. Kanske måste det faktiskt kosta lite mer från kommunens sida, kanske räcker det med att man lyssnar mer för att ta reda på vilka de praktiska problemen är - jag vet inte. Men jag vet att man måste ha andra visioner och börja jobba med öppenhet och seriöst förbättringsarbete.
Framför allt, se till att införa nån slags klago- och förbättringsförslagssystem - förslagslåda på bussarna och website, och se till att det som det blir många klagomål på ingår i nästa upphandling att rätta till. Utan den kanalen är det alltid chaufförerna som får ta all frustrerad skit. Och det skulle signalera en större öppenhet och ödmjukhet, i synnerhet om man publicerade klagomålen offentligt, och till och med lät folk kommentera och/eller rösta på de som de prioriterade mest att åtgärda.
Här är ett företag som gjort ett "externt" buggrapportsystem där faktiskt 23 personer väntar på svar på ett attitydproblem hos just Östgötatrafiken.
Det finns en rapport till om Östgötatrafiken där - Östgötatrafiken har inte svarat på nåt av dem, fast de kontaktats. Det är inte så man sköter kundhantering i onlinevärlden. Där vårdar man snarare sitt Internetrykte som sin viktigaste tillgång. Det handlar inte längre om att aldrig göra fel, utan att be om ursäkt, kompensera om nödvändigt, och hantera felen så de inte upprepas.
Mer länkar till kundrapporter:
Reco.se där Östgötatrafiken har 5 kommentarer med i snitt 2 (av 5) i betyg.
En inte så välpolerad, men lik förbaskat lyssningsvärd rapport från en hårdrockare. ;)
Andra länkar av intresse för Östgötatrafikens track record för
attityd mot felrapporterade kunder och personal:
En rapport från 2005 där Östgötatrafiken felaktigt hotar med brott mot PUL för att en klagande person publicerat ett mailsvar från dem på nätet, och har heller inte diariefört hans tidigare klagobrev.
Citat av Leif Johansson, VD till januari 2009, angående att Östgötatrafiken polisanmält planka.nu som kämpar för en gratis
kollektivtrafik:
"Men busschaufförerna skulle slippa kontanthanteringen, något de länge önskat, på grund av rånrisken. Är inte det ett argument?
- Vi vill inte ha busschaufförer som inte vill ha kontanthantering. Kollektivtrafiken är inte till för busschaufförerna. Resenärerna ska mötas av människor, inte chaufförer som sitter i en bur, säger Leif Johansson."
Visserligen är detta citat ryckt ur sitt sammanhang, och dessutom svarade han inte på den aktuella frågan utan kom med en färdigpaketerad åsikt om den alternativa lösningen att ha plexiglasbur.
Men jag tycker det är anmärkningsvärt att inte se att det ovanstående är oförenliga villkor: om man vill att resenärer ska mötas av människor, måste Östgötatrafiken också till viss del vara till för sina chaufförer. Man kan inte förvänta sig att hitta en människa i en omänsklig situation. Och citatet "verksamheten är inte till för de som jobbar i den!" brukar oftast gå hand i hand med en hårdför personalpolitik där man slutat lyssna.
söndag 10 januari 2010
Island - för omväxlings skull ett västerland i skuldfällan
Det som händer på Island just nu är mycket intressant. I korthet har en isländsk bank kraschat efter en våldsam spekulationsbubbla med expansion över hela Europa, och engelska och holländska kunders pengar har försvunnit. Det är inte helt oomstritt att det verkligen är Island som ska stå för hela bankgarantin, men England och Nederländerna hotar med svårigheter för Island att komma med i EU, och om problem att få behövliga lån av IMF om de inte betalar tillbaka.
Islands nya regering (den gamla föll efter våldsamma protester efter själva bubblan) har godkänt ett avtal som säger att pengarna ska betalas tillbaka, till priset av en våldsam skuldsättning av landet. En proteströrelse bildades, och en fjärdedel av islänningarna skrev på en namninsamling för att presidenten inte skulle godkänna avtalet utan en folkomröstning - som med all sannolikhet inte kommer att godkänna avtalet. Presidenten lyssnade, och en folkomröstning ska ske.
Här hörs en massa moraliserande gruff från England och Holland om att "man måste minsann betala sina skulder!", men när den isländske presidenten förklarar saken klarnar det hela - det handlar inte om OM man ska betala, det handlar om villkoren. Dessa är våldsamt hårda, tillbakabetalning av 40 miljarder kronor på femton års tid och en ränta på 5.5 procent. Det proteströrelsen i stället vill ha är en slags gammaldags CSN-avbetalning - max 6% av BNP ska kunna gå till avbetalningar. I själva verket togs ett beslut om detta i alltinget redan i augusti, men det räckte inte för England och Nederländerna.
Det är ett mycket mer realistiskt avtal, eftersom de hårda villkoren förmodligen ändå inte kommer att kunna mötas - man måste för det mesta faktiskt ha pengar till investeringar för att kunna skapa fler pengar för att kunna betala tillbaka. Det är alltid dyrare att vara fattig än att vara rik, det gäller för både individer och stater. Och för en långivare är det troligen bättre chans att få tillbaka pengarna om man inte är för girig och snor investeringskapitalet tillsammans med avkastningen. Och om det här skulle hindra IMF-lånen till landet är risken stor att unga människor helt enkelt flyr Island i stället för att hjälpa till och bygga upp landet, säger en av proteströrelsens talesmän.
Men det är tyvärr alltför sällan långivare förstår sånt, åtminstone innan låntagaren fått stå ut med ett stort antal hopplösa skitår till ingen nytta - annat än att det förstås ska vara en pedagogisk läxa. Men den extrabestraffningen torde inte behövas, det kommer att bli tungt nog att betala tillbaka ändå, och varken islänningar eller nån annan kommer att göra om det här i brådrasket.
Nu är det här inget nytt - så här har det alltid sett ut när den utvecklade världen velat kräva igen lån till fattiga utvecklingsländer genom IMF och Världsbanken. Lån som i de fallen ofta försnillats av tidigare korrupta regeringar i stället för att investeras, men länderna har ändå vägrats omförhandling av villkoren till något som verkligen är realistiskt för dem att betala. Joseph Stiglitz har skrivit mycket om detta, bland annat i "Making Globalization Work." Det nya är att nu är det en västerländsk demokrati som drabbas, och naturligt nog reagerar på precis samma sätt som de fattiga länderna brukar. Fast den här gången kanske vi har större utsikter att lyssna, för nu är det inte bara resonemangen som är vettiga, de kommer också från ett folk som liknar oss.
En annan intressant poäng är att det här också visar på att det ibland är bra för folket att ha en president som överklagandeinstans när regering och parlament håller på att ingå avtal å folkets vägnar som de avgjort inte vill.
Islands nya regering (den gamla föll efter våldsamma protester efter själva bubblan) har godkänt ett avtal som säger att pengarna ska betalas tillbaka, till priset av en våldsam skuldsättning av landet. En proteströrelse bildades, och en fjärdedel av islänningarna skrev på en namninsamling för att presidenten inte skulle godkänna avtalet utan en folkomröstning - som med all sannolikhet inte kommer att godkänna avtalet. Presidenten lyssnade, och en folkomröstning ska ske.
Här hörs en massa moraliserande gruff från England och Holland om att "man måste minsann betala sina skulder!", men när den isländske presidenten förklarar saken klarnar det hela - det handlar inte om OM man ska betala, det handlar om villkoren. Dessa är våldsamt hårda, tillbakabetalning av 40 miljarder kronor på femton års tid och en ränta på 5.5 procent. Det proteströrelsen i stället vill ha är en slags gammaldags CSN-avbetalning - max 6% av BNP ska kunna gå till avbetalningar. I själva verket togs ett beslut om detta i alltinget redan i augusti, men det räckte inte för England och Nederländerna.
Det är ett mycket mer realistiskt avtal, eftersom de hårda villkoren förmodligen ändå inte kommer att kunna mötas - man måste för det mesta faktiskt ha pengar till investeringar för att kunna skapa fler pengar för att kunna betala tillbaka. Det är alltid dyrare att vara fattig än att vara rik, det gäller för både individer och stater. Och för en långivare är det troligen bättre chans att få tillbaka pengarna om man inte är för girig och snor investeringskapitalet tillsammans med avkastningen. Och om det här skulle hindra IMF-lånen till landet är risken stor att unga människor helt enkelt flyr Island i stället för att hjälpa till och bygga upp landet, säger en av proteströrelsens talesmän.
Men det är tyvärr alltför sällan långivare förstår sånt, åtminstone innan låntagaren fått stå ut med ett stort antal hopplösa skitår till ingen nytta - annat än att det förstås ska vara en pedagogisk läxa. Men den extrabestraffningen torde inte behövas, det kommer att bli tungt nog att betala tillbaka ändå, och varken islänningar eller nån annan kommer att göra om det här i brådrasket.
Nu är det här inget nytt - så här har det alltid sett ut när den utvecklade världen velat kräva igen lån till fattiga utvecklingsländer genom IMF och Världsbanken. Lån som i de fallen ofta försnillats av tidigare korrupta regeringar i stället för att investeras, men länderna har ändå vägrats omförhandling av villkoren till något som verkligen är realistiskt för dem att betala. Joseph Stiglitz har skrivit mycket om detta, bland annat i "Making Globalization Work." Det nya är att nu är det en västerländsk demokrati som drabbas, och naturligt nog reagerar på precis samma sätt som de fattiga länderna brukar. Fast den här gången kanske vi har större utsikter att lyssna, för nu är det inte bara resonemangen som är vettiga, de kommer också från ett folk som liknar oss.
En annan intressant poäng är att det här också visar på att det ibland är bra för folket att ha en president som överklagandeinstans när regering och parlament håller på att ingå avtal å folkets vägnar som de avgjort inte vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
