Tobias Billström fallerar på Obamatestet

En av Barak Obamas starkaste sidor är att han har humor och fattar vad som är absurt och skrattretande. När han drev en valkampanj i Chicago avlönade hans motståndare en kille med en videokamera som hängde efter honom *överallt* och filmade - dels för att psyka honom och dels för att få nåt snaskigt att rycka ut ur sitt sammanhang och använda till 'negative campaining'. Nå, Obama märkte hur fullständigt absurt det kändes, och när nåt är absurt är det en nyhet - så han ringde till de lokala TV-nyheterna, som dök upp och i sin tur filmade filmaren tills denne fick ett mobilsamtal från sin uppdragsgivare att lägga av.

Här misslyckas migrationsminister Tobias Billström kapitalt med att göra samma realtidsanalys och fatta vad som blir absurt. SVT:s reporter Marja Grill(!), däremot, fattar precis och varierar sina frågor för att låta ministern antingen svara, eller måla in sig än mera i sitt hörn. Guldstjärna och tack - må dina kollegor studera och lära!

S-debatt - Vrövel vs. visioner

Nu har jag till min glädje hittat utmärkt, vidsynt och ödmjuk socialdemokratisk idedebatt både hos Lena Sommestad och Jan Eliasson. Läs dem!

Tillbaka? Ok. I kommentarerna på båda, där i alla fall Lena sköter efterdebatten på ett föredömligt vis, har jag sprungit på ettriga inlägg av Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och socialdemokrattyckare. Här är ett litet öppet brev till dig, Stig-Björn:

Visst har du en poäng när du skriver om socialdemokratiskt 'vrövel' och aggressivt och småsint hackande på rika. Du illustrerar själv alldeles utmärkt hur urtråkigt och kontraproduktivt det blir när nån i stället för att fokusera på visioner, möjligheter och samarbete ägnar sin energi åt att i raljerande ordalag skåpa ut en grupp människor som man uppenbarligen uppfattar som roten till allt ont. Om du fortsätter med det i stället för att visa dig större än de du klagar på, kommer skyttegravskriget som Jan Eliasson beskriver bara att fortsätta.

Och inte all kritik av marknaden är återgång till den gamla 'onda' tiden. För att vara relevant måste socialdemokratin vara knivskarp och uppdaterad i den kritiken, som Lena Sommestad här.

Sen har du rätt i att de utöver att kritisera också måste komma med bra och moderna förslag för att göra annorlunda.  Här är några av mina:

* Se till att det alltid finns startkapital för folk som vill göra seriösa försök att slå sig in på marknader där konkurrensen är för dålig - det finns inget som håller storföretagen på tårna som ett stim ettriga små pirajor som kan nafsa på deras marknadsandelar. Detta är att använda marknaden till sin egen fördel.

* Kräv att offentlighetsprincipsnivå av öppenhet ska gälla privata bolag vid upphandling av sjukvård och andra samhällstjänster. Kräv också kvalitetsarbete av både privata och offentliga aktörer.

* Jobba med bounties för kulturproducenter: toppa upp varje såld biljett med kanske en femtiolapp, upp till ett antal biljetter där saker börjar bära sig själv. Det skulle bli ett råeffektivt sätt att genom enkla deal möjliggöra för fler att försörja sig på kultur, men samtidigt bara om de gör saker som folk vill ha - lite som den enorma frisläppande av kreativitet som iPhones och Androids app stores har släppt lös. Ge också bouties på nedladdad musik - ett elegant sätt att lösa konflikten mellan pirater och antipirater.

* Se till att återbetalningar på studielån blir avdragsgilla, och slipp vrövlet från högerflanken om förmögenhetsskatten som 'straffskatt på utbildning'

* Glo noga och länge på Islands nya integritetslagstiftning, och stöd dem med alla klutar i den skitstorm de kommer att råka ut för framöver.

* Se till att arbeta internationellt och publikt för att föreningsfriheten i ILO:s kärnkonventioner ska implementeras, och stödja fackföreningar utomlands för att driva upp lönerna där och få hem jobben igen - det ska stå klart att det är den enda långsiktigt framkomliga vägen. Utan det kommer ni att vara dömda till en evig långsam reträtt. Antingen gör vi världen mer lik oss, ellerså kommer vi att mista det vi har. Och utan hopp om global bättring kan vi inte heller motivera att ta emot flyktingar tills det ljusnar.

* Skaffa en ödmjuk men aldrig tystnande utrikespolitik som står upp aktivt för mänskliga rättigheter och reagerar så fort de kränks - världen lyssnar fortfarande lite extra på oss, men kanske inte så länge till.

* I alla ting, förstå att er roll som vänster är att motverka den eviga matteuseffekten: 'åt den som har skall det varda givet'. Det behöver inte ens motiveras med gummiordet 'rättvisa' - det är helt enkelt en motkraft som behövs för att världen inte ska bli hopplöst obalanserad, och det är er sak att applicera den. Ni ska därför idka 'empowerment' av de små mot de stora - vare sig det gäller företag (bra för konkurrensen), nationer, privatpersoner, vadsomhelst.

IT är ett utmärkt empowermentverktyg: kolla mina IT-förslag här.

* Låt er partidemokrati bli ett föredöme för öppenhet och transparens. Öppna primärval kanske inte är en dum ide alls.

Om ni gör det här bra kan ni ena vårt samhälle igen - det kan faktiskt bara ni göra, vad Det O... eh, Enda Arbetarpartiet än påstår. Solidaritet är inte deras grej, det är er - om ni förmår visa att ni menar allvar med den och själva tror på den.

Prata om det

Det bästa initiativ jag sett på nätet på flera år: prata om det. En oväntad spinoff från diskussionen runt Julian Assanges våldtäktsmål, där det märktes att det behövdes en mer nyanserad diskussion om olika grader av sexuellt tjat/tvång/våld, för att kontra det svartvita tänkandet som säger att man antingen är helsjysst och aldrig har gjort nåt fel, eller våldtäktsman/kvinna som bör hanteras med förakt och tas avstånd från. Så enkelt är inget i livet, och förstås inte heller det här. Ibland gör alla fel, om inte annat som en del i processen att lära sig göra rätt.

Det började med att folk skrev sina erarenheter med twittertaggen #prataomdet, och några få dygn senare startades hemsidan. Det här är nätet använt som vår tids interaktiva folkbildning. Bra gjort!

Vad har jag att prata om, då? Inte mycket; jag har levt ett typiskt 'snäll kille'-liv, och oftast varit stenhård mot mig själv för att inte riskera att såra någon (och även, har jag förstått med åren, för att såra mig själv).

Men visst finns det saker. Saker som bidragit till att förstärka min identitet som den 'snälla killen' genom att jag ångrat dem.

Första gången jag hånglade med en tjej gjorde jag det ' by surprise', som Assanges advokat sa. Som 14-åring i en mörk scoutstuga i Rödeby där vi låg och skulle sova. Jag var så fruktansvärt blyg (när det gällde allt som inte hade med humor att göra) att jag inte vågade närma mig på nåt annat sätt. Jag fick ingen vidare respons och hon verkade inte glad när jag ringde henne efteråt - men heller inte så öppet sur att jag fattade att jag borde be om ursäkt. Hon bara undrade vem jag hade fått telefonnumret från. Det här är ett minne som dyker upp emellanåt och som jag aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera, hur illa det varit. Prataomdet har gett mig en hint, kan vi väl säga.

När jag blev sjutton tyckte jag liksom att det var dags att pröva det där med sex. Jag blev ihop med en tjej jag tyckte var söt och trevlig, och när man är ihop ska man ju säga att man älskar varandra, eller hur? I alla fall om man är en snäll kille och inte som dom där som 'bara vill ha sex'. (i alla fall då, på sent åttiotal). Så det sa jag och hoppades att det skulle bli sant.

I tre månader fortsatte jag hoppas, alltmedan vi hade det trevligt, och sex emellanåt. Men mörkret växte mer och mer inom mig, och till slut exploderade jag. Jag var helt förtvivlad över att jag visst hade ljugit, och satte ord på mina värsta farhågor - att jag hade medvetet ljugit hela tiden bara för att få henne i säng.

Hade jag lugnat mig lite hade jag kanske förstått att det inte var så - jag tyckte om henne och jag hade verkligen haft trevligt med henne. Jag hade väl i alla fall varit lite förälskad. Men nej, allt var svartvitt. Jag piskade mig själv med ord,  och gjorde henne onödigt illa på köpet.

Jag bad om ursäkt den här gången, och fick den efter ett halvår. Mot att jag lovade att aldrig mera säga att jag älskade någon om jag inte var säker.

Det löftet fick mig att svänga över till den säkra sidan och stanna där i tio års tid. (Nå, med ett par mindre försök som jag nu i efterhand är nöjd med, framför allt som vi fortfarande är vänner.)

Svartvitt? Jajjemän! Och när jag nästa gång sa det hade jag byggt upp ett sånt komplex kring att jag tydligen inte kunde älska, att jag helt gick mot skyarna av lättnad, tappade huvudet och kom ner som en pannkaka. Men det är en annan historia. 

I korthet kan man nog dra slutsatsen att jag varit tvungen att lära mig manövrera i 'kanskelandet' - där man måste vistas innan man vet hur det blir - och det har jag varit livrädd för och känt att jag måste göra nåt drastiskt för att komma ur det, på det ena hållet eller andra. Jag har känt att det funnits saker som det legat på mig att ta initiativ till, men inte vetat hur, och inte heller kunnat ta det lugnt nog att experimentera säkert. Och trial-and-error med full insats gör alltid ont innan man lär sig, på en själv och på ens experimentpartner.

Jag har också guffat och ylat över könsmaktsordningen som förutom allt annat dumt också gör att tjejer aldrig vänjer sig vid att ta initiativ. Jag har nog inte haft helt fel - men jag har också ibland fallit offer för de där små fenomenen som att inte räkna inviter som kommer från oönskade håll, och att överhuvudtaget inte märka saker som är mer subtila än ett baseballträ i skallen. ;)

(En hakdroppare för några år sen, när jag träffade en tjej från Mörrum i min ungefärliga ålder som jag faktiskt aldrig träffat förut: 'jaha, du är den Martin Björnsson - några av mina kompisar var dökära i dig på högstadiet!' VadFAN, här får man höra, trettio år efteråt! ;)

    

Facebook som åsiktsbrytare - bra men sämre när det verkligen gäller

Även om många använder internets otroliga möjligheter att skapa en större bredd i sina nyhets- och debattkällor finns det också en stark tendens att göra tvärtom - hitta en liten klick av människor som tycker precis som man själv gör, och bygga en egen liten subkultur av dels expertis och dels outmanade fördomar. Expertisen gör att man kan sucka över de andra, de som inte vet så mycket, och därmed finns heller ingen motivation att ifrågasätta sina egna fördomar.

Kanske den starkaste av poängerna med vänskapsbaserade sociala media som facebook är att den har potential att motverka det här en del. Även om ett urval av ens vänner och bekanta sällan är representativt för hela befolkningen finns det i alla fall större chans att nån där har en avvikande åsikt än i ett forum för ett gemensamt intresse. Och det är troligare att man lyssnar på nåt man annars skulle sorterat bort om det kommer från nån man känner och respekterar.

Twittertypen av media är nånting mittemellan - det har inte inkröktheten i ett dedicerat forum, men å andra sidan väljer man sina inputs mest efter ett intresse man redan har, så de blir lätt mer förstärkande än utmanande om man inte passar sig.

Jag har just givit upp mitt försök att utnyttja facebook fullt ut som utmanande kraft genom att direktkoppla mitt twitterkonto dit. Det var intressant och väldigt givande när jag hade ork för att ta följddiskussionerna på allvar, till den punkt när man känner att alla inblandade inklusive jag själv lär mig nåt nytt.

Nu har jag dessvärre inte orkmarginaler över för varje potentiell sån efterdiskussion, och antalet behövliga diskussioner har också blivit fler - de senaste veckornas aktualiserande av yttrandefrihet, våldtäktslagstiftning, terrorism, övervakning och militärinsatser - alla viktiga ämnen som man inte kan slarva med utan att riskera att förlora en respekt man inte vill förlora - har helt enkelt blivit övermäktigt. Så just vid ett tillfälle när facebooks överbryggande skulle behövas som bäst, just då blir det oanvändbart för att det tar för mycket tid och kraft för att inte slita på ens sociala relationer.

Det är sorgligt.

Så jag skär tänder, installerar selective tweets, och börjar välja mina bataljer i stället.

Och känner lite grann att i slutändan kommer det att vara lika bra att införa direktdemokrati - vi har redan på oss som medborgare att hålla oss uppdaterade i aktuella frågor,debattera dem, och hålla efter våra folkvalda, så då kan vi kanske nästa lika gärna rösta direkt. Det är bara en sporadisk känsla, dock.

USA efter nio år av krig

Jaha. Världen står chockad över amerikanska senatorers krav på terroriststämpling av de obekväma sanningsförmedlarna Wikileaks och på lönnmördandet av frontfiguren Julian Assange.

Det var precis det här jag varnade för när jag argumenterade med näbbar och klor mot ett krig i Irak. Jag framhöll att krig oundgängligen ger "collateral damage", inte bara i det fjärran landet där man krigar, utan också på en själv och ens resonerande. I krig är det ytterst svårt att se nåt annat än svartvitt, och då faller de som tillfogar en nåt man upplever som en skada direkt i den svarta kategorin - även om det de säger är sant, de inte bryter några lagar och det de sysslar med är klockrent sånt som yttrandefrihetslagstiftning är till för att skydda.

Och att öppet påstå att en demokratisk nation borde lönnmörda nån alls - det var bara inte görbart innan kriget. Vi har fått lära oss att successivt acceptera amerikanska "hit squads" och drönarattacker. Först på militära fiender, sen på terrorister via tanken om "assymetrisk krigföring". Och simsalabim har man via ett antal logiska glidningar kommit fram till den helt hårresande tanken att det vore OK att lönnmörda nån som inte går att beskriva som nåt annat än en journalist. Vars enda brott det är att föra fram pinsamma sanningar om en själv.

I själva verket anser jag att risken för sån glidning är ett starkt argument för att INTE ha svensk trupp utomlands i annat än fredsbevarande uppdrag under ren FN-flagg - vi gör oss så mycket bättre som den som står utanför och därmed kan hålla huvudet kallt nog och våra händer tillräckligt rena för att medla, en livsviktig och ärofull syssla. Vissa kallar det naivitet och feghet. Dessa hade förmodligen varit bland de som rasade över vilken pinsam katastrof det var när Sverige gjorde det enligt mig mest hedervärda och modiga i hela vår historia: lät Norge gå sin egen väg utan blodsspillan.



Vad jag däremot står chockad över är hur de var för sig eldfängda ämnena "yttrandefrihet" och "våldtäktslagstiftning" tillsammans bildat en formidabel tvåkomponentsbomb. Om amerikanska intressen ligger bakom att våldtäktsfallet mot Assange återupptogs måste jag säga att jag beundrar dem - i så fall lyckades de med den perfekta avledningsmanövern genom att knuffa in folks tankar i minfältet våldtäktslagstiftning, där de sedan kan ägna massor med tid åt att debattera det i stället för yttrandefrihetsproblemet. Det är till och med sen länge behövligt med en rejäl och grundlig sån debatt, det är det som gör det så genialiskt som avledningsmanöver. Det var nära att jag själv la så mycket tankeverksamhet på den diskussionen att jag glömde bort att skriva det här inlägget.

Den förmodligen sista efter-valet-analysen

Jag skulle väl skrivit en efter-valet-analys som alla andra för länge sen, men det blev en lång eftervalsapati i stället. Det krävdes Ronny Eriksson och Euskefeurat för att bota mig - välformulerad satir är ofta det enda botemedlet när allt verkar gå åt fel håll.

Melodi: Ale Brider (en klezmerklassiker)

Nu så är det moderater, oj oj, moderater
och så SVERIGEDEMOKRATER, oj oj oj!
Förr skulle man va solidarisk, oj oj, solidarisk
nu är det solid och arisk, oj oj oj!

Sålunda botad kunde jag plita ner några små tankespån.

Mona Sahlins analys är att "det pratades för mycket fördelningspolitik". Det tror jag inte på. Jag håller snarare med Henrik Larsson här - svenska folket har inte plötsligt fått nåt emot höga skatter om de bara går till vård-skola-omsorg. Däremot är den nuvarande socialdemokratiska ledningen för belastad för att snacka om sånt. De ses som - och agerar som, om man kollar på deras budgetförslag! - falska ormar som hela tiden gör ettriga retoriska oppositionsinlägg om fördelningspolitik, men inte står för den i praktiken. Och svenska folket är inte längre naivt nog att gå på sånt, utan blir asförbannade på den som FORTFARANDE försöker lura dem att "alla ska med". DET är problemet.

De är inte heller trovärdiga i kritiken mot Sverigedemokraterna. För detta krävs att man verkligen är internationalist och kan sätta in invandringen i ett större sammanhang där allas våra problem på den här planeten är gemensamma. Att det inte är hållbart i längden att bara stänga folk ute - varken utanför eller innanför barrikaden.

Det enda som kan mota nationalism är alltså att aktivt och publikt lyfta frågor om internationell rättvisa, demokratiserandet av internationella institutioner som FN, Världsbanken och IMF, och sluta med att spela med i västvärldens maktspel för att gynna oss själva och behålla vår plats som världens aristokrater - främst i EU:s frihandelsförhandlingar, där vi fortfarande fular oss maximalt i kraft av Europas gemensamma storlek och ekonomiska makt.

I dessa slutna rum skaffar vi oss mycket mer än alla de pengar som vi eventuellt lägger ut på invandring och definitivt lägger ut på gränskontroll, militära operationer i Somalia och Afghanistan, och bistånd - varav alla har otrevliga bieffekter av olika allvarsgrad. Det måste stå klart att det är här balanspunkten finns, och det är den vi måste rucka på för att flytta världen i en riktning där alla får en deal man kan leva med.

Vänstern måste ta ansvar för att skapa en trovärdig vision om en sådan värld, vår del i den och vår väg dit - och även våga erkänna och diskutera nackdelarna för oss, men väga upp dem mot fördelarna. Sånt riktigt ansvarstagande, som tänker bredare och vidare än motparten, slår alltid den som bara står och upprepar "vi tar ansvar!", om man kan motivera det rätt. För allt annat är bara att åtgärda symptomen kortsiktigt och bygga upp mot en slutgiltig explosion, och det vet vi egentligen.

Men för detta krävs att vi slutar med vår EU-baserade flört med makt och storlek (Bildtdoktrinen, kan man kalla den), och återfinner vår roll som en liten nation som slåss på gräsrotsvis med sanningen som vapen. (Dock är det klart att det måste göras på ett mer insatt och ödmjukt och mindre plakatpolitiskt sätt än såhär.)

Nu tänker jag avsluta med en god internationell-solidaritets-nyhet och bra tips: Hemköp säljer numera gott rättvisemärkt Arvid Nordkvist-kaffe för 33 kronor. På tiden att nån leverantör börjar sänka sina fairtrade-marginaler och priskriga med rättvisemärktkaffet. Stödköp!

Uppdatering om The Spirit Level - jämlikhet verkar fungera

Nu under semestern har jag äntligen hunnit läsa lite i The Spirit Level, som jag skrev om tidigare och fick mothugg om i kommentarerna.

Vad jag kan se är mycket av mothugget obefogat och redan bemött i boken - Wilkinson & Picket har inte valt uppdelningarna i percentiler för att det visar deras teori, att stora inkomstklyftor korrelerar med stora och dyra problem (social orörlighet, dålig fysisk och psykisk hälsa, etc i rika länder), utan för att det är de uppdelningar som OECD gör. Och skillnaden blir liten om man väljer andra percentiler.

De är också mycket noga med att ifrågasätta sina egna fynd, och för att verifiera resultaten har de inte bara gjort en undersökning av olika länder, utan även mellan stater i USA - och där fått samma resultat. Elegant, om ni frågar mig. Man kan också läsa Richard Wilkinsons bemötande av kritiken från Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv, här.

En annan vinkel på kritiken är att man inte vet om det är just ojämlikheten i sig som ger problemen, utan kanske en dold tredje faktor som ger båda. Det är mycket möjligt, men ingenjören i mig säger såhär:

"OK, man vill försöka göra nåt som ingen annan tydligen lyckats göra tidigare, nämligen förena stora klyftor med små problem. Visst, helt OK - men man måste då erkänna att det uppenbarligen är svårt, och man måste vara innovativ och upptäcka exakt VAD det är som gör det svårt, och införa nån slags nyskapande motåtgärder för att komma runt det. Därutöver måste man införa sensorer vid strategiska mätpunkter och kontinuerligt kolla så ATT man inte håller på att falla i samma träsk som alla andra - låt oss kalla det att bli offer för Wilkinson&Picket-effekten."

Jag ser inte att någon av de som förespråkar en politik med ökande klyftor i Sverige har gjort detta. Såna sociala ingenjörer kan man enligt mig helt enkelt inte ge fortsatt förtroende. Även om man inte gillar alternativen.