En typisk politikerskada verkar vara förutsättningen "man måste vara perfekt balanserad för att vara värd att lyssna på." Det definierar raskt ut en hel del gott folk med lyssnansvärda åsikter - en åsikt är faktiskt, tvärtemot vad reglerna för det politiska fulspelet säger, en åsikt och ska beaktas sakligt - det vill säga helt oavsett vem som kommer med den och vederbörandes övriga åsikter. Detta är vetenskaplighet, den kraft vi ofta säger ska styra vårt sekulära samhälle, men som vi ständigt behöver påminnas om hur den fungerar.
Inom själva politiken kan det förstås vara praktiskt svårt att samarbeta med obalanserade personer och fortfarande uppnå nån slags resultat, så där må det finnas visst fog för åsikten.
Men när politiker går ett steg längre och dyvlar på folket kravet att vara balanserade - en och en och inte som en massa - för att vara värda att lyssna på - då har de tagit mönstret för långt. Här har vi dagens exempel: Göran Petterson, moderat riksdagsledamot, yttrar sig på sin blogg som följer:
"Det framgår allt klarare att de mest högljudda motståndarna till mycket stor del består av individer med ett kraftigt asymmetriskt politiskt intresse."
"Kraftfullt assymetrisk politiskt intresse", alltså. Varje människa i Svea rike måste alltså med andra ord balansera sig själv perfekt för att hans eller hennes åsikt ska räknas. Det gör det omöjligt att låta var och en få tycka vad de vill, och sen låta den klockformade normalfördelningen över befolkningen ta hand om balansen.
Själva grejen med att ha en representativ demokrati som vår är ju att vi inte ska behöva ha kapacitet och tid att ha den balansen själva - om den då plötsligt krävs av oss ändå för att bli representerade kan vi ju lika gärna införa direktdemokrati, för då vore vi alla vår egna politiker.
Och vad ska man vara symmetriska i förhållande till? Om politikernas egen balanspunkt förskjuts (i till exempel en mer "säkerhetsmässig" och maktpolitisk riktning som skett nu efter 9/11) är det vår förbannade skyldighet som folk att stå kvar och vara ett "assymetriskt" ankare tills världen kan komma till vett och sans igen.
Det är dock inte det allvarligaste problemet med Göran Pettersons artikel. Det är att han dels fokuserar på misstänkliggörande i stället för att ge oss de sakargument för FRA-systemets behövlighet som vi efterlyst - ska ankaret flyttas ska vi allt få veta varför det är nödvändigt.
Och som om inte det skulle vara nog har han enligt vad jag sett dessutom helt statistiskt fel.
Till exempel skriver han följande:
"För många av dem är det inte frågan om att finna en rimlig balans mellan rikets säkerhet och skyddet av den personliga integriteten. Det finns enligt dem ingenting som kan rättfärdiga något som helst intrång i den personliga integriteten. Skrapar man lite på ytan så torde man finna att flertalet av dessa debattörer även har svårighet med andra statliga "intrång" på deras frihet. Det torde finnas en mycket stark korrelation mellan motstånd mot FRA-lagen och motstånd mot personnummer, skyldighet för banker och arbetsgivare att lämna kontrolluppgifter till skattemyndigheterna samt skyldigheten att uppge bostadsadress till myndigheterna."
Jag har själv inte det minsta emot personnummer och de övriga saker som nämns, men däremot massiva problem med FRA-lagen. Om det gäller er också, gå gärna till Görans blogg och skriv det i ett enkelt inlägg - det skulle vara kul om den kunde förvandlas till en improviserad opinionsundersökning till motbevis för hans tes. :)
fredag 15 augusti 2008
onsdag 13 augusti 2008
Schlingmann har målat in sig själv i Newspeakers Corner
Per Schlingmann, moderaternas spin doctor och newspeaker, har varit väldigt effektiv i att lansera det Nya i de Nya Moderaterna, och genom nyhetsbrev lära alla moderater en ny gemensam jargong i vilken det främsta ordet är "utanförskap". Sånt newspeak är ruggigt effektivt när det gäller att förvända huvet på folk - men som med alla verktyg måste man känna till deras begränsningar. Det förvånar mig oerhört att Schlingmann inte verkar göra det.
Det viktigaste med newspeak är att det kommer smygande. Det måste bli en självklar del av kontexten, av hur man tänker på frågan. Lyckas man med det har man vunnit redan från början, helst till och med utan debatt överhuvudtaget.
Men nu försöker Schlingmann i ett internt mail till moderaterna att döpa om "FRA-lagen" till "antiterrorislagen" - mitt under brinnande debatt! Jag misstänker och hoppas att följande kommer att hända:
1) det kommer som inte att funka - när folk väl hamnat i debattläge har de fått igång sitt mentala immunförsvar och är ytterst känsliga för att bli manipulerade, själva tricket med newspeak är att påverka dem innan de hamnar där.
2) det kommer att explodera rakt i ansiktet på honom - när sagda immunförsvar reagerar blir folk asförbannade. "Trodde de att de skulle kunna lura oss så lätt?"
3) när folk blir asförbannade på någon kopplar de på sin minnesfunktion och börjar repa upp allt som kommer från samma källa och fundera på om de blivit lurade där också.
4) samt litar aldrig på samma källa igen, och förhoppningsvis blir de en liten aning bättre på att känna igen själva newspeakfenomenet också och reagerar snabbare nästa gång.
Så med lite tur kan det hända att Schlingmann genom en enda massivt klumpig manöver repat upp hela sitt tidigare arbete, och kommer att åka ut på öronen. Så kan, och ska, det gå när man drabbas av hybris, tror att man hittat en ofelbar metod, och förväxlar kortsiktig framgång med långsiktig. När man är smart i stället för vis.
Och det vore gudi behagligt om fenomenet spin control skulle hamna i onåd. Jag har mer än en liten känsla av att politiker som själva kommit till makten med alltför stor hjälp av spin control och reklambudskap själva blivit indoktrinerade av såna metoder så till den milda grad att de inte litar på vad folk säger längre.
Därför ratar de hela den fantastiska öppna sidan av internet, där de kan hämta tonvis av information om hur folk tycker och resonerar och lever egentligen - till förmån för avlyssning. "Bara den som inte vet att man lyssnar kan man lita på", så blir den sorgliga slutsatsen. Nu återstår att hitta en ny generation politiker som är genuint intresserade av att använda internets fantastiska möjligheter till att fortsätta att öppna samhället och fan inte till att sluta till det. Själva tanken på det sista är helt pervers för oss som är uppväxta med internet och har informationsteknik i blodet, och det är därför vi protesterar med näbbar och klor när det går på fel håll.
Det viktigaste med newspeak är att det kommer smygande. Det måste bli en självklar del av kontexten, av hur man tänker på frågan. Lyckas man med det har man vunnit redan från början, helst till och med utan debatt överhuvudtaget.
Men nu försöker Schlingmann i ett internt mail till moderaterna att döpa om "FRA-lagen" till "antiterrorislagen" - mitt under brinnande debatt! Jag misstänker och hoppas att följande kommer att hända:
1) det kommer som inte att funka - när folk väl hamnat i debattläge har de fått igång sitt mentala immunförsvar och är ytterst känsliga för att bli manipulerade, själva tricket med newspeak är att påverka dem innan de hamnar där.
2) det kommer att explodera rakt i ansiktet på honom - när sagda immunförsvar reagerar blir folk asförbannade. "Trodde de att de skulle kunna lura oss så lätt?"
3) när folk blir asförbannade på någon kopplar de på sin minnesfunktion och börjar repa upp allt som kommer från samma källa och fundera på om de blivit lurade där också.
4) samt litar aldrig på samma källa igen, och förhoppningsvis blir de en liten aning bättre på att känna igen själva newspeakfenomenet också och reagerar snabbare nästa gång.
Så med lite tur kan det hända att Schlingmann genom en enda massivt klumpig manöver repat upp hela sitt tidigare arbete, och kommer att åka ut på öronen. Så kan, och ska, det gå när man drabbas av hybris, tror att man hittat en ofelbar metod, och förväxlar kortsiktig framgång med långsiktig. När man är smart i stället för vis.
Och det vore gudi behagligt om fenomenet spin control skulle hamna i onåd. Jag har mer än en liten känsla av att politiker som själva kommit till makten med alltför stor hjälp av spin control och reklambudskap själva blivit indoktrinerade av såna metoder så till den milda grad att de inte litar på vad folk säger längre.
Därför ratar de hela den fantastiska öppna sidan av internet, där de kan hämta tonvis av information om hur folk tycker och resonerar och lever egentligen - till förmån för avlyssning. "Bara den som inte vet att man lyssnar kan man lita på", så blir den sorgliga slutsatsen. Nu återstår att hitta en ny generation politiker som är genuint intresserade av att använda internets fantastiska möjligheter till att fortsätta att öppna samhället och fan inte till att sluta till det. Själva tanken på det sista är helt pervers för oss som är uppväxta med internet och har informationsteknik i blodet, och det är därför vi protesterar med näbbar och klor när det går på fel håll.
tisdag 5 augusti 2008
Om relevans i success stories från FRA
Så, då har äntligen FRA nåtts av det som vi alla andra dödliga alltid får leva med - nån gång emellanåt måste man faktiskt tala om för folk vad man gör, egentligen. Annars får man knappast fortsätta med sin verksamhet och än mindre utöka den. Detta att FRA säger ett enda knyst om vad de gör slås upp som nåt oerhört och aldrig tidigare skådat, vilket egentligen bara understryker vilken udda och inkrökt värld underrättelseverksamhet tvingas bli genom sin hemlighet.
Generaldirektör Ingvar Åkesson har uppfyllt min önskan och valt ut några exempel som ska ge motivation till att FRA har en bra och viktig verksamhet och därför ska betros med de tekniska möjligheterna att avlyssna oss alla på nätet för vårt eget bästa. Men håller de? Låt oss genast sprida ut dem på analysbänken:
1. Förhindrat mord på politisk flykting i början på 2000-talet
2. Dämpad kris vid ett par sovjetiska stridsflygplansincidenter 1985, varvid man frågade sig om Sovjetunionen var på gång att sätta igång nåt fuffens. Detta kunde FRA förneka, och man kunde tagga ner.
3. Asyl för tjetjenska flyktingar, eftersom FRA kunde verifiera att ryska styrkor var elaka mot tjetjener.
4. Ännu en nedtaggning - en svensk viggen störtade under ett spaningsuppdrag, och letterna påstod att ryssarna skjutit ner planet. Även här kunde FRA konstatera att det inte var så.
Bara fall 1 handlar eventuellt om såndant som nu är legaliserat med FRA-lagen. Fall 2 till 4 är klockrent sånt som FRA är till för att göra - lyssna på militär radio och lura ut vad som är på gång. Det ska de självfallet fortsätta med. Mycket är uppkopplat med tråd på Internet nuförtiden, men stridsflygplan, fartyg och stridsvagnar är det garanterat inte. Kabel är nu en gång för alla intimt förknippat med vissa räckviddsproblem, och det skulle se illa fånigt ut när den tog slut. *ptoing!!!* ;)
Fortfarande gäller därmed att en militär upptrappning är förknippad med en ökad radiotrafik mellan alla enheter, och den trafiken är det FRA:s sak att snappa upp och ge en bild av aktiviteten. Alltså: tre fall av fyra kan genast avföras från diskussionen, eftersom de inte handlar om internetspaning, utan om FRA:s oomstridda originaluppdrag.
Fall 1 kan med viss tvekan kallas relevant, däremot, det handlar om den sorts fall som man skulle kunna lösa med kabelspaning. Men man kan då undra - kommer det att vara möjligt att reproducera sen FRA brutit mot signalspaningens huvudregel "man får bara ut nåt matnyttigt om *ingen vet att man lyssnar*"?[1] Jag är rätt övertygad om att många av de hemliga avlyssnare som Carl Bildt (och vi internetsnubbar) påstår finns redan nu sitter och skakar på huvena just nu och säger "LEGALISERA spaningen? Erkänna att vi lyssnar? Är de inte kloka, de där svenskarna? Vad kommer vi DÅ att få i nätet?".
För det är ju uppenbart efter den publicitet det här har fått - ingen kommer nånsin att använda nätet till nåt allvarligt fuffens igen. Kanske var detta en komponent i att man försökt smyga igenom alla såna här förslag om ökad avlyssning utan debatt, för att minimera påminnandet av de element man spanar på av att man spanar.
Men låt oss då backa två steg och fundera på det viktigaste, perspektivet: om fall 1 vore både relevant och reproducerbart, skulle det då vara viktigt nog att undergräva vår personliga integritet för?
OK, mordet vore förstås väldigt dåligt om det genomförts, men inte så att det vore ett hot mot vårt land, vilket är vad som påstås är motivet bakom kabelspaningen. Och att kalla en politisk flyktings liv ovärderligt just i detta fall vore inget annat än ett hyckleri, när vi samtidigt vet hur många vi skickar tillbaka till ytterst osäkra förhållanden. Vi skulle rädda fler genom att koncentrera oss på flanken Migrationsverket i stället, och utan risk för den personliga integriteten.
Summa summarum: Tack för informationen, Invgar, det är bra att vi vet vad ni sysslar med och är bra till. Men vill du motivera lagen får du komma med nåt bättre.
Fotnoter:
[1] När man tänker efter finns det ett bekymmersamt lutande plan inbyggt i själva fenomenet "lagligt men inte tekniskt reglerad singalspaning". Enligt ett av signalspaningens huvudaxiom får man som sagt bara reda på nåt viktigt i situationer där ingen tror att man kan lyssna. (Skolexemplet är när fienden tror att man inte kan ha knäckt koden - vilket ger ett intressant dilemma om vad man kan göra med informationen man lyssnat sig till. Om man använder den alltför friskt förstår fienden att koden är knäckt, och byter - och då får man inte veta nåt alls igen.).
Med den logiken är det enda stället där FRA kan förvänta sig att hitta matnyttig info just precis där de inte FÅR titta, alltså i kommunikation inom landet. Detta kan förstås vara oerhört frustrerande för både en enskild anställd och en organisation som ständigt är mitt inne i ett eller annat sakfall som kan vara oerhört viktigt för rikets säkerhet, i synnerhet om man i sin ägo har en apparat som rent tekniskt KAN göra det man vill men inte får. Detta felaktiga incitament är viktigt att inte bygga upp, och det är ett starkt argument för att aldrig bygga system med sådana tekniska möjligheter.
Generaldirektör Ingvar Åkesson har uppfyllt min önskan och valt ut några exempel som ska ge motivation till att FRA har en bra och viktig verksamhet och därför ska betros med de tekniska möjligheterna att avlyssna oss alla på nätet för vårt eget bästa. Men håller de? Låt oss genast sprida ut dem på analysbänken:
1. Förhindrat mord på politisk flykting i början på 2000-talet
2. Dämpad kris vid ett par sovjetiska stridsflygplansincidenter 1985, varvid man frågade sig om Sovjetunionen var på gång att sätta igång nåt fuffens. Detta kunde FRA förneka, och man kunde tagga ner.
3. Asyl för tjetjenska flyktingar, eftersom FRA kunde verifiera att ryska styrkor var elaka mot tjetjener.
4. Ännu en nedtaggning - en svensk viggen störtade under ett spaningsuppdrag, och letterna påstod att ryssarna skjutit ner planet. Även här kunde FRA konstatera att det inte var så.
Bara fall 1 handlar eventuellt om såndant som nu är legaliserat med FRA-lagen. Fall 2 till 4 är klockrent sånt som FRA är till för att göra - lyssna på militär radio och lura ut vad som är på gång. Det ska de självfallet fortsätta med. Mycket är uppkopplat med tråd på Internet nuförtiden, men stridsflygplan, fartyg och stridsvagnar är det garanterat inte. Kabel är nu en gång för alla intimt förknippat med vissa räckviddsproblem, och det skulle se illa fånigt ut när den tog slut. *ptoing!!!* ;)
Fortfarande gäller därmed att en militär upptrappning är förknippad med en ökad radiotrafik mellan alla enheter, och den trafiken är det FRA:s sak att snappa upp och ge en bild av aktiviteten. Alltså: tre fall av fyra kan genast avföras från diskussionen, eftersom de inte handlar om internetspaning, utan om FRA:s oomstridda originaluppdrag.
Fall 1 kan med viss tvekan kallas relevant, däremot, det handlar om den sorts fall som man skulle kunna lösa med kabelspaning. Men man kan då undra - kommer det att vara möjligt att reproducera sen FRA brutit mot signalspaningens huvudregel "man får bara ut nåt matnyttigt om *ingen vet att man lyssnar*"?[1] Jag är rätt övertygad om att många av de hemliga avlyssnare som Carl Bildt (och vi internetsnubbar) påstår finns redan nu sitter och skakar på huvena just nu och säger "LEGALISERA spaningen? Erkänna att vi lyssnar? Är de inte kloka, de där svenskarna? Vad kommer vi DÅ att få i nätet?".
För det är ju uppenbart efter den publicitet det här har fått - ingen kommer nånsin att använda nätet till nåt allvarligt fuffens igen. Kanske var detta en komponent i att man försökt smyga igenom alla såna här förslag om ökad avlyssning utan debatt, för att minimera påminnandet av de element man spanar på av att man spanar.
Men låt oss då backa två steg och fundera på det viktigaste, perspektivet: om fall 1 vore både relevant och reproducerbart, skulle det då vara viktigt nog att undergräva vår personliga integritet för?
OK, mordet vore förstås väldigt dåligt om det genomförts, men inte så att det vore ett hot mot vårt land, vilket är vad som påstås är motivet bakom kabelspaningen. Och att kalla en politisk flyktings liv ovärderligt just i detta fall vore inget annat än ett hyckleri, när vi samtidigt vet hur många vi skickar tillbaka till ytterst osäkra förhållanden. Vi skulle rädda fler genom att koncentrera oss på flanken Migrationsverket i stället, och utan risk för den personliga integriteten.
Summa summarum: Tack för informationen, Invgar, det är bra att vi vet vad ni sysslar med och är bra till. Men vill du motivera lagen får du komma med nåt bättre.
Fotnoter:
[1] När man tänker efter finns det ett bekymmersamt lutande plan inbyggt i själva fenomenet "lagligt men inte tekniskt reglerad singalspaning". Enligt ett av signalspaningens huvudaxiom får man som sagt bara reda på nåt viktigt i situationer där ingen tror att man kan lyssna. (Skolexemplet är när fienden tror att man inte kan ha knäckt koden - vilket ger ett intressant dilemma om vad man kan göra med informationen man lyssnat sig till. Om man använder den alltför friskt förstår fienden att koden är knäckt, och byter - och då får man inte veta nåt alls igen.).
Med den logiken är det enda stället där FRA kan förvänta sig att hitta matnyttig info just precis där de inte FÅR titta, alltså i kommunikation inom landet. Detta kan förstås vara oerhört frustrerande för både en enskild anställd och en organisation som ständigt är mitt inne i ett eller annat sakfall som kan vara oerhört viktigt för rikets säkerhet, i synnerhet om man i sin ägo har en apparat som rent tekniskt KAN göra det man vill men inte får. Detta felaktiga incitament är viktigt att inte bygga upp, och det är ett starkt argument för att aldrig bygga system med sådana tekniska möjligheter.
fredag 18 juli 2008
Höjden av ironi - Wallströms okända EU-kommunikationsprojekt
Vad stort sker sker i tysthet, sägs det. Ingen gång är det sannare än när det gäller EU. Gång på gång har det visat sig att vi EU-bor fortfarande resonerar på vårt grovhuggna sätt att vi är svenskar eller portugiser eller fransmän, och inte EU-bor.
Den enda gång det blir nån diskussion eller debatt om EU är när vi understundom får chansen att folkomrösta om nåt förslag som knackats fram i Bryssel, och eftersom vi då sällan är på samma våglängd som de som knackat blir det mestadels nej. Det är ofta högst befogat, när de inte brytt sig om att förstå oss, och kanske ibland obefogat, när vi inte brytt oss om att förstå dem - men med detta kan väl bara vara bevisat att vi har ett högre säkerhetstänkande än svenska riksdagsledamöter, och finner det säkrare att säga nej när vi inte förstått frågan. ;)
Varje gång får man också höra att det nu är "dags att informera oss kontinuerligt om vad som görs i EU, så att vi är bättre insatta nästa gång." Varje gång glöms det sedan bort. När såg ni senast en artikel i svenska media om vad våra EU-parlamentariker egentligen gör till vardags, och vilka beslut som debatteras just nu? Ok, det händer väl enstaka gånger, men absolut inte kontinuerligt. Ingen sköter bevakningen av det stora "demokratiska fredsprojekt" som vi numera är en del av, och vars regler ofta övertrumfar våra egna väl bevakade lagar. Det är kanske det största demokratiska hotet för oss just nu, åtminstone sen det börjar stå klart att FRA-lagen nog kommer att växa i halsen på regeringen ända tills de måste hosta upp den för att inte kvävas.
Idag fick jag för mig att faktiskt intressera mig lite för vad som egentligen händer därnere i Bryssel, och ramlade då in på Margot Wallströms hemsida - som påminde mig om nåt som jag vetat för länge sen men glömt i brist på påminnelse, nämligen att ett av hennes högst prioriterade projekt är just att öka informationen om vad som händer i EU till folket i medlemsländerna. En lång, lång lista av initativ och förslag väller över skärmen - "plan D för demokrati", utökade försök med ett öppet debattforumför att få in medborgarnas åsikter, och en massa annat.
Jag står, som det sades i ett spex jag såg en gång, stum av tystnad.
Jag har aldrig sett nåt så ironiskt i hela mitt liv. Här har Margot jobbat stenhårt jättelänge med frågan att föra ut information om vad som händer - i teorin. Men ingen jäkel har fått veta ett smack om det!?!
Plötsligt drabbas jag av en återkommande känsla jag ibland har - det privata näringslivet kryllar sen årtionden tillbaka av PR-folk, för där har man fattat att det inte hjälper att göra världens bästa produkt, man måste marknadsföra den också om folk ska använda den. Där blir jag ofta lätt magsjuk över överexponeringen av reklambudskap, i synnerhet när de ofta används för att sminka över bristen på innehåll.
Men inom andra områden, ideella föreningar, politik och ibland vissa nystartade idealistiska företag, har jag mer och mer börjat bli förbannad över motsatsen - här sitter det folk och jobbar häcken av sig för att göra precis rätt saker, saker jag vill ska erövra världen - och så talar de inte OM det för nån! En av anledningarna till att vi startade vår regionala evenemangsguide är just att vi kände att vi måste göra det lättare för sånt folk att tala om vad de sysslar med. Såna där idealister behöver ofta lite hjälp med det.
Nå, om det där debattforumet nu är nåt att ha får jag väl ta och hjälpa Margot lite på traven med att sprida informationen om det, hon verkar ju också vara rätt ineffektiv i det mer praktiska informationsspridandet. ;)
Den enda gång det blir nån diskussion eller debatt om EU är när vi understundom får chansen att folkomrösta om nåt förslag som knackats fram i Bryssel, och eftersom vi då sällan är på samma våglängd som de som knackat blir det mestadels nej. Det är ofta högst befogat, när de inte brytt sig om att förstå oss, och kanske ibland obefogat, när vi inte brytt oss om att förstå dem - men med detta kan väl bara vara bevisat att vi har ett högre säkerhetstänkande än svenska riksdagsledamöter, och finner det säkrare att säga nej när vi inte förstått frågan. ;)
Varje gång får man också höra att det nu är "dags att informera oss kontinuerligt om vad som görs i EU, så att vi är bättre insatta nästa gång." Varje gång glöms det sedan bort. När såg ni senast en artikel i svenska media om vad våra EU-parlamentariker egentligen gör till vardags, och vilka beslut som debatteras just nu? Ok, det händer väl enstaka gånger, men absolut inte kontinuerligt. Ingen sköter bevakningen av det stora "demokratiska fredsprojekt" som vi numera är en del av, och vars regler ofta övertrumfar våra egna väl bevakade lagar. Det är kanske det största demokratiska hotet för oss just nu, åtminstone sen det börjar stå klart att FRA-lagen nog kommer att växa i halsen på regeringen ända tills de måste hosta upp den för att inte kvävas.
Idag fick jag för mig att faktiskt intressera mig lite för vad som egentligen händer därnere i Bryssel, och ramlade då in på Margot Wallströms hemsida - som påminde mig om nåt som jag vetat för länge sen men glömt i brist på påminnelse, nämligen att ett av hennes högst prioriterade projekt är just att öka informationen om vad som händer i EU till folket i medlemsländerna. En lång, lång lista av initativ och förslag väller över skärmen - "plan D för demokrati", utökade försök med ett öppet debattforumför att få in medborgarnas åsikter, och en massa annat.
Jag står, som det sades i ett spex jag såg en gång, stum av tystnad.
Jag har aldrig sett nåt så ironiskt i hela mitt liv. Här har Margot jobbat stenhårt jättelänge med frågan att föra ut information om vad som händer - i teorin. Men ingen jäkel har fått veta ett smack om det!?!
Plötsligt drabbas jag av en återkommande känsla jag ibland har - det privata näringslivet kryllar sen årtionden tillbaka av PR-folk, för där har man fattat att det inte hjälper att göra världens bästa produkt, man måste marknadsföra den också om folk ska använda den. Där blir jag ofta lätt magsjuk över överexponeringen av reklambudskap, i synnerhet när de ofta används för att sminka över bristen på innehåll.
Men inom andra områden, ideella föreningar, politik och ibland vissa nystartade idealistiska företag, har jag mer och mer börjat bli förbannad över motsatsen - här sitter det folk och jobbar häcken av sig för att göra precis rätt saker, saker jag vill ska erövra världen - och så talar de inte OM det för nån! En av anledningarna till att vi startade vår regionala evenemangsguide är just att vi kände att vi måste göra det lättare för sånt folk att tala om vad de sysslar med. Såna där idealister behöver ofta lite hjälp med det.
Nå, om det där debattforumet nu är nåt att ha får jag väl ta och hjälpa Margot lite på traven med att sprida informationen om det, hon verkar ju också vara rätt ineffektiv i det mer praktiska informationsspridandet. ;)
onsdag 16 juli 2008
Ja till FRA (fast vi inte vet vad de gör!)
Expressen skrev för ett tag sedan om flera ja-röstares okunskap om vad FRA gör, egentligen och vilka konsekvenser den nya lagen får
Egentligen är bara en kommentar möjlig, och den är lånad från Axel Oxenstierna:
"Ack du min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres".
Egentligen är bara en kommentar möjlig, och den är lånad från Axel Oxenstierna:
"Ack du min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres".
lördag 28 juni 2008
Ge fan i att göra tekniken farlig igen!
Det är en häftig ny värld vi lever i. Vi som sysslat med datorer sen åttiotalet häpnar ibland över att stand-up-komiker numera kan dra de datorskämt som under tidigt nittiotal var hopplöst interna - och att de går hem bland vanligt folk! Det är det yttersta beviset för datorns massiva genomslag i samhället. Svenskarna är numera teknikpositiva nog att använda datorer för att kommunicera, bilda sociala nätverk och hämta och sända information, ja till och med kontokortsnummer, tvärs över världen.
Sverige är ett av de länder där ny teknik får snabbast totalgenomslag - nya prylar kanske inte finner en förstamarknad lika snabbt som i Japan, men vi har en förvånansvärt kort samhällelig svans som släpar efter och är motsträviga. Detta är säkert på grund av vår relativt sett goda grundutbildning, och att vi alltid varit ett läsande och lärande folk. Sverige ligger till exempel femma i internetanvändning i världen (77,3%), före USA (71,7%) och Japan (68,7%).
Vi ligger också långt fram i att upprätta olika register för medicinskt bruk. Många har frivilligt lämnat kvar blodprov av sina barn i PKU-registret och gett klartecken till användning av proven för forskning, för att göra det möjligt att besegra svåra sjukdomar.
Mycket av det här beror på en av våra stora styrkor, den i andra folks ögon naiva tro vi har på att staten faktiskt är nåt gott. Att den är vår förlängda vilja och vårt redskap. Att den aldrig skulle göra saker mot oss som vi inte vill, och tolka om reglerna i efterhand - vi förväntar oss ärlighet av staten (såväl som av individer, vilket ger en affärsmoral som är en av de bästa i världen). Denna tro är en ofantlig styrka och, som ekonomerna säger, ett starkt "comparative advantage" för framtiden gentemot länder där tilltron är mindre stark. Det är kärnan i den nordiska modellen.
För att behålla den här tilltron måste dock politikerna visa ett stort ansvar. Nya tider och tekniker ger alltid nya möjligheter, och vi förstår alla att det finns och alltid kommer att finnas fantastiska nya möjligheter att använda de system vi har och de data som finns lagrade i dem till nya goda ändamål. Men vi vet också att möjligheterna till missbruk av de nya möjligheterna är minst lika stora, och att vi oftast inte kan få det första utan det andra.
Ett exempel är FRA-lagen, som innebär möjligheter till brett statligt informationsspionage på det internet som vi tills nu uppfattat som fritt och säkert och därför börjat använda oss av, i den intuitiva tron att det skulle omfattas av brevhemligheten. Ett annat är förslaget om att använda blodprover ur PKU-registret till att reda upp rättsfall trots att de som frivilligt lämnat proven där inte tillåtit sådan användning, bara för vetenskapliga försök.
Om vi ska lyckas att behålla den här tilltron är det livsviktigt att det inte känns realistiskt att någon skulle lyckas tvinga fram användande av såna här register till nya saker i efterhand - saker som kan skada oss själva. Det känns ju alltid lockande i varje enskilt ögonblick att strunta i tidigare löften, men hur ska vi få nya donatorer till forskningen om det visar sig att villkoren ändras godtyckligt i efterhand? Det gäller PKU-registret i sig, men ännu mer folk som donerar benmärg, nåt som verkligen är livsviktigt för de som behöver. Blodgivare kan också dra öronen åt sig om de märker att det finns aktörer som smyger i vassen och vill åt data. Vill man kunna använda registret för annat måste man säga det direkt när man skriver på - annars får man vackert låta bli och hålla sig till det som är sagt.
Vad gäller Internet har vi fått igång en fantastisk utveckling, som nästan hela folket är med i. Tillväxten inom företag som levererar IT-tjänster har varit stark även efter IT-bubblan. Sverige är därmed också ett attraktivt ställe att testa fram nya internettjänster och ha ny verksamhet i för internetföretag, både inhemska och utländska. Ett FRA som ligger och lyssnar i kablarna och som man aldrig kan vara säker på vad de spanar på eller inte, trots dyra och heliga försäkringar om att man (numera) följer grundlagen och aldrig så många kontrollinstanser, riskerar enligt Invest In Sweden Agency att lägga motsvarigheten till en betongsugga mitt i vägen för den utvecklingen.
Företag som Google lovar sina kunder att hålla deras information konfidentiell. Och länder som Finland har faktiskt lagstiftning om att inga medborgares trafik ska avlyssnas (Våra östliga grannar verkar minnas exakt varför de slogs i Vinterkriget, nämligen för att värna det öppna samhället i sig och inte något annat - vilket är oerhört imponerande i dessa dagar). Sverige förvandlas därmed raskt från respektabelt IT-land till besmittad IT-bakgård.
Detta är långsiktigt livsviktiga och tillväxtskapande funktioner som riskeras av de som försöker vinna kortsiktiga fördelar i brottsbekämpningen, eller bara i sin egen karriär med profil som hårdför brottsbekämpningsstödjare, eller vänligt sinnad mot västliga allianser. De här människorna riskerar att göra tekniken till en farlig sak igen, och därmed öka bakåtsträvandet och minska acceptansen och genomslaget för ny teknik - man vet ju aldrig vad den kan komma att missbrukas till. Därför är det oerhört viktigt att vid varje tecken på sånt här stå upp på bred front och hålla emot, och visa bortom varje tvivel att vi aldrig kommer att gå med på sånt. Annars
kommer vi att tappa den teknik- och politikpositivism som ger oss ett försprång, och det har vi inte råd med.
Så vad måste göras? Till att börja med måste den pinsamma FRA-lagen förpassas till glömskan. Och det helst innan lagen hamnar i Europadomstolen - vi måste visa för vår egen trovärdighets skull att vi klarar det själva. Se www.stoppafralagen.nu för vidare förslag. Och sen måste vi minnas vilka som var dumma nog att börja tumma på de här viktiga sakerna och använda den viktigaste demokratiska möjligheten, nämligen att rösta bort dem från vidare maktanvändning. Även här kan www.stoppafralagen.nu ge bra förslag.
Sverige är ett av de länder där ny teknik får snabbast totalgenomslag - nya prylar kanske inte finner en förstamarknad lika snabbt som i Japan, men vi har en förvånansvärt kort samhällelig svans som släpar efter och är motsträviga. Detta är säkert på grund av vår relativt sett goda grundutbildning, och att vi alltid varit ett läsande och lärande folk. Sverige ligger till exempel femma i internetanvändning i världen (77,3%), före USA (71,7%) och Japan (68,7%).
Vi ligger också långt fram i att upprätta olika register för medicinskt bruk. Många har frivilligt lämnat kvar blodprov av sina barn i PKU-registret och gett klartecken till användning av proven för forskning, för att göra det möjligt att besegra svåra sjukdomar.
Mycket av det här beror på en av våra stora styrkor, den i andra folks ögon naiva tro vi har på att staten faktiskt är nåt gott. Att den är vår förlängda vilja och vårt redskap. Att den aldrig skulle göra saker mot oss som vi inte vill, och tolka om reglerna i efterhand - vi förväntar oss ärlighet av staten (såväl som av individer, vilket ger en affärsmoral som är en av de bästa i världen). Denna tro är en ofantlig styrka och, som ekonomerna säger, ett starkt "comparative advantage" för framtiden gentemot länder där tilltron är mindre stark. Det är kärnan i den nordiska modellen.
För att behålla den här tilltron måste dock politikerna visa ett stort ansvar. Nya tider och tekniker ger alltid nya möjligheter, och vi förstår alla att det finns och alltid kommer att finnas fantastiska nya möjligheter att använda de system vi har och de data som finns lagrade i dem till nya goda ändamål. Men vi vet också att möjligheterna till missbruk av de nya möjligheterna är minst lika stora, och att vi oftast inte kan få det första utan det andra.
Ett exempel är FRA-lagen, som innebär möjligheter till brett statligt informationsspionage på det internet som vi tills nu uppfattat som fritt och säkert och därför börjat använda oss av, i den intuitiva tron att det skulle omfattas av brevhemligheten. Ett annat är förslaget om att använda blodprover ur PKU-registret till att reda upp rättsfall trots att de som frivilligt lämnat proven där inte tillåtit sådan användning, bara för vetenskapliga försök.
Om vi ska lyckas att behålla den här tilltron är det livsviktigt att det inte känns realistiskt att någon skulle lyckas tvinga fram användande av såna här register till nya saker i efterhand - saker som kan skada oss själva. Det känns ju alltid lockande i varje enskilt ögonblick att strunta i tidigare löften, men hur ska vi få nya donatorer till forskningen om det visar sig att villkoren ändras godtyckligt i efterhand? Det gäller PKU-registret i sig, men ännu mer folk som donerar benmärg, nåt som verkligen är livsviktigt för de som behöver. Blodgivare kan också dra öronen åt sig om de märker att det finns aktörer som smyger i vassen och vill åt data. Vill man kunna använda registret för annat måste man säga det direkt när man skriver på - annars får man vackert låta bli och hålla sig till det som är sagt.
Vad gäller Internet har vi fått igång en fantastisk utveckling, som nästan hela folket är med i. Tillväxten inom företag som levererar IT-tjänster har varit stark även efter IT-bubblan. Sverige är därmed också ett attraktivt ställe att testa fram nya internettjänster och ha ny verksamhet i för internetföretag, både inhemska och utländska. Ett FRA som ligger och lyssnar i kablarna och som man aldrig kan vara säker på vad de spanar på eller inte, trots dyra och heliga försäkringar om att man (numera) följer grundlagen och aldrig så många kontrollinstanser, riskerar enligt Invest In Sweden Agency att lägga motsvarigheten till en betongsugga mitt i vägen för den utvecklingen.
Företag som Google lovar sina kunder att hålla deras information konfidentiell. Och länder som Finland har faktiskt lagstiftning om att inga medborgares trafik ska avlyssnas (Våra östliga grannar verkar minnas exakt varför de slogs i Vinterkriget, nämligen för att värna det öppna samhället i sig och inte något annat - vilket är oerhört imponerande i dessa dagar). Sverige förvandlas därmed raskt från respektabelt IT-land till besmittad IT-bakgård.
Detta är långsiktigt livsviktiga och tillväxtskapande funktioner som riskeras av de som försöker vinna kortsiktiga fördelar i brottsbekämpningen, eller bara i sin egen karriär med profil som hårdför brottsbekämpningsstödjare, eller vänligt sinnad mot västliga allianser. De här människorna riskerar att göra tekniken till en farlig sak igen, och därmed öka bakåtsträvandet och minska acceptansen och genomslaget för ny teknik - man vet ju aldrig vad den kan komma att missbrukas till. Därför är det oerhört viktigt att vid varje tecken på sånt här stå upp på bred front och hålla emot, och visa bortom varje tvivel att vi aldrig kommer att gå med på sånt. Annars
kommer vi att tappa den teknik- och politikpositivism som ger oss ett försprång, och det har vi inte råd med.
Så vad måste göras? Till att börja med måste den pinsamma FRA-lagen förpassas till glömskan. Och det helst innan lagen hamnar i Europadomstolen - vi måste visa för vår egen trovärdighets skull att vi klarar det själva. Se www.stoppafralagen.nu för vidare förslag. Och sen måste vi minnas vilka som var dumma nog att börja tumma på de här viktiga sakerna och använda den viktigaste demokratiska möjligheten, nämligen att rösta bort dem från vidare maktanvändning. Även här kan www.stoppafralagen.nu ge bra förslag.
onsdag 18 juni 2008
Om beslutskvalitet och FRA-lagen
Frågan om FRA-lagen kan göras mycket komplicerad, som Fredrick Federley tårfyllt fått konstatera.
Ellerså kan den göras mycket enkel. Jag kommer nu att se på den som jag skulle sett på vilket problem som helst i mitt arbete. Det råkar vara att hålla kvaliteten uppe på en webbrowser och skapa beslut om vilka förändringar som ska göras och inte. Men det skiljer sig inte från vilket kvalitetsarbete som helst, till exempel att skapa politiska beslut av hög kvalitet.
Man måste väga chans till fördelar mot risk för nackdelar. Alltså:
Nackdelar:
- massiva integritetskränkningar [1]
- befogade och obefogade skador på vår tilltro till vårt eget samhälle som öppet [2]
- sårbarhet för läckor [3]
- man träder ut på ett halt sluttande plan så fort möjligheterna till preventiv allavlyssning finns. [4]
- ett mycket dåligt exempel för andra länder, vilket vi förlorar säkerhetspolitiskt på. [5]
- andra länder, som Finland, vill inte nätverka med oss - de har helt riktigt lagar mot avlyssning
- företag som Google lär inte vilja routa trafik genom Sverige - de har helt riktigt en privacypolicy
- svårt att bli av med när man väl skaffat [6]
- skapandet av en elitklass med kunskap, som tar ansvar åt oss andra okunninga [7]
Fördelar:
Inga. Terrorister är oerhört paranoida och kommunicerar inte i klartext över internet. Enligt Magnus Norell, terroristforskare på FOI, eller vanligt sunt förnuft. FRA är alltså ändå rökta och ifrånkörda av den nya tekniken. Om militären nödvändigtvis måste kompensera bortfallet av radiotrafik att sniffa på måste de spana på andra sätt, kanske med mer manuell insats. Det här systemet gör i alla fall inget bättre. Och viktigast: om FRA ändå anser det måste de i så fall redovisa några typfall av användning, så får vi avgöra om de är troliga eller inte. Det är grundläggande för förbättringar - bevisa kundnyttan, annars blir det inget!
Så, vi kan konstatera att den här "förbättringen" aldrig hade kommit in i något som jag var kvalitetsansvarig för. Var är kvalitetskontrollen på regeringsbeslut, egentligen?
Att frågan blev så mycket svårare för Fredrick Federley än för mig kan ha att göra med att han även blandade in såna saker som sin egen politiska dödsångest. Med tanke på att politiska liv är så väldigt virtuella jämfört med riktiga skulle jag verkligen önskat mig fler "politiska självmordsbombare"[8], redo att offra sina politiska liv för sin övertygelse, i vår riksdag under den här voteringen.
Noter och utvikningar:
[1] Integritetskränkning: Advokaters klienter, meddelandeskyddade journalistkontakter, allt kan säga "pling" och fastna på FRA:s krok för vidare
beskådan, eftersom vår nättrafik ofta oss ovetande tar vägen genom utländska routers - och vi måste lita på deras ord att de genast glömmer vad de sett om det visade sig vara falskt alarm. Remissinstanserna är eniga om att detta är en integritetskränkning av helt nya mått, och unikt i världen.
[2] Tilltroskador: Med det här systemet på plats finns inga gränser för fantasin om vad det just i detta nu kan tänkas användas till - och eftersom systemet är slutet kan fantasierna aldrig motbevisas. Detta är ingen bra åtgärd för att minska totalrisken för terrorism i Sverige.
[3] Läckor: Skapande av en stor mängd data med högt värde som många kommer att vara intresserade av att ta del av - till exempel organiserad brottslighet, som vill åt bland annat kontokortsinfo och utpressningsmaterial. Det är grundläggande datorsäkerhet att ju värdefullare datat är, och ju fler det är värdefullt för, desto svårare är det att skydda. Både mot regelrätta hackerattacker, och mot det troligare och enklare scenariot att muta/utpressa nån som har access.
[4] Sluttande plan: Vilket blir nästa steg? Nya redskap ger alltid nya idéer till användning. Vilka praktiska sökningar ska polisen plötsligt få göra med motivationen att komma tillrätta med den ena eller den andra typen av inhemsk brottslighet, och vad händer då med förbudet att spana på den egna befolkningen?
[5] Dåligt internationellt exempel: Med ett pånyttfött Kontrollryssland som granne är vi till exempel stora förlorare säkerhetspolitiskt - och det kommer att hända om vi ger fel krafter i Ryssland en halv chans, de har redan kopierat alla inskränkningar i öppenheten som västländer gjort, sju resor värre. Och hur ska vi övertygande kunna argumentera för att Kina ska bli öppnare med det här systemet på plats?
[6] Svårt att bli av med: Eftersom detta är ett slutet och hemligt system kan ingen säga något säkert om dess verkningsgrad, om det är bra till något, om vi helt hade kunnat vara utan det. Det går därmed inte att ifrågasätta. Den som läst vetenskapsteori vet att en teori som inte går att ifrågasätta är icke-vetenskaplig i sig själv, och sådana teorier faller på eget grepp. Det är ett starkt argument för att hålla samhället fritt från hemligheter. Man kan vara tvungen att bryta mot detta tillfälligt under kris eller krig, men aldrig permanent.
[7] Skapande av elitklass: ovanstående gäller ännu mer när man skapar en klass av speciellt insatta som ska ta ansvar för oss andra "ovetande". Dessa kan inte diskutera med oss eftersom det de vet är hemligt, och bygger därför lätt upp ett grupptänk. I och med att rekryteringen måste hållas smal och likriktad för att inte släppa in säkerhetsrisker samlar man också folk med likartade åsikter och en läggning för att ta ansvar åt andra. Den obekvämhet som uppstår vid frågan "men varför ska just vi ska bestämma över alla dessa?" har en tendens att rationaliseras bort med svaret "just vi är särskilt lämpade."
Detta leder i sin tur ofta till att man överskrider sina befogenheter i "ansvarstagandet", i värsta fall när det kommer till att behålla sin elitposition, för landets bästa. FRA har erkänt att de brutit mot lagar för allas vårt bästa, och säkert också med regeringens goda minne, under sin tidigare verksamhet.
En tendens till detta sker också redan i den parlamentariska demokratin, vilket förmodligen precis är svaret på att den här lagen gick igenom - politikerna känner att de är satta att ta ansvar för oss andra ovetande, som inte vet hur illa det kan gå. Det är vår skyldighet som folk att ta detta ansvar ifrån dem och säga "Det är OK, vi tror det kommer att gå bra, och vi tar risken." Utan detta kommer samhället sällan att bli särskilt mycket öppnare.
[8] *Pling* - Hej FRA! :)
Ellerså kan den göras mycket enkel. Jag kommer nu att se på den som jag skulle sett på vilket problem som helst i mitt arbete. Det råkar vara att hålla kvaliteten uppe på en webbrowser och skapa beslut om vilka förändringar som ska göras och inte. Men det skiljer sig inte från vilket kvalitetsarbete som helst, till exempel att skapa politiska beslut av hög kvalitet.
Man måste väga chans till fördelar mot risk för nackdelar. Alltså:
Nackdelar:
- massiva integritetskränkningar [1]
- befogade och obefogade skador på vår tilltro till vårt eget samhälle som öppet [2]
- sårbarhet för läckor [3]
- man träder ut på ett halt sluttande plan så fort möjligheterna till preventiv allavlyssning finns. [4]
- ett mycket dåligt exempel för andra länder, vilket vi förlorar säkerhetspolitiskt på. [5]
- andra länder, som Finland, vill inte nätverka med oss - de har helt riktigt lagar mot avlyssning
- företag som Google lär inte vilja routa trafik genom Sverige - de har helt riktigt en privacypolicy
- svårt att bli av med när man väl skaffat [6]
- skapandet av en elitklass med kunskap, som tar ansvar åt oss andra okunninga [7]
Fördelar:
Inga. Terrorister är oerhört paranoida och kommunicerar inte i klartext över internet. Enligt Magnus Norell, terroristforskare på FOI, eller vanligt sunt förnuft. FRA är alltså ändå rökta och ifrånkörda av den nya tekniken. Om militären nödvändigtvis måste kompensera bortfallet av radiotrafik att sniffa på måste de spana på andra sätt, kanske med mer manuell insats. Det här systemet gör i alla fall inget bättre. Och viktigast: om FRA ändå anser det måste de i så fall redovisa några typfall av användning, så får vi avgöra om de är troliga eller inte. Det är grundläggande för förbättringar - bevisa kundnyttan, annars blir det inget!
Så, vi kan konstatera att den här "förbättringen" aldrig hade kommit in i något som jag var kvalitetsansvarig för. Var är kvalitetskontrollen på regeringsbeslut, egentligen?
Att frågan blev så mycket svårare för Fredrick Federley än för mig kan ha att göra med att han även blandade in såna saker som sin egen politiska dödsångest. Med tanke på att politiska liv är så väldigt virtuella jämfört med riktiga skulle jag verkligen önskat mig fler "politiska självmordsbombare"[8], redo att offra sina politiska liv för sin övertygelse, i vår riksdag under den här voteringen.
Noter och utvikningar:
[1] Integritetskränkning: Advokaters klienter, meddelandeskyddade journalistkontakter, allt kan säga "pling" och fastna på FRA:s krok för vidare
beskådan, eftersom vår nättrafik ofta oss ovetande tar vägen genom utländska routers - och vi måste lita på deras ord att de genast glömmer vad de sett om det visade sig vara falskt alarm. Remissinstanserna är eniga om att detta är en integritetskränkning av helt nya mått, och unikt i världen.
[2] Tilltroskador: Med det här systemet på plats finns inga gränser för fantasin om vad det just i detta nu kan tänkas användas till - och eftersom systemet är slutet kan fantasierna aldrig motbevisas. Detta är ingen bra åtgärd för att minska totalrisken för terrorism i Sverige.
[3] Läckor: Skapande av en stor mängd data med högt värde som många kommer att vara intresserade av att ta del av - till exempel organiserad brottslighet, som vill åt bland annat kontokortsinfo och utpressningsmaterial. Det är grundläggande datorsäkerhet att ju värdefullare datat är, och ju fler det är värdefullt för, desto svårare är det att skydda. Både mot regelrätta hackerattacker, och mot det troligare och enklare scenariot att muta/utpressa nån som har access.
[4] Sluttande plan: Vilket blir nästa steg? Nya redskap ger alltid nya idéer till användning. Vilka praktiska sökningar ska polisen plötsligt få göra med motivationen att komma tillrätta med den ena eller den andra typen av inhemsk brottslighet, och vad händer då med förbudet att spana på den egna befolkningen?
[5] Dåligt internationellt exempel: Med ett pånyttfött Kontrollryssland som granne är vi till exempel stora förlorare säkerhetspolitiskt - och det kommer att hända om vi ger fel krafter i Ryssland en halv chans, de har redan kopierat alla inskränkningar i öppenheten som västländer gjort, sju resor värre. Och hur ska vi övertygande kunna argumentera för att Kina ska bli öppnare med det här systemet på plats?
[6] Svårt att bli av med: Eftersom detta är ett slutet och hemligt system kan ingen säga något säkert om dess verkningsgrad, om det är bra till något, om vi helt hade kunnat vara utan det. Det går därmed inte att ifrågasätta. Den som läst vetenskapsteori vet att en teori som inte går att ifrågasätta är icke-vetenskaplig i sig själv, och sådana teorier faller på eget grepp. Det är ett starkt argument för att hålla samhället fritt från hemligheter. Man kan vara tvungen att bryta mot detta tillfälligt under kris eller krig, men aldrig permanent.
[7] Skapande av elitklass: ovanstående gäller ännu mer när man skapar en klass av speciellt insatta som ska ta ansvar för oss andra "ovetande". Dessa kan inte diskutera med oss eftersom det de vet är hemligt, och bygger därför lätt upp ett grupptänk. I och med att rekryteringen måste hållas smal och likriktad för att inte släppa in säkerhetsrisker samlar man också folk med likartade åsikter och en läggning för att ta ansvar åt andra. Den obekvämhet som uppstår vid frågan "men varför ska just vi ska bestämma över alla dessa?" har en tendens att rationaliseras bort med svaret "just vi är särskilt lämpade."
Detta leder i sin tur ofta till att man överskrider sina befogenheter i "ansvarstagandet", i värsta fall när det kommer till att behålla sin elitposition, för landets bästa. FRA har erkänt att de brutit mot lagar för allas vårt bästa, och säkert också med regeringens goda minne, under sin tidigare verksamhet.
En tendens till detta sker också redan i den parlamentariska demokratin, vilket förmodligen precis är svaret på att den här lagen gick igenom - politikerna känner att de är satta att ta ansvar för oss andra ovetande, som inte vet hur illa det kan gå. Det är vår skyldighet som folk att ta detta ansvar ifrån dem och säga "Det är OK, vi tror det kommer att gå bra, och vi tar risken." Utan detta kommer samhället sällan att bli särskilt mycket öppnare.
[8] *Pling* - Hej FRA! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
