Bristande kvalitetskontroll - på Kvalitetsmagasinet?

Den här gången verkar Kvalitetsmagasinet ha sluntit lite på sin egen kvalitetskontroll, eller vad säger ni om den här rubriken:

Anställ både morgonpigga och kvällströtta

I övrigt är de en ypperlig tidskrift. Den är bräddfull med forskningsrapporter om vad som egentligen ger kvalitet i arbetslivet (här till exempel en studie som visar att fritt gymmande på arbetstiden lönar sig), så man kan komma loss ur sina gamla fördomar. Och praktiska framgångs- och bakslagshistorier om kvalitetsarbete, så att man kan inspireras och lära sig av andras erfarenheter, både inom privat och offentlig sektor. Finge jag råda skulle den ligga i lunchrummet på varenda offentlig institution i landet.

Och jag har märkt att prenumerera på deras nyhetsbrev är ett bra botemedel för offentlig-sektor-utvecklas-ju-aaaaldrig-depression.

Äntligen kom den, finanskrisen!

Inte så roligt för de som drabbas, förstås. Men vi människor verkar vara fullständigt oförmögna att tänka om, bryta oss loss från masshysterin, tänka själva och bli varse den annalkande väggen vi håller på att köra in i - förrän det säger smack! och vi sitter där, uppsmetade.

Men nu har vi tydligen kommit in i ett "window of opportunity" när det gäller kritik av frifräsande nyliberalism. Äntligen kan det kanske därmed komma fram att inte heller nyliberalism är fri från fel, att det finns en möjlighet att missbruka även det verktyget. På så sätt kan den hamna i verktygslådan med alla andra att använda vid rätt tillfälle, men fan inte till allting. Det finns inget verktyg som passar till allt.

Från höger kommer chefen för Timbros mediainstitut Roland Poirier Martinsson, med en bra liknelse mellan (ofrihetlig) socialism och nyliberalism som utopier med problem att komma fram till målet, vilket är precis vad jag också noterat - i land efter land där man släppt på regleringarna och väntat på att pengar ska "sippra ner" från de som blir rekordrika till de i botten har man fått vänta lika förgäves som man i Sovjetunionen väntade på att proletariatets diktatur skulle vara över och det äkta kommunistiska drömsamhället skulle sätta in[1].

Och från vänster kommer tankar från Bo Rothstein om att det är USA:s oförmåga att fördela inkomsterna och skapa trygghetssystem som gjort att folk inte har några marginaler, varpå de osäkra lånen förfaller som flugor så fort konjunkturen går ner och folk förlorar jobben.

Kritik mot detta kommer förstås från nyliberalt håll om att staten snarare borde låtit bli att skapa bolåneinstitut som lånar ut till de som inga marginaler har. Det är förvisso sant i sig, men man kan ju fråga sig hur man annars kunde ha löst problemet med att folk måste ha nånstans att bo utan att använda ekonomiska styrmedel för att öka byggandet, nåt som nyliberalismen finner otänkbart.

Själv använder jag gärna det rödgröna verktyget post-produktionism för att resonera om det hela - det är så viktigt för oss att tillväxten (och därmed sysselsättningen) hålls uppe att vi lurar oss själva att acceptera försäljning av allehanda osäkra produkter med mördande reklam och allehanda skumma metoder, däribland subprimelån. Och SMS-lån. Och tusen slags kontokort.

Vi skaffade exempelvis nyss ett gemensamt Hemköp-Visa-kort för att dela på våra matinköp, och hela affärsmodellen formligen stinker "vi försöker allt vi kan att lura ner er på minus, så vi får skuldränta av er!"

- det är omöjligt att få ett kort utan kredit
- det är omöjligt att välja "konto eller kredit" vid betalning som man gör med ett vanligt bankkort
- det är omöjligt att kolla saldot i kassan
- det är omöjligt att få nån slags automatisk varning när man går ner på minus
- man kan kolla saldo på nätet, men med två dars fördröjning från senaste uttag

Till råga på allt är kontoutdraget bakvänt. Plus (det normala tillståndet, alltså) betyder "skuld" och minus betyder "tillgång"!?! Det är så herrans ointuitivt att de måste skriva en liten brasklapp vid sidan av för att folk missförstår det så ofta.

Och trots gedigna försök att hålla oss skuldfria, nog fan lyckades de sätta dit oss andra månaden, när vår uppmärksamhet glappade. Såna här saker är typiskt vad som uppkommer på en marknad där grupptänket börjat sätta fart med mantrat "säljsäljsälj" och drevet går. Idéer som normalt sett skulle anses osunda blir plötsligt "så man gör". Tills väggen kommer, då man börjar tänka efter om det var så smart att få folk att ta fel köpbeslut på fel grunder.

Så, hej kris och välkommen! Tack och lov att du inte dröjde längre.

Har medborgarna en skyldighet att balansera sig?

En typisk politikerskada verkar vara förutsättningen "man måste vara perfekt balanserad för att vara värd att lyssna på." Det definierar raskt ut en hel del gott folk med lyssnansvärda åsikter - en åsikt är faktiskt, tvärtemot vad reglerna för det politiska fulspelet säger, en åsikt och ska beaktas sakligt - det vill säga helt oavsett vem som kommer med den och vederbörandes övriga åsikter. Detta är vetenskaplighet, den kraft vi ofta säger ska styra vårt sekulära samhälle, men som vi ständigt behöver påminnas om hur den fungerar.

Inom själva politiken kan det förstås vara praktiskt svårt att samarbeta med obalanserade personer och fortfarande uppnå nån slags resultat, så där må det finnas visst fog för åsikten.

Men när politiker går ett steg längre och dyvlar på folket kravet att vara balanserade - en och en och inte som en massa - för att vara värda att lyssna på - då har de tagit mönstret för långt. Här har vi dagens exempel: Göran Petterson, moderat riksdagsledamot, yttrar sig på sin blogg som följer:

"Det framgår allt klarare att de mest högljudda motståndarna till mycket stor del består av individer med ett kraftigt asymmetriskt politiskt intresse."

"Kraftfullt assymetrisk politiskt intresse", alltså. Varje människa i Svea rike måste alltså med andra ord balansera sig själv perfekt för att hans eller hennes åsikt ska räknas. Det gör det omöjligt att låta var och en få tycka vad de vill, och sen låta den klockformade normalfördelningen över befolkningen ta hand om balansen.

Själva grejen med att ha en representativ demokrati som vår är ju att vi inte ska behöva ha kapacitet och tid att ha den balansen själva - om den då plötsligt krävs av oss ändå för att bli representerade kan vi ju lika gärna införa direktdemokrati, för då vore vi alla vår egna politiker.

Och vad ska man vara symmetriska i förhållande till? Om politikernas egen balanspunkt förskjuts (i till exempel en mer "säkerhetsmässig" och maktpolitisk riktning som skett nu efter 9/11) är det vår förbannade skyldighet som folk att stå kvar och vara ett "assymetriskt" ankare tills världen kan komma till vett och sans igen.

Det är dock inte det allvarligaste problemet med Göran Pettersons artikel. Det är att han dels fokuserar på misstänkliggörande i stället för att ge oss de sakargument för FRA-systemets behövlighet som vi efterlyst - ska ankaret flyttas ska vi allt få veta varför det är nödvändigt.

Och som om inte det skulle vara nog har han enligt vad jag sett dessutom helt statistiskt fel.

Till exempel skriver han följande:

"För många av dem är det inte frågan om att finna en rimlig balans mellan rikets säkerhet och skyddet av den personliga integriteten. Det finns enligt dem ingenting som kan rättfärdiga något som helst intrång i den personliga integriteten. Skrapar man lite på ytan så torde man finna att flertalet av dessa debattörer även har svårighet med andra statliga "intrång" på deras frihet. Det torde finnas en mycket stark korrelation mellan motstånd mot FRA-lagen och motstånd mot personnummer, skyldighet för banker och arbetsgivare att lämna kontrolluppgifter till skattemyndigheterna samt skyldigheten att uppge bostadsadress till myndigheterna."

Jag har själv inte det minsta emot personnummer och de övriga saker som nämns, men däremot massiva problem med FRA-lagen. Om det gäller er också, gå gärna till Görans blogg och skriv det i ett enkelt inlägg - det skulle vara kul om den kunde förvandlas till en improviserad opinionsundersökning till motbevis för hans tes. :)

Schlingmann har målat in sig själv i Newspeakers Corner

Per Schlingmann, moderaternas spin doctor och newspeaker, har varit väldigt effektiv i att lansera det Nya i de Nya Moderaterna, och genom nyhetsbrev lära alla moderater en ny gemensam jargong i vilken det främsta ordet är "utanförskap". Sånt newspeak är ruggigt effektivt när det gäller att förvända huvet på folk - men som med alla verktyg måste man känna till deras begränsningar. Det förvånar mig oerhört att Schlingmann inte verkar göra det.

Det viktigaste med newspeak är att det kommer smygande. Det måste bli en självklar del av kontexten, av hur man tänker på frågan. Lyckas man med det har man vunnit redan från början, helst till och med utan debatt överhuvudtaget.

Men nu försöker Schlingmann i ett internt mail till moderaterna att döpa om "FRA-lagen" till "antiterrorislagen" - mitt under brinnande debatt! Jag misstänker och hoppas att följande kommer att hända:

1) det kommer som inte att funka - när folk väl hamnat i debattläge har de fått igång sitt mentala immunförsvar och är ytterst känsliga för att bli manipulerade, själva tricket med newspeak är att påverka dem innan de hamnar där.

2) det kommer att explodera rakt i ansiktet på honom - när sagda immunförsvar reagerar blir folk asförbannade. "Trodde de att de skulle kunna lura oss så lätt?"

3) när folk blir asförbannade på någon kopplar de på sin minnesfunktion och börjar repa upp allt som kommer från samma källa och fundera på om de blivit lurade där också.

4) samt litar aldrig på samma källa igen, och förhoppningsvis blir de en liten aning bättre på att känna igen själva newspeakfenomenet också och reagerar snabbare nästa gång.

Så med lite tur kan det hända att Schlingmann genom en enda massivt klumpig manöver repat upp hela sitt tidigare arbete, och kommer att åka ut på öronen. Så kan, och ska, det gå när man drabbas av hybris, tror att man hittat en ofelbar metod, och förväxlar kortsiktig framgång med långsiktig. När man är smart i stället för vis.

Och det vore gudi behagligt om fenomenet spin control skulle hamna i onåd. Jag har mer än en liten känsla av att politiker som själva kommit till makten med alltför stor hjälp av spin control och reklambudskap själva blivit indoktrinerade av såna metoder så till den milda grad att de inte litar på vad folk säger längre.

Därför ratar de hela den fantastiska öppna sidan av internet, där de kan hämta tonvis av information om hur folk tycker och resonerar och lever egentligen - till förmån för avlyssning. "Bara den som inte vet att man lyssnar kan man lita på", så blir den sorgliga slutsatsen. Nu återstår att hitta en ny generation politiker som är genuint intresserade av att använda internets fantastiska möjligheter till att fortsätta att öppna samhället och fan inte till att sluta till det. Själva tanken på det sista är helt pervers för oss som är uppväxta med internet och har informationsteknik i blodet, och det är därför vi protesterar med näbbar och klor när det går på fel håll.

Om relevans i success stories från FRA

Så, då har äntligen FRA nåtts av det som vi alla andra dödliga alltid får leva med - nån gång emellanåt måste man faktiskt tala om för folk vad man gör, egentligen. Annars får man knappast fortsätta med sin verksamhet och än mindre utöka den. Detta att FRA säger ett enda knyst om vad de gör slås upp som nåt oerhört och aldrig tidigare skådat, vilket egentligen bara understryker vilken udda och inkrökt värld underrättelseverksamhet tvingas bli genom sin hemlighet.

Generaldirektör Ingvar Åkesson har uppfyllt min önskan och valt ut några exempel som ska ge motivation till att FRA har en bra och viktig verksamhet och därför ska betros med de tekniska möjligheterna att avlyssna oss alla på nätet för vårt eget bästa. Men håller de? Låt oss genast sprida ut dem på analysbänken:

1. Förhindrat mord på politisk flykting i början på 2000-talet

2. Dämpad kris vid ett par sovjetiska stridsflygplansincidenter 1985, varvid man frågade sig om Sovjetunionen var på gång att sätta igång nåt fuffens. Detta kunde FRA förneka, och man kunde tagga ner.

3. Asyl för tjetjenska flyktingar, eftersom FRA kunde verifiera att ryska styrkor var elaka mot tjetjener.

4. Ännu en nedtaggning - en svensk viggen störtade under ett spaningsuppdrag, och letterna påstod att ryssarna skjutit ner planet. Även här kunde FRA konstatera att det inte var så.

Bara fall 1 handlar eventuellt om såndant som nu är legaliserat med FRA-lagen. Fall 2 till 4 är klockrent sånt som FRA är till för att göra - lyssna på militär radio och lura ut vad som är på gång. Det ska de självfallet fortsätta med. Mycket är uppkopplat med tråd på Internet nuförtiden, men stridsflygplan, fartyg och stridsvagnar är det garanterat inte. Kabel är nu en gång för alla intimt förknippat med vissa räckviddsproblem, och det skulle se illa fånigt ut när den tog slut. *ptoing!!!* ;)

Fortfarande gäller därmed att en militär upptrappning är förknippad med en ökad radiotrafik mellan alla enheter, och den trafiken är det FRA:s sak att snappa upp och ge en bild av aktiviteten. Alltså: tre fall av fyra kan genast avföras från diskussionen, eftersom de inte handlar om internetspaning, utan om FRA:s oomstridda originaluppdrag.

Fall 1 kan med viss tvekan kallas relevant, däremot, det handlar om den sorts fall som man skulle kunna lösa med kabelspaning. Men man kan då undra - kommer det att vara möjligt att reproducera sen FRA brutit mot signalspaningens huvudregel "man får bara ut nåt matnyttigt om *ingen vet att man lyssnar*"?[1] Jag är rätt övertygad om att många av de hemliga avlyssnare som Carl Bildt (och vi internetsnubbar) påstår finns redan nu sitter och skakar på huvena just nu och säger "LEGALISERA spaningen? Erkänna att vi lyssnar? Är de inte kloka, de där svenskarna? Vad kommer vi DÅ att få i nätet?".

För det är ju uppenbart efter den publicitet det här har fått - ingen kommer nånsin att använda nätet till nåt allvarligt fuffens igen. Kanske var detta en komponent i att man försökt smyga igenom alla såna här förslag om ökad avlyssning utan debatt, för att minimera påminnandet av de element man spanar på av att man spanar.

Men låt oss då backa två steg och fundera på det viktigaste, perspektivet: om fall 1 vore både relevant och reproducerbart, skulle det då vara viktigt nog att undergräva vår personliga integritet för?

OK, mordet vore förstås väldigt dåligt om det genomförts, men inte så att det vore ett hot mot vårt land, vilket är vad som påstås är motivet bakom kabelspaningen. Och att kalla en politisk flyktings liv ovärderligt just i detta fall vore inget annat än ett hyckleri, när vi samtidigt vet hur många vi skickar tillbaka till ytterst osäkra förhållanden. Vi skulle rädda fler genom att koncentrera oss på flanken Migrationsverket i stället, och utan risk för den personliga integriteten.

Summa summarum: Tack för informationen, Invgar, det är bra att vi vet vad ni sysslar med och är bra till. Men vill du motivera lagen får du komma med nåt bättre.

Fotnoter:

[1] När man tänker efter finns det ett bekymmersamt lutande plan inbyggt i själva fenomenet "lagligt men inte tekniskt reglerad singalspaning". Enligt ett av signalspaningens huvudaxiom får man som sagt bara reda på nåt viktigt i situationer där ingen tror att man kan lyssna. (Skolexemplet är när fienden tror att man inte kan ha knäckt koden - vilket ger ett intressant dilemma om vad man kan göra med informationen man lyssnat sig till. Om man använder den alltför friskt förstår fienden att koden är knäckt, och byter - och då får man inte veta nåt alls igen.).

Med den logiken är det enda stället där FRA kan förvänta sig att hitta matnyttig info just precis där de inte FÅR titta, alltså i kommunikation inom landet. Detta kan förstås vara oerhört frustrerande för både en enskild anställd och en organisation som ständigt är mitt inne i ett eller annat sakfall som kan vara oerhört viktigt för rikets säkerhet, i synnerhet om man i sin ägo har en apparat som rent tekniskt KAN göra det man vill men inte får. Detta felaktiga incitament är viktigt att inte bygga upp, och det är ett starkt argument för att aldrig bygga system med sådana tekniska möjligheter.

Höjden av ironi - Wallströms okända EU-kommunikationsprojekt

Vad stort sker sker i tysthet, sägs det. Ingen gång är det sannare än när det gäller EU. Gång på gång har det visat sig att vi EU-bor fortfarande resonerar på vårt grovhuggna sätt att vi är svenskar eller portugiser eller fransmän, och inte EU-bor.

Den enda gång det blir nån diskussion eller debatt om EU är när vi understundom får chansen att folkomrösta om nåt förslag som knackats fram i Bryssel, och eftersom vi då sällan är på samma våglängd som de som knackat blir det mestadels nej. Det är ofta högst befogat, när de inte brytt sig om att förstå oss, och kanske ibland obefogat, när vi inte brytt oss om att förstå dem - men med detta kan väl bara vara bevisat att vi har ett högre säkerhetstänkande än svenska riksdagsledamöter, och finner det säkrare att säga nej när vi inte förstått frågan. ;)

Varje gång får man också höra att det nu är "dags att informera oss kontinuerligt om vad som görs i EU, så att vi är bättre insatta nästa gång." Varje gång glöms det sedan bort. När såg ni senast en artikel i svenska media om vad våra EU-parlamentariker egentligen gör till vardags, och vilka beslut som debatteras just nu? Ok, det händer väl enstaka gånger, men absolut inte kontinuerligt. Ingen sköter bevakningen av det stora "demokratiska fredsprojekt" som vi numera är en del av, och vars regler ofta övertrumfar våra egna väl bevakade lagar. Det är kanske det största demokratiska hotet för oss just nu, åtminstone sen det börjar stå klart att FRA-lagen nog kommer att växa i halsen på regeringen ända tills de måste hosta upp den för att inte kvävas.

Idag fick jag för mig att faktiskt intressera mig lite för vad som egentligen händer därnere i Bryssel, och ramlade då in på Margot Wallströms hemsida - som påminde mig om nåt som jag vetat för länge sen men glömt i brist på påminnelse, nämligen att ett av hennes högst prioriterade projekt är just att öka informationen om vad som händer i EU till folket i medlemsländerna. En lång, lång lista av initativ och förslag väller över skärmen - "plan D för demokrati", utökade försök med ett öppet debattforumför att få in medborgarnas åsikter, och en massa annat.

Jag står, som det sades i ett spex jag såg en gång, stum av tystnad.

Jag har aldrig sett nåt så ironiskt i hela mitt liv. Här har Margot jobbat stenhårt jättelänge med frågan att föra ut information om vad som händer - i teorin. Men ingen jäkel har fått veta ett smack om det!?!

Plötsligt drabbas jag av en återkommande känsla jag ibland har - det privata näringslivet kryllar sen årtionden tillbaka av PR-folk, för där har man fattat att det inte hjälper att göra världens bästa produkt, man måste marknadsföra den också om folk ska använda den. Där blir jag ofta lätt magsjuk över överexponeringen av reklambudskap, i synnerhet när de ofta används för att sminka över bristen på innehåll.

Men inom andra områden, ideella föreningar, politik och ibland vissa nystartade idealistiska företag, har jag mer och mer börjat bli förbannad över motsatsen - här sitter det folk och jobbar häcken av sig för att göra precis rätt saker, saker jag vill ska erövra världen - och så talar de inte OM det för nån! En av anledningarna till att vi startade vår regionala evenemangsguide är just att vi kände att vi måste göra det lättare för sånt folk att tala om vad de sysslar med. Såna där idealister behöver ofta lite hjälp med det.

Nå, om det där debattforumet nu är nåt att ha får jag väl ta och hjälpa Margot lite på traven med att sprida informationen om det, hon verkar ju också vara rätt ineffektiv i det mer praktiska informationsspridandet. ;)

Ja till FRA (fast vi inte vet vad de gör!)

Expressen skrev för ett tag sedan om flera ja-röstares okunskap om vad FRA gör, egentligen och vilka konsekvenser den nya lagen får

Egentligen är bara en kommentar möjlig, och den är lånad från Axel Oxenstierna:
"Ack du min son, om du bara visste med hur lite vishet världen styres".