söndag 28 mars 2010

Om satir, Lars Vilks och flaggbränning

Satir är en viktig kulturform i ett samhälle. Som det ofta konstaterats är hovnarren ofta den ende som kan säga sanningen till härskaren - just för att den lindats in i humor och härskaren själv får avgöra hur vilken blandning av skämt och allvar man ska ta budskapet på. Sånt gör ofta att viktiga fakta kan smygas in "under radarn", utan att det ideologiska filtret gjort att man slutat lyssna.

Men satir är också svårt. Jag tänkte nu analysera Lars Vilks tilltag att publicera Muhammed Som Rondellhund.

Vilks är en man som jag beundrade när jag först fick höra talas om honom och hans envetna byggande av det rätt fantastiska konstverket Nimis av drivved i Kullabergs naturreservat. Det var ett klockrent utforskade av gränsen mellan vad som var kunde vara OK i folks medvetande trots att det bröt mot alla regler, om det bara var fantastiskt nog. Att han sen tog sina tingsrättsdomar, ramade in dem och ställde ut dem som en del av konstverket var bara ytterligare en sak som kittlade den rebelliska delen av min hjärna. Och jag trodde honom när han sa att han hade slutat om kommunstyrelsen bara hade bett honom snällt personligen, i stället för att hela tiden bara höra av sig genom advokater. Det verkade passa profilen.

Efter rondellhundsfallet är jag inte riktigt lika säker längre. Nu tycker jag det verkar som att han faktiskt är en patologisk fjortisprovokatör, som MÅSTE göra nåt om nån säger att han inte får. Det gör att jag gillar honom avsevärt mindre.

Men vilket är då den stora skillanden jag tycker att han borde ha insett?

Jo, i det första fallet är han hovnarr som häcklar sitt eget system, sina egna makthavare, och deras stelhet. Det är det här som är satirens viktiga uppgift. Och att driva med sig själv och sitt eget är alltid tillåtet.

I det andra fallet häcklar han nån annan. Då blir det genast mycket svårare.

Dels är han som sagt vår hovnarr och inte deras. Maktpilarna pekar neråt från honom till de som nu är upprörda. Han är medborgare i ett västland och de inte, och den som tror att vi inte har makt över dem kan kolla på hur våra frihandelsförhandlingar går till... nej, just det, de kan vi inte, för de förs i slutna rum. :P Men det är de förhandlingarna som är balanspunkten för världen.

Och det är där vi fortfarande utnyttjar vårt övertag maximalt för att behålla vårt övertag även i morgon, och samtidigt bäddar för att bygga en stark motkraft i form av militant islamism - ty en kraft föder alltid en motkraft. Människor vägrar att maktlöst se på hur länge som helst. De är uppfinningsrikare än så.

Dels är det också enligt min erfarenhet också väldigt svårt att skämta satiriskt över kulturgränser. Enkla och välvilliga skämt går för det mesta bra, men när det gäller satir måste man balansera på en rakknivsegg för att lyckas få fram sin poäng och skämtet måste vara värt kränkningen. Här har Vilks misslyckats så grovt att jag undrar om han ens har försökt att analysera hur han skulle uppfattas, eller om han rentav analyserat perfekt och slagit till på ömmast möjliga punkt.

På kränkningssidan har han valt att häda dubbelt: han avbildar profeten, och han avbildar honom som det "smutsiga" djuret hund (översätt till "råtta" och känn efter hur det känns). Det är nästan omöjligt att se det som nåt annat än en medveten kulturell provokation av det allra värsta slaget.

Och skämtet, referensen till rondellhundarna, tycker inte ens jag är mer än lite småroligt - och den torde vara fullständigt bortkastad på större delen av världens muslimer, som aldrig hört talas om en rondellhund.

Men hade det här nånsin kunnat bli nåt som det var värt att stolt spela ut yttrandefrihetskortet för? Ja, kanske. Om han hade häcklat nån aspekt av islamism som verkligen var ett problem och gjort det *riktigt* bra. Men jag fallerar att förstå vilket praktiskt problem det egentligen är att man inte får avbilda profeten, som hund eller inte.

Att ha problem med själva religionen i sig känns som samma andas barn som vår nysvenska religionsintolerans, där överhumanisten Christer Sturmark går på frontalattack på själva den religiösa tron i stället för att attackera de dåliga effekter han ser att den får. Jag förstår inte riktigt hur sånt går ihop varken med andan i vår grundlagsstadgade religionsfrihet, allmän hyfs eller för den delen ordet humanism.

Så, Lars, även om jag tycker att det är skit att du är dödshotad, tycker jag det vore bra om du valde dina fighter lite bättre nästa gång.

Flaggbränningen tycker jag egentligen bara är betalt och kvitterat - Vilks skändade deras största symbol, de skändar vår. Jag tycker det är lite pinsamt att regeringen finner det värt att protestera för en sån sak, de borde fatta att de är till för att skydda sina medborgare och inte sina symboler och i stället protestera mot dödshoten mot Vilks. Det visar att de är fast i det gamla vanliga endimensionella prestigespelet.

Naturligtvis är det rätt av regeringen att inte be om ursäkt för själva publiceringen. Men det vore inte fel att samtidigt påpeka att man personligen tyckte att skämtet var ganska klumpigt och onödigt. Sån Obama-artad nyansrikedom och kulturell respekt tror jag viktigt att man kan hålla, och jag tror att det skulle ta ner trycket mot Vilks att de som är upprörda fick en kvittens på att vi i alla fall lyssnat och förstått varför. Kom ihåg att de inte vet nåt om oss hur vi resonerar och vad slags folk vi är, långt borta i det nordliga västerlandet.

2 kommentarer:

Ulf sa...

Klok och nyanserad artikel, herr Svanstroll. Det är alldeles för mycket antingen eller i dessa diskussioner.
Du kanske borde bli kulturskribent på heltid..?

Pholostan sa...

Corren stoppade en annonsering om en konser med hänvisning till att det kränkte kristen tro. Så det är ju skillnad på olika.