lördag 6 mars 2010

Vart tar stresshormonerna vägen, när män inte gråter?

Idag har det blivit lite amatörforskning inom biologi gjord. Bakgrunden var att jag grät för första gången på ett tag, och upplevde lättnaden i det. Nån påpekade då för mig att tårvätskan vid emotionellt gråtande rent faktiskt var full av stresshormoner, som kroppen på så sätt gjorde sig av med.

Detta fascinerande faktum grävde jag vidare i, och hittade en utredning om hur tårar funkar och vad de innehåller. Där fanns förvisso också en del plattbiologiskt tvärsäkert dravel, till exempel om hur evolutionen i sin visdom sett till att män kunde pinka kvickt utan att sätta sig, vilket skulle vara bra när man jagade ullhårsmammut... Jag kan dock inte se att just det skulle vara ett överstigligt hinder för en eventuell kvinnlig ullhårsmammutjägare. Om vi människor kunde lära oss att använda spjut kunde vi nog fan lära oss att pinka vid rätt tillfälle också, så att nån halvminut extra inte skulle vara en katastrof. Men lyckligtvis behöver ju en tänkande människa inte kasta ut de fakta som finns i en text bara för att en och annan slutsats är förhastad, och där fanns några guldkorn.

En intressant faktoid (förvisso inte okänd) är att tårar kommer först när man sätter sig ner och slappnar av. Det är ju är lämpligt, både för att det är när faran är över man kan unna sig att se lite suddigt, och för att stresshormonet faktiskt behövs ända tills dess. Grejen är att i en modern teknostressvärld, där det inte finns klara gränser mellan stressituation och inte, är det inte alltid så lätt att nånsin slappna av tillräckligt för att göra sig av med hormonerna den vägen.

I alla fall inte för mig, man som jag är - och artikeln nämner också att det verkar vara rent fysiskt svårare för män att gråta ... eftersom de då skulle bli förblindade under stress och den obligatoriska ullhårsmammuten skulle döda dem. :P

Varvid jag invänder att de flesta kvinnor likaväl som män enligt ovan verkar ha ett system för att inte gråta just i paniksituationer där de själva är inriktade på handling... men kanske är det eventuellt så att mäns system för att undertrycka gråt lättare hänger sig i "stressläget". När jag är i mina downperioder kan jag ganska ofta känna att det vore jätteskönt att gråta, men jag har liksom gömt undan mina tårar nånstans, och jag kan inte hitta dem igen.

Här börjar det bli riktigt intressant, för artikelförfattaren börjar spekulera kring hur män egentligen gör av med sina stresshormoner. Hon gissar på andra sorters sekretion: svett går till exempel också bra. Inte konstigt att det är bra med workout och att dansa sig svettig - jag trodde det var mest att man skapade endorfiner, men det verkar vara mycket att rent fysiskt göra sig av med stresshormoner också. Urinerande nämns också som en möjlighet.

Men här slås jag av en misstanke. Det finns ett av killar rättså välkänt sätt att slappna av i samband med sekretion. Bäst är nog att låta seriefiguren Rockys flickvän beskriva det: "Du runkar alltid av en massa konstiga anledningar. För att du är ledsen. Eller för att du är stressad. Aldrig bara för att du är kåt."

Så. Hypotes: sperma innehåller stresshormoner. Tre sekunders Googlande ger en sida som kastar ljus över saken - och bingo: Prolaktin, en av de stresshormoner som det finns gott om i tårar finns där. Så, jag tror att jag kan tala om vad män gör för att göra sig av med sina stresshormoner i stället för att gråta.

2 kommentarer:

Terje sa...

Lite skeptisk mot hormonerna är jag allt, tyckte det lät som om dravlet inte bara fanns i de evolutionära hypoteserna. Men bortsett från det, så är tårar intressanta. Och sköna i de perioder jag har dem.

Martin Björnsson sa...

Skepsis är välbefogad när det gäller det här inlägget - det var mer en glad och snabb spekulation än nåt annat. :)

Och inlägget i sig må förvisso vara dravel, men jag tyckte att dess källor i alla fall såg någorlunda vederhäftiga ut.