Om satir, Lars Vilks och flaggbränning

Satir är en viktig kulturform i ett samhälle. Som det ofta konstaterats är hovnarren ofta den ende som kan säga sanningen till härskaren - just för att den lindats in i humor och härskaren själv får avgöra hur vilken blandning av skämt och allvar man ska ta budskapet på. Sånt gör ofta att viktiga fakta kan smygas in "under radarn", utan att det ideologiska filtret gjort att man slutat lyssna.

Men satir är också svårt. Jag tänkte nu analysera Lars Vilks tilltag att publicera Muhammed Som Rondellhund.

Vilks är en man som jag beundrade när jag först fick höra talas om honom och hans envetna byggande av det rätt fantastiska konstverket Nimis av drivved i Kullabergs naturreservat. Det var ett klockrent utforskade av gränsen mellan vad som var kunde vara OK i folks medvetande trots att det bröt mot alla regler, om det bara var fantastiskt nog. Att han sen tog sina tingsrättsdomar, ramade in dem och ställde ut dem som en del av konstverket var bara ytterligare en sak som kittlade den rebelliska delen av min hjärna. Och jag trodde honom när han sa att han hade slutat om kommunstyrelsen bara hade bett honom snällt personligen, i stället för att hela tiden bara höra av sig genom advokater. Det verkade passa profilen.

Efter rondellhundsfallet är jag inte riktigt lika säker längre. Nu tycker jag det verkar som att han faktiskt är en patologisk fjortisprovokatör, som MÅSTE göra nåt om nån säger att han inte får. Det gör att jag gillar honom avsevärt mindre.

Men vilket är då den stora skillanden jag tycker att han borde ha insett?

Jo, i det första fallet är han hovnarr som häcklar sitt eget system, sina egna makthavare, och deras stelhet. Det är det här som är satirens viktiga uppgift. Och att driva med sig själv och sitt eget är alltid tillåtet.

I det andra fallet häcklar han nån annan. Då blir det genast mycket svårare.

Dels är han som sagt vår hovnarr och inte deras. Maktpilarna pekar neråt från honom till de som nu är upprörda. Han är medborgare i ett västland och de inte, och den som tror att vi inte har makt över dem kan kolla på hur våra frihandelsförhandlingar går till... nej, just det, de kan vi inte, för de förs i slutna rum. :P Men det är de förhandlingarna som är balanspunkten för världen.

Och det är där vi fortfarande utnyttjar vårt övertag maximalt för att behålla vårt övertag även i morgon, och samtidigt bäddar för att bygga en stark motkraft i form av militant islamism - ty en kraft föder alltid en motkraft. Människor vägrar att maktlöst se på hur länge som helst. De är uppfinningsrikare än så.

Dels är det också enligt min erfarenhet också väldigt svårt att skämta satiriskt över kulturgränser. Enkla och välvilliga skämt går för det mesta bra, men när det gäller satir måste man balansera på en rakknivsegg för att lyckas få fram sin poäng och skämtet måste vara värt kränkningen. Här har Vilks misslyckats så grovt att jag undrar om han ens har försökt att analysera hur han skulle uppfattas, eller om han rentav analyserat perfekt och slagit till på ömmast möjliga punkt.

På kränkningssidan har han valt att häda dubbelt: han avbildar profeten, och han avbildar honom som det "smutsiga" djuret hund (översätt till "råtta" och känn efter hur det känns). Det är nästan omöjligt att se det som nåt annat än en medveten kulturell provokation av det allra värsta slaget.

Och skämtet, referensen till rondellhundarna, tycker inte ens jag är mer än lite småroligt - och den torde vara fullständigt bortkastad på större delen av världens muslimer, som aldrig hört talas om en rondellhund.

Men hade det här nånsin kunnat bli nåt som det var värt att stolt spela ut yttrandefrihetskortet för? Ja, kanske. Om han hade häcklat nån aspekt av islamism som verkligen var ett problem och gjort det *riktigt* bra. Men jag fallerar att förstå vilket praktiskt problem det egentligen är att man inte får avbilda profeten, som hund eller inte.

Att ha problem med själva religionen i sig känns som samma andas barn som vår nysvenska religionsintolerans, där överhumanisten Christer Sturmark går på frontalattack på själva den religiösa tron i stället för att attackera de dåliga effekter han ser att den får. Jag förstår inte riktigt hur sånt går ihop varken med andan i vår grundlagsstadgade religionsfrihet, allmän hyfs eller för den delen ordet humanism.

Så, Lars, även om jag tycker att det är skit att du är dödshotad, tycker jag det vore bra om du valde dina fighter lite bättre nästa gång.

Flaggbränningen tycker jag egentligen bara är betalt och kvitterat - Vilks skändade deras största symbol, de skändar vår. Jag tycker det är lite pinsamt att regeringen finner det värt att protestera för en sån sak, de borde fatta att de är till för att skydda sina medborgare och inte sina symboler och i stället protestera mot dödshoten mot Vilks. Det visar att de är fast i det gamla vanliga endimensionella prestigespelet.

Naturligtvis är det rätt av regeringen att inte be om ursäkt för själva publiceringen. Men det vore inte fel att samtidigt påpeka att man personligen tyckte att skämtet var ganska klumpigt och onödigt. Sån Obama-artad nyansrikedom och kulturell respekt tror jag viktigt att man kan hålla, och jag tror att det skulle ta ner trycket mot Vilks att de som är upprörda fick en kvittens på att vi i alla fall lyssnat och förstått varför. Kom ihåg att de inte vet nåt om oss hur vi resonerar och vad slags folk vi är, långt borta i det nordliga västerlandet.

Reklam som kidnappat våra drömmar

Reklammakarna är som vanligt duktiga på att sätta fingret på vad vi helst vill ha, och sen erbjuda oss en blek kopia av en lösning, om ens det.

Alltså, hur sorglig är inte en värld där "Håll drömmen vid liv!" är reklam för Svenska Spel, drömmen om glatt marcherande politisk manifestation kidnappats för reklam för bindor, och kreativitet och fantasi är saker som reklammakarna vill få oss att associera med - Absolut Vodka!?!

Är det verkligen det bästa vi kan hoppas på att få?

I min drömvärld betyder:

* "Håll drömmen vid liv!" till exempel garanterat icke-girigt och icke-segt riskkapital (båda delarna en chimär idag[1]) om du kan visa upp en bra företagsidé. Åtminstone betyder det något där chanserna att uppnå drömmen inte är ytterst nära noll, och villkoren inte suger.

* "Glatt marscherande människor" uppror mot... tja, kanske icke-demokratiska maktinstitutioner som IFM, Världsbanken och FN:s säkerhetsråd, icke-insynen i de handelsavtal vi fortfarande pressar på tredje världen för att behålla vårt försprång, arbetslinjen-macht-frei, eller nån annan av de idiotier vi fortfarande håller på med.

* "Kreativitet och fantasi" bara vad vi kan förvänta oss att få utlopp för och finna i vår vardag, hos vår kommun, i vår riksdag, i skolan, på våra arbeten, varje dag, spik nyktra. Man är jävligt illa ute om man börjar behöva flaskan för att släppa loss kreativiteten, och samhället är jävligt illa ute om det inte börjar inse att den måste tillåtas i alla människors vardag, och på varje ställe där den inte får finnas dör folks själar.

Är det verkligen en så jävla orimlig dröm?

[1] Detta kan jag säga efter egna och närståendes erfarenheter av fattigföretagande med hjälp av Almi Affärspartner. Bland annat för att "Vi Aldrig Får Slösa Med Skattebetalarnas Pengar!" (Så det är bättre att de med hundra procents säkerhet går åt till arbetslöshetsersättning än att de kan generera en chans att skapa antingen ett nytt företag, om det går bra, eller erfarenheter om företagande som kan användas senare i livet.)

Skoltjejer i Nigeria startar "laptopsjukhus"

En av de bloggar jag följer är Mary Lou Jepsens på Pixel Qi, ett företag startat som en spinoff till One Laptop Per Child-projektekt för att vidareutveckla en datorskärm som dels har ett högkontrastläge så man kan använda den i direkt solljus och dels drar mycket mindre ström än dagens skärmar.

Idag skriver hon om den betarelease de tänker släppa till engagerade betatestare som bara väntar på att slita ut sin gamla skärm ur sin laptop och pilla in en bättre. Men framför allt skriver hon om sina erfarenheter från testningen av den första OLPC:n i Nigeria: en kombination av lutande bänkar med fem elever i varje, hårda betonggolv och en skärmsladd som lätt lossnade ledde till dåligheter.

Men vad hände då? Jo, en elvaårig tjej bestämde sig för att starta ett "datorsjukhus". Eftersom "alla vet" i Nigeria att bara tjejer jobbar på sjukhus, var det inget för killarna. Men tjejerna började vårda laptopparna i "sjukhuset", till att börja med genom att fixa de glappande skärmsladdarna, men sen också byta trasiga skärmar och högtalare. De lärde sig datorns "anatomi" på kuppen.

Jag ger mig tusan på att de inte ens tänkte på att det faktiskt var "teknik" de lärde sig. Se där ett snyggt sätt att inte låta fördomar ställa till det. För tänket inom felsökning och felfixande är ju förstås precis detsamma inom vilket fält det än är.

Vart tar stresshormonerna vägen, när män inte gråter?

Idag har det blivit lite amatörforskning inom biologi gjord. Bakgrunden var att jag grät för första gången på ett tag, och upplevde lättnaden i det. Nån påpekade då för mig att tårvätskan vid emotionellt gråtande rent faktiskt var full av stresshormoner, som kroppen på så sätt gjorde sig av med.

Detta fascinerande faktum grävde jag vidare i, och hittade en utredning om hur tårar funkar och vad de innehåller. Där fanns förvisso också en del plattbiologiskt tvärsäkert dravel, till exempel om hur evolutionen i sin visdom sett till att män kunde pinka kvickt utan att sätta sig, vilket skulle vara bra när man jagade ullhårsmammut... Jag kan dock inte se att just det skulle vara ett överstigligt hinder för en eventuell kvinnlig ullhårsmammutjägare. Om vi människor kunde lära oss att använda spjut kunde vi nog fan lära oss att pinka vid rätt tillfälle också, så att nån halvminut extra inte skulle vara en katastrof. Men lyckligtvis behöver ju en tänkande människa inte kasta ut de fakta som finns i en text bara för att en och annan slutsats är förhastad, och där fanns några guldkorn.

En intressant faktoid (förvisso inte okänd) är att tårar kommer först när man sätter sig ner och slappnar av. Det är ju är lämpligt, både för att det är när faran är över man kan unna sig att se lite suddigt, och för att stresshormonet faktiskt behövs ända tills dess. Grejen är att i en modern teknostressvärld, där det inte finns klara gränser mellan stressituation och inte, är det inte alltid så lätt att nånsin slappna av tillräckligt för att göra sig av med hormonerna den vägen.

I alla fall inte för mig, man som jag är - och artikeln nämner också att det verkar vara rent fysiskt svårare för män att gråta ... eftersom de då skulle bli förblindade under stress och den obligatoriska ullhårsmammuten skulle döda dem. :P

Varvid jag invänder att de flesta kvinnor likaväl som män enligt ovan verkar ha ett system för att inte gråta just i paniksituationer där de själva är inriktade på handling... men kanske är det eventuellt så att mäns system för att undertrycka gråt lättare hänger sig i "stressläget". När jag är i mina downperioder kan jag ganska ofta känna att det vore jätteskönt att gråta, men jag har liksom gömt undan mina tårar nånstans, och jag kan inte hitta dem igen.

Här börjar det bli riktigt intressant, för artikelförfattaren börjar spekulera kring hur män egentligen gör av med sina stresshormoner. Hon gissar på andra sorters sekretion: svett går till exempel också bra. Inte konstigt att det är bra med workout och att dansa sig svettig - jag trodde det var mest att man skapade endorfiner, men det verkar vara mycket att rent fysiskt göra sig av med stresshormoner också. Urinerande nämns också som en möjlighet.

Men här slås jag av en misstanke. Det finns ett av killar rättså välkänt sätt att slappna av i samband med sekretion. Bäst är nog att låta seriefiguren Rockys flickvän beskriva det: "Du runkar alltid av en massa konstiga anledningar. För att du är ledsen. Eller för att du är stressad. Aldrig bara för att du är kåt."

Så. Hypotes: sperma innehåller stresshormoner. Tre sekunders Googlande ger en sida som kastar ljus över saken - och bingo: Prolaktin, en av de stresshormoner som det finns gott om i tårar finns där. Så, jag tror att jag kan tala om vad män gör för att göra sig av med sina stresshormoner i stället för att gråta.