När de som inte tror att fattigdom och svaghet finns tar över

Om man kollar det här besöket av Nya Moderaternas Mats Gerdau och Isabelle Jernbeck hos Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende fattar man hur det kunde ta så många år av S-förfall innan M fick chansen att ta över - även om vi inte gillade sossarnas hycklande lip service för samhällets svagaste visste vi egentligen hur illa det förmodligen skulle gå för just dem om högern fick makten.

Jag minns det ögonblick när jag kände 'Oh-oh - nu drar det ihop sig'. Det var på invigningen för dataspelsutställningen 'Spela Roll' på IT-ceum, Linköpings datormuseum. Det var en paneldebatt om datorspels för- och nackdelar med bland andra Orvar Säfström, och med var också en moderatkvinna som var ansvarig för den då nytillsatta regeringens spelpolitik. När hon tillfrågades om sin syn på datorspels eventuella risker sa hon 'Ja, nu vet jag inte mycket om det, mitt område är mest hasardspel - men jag tycker i allmänhet att vi tänker alldeles för mycket på de svaga i det här samhället.'

En granatchockad och mycket förlägen tystnad spred sig i både publik och panel. HÖRDE vi verkligen det där? Och i så fall, hur bemöter man en sån plöstlig bredsida, samtidigt som man fortfarande håller sig till ämnet? Hur hittar man tillräckligt snabbt ord för sin magkänsla: 'men om man inte lyssnar speciellt till dem, hur ska de då nånsin få sin röst hörd - när den tills skillnad från alla andras inte når nånstans alls av egen kraft?'

Efter några sekunder fattades ett slags tyst konsensusbeslut att liksom bara lämna det och gå vidare. Men känslan av att nu går det utför var kvar, vartåt kan det annars gå när en människa som är ansvarig för ett område där folk hela tiden ramlar överbord stolt deklarerar sig fullständigt ointresserad av att inspektera relingen och livbojarna?

Den känslan uppdaterades brutalt av Jernbeck i den här texten.

Och en annan sak blev väldigt tydligt: att vara 'lyssnande och inkännande' är förbehållet en enda moderat.  Det så ytterst sällsynt i Alliansens politik att varenda uns av det måste visas fram i strålkastarljuset och bygga på hans Landsfaderliga och Ansvarstagande (men Lyssnande!) image.

Utmaning till Axfood - vem har plockat mina Garanttomater?

Hej Axfood!

Det er serie 'Garant' verkar garantera är att lyssna på kundsynpunkter och få defekta varor utbytta, och svara på frågor - alltså precis de saker jag förväntar mig från vilket varumärke som helst, och den ursprungliga orsaken till att varumärken alls infördes.

Alltså måste själva garantin ligga i att ni lovar att göra det bättre än andra varumärken? Det inspirerar mig till att ge er en utmaning:

Jag vill veta vilken lön den har som plockat mina krossade tomater - i relation till minimilönen i det land hen bor. Jag vill också veta om skatt/sociala avgifter betalats in - de verkar behöva tillskott i statskassorna nere i Sydeuropa nuförtiden. Och så om det dels får finnas och dels finns en fackförening på arbetsplatsen.

Accepterar ni utmaningen?

Vänliga hälsningar
/Martin Björnsson

Neuroekonomi som vapen mot Economic Man

Som jag sagt tidigare, ibland blir jag stolt över min alma mater Linköpings Universitet. Nu läste jag i LiU-nytt att man börjat forska på neuroekonomi - närmare bestämt att med den magnetresonanskamera man har på universitetssjukhuset kolla vad som händer i skallen på folk när de gör köpbeslut. Och framför allt VAR i skallen det händer - till exempel där känslor eller rationalitet bor.

Underbart, tänkte jag. Äntligen kan man visualisera motbevis för myten Economic Man, att människans rationalitet styr hennes ekonomiska agerande, själva grundantagandet i nationalekonomin som nu styr världen.

När jag diskuterade saken med en insiktsfull vän reagerade han dock helt annorlunda.

'Usch, det låter ruggigt!'

Han var oroad över att resultaten skulle användas av reklammakare och andra propagandister för att ännu bättre kunna styra vårt handlande. Jag påpekade att forskarna själva sa att deras mål var att skapa en bredare förståelse av människan inom nationalekonomin än just Economic Man, och medan jag sa det hittade min hjärna också ord på min känsla av varför det inte var nån fara:

'Alltså, allt det där vet reklampsykologerna redan. De har inga illusioner om människans rationalitet, de skrattar arslet av sig åt economic man, de vet att man köper med känslan och rationaliserar i efterhand. Det sorgliga är att nationalekonomerna aldrig frågat dem eftersom de inte tycker att psykologi är en ordentlig vetenskap, och precis detsamma tycker psykologerna om nationalekonomin. Neurekonomi ligger i den naturvetenskapliga domänen, som de torde kunna acceptera båda två - och det är därför den här forskningen behövs.'