Svar på Christer Fällmans "Vad ska vår tid heta?"

Correns Christer Fällman visar att konsten fortfarande är intresserad av det filosofiska jobbet att sätta en etikett på olika epoker - utmärkt, det behövs lite tänkande från yttersta distans för att få en helhetsbild. Annars fastnar vi lätt i det ensidiga ekonomifokuset och börjar dela in tiden helt och hållet mellan kriser, krascher och bubblor.

Så, Christer, en så bra fråga förtjänar ett svar. Här är några förslag från mig:

• Re-renässansen, eller  till och med Multirenässansen 

för att visa på all den återfödsel som nu finns av alla olika tekniker och tidsepoker, inte bara den grekiska guldåldern. Folk borrar sig ner i just sin favoritepok och gör mer av det de älskar. Folkmusik, steampunk-artonhundratal, Amy Winehouse-ny-motown, rockabilly, åttiotalssynth - allt finns,samtidigt och parallellt. Allt är inne, i alla fall i nån liten egen del av världen. Det här började redan på nittiotalet, men nu är allt dessutom sökbart och hittbart - genom Internet.

• The Empowerment, eller Populismen

just för att internet slagit igenom fullt ut och alla har fått sina egna kanaler att sprida sina alster, enligt ovan. Kolla DeviantArt, YouTube, SoundCloud, och sammanbundet med tipskraften i Facebook, Twitter och andra sociala medier... Det har aldrig förut varit så enkelt att sprida sina alster och göra sig ett namn. Och ett namn har samtidigt aldrig tidigare kunnat glömmas så snabbt i störtfloden av nya.

• Om man letar efter EN stark trend bland de många, kanske Nyfunktionalismen

- i arkitekturen har en ren och avskalad nyfunkis i alla fall helt och hållet efterträtt postmodernismens monstrositeter. Mycket avspeglas det också i design, särskilt webbdesign a la Google: Rent, rakt, enkelt, avskalat och precis avpassat till att användas av vanligt folk till en specifik uppgift. Men jag vet inte om det finns nån motsvarande konsttrend - kan du hitta en? :)

Nya moderaternas återfunna försvarskärlek - ett hårresande genidrag

Ju mer jag tänker på saken, desto större taktiskt genidrag är det av Moderaterna att återfinna sitt engagemang för ett starkt nationellt försvar. Titta här på listan av fördelar:

• De kommer att återfå en del gammelmoderater som inte känner igen det nya partiet sen Reinfeldt offrade till och med Försvaret på skattesänkandets altare[1].
• De kommer att appellera till försvarsvänliga socialdemokrater, av vilka det finns många.
• Med den nya Rysslandsrädslan kommer de att kunna trycka ner tomtemössan ordentligt på Miljöpartiets huvud igen när de oundvikligen protesterar - mycket lockande, de har visat sig successivt mer och mer otomtiga i folks ögon, och så kan man ju inte ha det. 
• De kommer att kunna visa sig mer fosterlandsvänliga och nationalistiska, och mota SD i grind. 

Men framför allt: Borg och Reinfeldt börjar mer och mer märka det Krugman och (ny-)keynesianierna säger, att skattesänkningar allena inte ger alls tillräcklig raketfart på landet när världen är fast i en lång sluttande nedgång på grund av bristande global efterfrågan. Och raketfart behövs, inte för att det går dåligt för Sverige, utan för att det privata näringslivet ska komma igång med satsningar som faktiskt skapar nya jobb för unga och andra utanförskapare - i stället för att de som redan har jobb bara jobbar mer, som blivit resultatet av att "det ska löna sig att jobba".

Staten måste alltså fortfarande gå först och satsa igång landet, så det privata kapitalet kan komma efter. Men vad ska man då satsa på? Ja, det måste ju vara nåt som inte snedvrider marknaden genom att göra nåt som det privata näringslivet rätteligen borde göra - och det är ju faktiskt nästan allt, ur högersynvinkel. Alltså måste det vara nåt som är så onödigt som möjligt. Då är det också lättare att dra ner på igen i samma ögonblick man fått igång den privata tjurrusningen (som sen triggar sig själv på precis samma sätt som den kollektiva oviljan att satsa just nu). Och då återstår ju nästan bara, som det kallas, "militariserad  keynesianism" -. alltså precis det som USA sysslat med ända sen andra värdskriget. Medan vi byggde upp ett välfärdssamhälle som behövde arbete för att byggas, fixade de en alltid sugen sista-hands-arbetsgivare i form av en ständigt växande militär.

Tillsammans med vår skrotade värnplikt innebär det här att också vi kommer att få militären som största ungdomsarbetsgivare. Med avtal som säger att man kan skickas utomlands. Det är INTE en situation jag vill att svensk ungdom hamnar i, bara för att de med ett vanligt ungdomligt "'äh, det ordnar sig nog" tyckte att det verkade bättre än att gå arbetslös ännu ett år. Vad tycker ni?













[1] Var det då inte ett misstag att dra ner på försvaret från början? Nej. Just DÅ var det ett helt rätt beslut för att visa hur långt man var redo att gå - till och med på sin egen traditionella planhalva! - för att få ner Det Dödliga Skattetrycket. Dessutom blev man av med en gammal rigid och traditionalistisk militär organisation. De man tar in nu kommer att vara mycket flexiblare och lättare att bli av med när det behövs i ett senare skede. Och samtidigt kan man visa att man är kapabla och villiga att tänka om när "läget ändrat sig" - och det är ju alltid guld.