Correns ledarsida på Internationella kvinnodagen: Förutsägbar huvudvärk

Corren ligger på hallmattan. Jag tar upp den och tittar på utsidan. Aha, just ja, internationella kvinnodagen. Plötsligt insikt/farhåga: KOMMER ledarredaktionen att lyckas att för dagen hålla käften om att vissa sorters kvinnofrämjande åtgärder är dumma och borde bekämpas? Eller tycker den i stället att tillfället är ypperligt att slå ytterligare ett slag mot könskvotering i bolagsstyrelser? Andlös spänning.

Vågar snegla. Puh. Huvudledaren ägnas åt gänghotet. Bra val. Men därnedanför: TJONG! Förutsägbarhetens huvudvärk slår till. Det är klart jag hade rätt. Det är klart att Maria Björk Hummelgren passar på - även om hon balanserar liiite med att LO:s initiativ för låglönekvinnor i alla fall är bättre.

Men i stort ekar hon Christian Dahlgrens resonemang från dagen innan: att kvotering till bolagsstyrelser är dumt för att man borde "arbeta mindre för välbeställda kvinnor i samhällets topp" och mer för dem i låglönesegment. Det här gör mig helt perplex av följande skäl:

1. Corren är en borgerlig tidning. En av de viktigaste borgerliga principerna, från den franska revolutionen och vidare till USAs konstitution, är den om "lika livschanser" - att det viktiga inte är hur långt man kommer i sin strävan utan hur långt man har möjlighet att komma. Det innebär att hur långt kvinnor kan komma i samhällets topp är livsviktigt för att de på botten ska ha nåt att sträva efter. HUR man sen jobbar med det finns det många möjligheter för en borgerlig ledarskribent att skjuta in sig på. Men att attackera längs den här vinkeln, att det inte ens är viktigt för fattiga kvinnor hur det går för rika, tappar bort en grundläggande princip, av allt att döma bara för att slå en kil mellan de två grupperna och pusha fram de små i botten till främsta ledet precis när det passar ER agenda, som som en ren händelse gör det fortsatt bra för de rikaste i toppen - och det är inte kvinnorna, hint, hint.

2. Om vi nu lämnar ideologin för verkligheten, finns det en mycket direktare koppling mellan den ena gruppens villkor och den andras. Fördelarna med fler kvinnor i bolagsstyrelser - bortsett från att bredda och förbättra styrelsens kompetens - är att de kan känna igen kompetens och potential i andra förpackningar än den som liknar den genomsnittlige styrelsemedlemmens egen, för den vet vi ju per statistik hur den ser ut. (Det är ju själve faen att det ska behövas, men lika rekryterar lika är väldigt svårt att göra nåt åt och skulle kräva åtgärder som Christian Dahlgren förmodligen skulle bli termonukleär över, med tanke på vilka brösttoner om Ägaderätt och Näringsfrihet han tar till bara över kvotering till bolagsstyrelser.)

Så: fler kvinnor i bolagsstyrelser, fler och bättre stödda kvinnor i beslutande positioner under och mellanchefsled, bättre villkor för kvinnor i hela organisationen. Jag förväntar mig inte att Correns ledarskribenter håller med om att detta är viktigt nog för ett sånt ingrepp som kvotering, men jag vill att ni bemöter det här nästa gång ni dundrar - för det är det som är själva grunden. Annars blir det bara ett fortsatt vevande av ideologiska floskler, och fortsatt förutsägbar huvudvärk för mig.

Så, Corren - om man ger sig till att prioritera vad kvinnor borde bry sig om på själva kvinnodagen vill det till att man har väldigt rätt. Ni a) bemöter inte sakfrågan, och b) missar till och med med er egen ideologi. Vad in i hela helsiket håller ni på med?

Och efter detta utbrott har jag nu sagt allt jag tänker säga på kvinnodagen, och håller härmed klaffen och lyssnar nyfiket på vad kvinnor runt mig väljer att säga saker om denna dag. :)

Svar på Christer Fällmans "Vad ska vår tid heta?"

Correns Christer Fällman visar att konsten fortfarande är intresserad av det filosofiska jobbet att sätta en etikett på olika epoker - utmärkt, det behövs lite tänkande från yttersta distans för att få en helhetsbild. Annars fastnar vi lätt i det ensidiga ekonomifokuset och börjar dela in tiden helt och hållet mellan kriser, krascher och bubblor.

Så, Christer, en så bra fråga förtjänar ett svar. Här är några förslag från mig:

• Re-renässansen, eller  till och med Multirenässansen 

för att visa på all den återfödsel som nu finns av alla olika tekniker och tidsepoker, inte bara den grekiska guldåldern. Folk borrar sig ner i just sin favoritepok och gör mer av det de älskar. Folkmusik, steampunk-artonhundratal, Amy Winehouse-ny-motown, rockabilly, åttiotalssynth - allt finns,samtidigt och parallellt. Allt är inne, i alla fall i nån liten egen del av världen. Det här började redan på nittiotalet, men nu är allt dessutom sökbart och hittbart - genom Internet.

• The Empowerment, eller Populismen

just för att internet slagit igenom fullt ut och alla har fått sina egna kanaler att sprida sina alster, enligt ovan. Kolla DeviantArt, YouTube, SoundCloud, och sammanbundet med tipskraften i Facebook, Twitter och andra sociala medier... Det har aldrig förut varit så enkelt att sprida sina alster och göra sig ett namn. Och ett namn har samtidigt aldrig tidigare kunnat glömmas så snabbt i störtfloden av nya.

• Om man letar efter EN stark trend bland de många, kanske Nyfunktionalismen

- i arkitekturen har en ren och avskalad nyfunkis i alla fall helt och hållet efterträtt postmodernismens monstrositeter. Mycket avspeglas det också i design, särskilt webbdesign a la Google: Rent, rakt, enkelt, avskalat och precis avpassat till att användas av vanligt folk till en specifik uppgift. Men jag vet inte om det finns nån motsvarande konsttrend - kan du hitta en? :)

Nya moderaternas återfunna försvarskärlek - ett hårresande genidrag

Ju mer jag tänker på saken, desto större taktiskt genidrag är det av Moderaterna att återfinna sitt engagemang för ett starkt nationellt försvar. Titta här på listan av fördelar:

• De kommer att återfå en del gammelmoderater som inte känner igen det nya partiet sen Reinfeldt offrade till och med Försvaret på skattesänkandets altare[1].
• De kommer att appellera till försvarsvänliga socialdemokrater, av vilka det finns många.
• Med den nya Rysslandsrädslan kommer de att kunna trycka ner tomtemössan ordentligt på Miljöpartiets huvud igen när de oundvikligen protesterar - mycket lockande, de har visat sig successivt mer och mer otomtiga i folks ögon, och så kan man ju inte ha det. 
• De kommer att kunna visa sig mer fosterlandsvänliga och nationalistiska, och mota SD i grind. 

Men framför allt: Borg och Reinfeldt börjar mer och mer märka det Krugman och (ny-)keynesianierna säger, att skattesänkningar allena inte ger alls tillräcklig raketfart på landet när världen är fast i en lång sluttande nedgång på grund av bristande global efterfrågan. Och raketfart behövs, inte för att det går dåligt för Sverige, utan för att det privata näringslivet ska komma igång med satsningar som faktiskt skapar nya jobb för unga och andra utanförskapare - i stället för att de som redan har jobb bara jobbar mer, som blivit resultatet av att "det ska löna sig att jobba".

Staten måste alltså fortfarande gå först och satsa igång landet, så det privata kapitalet kan komma efter. Men vad ska man då satsa på? Ja, det måste ju vara nåt som inte snedvrider marknaden genom att göra nåt som det privata näringslivet rätteligen borde göra - och det är ju faktiskt nästan allt, ur högersynvinkel. Alltså måste det vara nåt som är så onödigt som möjligt. Då är det också lättare att dra ner på igen i samma ögonblick man fått igång den privata tjurrusningen (som sen triggar sig själv på precis samma sätt som den kollektiva oviljan att satsa just nu). Och då återstår ju nästan bara, som det kallas, "militariserad  keynesianism" -. alltså precis det som USA sysslat med ända sen andra värdskriget. Medan vi byggde upp ett välfärdssamhälle som behövde arbete för att byggas, fixade de en alltid sugen sista-hands-arbetsgivare i form av en ständigt växande militär.

Tillsammans med vår skrotade värnplikt innebär det här att också vi kommer att få militären som största ungdomsarbetsgivare. Med avtal som säger att man kan skickas utomlands. Det är INTE en situation jag vill att svensk ungdom hamnar i, bara för att de med ett vanligt ungdomligt "'äh, det ordnar sig nog" tyckte att det verkade bättre än att gå arbetslös ännu ett år. Vad tycker ni?













[1] Var det då inte ett misstag att dra ner på försvaret från början? Nej. Just DÅ var det ett helt rätt beslut för att visa hur långt man var redo att gå - till och med på sin egen traditionella planhalva! - för att få ner Det Dödliga Skattetrycket. Dessutom blev man av med en gammal rigid och traditionalistisk militär organisation. De man tar in nu kommer att vara mycket flexiblare och lättare att bli av med när det behövs i ett senare skede. Och samtidigt kan man visa att man är kapabla och villiga att tänka om när "läget ändrat sig" - och det är ju alltid guld.

Nationalismen tar nästa steg - dags att vakna, vänstern!

Jag bär ständigt kniv för att skydda mig mot nazism.

Den är skarp men väldigt, väldigt liten och duger enbart till att skrapa ner propagandalappar - men på så vis skyddar jag mig mot att bo i ett samhälle med eskalerande främlingsfientlighet och våld.

Kalla det censur, om ni vill, men jag ser sån privatcensur som en omvänd del av yttrandefriheten. Var och en har rätt att yttra sig, men därför inte rätt att klistra stan full med propaganda och förvänta sig att folk som retar sig på den inte tar ner den. Om man vill att den ska stå kvar har man inget annat val än att formulera den på ett sätt som gör den acceptabel - samma regler för alla.


JA, jag vet, ni är ju inte nazister längre. Många av er har aldrig varit. Ni är stolta antimuslimer. Skillanden  och  distansieringen är Knivskarp och Superviktig (samtidigt som det är lika viktigt att INTE göra skillnad på olika typer av muslimer, för DE är ju av samma Allahs skrot och korn allihop, bara mer eller mindre). Och alla små skillnader ska märkas nuförtiden, som jag märkte av en sanslös diskussion med en ung herre på #svpol som ifrågasatte till och med att Nationalsocialistisk Front verkligen var "nazister". ;)

"Identitära" är en annan beteckning jag lärde mig för ett par år sen när jag såg det på en uppklistrad lapp. Då kände jag ett tydligt skifte i klimatet - "Ok, nu har de till slut lärt sig att inte på ren trots kalla sig nåt som alla hatar. Och de är numera inte emot andra kulturer, säger de, de vill BEVARA dem, genom att hålla dem åtskilda - komplett vridet, alla kulturer dör långsamt om man skär av tillförseln av nya impulser, men i alla fall innovativt. De har tydligt fått impulser nånstans ifrån - undrar var?"

Med tiden har det blivit uppenbart - från lyckade "identitära" rörelser ute i Europa. Ironiskt nog har de nationella varit bland de allra bästa på att lära sig internationellt på senare år.

Och positioneringen är inte det enda de lärt, utan också hur man organiserar folk nuförtiden. I dagarna hittade jag en ny lapp som fick mig att känna ett motsvarande skifte:

Som ni ser är nästa steg taget: inget som helst hat, inget bortstötande. Allt sånt bortrensat. Bara en öppen inbjudan till en ren och snygg website, en inspiron-impuls till att hjälpa till att bygga ett bättre samhälle. Det är NU jag känner att det börjar brinna i knutarna för vänstern: om ni inte sätter igång och börjar organisera folket på botten igen, på precis det här sättet och med precis de här medlen, kommer de här att göra det.

Eller i alla fall försöka - det är kanske inte så lätt som de tror att organisera nattvandringar med det folk de kommer att få utan att resultatet blir mer våld i stället för mindre. Men kanske går det. Jag vågar inte sätta pengar på att det inte går att samla tillräckligt mycket bra folk. Det finns ett stort outnyttjat behov av att hjälpa till gemensamt för ett bättre samhälle.

Och då har vi fått oss ett Hamas på hemmaplan. Med ena handen hjälpande folket praktiskt, samlande såna som gärna gör gott praktiskt och inte bryr sig om det politiska finliret och därmed blir bra reklam för rörelsen, med andra spridande hat förtäckt i form av lagförslag och grums om invandrare internt. Om man inte gillar tanken finns bara ett sätt att hindra det - SÄTT IGÅNG OCH GÖR BÄTTRE! Det är med det här som med bakterier: finns det grogrund lär det alltid finnas nån sort av dem. Och finns det inga godartade lär de mindre bra ta över.

Reinfeldt skruvar fast stormluckorna - nu kommer stimulansvågen i Europa

Jaha, vad handlar nu Reinfeldts uttalande till TT om etniska svenskar om?

TT: Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006.

Reinfeldt: – Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

Första reaktionen var förstås att han blandar bort korten för att komma undan den ovanligt spetsiga frågan,  verka veta bättre och ha integritet - det vanliga Reinfeldteriet, alltså. Och det är klart han gör. Men efter lite meditation tror jag där finns mer än så.

Försöker han slå ytterligare en kil in i arbetarkollektivet, och underblåsa vi och dem mellan etniskt svenska arbetare (som ska känna sig stolta) och de med rötterna utomlands (som ska vara problemet)? Ja, det tror jag. Han har grundligen brottat ner S, men under Löven kanske de kan börja bli ett hot igen. Bäst att slå en påle genom hjärtat så de inte går igen.

Försöker han sno även de ex-sossar som till hans förtret och förvåning inte blev goda borgare utan onda nationalister när han i sin  glänsande rustning dräpte S-hegemonin som så länge förpestat landet? Kanske det. Det är nog ingen nackdel för honom att skicka upp en sån testballong. Han kanske blir av med minst ett stödparti i nästa val - mer egna röster känns säkrare.

Men det är långt till nästa val, så vad ska han med fler väljare till NU? Så till slut landade jag i följande: Nu efter Francois Hollandes vänsterseger i Frankrike börjar ekonomismens statssnålhetsdoktrin knaka rejält i fogarna ute i EU. Till och med dagens nyklassiskt ideologiska ekonomkader börjar få acceptera att det måste finnas både utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden för att den ska funka, och när en skuldbubbla ätit upp den privata efterfrågan (och det statliga eftersatt investeringar skamligt länge) är statliga investeringar (också kända som stimulanser) det enda som kan få fart på ekonomin igen, och få ut tillräckligt med pengar bland folk för att det ska skapa även en privat efterfrågan. Om alla snålar samtidigt får ingen några kunder, och ekonomin fortsätter krympa. Klassisk kenyesianism.

Ekonomipristagaren Paul Krugman har stått och kört tryckluftsborr på döva trumhinnor om detta, och likheten mellan vår situation och trettiotalets - som bara löstes av en massiv statlig rustning inför andra världskriget - och nu verkar det långsamt öppnas en dörr för såna ideer. Det innebär att Reinfeldt skulle tvingas ta på sig en roll han hatar - att låta staten satsa. Det är precis det han har tagit sitt jobb för att undvika. Han vill testa hur långt vi kan ta oss med bara privata satsningar, kosta vad det kosta vill.

Och nu tror jag att han bestämt sig för att det banne honom får kosta lite splittring mellan ny- och gammalsvenskar att hålla ihop statssnålhetsskutan ännu lite till, och förstärka den innan den ekonomiska stimulansvågen slår över oss. För han sitter i en minoritetsregering och måste vara säker på att SD inte får för sig att handfasta statliga investeringar skulle vara en bra sak för gamla Sverige - vilket de mycket väl kan tycka, det var ju så nationalisterna fick upp Europa ur trettiotalsdiket (fast med vissa kända biverkningar från 1939-1945. ;p).

Alltså: förstärk bilden av att svenskarna jobbar och invandrarna är arbetslösa. Alla statliga investeringar för att få fler i arbete ser då ut som en överföring av pengar från svenskar till invandrare. Och DET är nog det enda som kan få SD att dra öronen åt sig från den tanken.

Är det såhär det var tänkt är det återigen propagandamässigt genialiskt. Samt förstås högeligen riskabelt och korrosivt för den svenska sammanhållningen - men Reinfeldt är inte känd för att fega med sånt.

Medborgarförslag: Gör reklam för, och med, lokal kultur!

Så, nytt medborgarförslag inskickat. Spänd förväntan över hur det ska tas emot. Såhär lyder texten:

Linköpings kommun bör göra reklam på 

1) förstasidan på www.linkoping.se 

2) monitor på resecentrum

3) fler bra ställen som man kontrollerar

om ALLA lokala evenemang under dagen som man har kännedom om - med data från pagang.info, och helst också samarbeten med fristående evenemangsguider och andra källor för att få ett så brett utbud som möjligt.

Reklamen ska vara i form av en överblickbar lista som effektivt svarar på frågan: "Vad kan jag göra i Linköping idag?" 

Kommunens egna evenemang via till exempel Arenabolaget ska också vara med i flödet i samma storlek som alla andra, liksom både finkultur och krogevenemang, sporthändelser av olika storlek, från LHC:s matcher till lokalsport, kommersiella saker och gratissaker, ALLA möjligheter för dagen. 

Detta är den bästa slags reklam Linköpings kommun kan göra för sig själv. Reklam för bara Kommunens egen verksamhet läser folk inte - i stället bör man handgripligen visa alla de stora möjligheterna man har både som konsument och som producent i Linköping. En kommun som fokuserar på att visa detta är en intressant kommun att flytta till - för de som vill starta saker, och för de som vill uppleva saker, och de som vill båda. 

På monitorn/hemsidan kan strax intill också visas annonser från nystartade lokala företag, för att hjälpa dem igång. Det sägs att man måste finnas tre år i Linköping innan folk vet om det - det är livsviktigt att ändra på detta, så att nya uppstarter kommer ut till folks medvetande innan de dör. Detta är egentligen samma sak i en annan domän, att visa upp det som är nytt och fräscht i stan, och det som folk här väljer att starta av egen fri vilja.

Detta är ett effektivt sätt att få ner trösklarna till "marknaderna" i Linköping och förbättra jordmånen för både nya små företagare och nya kulturproducenter, som sen kan växa och bli stora - eller i alla fall under tiden glädja många Linköpingsbor, inspirera andra till att också starta med något, och visa sig som en intressant stad som nytt intressant folk vill flytta till. 

Det här är också ett väldigt billigt sätt för kommunen att stödja såna aktörer med nånting som är oerhört värdefullt för dem. Kommunen är en stor organisation och har därför en stor "synlighet" utåt att utnyttja för sån här reklam - många passerar resecentrum och www.linkoping.se. Och tillräckligt mycket data samlas redan, så det handlar bara om att exponera den där många ser den. 

/Martin Björnsson

‘I like to tell city leaders that finding ways to help support a local music scene can be just as important as investing in high-tech business and far more effective than building a downtown mall’ 

Richard Florida: The rise of the creative class: and how it’s transforming work, leisure, community, and everyday life. Basic Books, New York.(p 229).

Snälla eller fega, S?

Till Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll. Det är en viktig insikt från både Pippi Långstrump och Bamse som varit inbyggt i ert dna och er politik, i alla fall när den varit som bäst.

Men den som är mycket snäll måste också vara mycket modig. Annars riskerar man att bli feg i stället för snäll - ta det från nån som växt upp som 'snäll kille' och insett i efterhand hur mycket förklädd feghet på vissa områden det egentligen handlade om. Jag har i vuxen ålder tvingats ta ansvar för att sluta fega här. Jag var ingen dålig person innan heller - det fanns bara saker jag måste lära mig. Precis så är det med er också. Och med alla. 

Det är det här 'snällismens' belackare har lite rätt om, fast de har fel om mycket annat - och när ni nu har som er mycket hedrande politiska inriktning att vara dess  försvarare måste ni se till att inte ge dem rätt. Att visa att man KAN vara modig FAST man är snäll. För annars är man bara en liten lort, för att återigen citera Astrid.

Jesus, snällhetens superstjärna, drog sig till exempel inte för att köra ut månglarna ur templet. Ska ni ta mod till er och göra detsamma; köra ut dem som inte brinner för vänsterpolitik (fast på ett smart, nytt sätt utan de gamla nackdelarna) men ändå sitter kvar på sina arvoderade stolar - för att de inte vet nåt annat?

(På tal om Jesus lider kyrkan också av lite samma problem: eftersom man måste vara (verka!) Snäll kan man inte kritisera öppet. Men kritisera och slita konflikter måste man ändå om man ska finnas i en organisation, så därför blir det skitsnack och fulspel i kulisserna i stället, och dålig psykisk hälsa därefter.)

Nej, ni måste inte peka finger eller hemfalla åt ideologisk rensning. Men ni MÅSTE våga sätta en svår och djärv riktning, och villkor som automatiskt rensar ut karriärister. Och kräva att ALLA på arvoderade platser ställer dem till förfogande, som Johanna Graf förespråkar här, och sen rösta om vilka ni vill ha där, i god interndemokratisk ordning.

Det känns ruggigt att göra sig av med så mycket politisk och ekonomisk erfarenhet, men jag lovar att det är enda sättet för att attrahera de unga, nya imponerande människor med vänsterinriktning som finns och bara letar efter en utmaning värdig dem och en arena där deras talang är efterfrågad. Och som det blivit nu är det onekligen en utmaning att få ert parti på rätt köl igen.

Och ni kommer att andas så mycket friskare luft efteråt. Omöjligheter byts plötsligt till möjligheter. Och ingen 'antisnällist' kan sen längre skälla er för att ni är fega. Tear down the wall! Tear down the wall! ...

Medborgarförslag om öppet datainitiativ inlämnat :D

Så, äntligen har jag fått ändan ur vagnen och ner i soffan länge nog för att författa det där medborgarförslaget jag tänkt länge. (På köpet fick Linköpings kommun en felrapport om att deras formulär för medborgarförslag inte accepterade min fullt giltiga lysatormailadress med efterledet @lysator.liu.se - det var tydligen kodat av nån som aldrig sett en mailadress som haft fler än två delar i datornamnet. :P )

Såhär blev det:

Öppet datainitiativ för Linköping

Gör så många som möjligt av de data som kommunen samlar tillgängliga kostnadsfritt på en website i ett maskinläsbart format, så att lokala utvecklare kan använda dem i mobila appar eller webtjänster. Samla på siten också länkar till skapade appar och tjänster för att sprida dem. Utlys eventuellt också en tävling om vem som gör den bästa appen/tjänsten, för att få fokus på det hela.

I Linköping bor Sveriges bästa utvecklare. Många av dem älskar att göra innovativa saker med data, om de bara får chansen. Genom att ge dem tillgång till datat kan kommunen få tjänster gjorda som man annars inte haft ideer, tid eller pengar till. Medborgarna får service och utvecklarna får erfarenhet och ett gott namn, och eventuellt försäljningsintäkter om man lyckas göra nåt som går att sälja. Är man snabb igång kan stan dessutom glänsa som föregångare inom öppenhet och innovativt dataanvändare, och stärka sitt rykte som datastad.

Länkar:
http://data.gov
Obamaadministrationens öppna data-projekt

http://data.gov.uk
Motsvarande i Storbritannien

http://mashable.com/2011/02/15/how-open-data-initiatives-can-improve-city-life/
Genomgång av olika städer med öppna datainitiativ och hur det genererat nytta för dem

Schåå! (som Lo nöjt säger när hon är färdig med nåt. :D)

När de som inte tror att fattigdom och svaghet finns tar över

Om man kollar det här besöket av Nya Moderaternas Mats Gerdau och Isabelle Jernbeck hos Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende fattar man hur det kunde ta så många år av S-förfall innan M fick chansen att ta över - även om vi inte gillade sossarnas hycklande lip service för samhällets svagaste visste vi egentligen hur illa det förmodligen skulle gå för just dem om högern fick makten.

Jag minns det ögonblick när jag kände 'Oh-oh - nu drar det ihop sig'. Det var på invigningen för dataspelsutställningen 'Spela Roll' på IT-ceum, Linköpings datormuseum. Det var en paneldebatt om datorspels för- och nackdelar med bland andra Orvar Säfström, och med var också en moderatkvinna som var ansvarig för den då nytillsatta regeringens spelpolitik. När hon tillfrågades om sin syn på datorspels eventuella risker sa hon 'Ja, nu vet jag inte mycket om det, mitt område är mest hasardspel - men jag tycker i allmänhet att vi tänker alldeles för mycket på de svaga i det här samhället.'

En granatchockad och mycket förlägen tystnad spred sig i både publik och panel. HÖRDE vi verkligen det där? Och i så fall, hur bemöter man en sån plöstlig bredsida, samtidigt som man fortfarande håller sig till ämnet? Hur hittar man tillräckligt snabbt ord för sin magkänsla: 'men om man inte lyssnar speciellt till dem, hur ska de då nånsin få sin röst hörd - när den tills skillnad från alla andras inte når nånstans alls av egen kraft?'

Efter några sekunder fattades ett slags tyst konsensusbeslut att liksom bara lämna det och gå vidare. Men känslan av att nu går det utför var kvar, vartåt kan det annars gå när en människa som är ansvarig för ett område där folk hela tiden ramlar överbord stolt deklarerar sig fullständigt ointresserad av att inspektera relingen och livbojarna?

Den känslan uppdaterades brutalt av Jernbeck i den här texten.

Och en annan sak blev väldigt tydligt: att vara 'lyssnande och inkännande' är förbehållet en enda moderat.  Det så ytterst sällsynt i Alliansens politik att varenda uns av det måste visas fram i strålkastarljuset och bygga på hans Landsfaderliga och Ansvarstagande (men Lyssnande!) image.

Utmaning till Axfood - vem har plockat mina Garanttomater?

Hej Axfood!

Det er serie 'Garant' verkar garantera är att lyssna på kundsynpunkter och få defekta varor utbytta, och svara på frågor - alltså precis de saker jag förväntar mig från vilket varumärke som helst, och den ursprungliga orsaken till att varumärken alls infördes.

Alltså måste själva garantin ligga i att ni lovar att göra det bättre än andra varumärken? Det inspirerar mig till att ge er en utmaning:

Jag vill veta vilken lön den har som plockat mina krossade tomater - i relation till minimilönen i det land hen bor. Jag vill också veta om skatt/sociala avgifter betalats in - de verkar behöva tillskott i statskassorna nere i Sydeuropa nuförtiden. Och så om det dels får finnas och dels finns en fackförening på arbetsplatsen.

Accepterar ni utmaningen?

Vänliga hälsningar
/Martin Björnsson

Neuroekonomi som vapen mot Economic Man

Som jag sagt tidigare, ibland blir jag stolt över min alma mater Linköpings Universitet. Nu läste jag i LiU-nytt att man börjat forska på neuroekonomi - närmare bestämt att med den magnetresonanskamera man har på universitetssjukhuset kolla vad som händer i skallen på folk när de gör köpbeslut. Och framför allt VAR i skallen det händer - till exempel där känslor eller rationalitet bor.

Underbart, tänkte jag. Äntligen kan man visualisera motbevis för myten Economic Man, att människans rationalitet styr hennes ekonomiska agerande, själva grundantagandet i nationalekonomin som nu styr världen.

När jag diskuterade saken med en insiktsfull vän reagerade han dock helt annorlunda.

'Usch, det låter ruggigt!'

Han var oroad över att resultaten skulle användas av reklammakare och andra propagandister för att ännu bättre kunna styra vårt handlande. Jag påpekade att forskarna själva sa att deras mål var att skapa en bredare förståelse av människan inom nationalekonomin än just Economic Man, och medan jag sa det hittade min hjärna också ord på min känsla av varför det inte var nån fara:

'Alltså, allt det där vet reklampsykologerna redan. De har inga illusioner om människans rationalitet, de skrattar arslet av sig åt economic man, de vet att man köper med känslan och rationaliserar i efterhand. Det sorgliga är att nationalekonomerna aldrig frågat dem eftersom de inte tycker att psykologi är en ordentlig vetenskap, och precis detsamma tycker psykologerna om nationalekonomin. Neurekonomi ligger i den naturvetenskapliga domänen, som de torde kunna acceptera båda två - och det är därför den här forskningen behövs.'

Regeringen kopplar ur mätsensorerna och gasar på!

Jag tycker ju i grunden att Fredrik Reinfeldts kosta-vad-det-kosta-vill-försök att bevisa sin tes, att Sverige blir bättre ju lägre skatterna blir, kostar för mycket i mänskligt lidande och genomförs med en häpnadsväckande ideologisk blindhet och okänsla för detaljer.

Men nu när jag är nerröstad (eller åtminstone utmanövrerad) och det tydligen ska genomföras to the bitter end, då är jag i alla fall nyfiken på de data experimentet genererar under tiden - de kan vara väldigt värdefulla för att förstå, bevisa eller motbevisa olika teorier om ekonomi och samhälle.

Problemet är bara att fast den här regeringen försöker se kunnig och vetenskaplig ut, har dess syn på vetenskaplig sanning korroderat avsevärt sen de fick makten.

Marika Lindgren-Åsbrink påpekar knivskarpt att de i förra budgetpropositionen helt sonika tog bort den fördelningspolitiska bilagan - dels för att den såg sämre och sämre ut för varje år, och dels för att det visar sig allt tydligare att framtiden, som nu blivit nutid, inte alls ser likadan ut som prognoserna. De förväntade vinsterna av skatteavdragen uteblir, uteblir och fortsätter att utebli.

Och medan experimentet rusar på för fullt varv måste vi ju alla fall mäta så vi vet när det slutligen kapsejsat och det är dags med ett försök i annan riktning. Det är en fet varningssignal när man tvärtom börjar plocka bort mätsensorerna i hopp om att vinna nån mandatperiod till av förhoppningsvis irreversibelt skattesänkande innan sanningen kommer ikapp en.

Och det är, som Marika också påpekade, fan inte okej att media inte reagerar på en sån fint - nog för att det är lättare att reagera på det man ser framför sig än det man plötsligt INTE ser längre, men hallå, NÅGRA svårlurade politikmurvlar måste väl finnas kvar på svenska tidningsredaktioner?!?

Litet men välkommet tecken till tillfrisknande angående Wikileaks

Demokratier är, som vi alla vet vid det här laget, inte alls immuna mot totalitära ryggmärgsreaktioner - i synnerhet när det gäller säkerhet. Till skillnad från diktaturer tillfrisknar de dock förr eller senare.

Nu har till exempel US Library of Congress bestämt sig för att Wikileaks inte var en extremistwebsite, i alla fall inte en som var värd att blockera. Det är så yttrandefrihet egentligen ser ut - den är sällan så okränkbar som det verkar, men det blir i längden omöjligt att fortsätta med att kränka den.

Socialdemokraterna - prata inte skatter, prata vad man kan få för dem!

Visst, Arena, kanske har ni rätt i att skatten är ödesfrågan. Men det unika med Reinfeldt är att han var den första moderatledare som fattade att han hade aldrig nånsin kunde vinna val genom att prata skatter, och lika lite kan Socialdemokraterna ta makten ifrån honom på det sättet. Svenska folket är helt enkelt inte särskilt intresserat av skatteprocentsatser - det är och förblir en fråga för företagsledare och nationalekonomiska nördar. Svenska folket är intresserat av synliga resultat i sin vardag.

Vilket borde vara uppenbart. I ett samhälle där partierna inte längre är folkrörelser är en partiledare mest av allt en försäljare (vilket kanske förklarar både politiker- och folkförakt ;). Tänk er en försäljare som inte börjar med att presentera varan, utan börjar med vad den kostar. Det är inte så man säljer. Först måste man måla upp vad man kan få, få kunden att fatta (rätt eller fel) hur lycklig varan kommer att göra henom. Därefter måste prislappen förstås också vara överkomlig - men om man inte lyckas intressera för varan eller tjänsten lyssnar köparen ändå inte så långt.

Och det finns ingen brist på goda och sunda investeringar att göra i vårt gamla fina men sönderfallande och mer och mer omoderna folkhem, och Håkan Juholt som varit ute så mycket bland folk borde veta var skorna klämmer mest. Det är bra och nödvändigt att han börjar peka på utbildning till bristyrken vid arbetslöshet igen, att ge all möjlig hjälp till strukturomvandling är en av socialdemokratins paradgrenar och viktigare än nånsin när vi nu är inne i en tid av massiv omvandling. Här tycker jag man kan gå så långt som utbildning i kinesiska och kinesisk kultur till alla som vill ha - ju mer vi som folk lär oss om Kina, desto bättre. (Även andra språk, t ex arabiska, kan komma på fråga, som exportnation behöver vi rikta oss i så många riktningar som möjligt.)

Men jag väntar också med spänning på att han ska börja göra allvar av sitt kulturintresse och se till att fler kan försörja sig på kulturskapande i Sverige igen - det är nåt som både många vill kunna göra, många blir gladare och friskare av, och som skapar grogrund för all möjlig slags tillväxt, dels ekonomisk men framför allt en hållbarare och mer balanserad. Och om vänstern vågar tänka tanken att sponsra kultur med skattepengar igen - men bättre inriktat den här gången, med en bounty på sålda biljetter till liveevenemang upp till en nivå där evenemangen bär sig själva, och på skivsidan fördelat enligt statistik på vad folk lyssnar på (nåt som går att skapa lätt nu i IT-samhället) - då kan vi dels lösa den infekterade piratfrågan och dels få en satans skjuts på det här landet, och samhörighetskänsla och stolthet därtill. Och i kontrast det är trots allt rätt få som uppvisar samma stolthet över en låg skatteprocentsats.

Det här har jag tänkt länge, men tack till Beelzebjorn och HAX som knuffade mig över gränsen att skriva om det.

Blockpolitik suger (väljaråsikter genom en minsta gemensam nämnare)

Ja, egentligen säger titeln det mesta. Alliansens riksdagsledamöter, är de i första hand representanter för sina väljare eller i första hand för alliansen? Och därmed främst Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som har den yttersta vetorätten och möjligheten att i kraft av sin outbytbarhet smala ner de åsikter som i slutändan blir politik ytterligare ett steg, och samtidigt lägga till sina personliga favoritkrav. De som gör det värt det för dem att ta de positioner de har. Maktmutor.

(För Reinfeldt och Borg styr inte Sverige för att de trivs med själva positionen i sig, om nån trodde det. De är inte processmänniskor som trivs med det dagliga och löpande. De är utvecklare med ett projekt, som kan tänka sig att ta de positionerna så länge det behövs för att föra projektet i hamn. Tro mig, jag känner mycket sånt folk och är rätt likadan själv, om än med något mindre långsiktigt tålamod. Det är därför Reinfeldt inte har några personliga problem med strategin att att hålla sig från pressen så mycket som möjligt - han finner inget nöje i processen att prata med dem, i relationen statsman-reporter. Han vill bara använda dem till sitt projekt och i övrigt få så lite besvär som möjligt av dem.)

Problemet hur väljarnas, partiernas och partiledarnas personliga åsikter kokas samman är i högsta grad aktuella redan vid representativ demokrati med partier. Men med blockpolitik minskar åsiktskonkurrensen och valmöjligheten med ytterligare en gemensam-nämnare-nivå. Hur är det bara möjligt i ett samhälle där vi de senaste trettio åren lärt oss att valfrihet är det allra viktigaste? Där konkurrens är ett honnörsord?

Det blev möjligt genom att Reinfeldt visade för högersidan att blockpolitik var en väg - kanske den enda - till den åtrådda makten. Man kan tydligen inte hålla på att förlora hur länge som helst bara för att man har principer.

Innan Reinfeldt pratade högersidan gärna och länge om personval, och hur bra det skulle vara för att de folkvalda skulle komma närmare och känna respekt inför de som kryssat dem personligen. Nu, i maktposition, har den diskussionen tystnat helt och personkryssen är inte vatten värda - som Federley tydligt visade i FRA-debatten där han övergav sina många personkryssare för Allianslinjen. Men även om han torde vara bränd för evigt bland kryssarna är han kvar - för han har ju visat sig duglig och pålitlig för partiet, och då kommer han in listvägen i stället. Accountability, som anglosaxerna säger?

Allvarligt - nu när det vi gruvat oss för redan hänt och Sverigedemokraterna är i riksdagen - vad sägs om att helt enkelt slopa fyraprocentspärren? Det skulle kännas bra att få in såna som är moderna och progressiva nog, som piratparti och Fi, för att få in lite syre i systemet innan det ruttnar ännu mer. Kanske kunde det också avhålla alliansens krympande småpartier från att avveckla sig själva och minska utbudet ytterligare.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Vårt samhälle är inte en teknokrati - det är en ekonokrati

(Uppdatering: Det bästa sättet att lära sig saker är att skriva om dem, och sen bli rättad när det visade sig att man hade fel. Det drabbade mig efter den här texten, då jag blev pekad på definitionen av teknokrati och påmind om att det inte alls har med teknik att göra, utan betyder att "den som kan mest ska styra". Dock anser jag fortfarande att ena benet i texten nedan fortfarande håller - att om vi nu har en teknokrati har vi en gravt obalanserad sådan i riktning mot ekonomi.)

Jag var på barndop nyligen, och passade på att sampla lite information - jag besöker ju inte Guds hus så ofta, och därför är jag nyfiken på vad kyrkan pysslar med och om man kan se några intressanta riktningsförändringar.

På anslagstavlan hittade jag ett antal teser om vad kyrkan ska vara i vår tid, och fastnade speciellt för en, som ungefärligen löd: 'kyrkan ska vara en mänsklig motvikt i dagens teknokratiska samhälle'.

jag förstår nog vad som avses, och kan hålla med - att samhällsutveckligen idag inte är särskilt centrerad kring människan och hennes humana och psykologiska aspekter. Jag är glad om kyrkan inriktar sig på att fylla det utrymmet och vore ännu gladare om också politiken svängdes runt till att göra det - som Lena Sommestad föreslår här.

Men om man kallar motbilden 'teknokrati' tror jag dessvärre att man kan missar målet. Jag förstår mycket väl att det ur en icke-teknikers synvinkel kan se ut så, när den synliga förändringen ofta kommer i skepnad av ny teknik, som internet och facebook. Och visst förändrar tekniken världen. Men den styr den inte. Dagens värld är inte teknokratisk (eller scientokratisk) - den är ekonokratisk (och politokratisk).

För ett enkelt bevis är det bara att kolla vilka de tyngsta posterna kring stadsminister Reinfeldt är - först kommer tveklöst Anders Borg utan vars godkännande inget sker, bland de tunga posterna finns som vanligt arbetsmarknads- och näringslivsministrarna. Hade vi varit en teknokrati hade IT-minister Anna-Karin Hatt samt infrastrukturminister... ja, vad heter hon nu igen? :p varit bland de tyngsta. Och lita på att tågen hade fungerat! Kanske hade vi också haft ett webb/telefon/medborgarkontorbaserat jätteenkelt medborgarkontrollpanel- och felrapportsystem där ärenden hos alla samhällssystem kunde hanteras - nåt som hade kunnat öka direkthetskänslan i demokratin och vår känsla av kvalitet i samhällsfunktionerna avsevärt. Bara som ett exempel på att teknologi mycket väl kan medverka till demokrati i stället för att motverka.

Egentligen är det heller inte hugget i sten att ekonokrati är det sämsta av alla styrelseskick - det går att utgå från de flesta grundstrukturer och anpassa för att finna balanspunkten. Ekonomi är viktigt för långsiktig hållbarhet. Men förutsättningen är att de ingående parametrarna och teorierna kommer både från vänster och från höger och bland mycket annat tar lika stor hänsyn just till psykologiska och humana faktorer som till ekonomin. Utan dem blir det heller inte hållbart i längden. Alla de drivkrafter som verkar på och bor i verkliga människor måste tas i beaktande, annars kommer vi inte att hamna där vi vill, och det kommer att klämma och skava när vi individer ändå förgäves försöker dra ditåt, för att det är såna vi är skapta. Det är enkel mekanik.

Vår nuvarande fixering vid de individuella ekonomiska incitamenten glömmer alla dessa andra krafter, inte minst solidaritet. Inte fasen är det teknokratiskt. Det är inte ens vetenskapligt, fast 'vetenskaplighet' är vår tids mest positivt laddade värdeord - vilket är oerhört ironiskt.

Att återvinna det - allsidiga - vetenskapliga sanningssökandet i det politiska samtalet, som nu domineras av rena styrkeöverväganden och retoriska och realpolitiska finter och knep, verkar vara vår generations största utmaning.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Förmodligen din bästa möjlighet att rädda Libyen från Khadaffi

(English speakers: jump directly to the relevant info in english)

Igår gick jag genom vår fina flygstad och såg en Gripen göra piruetter bland molnen, och kände efter hur det skulle kännas om den i stället fanns ovanför Benghazi och skyddade de modiga libyer som vågat göra det rätta och göra uppror mot en orättfärdig och topp tunnor galen envåldshärskare, som nu använder sitt flyg mot dem. Det skulle kännas otvivelaktigt bra.

Tillverkar vi nu de här grejerna är det fan detta de ska användas till - skydd av de som vågar stå upp för demokratin, när de ber om det. Och det gör de - inte intervention på marken, men en flygfri zon. Det låter som ett rimligt sätt att jämna ut oddsen.

Faktiskt uppfyller det här alla krav som jag ställde för militärt ingripande när det drog ihop sig till att störta Saddam (då ungefär inga av dem uppfylldes). Framför allt att initiativet måste komma inifrån.

Idag fick jag ett mail från Avaaz, som låter mig och er kräva detta hos FN. Det kändes också bra. Libyerna ska i alla fall inte ha dött utan att jag gjort min vilja klar.

Brevet från Avaaz var som vanligt så bra att jag klistrar in hela (fasen vet varför de inte publicerar hela, med alla argument och pekare, så att man bara kan peka på det i stället.)

Dear friends,

The Arab League has introduced a UN resolution for a Libya no-fly zone, and a world-wide outcry is needed for it to pass. Send an urgent message to the UN Security Council and protect the Libyan people:

http://www.avaaz.org/en/libya_no_fly_zone_3/?vl

The Arab League has just formally proposed a resolution at the UN Security Council to create a no-fly zone over Libya. After weeks of international deadlock, this is the moment of truth -- and if we don't persuade the UN to act now, we could see in Libya one of the worst bloodbaths of our new century.

Qaddafi's forces are crushing the rebellion town by town. If they retake the country, brutal retribution awaits Libyans who challenged the regime. Already, reports of torture and killing are flowing from retaken areas.

Ordinary Libyans are asking if the world has abandoned them. The Avaaz community is deeply committed to non-violence, but enforcing a no-fly zone to ground Qaddafi's gunships is one case where UN-backed military action seems necessary. Polls of our community show 86% of us support a no-fly zone. Now, as the decisive UN vote nears, it's time for the biggest outcry we can raise.

We cheered when Libya's people rose up, and we cannot, we must not, ignore their plea for help now, in their darkest hour. Even if you've sent one before, click to send a message to the UN Security Council now:

http://www.avaaz.org/en/libya_no_fly_zone_3/?vl

The UN is split, but the ground is shifting rapidly -- with China, Russia, and Germany arguing against, and the Arab League, the Islamic Conference, the UK, and France pushing in favor. The US and India are on the fence. This is no old-style East-West debate, nor, as some fear, an oil-grab conspiracy. The Libyan provisional council, which France has recognized as Libya's legitimate government, is desperately calling for the no-fly zone and international support, but with each passing day, the danger grows that any help will come too late.

A no-fly zone alone isn't a silver bullet -- it should be matched by still-stronger targeted sanctions and asset freezes, jamming of Qaddafi's violence-inciting broadcasts, and more countries extending diplomatic recognition to Libya's provisional council. Even with all of that, it could fall short. But those opposing strong action must ask whether, with tens of thousands of lives in the balance, they're ready to call for inaction.

International law and the UN Security Council have made clear that, when mass crimes against humanity are committed, the international community has a responsibility to protect people from these crimes, even if their attacker is their own government. While we do not yet know the full magnitude of Qaddafi's crimes, we cannot look away. Click to send an urgent message to the UN Security Council delegates:

http://www.avaaz.org/en/libya_no_fly_zone_3/?vl

In the best-case scenario, Qaddafi would react to a UN resolution about a no-fly zone by ending his air attacks. But if he does not, enforcing the no-fly zone would require strikes on fighters he attempts to use, and possibly air strikes on Qaddafi's anti-aircraft missile batteries. There is a chance that a no-fly zone could lead to deeper international military involvement in Libya.

While the world (and Avaaz) objected strongly to George W. Bush's war in Iraq, and we have advocated for peaceful solutions to conflicts in numerous places, this is not Iraq. If we don't act soon, Libya could look more like Darfur, with massive crimes against humanity committed against whole communities of people. The Qaddafi regime has a long history of torture, massacring its own people and sponsoring international terrorism, and the Libyan people are unified against Qaddafi’s troops – even his own tribe and hometown have distanced themselves from his actions.

The situation in Libya -- and the world's response to it -- is complex, with many different actors and agendas, and the future of a post-Qaddafi Libya remains unclear. While this complexity must dictate the care we take in our actions, for the sake of tens of thousands of Libyan people, it cannot, it must not, render us inactive. Let's make the best choice we can, and act, now.

With hope,

Stephanie, Ricken, Ben, Alice, Graziela, Benjamin, Rewan, and the whole Avaaz team

SOURCES

Qaddafi Forces Resume Air Attacks on Retreating Libyan Rebels:
http://www.businessweek.com/news/2011-03-15/qaddafi-forces-resume-air-attacks-on-retreating-libyan-rebels.html

UN battle over Libya no-fly zone:
http://www.emirates247.com/news/world/un-battle-over-libya-no-fly-zone-2011-03-16-1.368854

Libya: Ajdabiya hit by fresh airstrikes:
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8383137/Libya-Ajdabiya-hit-by-fresh-airstrikes.html

Libya 'point of decision' nears as Cameron aims to secure UN resolution:
http://www.guardian.co.uk/politics/2011/mar/14/cameron-gaddafi-france-lebanon-libya

Clinton Meets in Paris With Libyan Rebel Leader:
http://www.nytimes.com/2011/03/15/world/africa/15clinton.html

Gaddafi offers $400,00 bounty for Libyan opposition leader:
http://en.rian.ru/world/20110309/162928578.html

Libyan rebels recapture Brega:
http://english.aljazeera.net/news/africa/2011/03/2011313211520579451.html

Vad finns att be om ursäkt för i S generella välfärd?

Fredrik Reinfeldts karriär har mer än någonting annat byggts på ett övergripande mål: den socialdemokratiska generella välfärden - att alla har medborgerliga rättigheter att få vissa bidrag, utan behovsprövning - förstör Sverige och svenskarna genom att listigt göra dem bidragsberoende, och måste monteras ned.

Nu när han lyckats både att ta makten och sen behålla den och S tillfälligt ligger som ett rykande vrak vid motorvägskanten - hade han rätt? Finns det nåt som S behöver be om ursäkt för här för att komma tillbaka?

Ja - en sak. Ett av de argument man ofta anfört för den generella välfärden är så dumt att det varit rent förolämpande. Man har sagt att 'om alla får bidrag, oavsett om de behöver eller inte, kommer de att bli mer välvilligt inställda till den generella välfärden'.

Tänk på saken - de personer man på detta sätt försöker vinna är smarta individer med höga inkomster, ofta ekonomiskt skolade och vana vid att räkna på kostnader och alternativkostnader - de gör det i sömnen, mer eller mindre. Dessa försöker man 'lura' genom att ta en stor del av deras pengar i progressiv skatt och tro att de blir nöjda för att man ger en tummetott tillbaka. Och dessutom SÄGER MAN ÖPPET att det är det man gör.

Jag har själv hört många högerdebattörer gnissla tänder (som här Johan Ingerö) över att känna sig orena och nedkletade av bidrag som de inte behöver. Med min arbetarbakgrund hade jag länge svårt att förstå detta, hur det kunde vara så illa att ta emot ett litet bidrag som man inte behövde? Men efter ett antal års lyssnande har dragit slutsatsen att det är här skon klämmer värst - jag skulle själv bli asförbannad om nån försökte manipulera mig så klumpigt, trodde att jag gick på det, och dessutom närmast skröt öppet över hur smarta de var.

Det hat och den motkraft som kan uppstå av nåt sånt vore faktiskt tillräckligt i sig själv för att kicka igång en karriär som Reinfeldts - både vad gäller personlig drivkraft hos karriäristen och vad gäller grogrund i samhället och därmed efterfrågan efter någon som gör sagda karriär.

Och alltihop i onödan, eftersom de riktiga argumenten för generell välfärd är så lysande i sig själva.

1) de skapar inte inlåsningseffekter, i och med att de inte försvinner när man börjar tjäna pengar - ett av de centrala problemen med bidrag överhuvudtaget

2) ju färre villkor, desto mindre måste de övervakas och kontrolleras, nånting som nästan alltid kostar mer pengar än det smakar

3) och man kan LITA på dem, utan risk för byråkratgodtycke eller att egen strulighet och glömska gör att man plötsligt råkar bli återbetalningsskyldig och få en smäll som man kanske inte klarar om man står utan marginaler. Det är en straight deal mellan människan och samhället som alla fattar.

Så, S, snälla - be om ursäkt för att ni förolämpat folks intelligens genom att använda ett så puckat argument, och gör sen aldrig om det. På så sätt stryper ni långsiktigt en del av nyrekryteringen av "anti-socialdemokrater" till moderaterna.

Och argumentera sen straight och stenhårt för att förklara det verkligt geniala i den generella välfärden. Den är en central del i den svenska modellen och levererar praktisk frihet till massan, till skillnad från högerns teoretiska frihet för alla och praktiska frihet endast till de få som har ekonomiska resurser.

Published with Blogger-droid v1.6.7

En liten sång om utbytbarhet till regeringen Reinfeldt II

Plöstligt uppenbarade sig en liten sång i mitt huvud, till ära åt statsminister Fredrik Reinfeldt och hans uppenbarligen oändligt utbytbara ministrar:

Tänk om jag hade en liten liten apa
Umpa umpa fallerallera
Tänk om jag hade en liten liten apa
Umpa umpa fallerallera
Så krokodilerna som i pressen gapa
Umpa umpa fallerallera
Inte åt mig, men åt min lilla apa
Umpa umpa fallerallera

Själv är herr Reinfeldt fullständigt outbytbar såsom varande högerns enda hopp att få och behålla makten, vilket ger honom en hett åtrådd monopolsituation där han kan göra nästan vad han vill. Bland annat i FRA-debatten blev det tydligt hur enormt mycket han kan få alliansriksdagsfolket att gå med på genom att hota med att avgå. Det är lite ironiskt att marknadsfrämjarna Moderaterna därmed åter en gång har lyckats med att få fram en helkass konkurrenssituation.

Ministrarna sitter där som leende välbetalda prydnader, handplockade för att vara de enda människorna i Sverige som förmår hitta på och föra fram sätt att vara stolta över den politik som förs.

Här är till exempel migrationsminister Billström stolt över svensk migrationspolitik för att vi 'bara' skickade tillbaka 20% av irakierna när det var som värst. Stolt, trots massiv kritik från UNHCR. Stolt, över att ha infört ett 'rättssäkert' system, vilket i klartext betyder att det kvittar hur många medborgare som engagerar sig i ett fall där det gått särskilt idiotiskt fel - det ska dömas enligt lagen, och sedan utföras. Sen kanske lagen kan ändras i efterhand, men först när skadan redan är skedd på de stackars individer som kommer i kläm. Det kallas rättssäkert, men jag har svårt att se det som nåt annat än en sällsynt mekanisk och inhuman maskin, vars skapare försöker undkomma ingenjörens ansvar genom att säga 'det är inte jag, det är maskinen!' Men så har jag heller inte en ministerlön för att vara stolt över den.

Miljöminister Carlgren med sin 'genförbättrande' vargjakt, sin nyvaknade vurm för Förbifart Stockholm (som lokal centerpolitiker på Ekerö på Dennispaketets tidmindes han minsann att nya motorvägar bara föder ännu mer trafik, men det har han glömt nu) och sitt eviga leende är en annan.

Och socialförsämr... säkringsminister Ulf Kristersson är ytterligare en målvakt, som anser att den genomförda förändringen i stort varit bra, ja till och med 'historisk'. Ja, det tror jag också - historikerna i framtiden vore nog okunniga om de inte räknade in vår tids största dövöron till remissinstanser och körande efter blind ideologisk tro på sin egen och högerpressens propaganda rakt in i väggen. Den tidigare målvakten Christina Husmark-Pehrsson var inte tillräckligt bra på sitt fasadarbete, utan blev i slutändan slängd åt krokodilerna.

Men med tanke på historien måste ju de här nya små aporna förstå hur oerhört lite stöd uppifrån de kommer att få när presskrokodilerna väl börjar gapa efter dem - och man undrar om de inte snart kommer att börja ställa sig samma fråga som de krympande småsyskonen i alliansen nu gör - "vad får vi egentligen ut av att stödja den där mannen"? Scaber Nestor har döpt hans taktik till "associationsprojicering" - att synas i varje positivt sammanhang, men fullständigt försvinna när det blåser snålt för att inte förknippas med nånting negativt nånsin. Den negativa associationen får den lilla ministerapan snällt ta med sig ner i krokodilgapet.

Hans outbytbarhet Fredrik Reinfeldt, härskare över Sverige (och ledarstilmässigt en direkt arvtagare till Kung Göran, vilket är sanslöst med tanke på att en stor anledning att sossarna åkte ut var en fet övermättnad på just honom). Snälla högern, kan ni inte växa fram några mänskligare alternativ som genom sin blotta existens kunde avhålla honom från de värsta excesserna?

Slutet för Muamar?

Det är inte utan att det känns lite stort, det här; det kan vara så att internetspritt demokrativirus även kommer att leda till att Muamar Khadaffi blir utnyst från sin maktposition.

När jag var liten kallades den skoningslöse fiskevakten i Mörrumsån för "Kurt Kadaffi" av småungarna (har för mig att han hette Kurt Johansson egentligen). Ända sen dess har Khadaffi alltså varit en typ som små barn använt som markör för ondskan själv. Och nu kanske hans tid plötsligt är inne.

Jag håller andan och hoppas.

Och blir lätt illamående av att höra Bildt och S att käbbla i riksdagen om vem som var bäst kompis med den nyss fallne Hosni Mubarak, alltmedan de fortfarande finner osvuret vara bäst med Khadaffi och andra fortfarande sittande diktatorer. :P