Regeringen kopplar ur mätsensorerna och gasar på!

Jag tycker ju i grunden att Fredrik Reinfeldts kosta-vad-det-kosta-vill-försök att bevisa sin tes, att Sverige blir bättre ju lägre skatterna blir, kostar för mycket i mänskligt lidande och genomförs med en häpnadsväckande ideologisk blindhet och okänsla för detaljer.

Men nu när jag är nerröstad (eller åtminstone utmanövrerad) och det tydligen ska genomföras to the bitter end, då är jag i alla fall nyfiken på de data experimentet genererar under tiden - de kan vara väldigt värdefulla för att förstå, bevisa eller motbevisa olika teorier om ekonomi och samhälle.

Problemet är bara att fast den här regeringen försöker se kunnig och vetenskaplig ut, har dess syn på vetenskaplig sanning korroderat avsevärt sen de fick makten.

Marika Lindgren-Åsbrink påpekar knivskarpt att de i förra budgetpropositionen helt sonika tog bort den fördelningspolitiska bilagan - dels för att den såg sämre och sämre ut för varje år, och dels för att det visar sig allt tydligare att framtiden, som nu blivit nutid, inte alls ser likadan ut som prognoserna. De förväntade vinsterna av skatteavdragen uteblir, uteblir och fortsätter att utebli.

Och medan experimentet rusar på för fullt varv måste vi ju alla fall mäta så vi vet när det slutligen kapsejsat och det är dags med ett försök i annan riktning. Det är en fet varningssignal när man tvärtom börjar plocka bort mätsensorerna i hopp om att vinna nån mandatperiod till av förhoppningsvis irreversibelt skattesänkande innan sanningen kommer ikapp en.

Och det är, som Marika också påpekade, fan inte okej att media inte reagerar på en sån fint - nog för att det är lättare att reagera på det man ser framför sig än det man plötsligt INTE ser längre, men hallå, NÅGRA svårlurade politikmurvlar måste väl finnas kvar på svenska tidningsredaktioner?!?

Litet men välkommet tecken till tillfrisknande angående Wikileaks

Demokratier är, som vi alla vet vid det här laget, inte alls immuna mot totalitära ryggmärgsreaktioner - i synnerhet när det gäller säkerhet. Till skillnad från diktaturer tillfrisknar de dock förr eller senare.

Nu har till exempel US Library of Congress bestämt sig för att Wikileaks inte var en extremistwebsite, i alla fall inte en som var värd att blockera. Det är så yttrandefrihet egentligen ser ut - den är sällan så okränkbar som det verkar, men det blir i längden omöjligt att fortsätta med att kränka den.

Socialdemokraterna - prata inte skatter, prata vad man kan få för dem!

Visst, Arena, kanske har ni rätt i att skatten är ödesfrågan. Men det unika med Reinfeldt är att han var den första moderatledare som fattade att han hade aldrig nånsin kunde vinna val genom att prata skatter, och lika lite kan Socialdemokraterna ta makten ifrån honom på det sättet. Svenska folket är helt enkelt inte särskilt intresserat av skatteprocentsatser - det är och förblir en fråga för företagsledare och nationalekonomiska nördar. Svenska folket är intresserat av synliga resultat i sin vardag.

Vilket borde vara uppenbart. I ett samhälle där partierna inte längre är folkrörelser är en partiledare mest av allt en försäljare (vilket kanske förklarar både politiker- och folkförakt ;). Tänk er en försäljare som inte börjar med att presentera varan, utan börjar med vad den kostar. Det är inte så man säljer. Först måste man måla upp vad man kan få, få kunden att fatta (rätt eller fel) hur lycklig varan kommer att göra henom. Därefter måste prislappen förstås också vara överkomlig - men om man inte lyckas intressera för varan eller tjänsten lyssnar köparen ändå inte så långt.

Och det finns ingen brist på goda och sunda investeringar att göra i vårt gamla fina men sönderfallande och mer och mer omoderna folkhem, och Håkan Juholt som varit ute så mycket bland folk borde veta var skorna klämmer mest. Det är bra och nödvändigt att han börjar peka på utbildning till bristyrken vid arbetslöshet igen, att ge all möjlig hjälp till strukturomvandling är en av socialdemokratins paradgrenar och viktigare än nånsin när vi nu är inne i en tid av massiv omvandling. Här tycker jag man kan gå så långt som utbildning i kinesiska och kinesisk kultur till alla som vill ha - ju mer vi som folk lär oss om Kina, desto bättre. (Även andra språk, t ex arabiska, kan komma på fråga, som exportnation behöver vi rikta oss i så många riktningar som möjligt.)

Men jag väntar också med spänning på att han ska börja göra allvar av sitt kulturintresse och se till att fler kan försörja sig på kulturskapande i Sverige igen - det är nåt som både många vill kunna göra, många blir gladare och friskare av, och som skapar grogrund för all möjlig slags tillväxt, dels ekonomisk men framför allt en hållbarare och mer balanserad. Och om vänstern vågar tänka tanken att sponsra kultur med skattepengar igen - men bättre inriktat den här gången, med en bounty på sålda biljetter till liveevenemang upp till en nivå där evenemangen bär sig själva, och på skivsidan fördelat enligt statistik på vad folk lyssnar på (nåt som går att skapa lätt nu i IT-samhället) - då kan vi dels lösa den infekterade piratfrågan och dels få en satans skjuts på det här landet, och samhörighetskänsla och stolthet därtill. Och i kontrast det är trots allt rätt få som uppvisar samma stolthet över en låg skatteprocentsats.

Det här har jag tänkt länge, men tack till Beelzebjorn och HAX som knuffade mig över gränsen att skriva om det.

Blockpolitik suger (väljaråsikter genom en minsta gemensam nämnare)

Ja, egentligen säger titeln det mesta. Alliansens riksdagsledamöter, är de i första hand representanter för sina väljare eller i första hand för alliansen? Och därmed främst Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som har den yttersta vetorätten och möjligheten att i kraft av sin outbytbarhet smala ner de åsikter som i slutändan blir politik ytterligare ett steg, och samtidigt lägga till sina personliga favoritkrav. De som gör det värt det för dem att ta de positioner de har. Maktmutor.

(För Reinfeldt och Borg styr inte Sverige för att de trivs med själva positionen i sig, om nån trodde det. De är inte processmänniskor som trivs med det dagliga och löpande. De är utvecklare med ett projekt, som kan tänka sig att ta de positionerna så länge det behövs för att föra projektet i hamn. Tro mig, jag känner mycket sånt folk och är rätt likadan själv, om än med något mindre långsiktigt tålamod. Det är därför Reinfeldt inte har några personliga problem med strategin att att hålla sig från pressen så mycket som möjligt - han finner inget nöje i processen att prata med dem, i relationen statsman-reporter. Han vill bara använda dem till sitt projekt och i övrigt få så lite besvär som möjligt av dem.)

Problemet hur väljarnas, partiernas och partiledarnas personliga åsikter kokas samman är i högsta grad aktuella redan vid representativ demokrati med partier. Men med blockpolitik minskar åsiktskonkurrensen och valmöjligheten med ytterligare en gemensam-nämnare-nivå. Hur är det bara möjligt i ett samhälle där vi de senaste trettio åren lärt oss att valfrihet är det allra viktigaste? Där konkurrens är ett honnörsord?

Det blev möjligt genom att Reinfeldt visade för högersidan att blockpolitik var en väg - kanske den enda - till den åtrådda makten. Man kan tydligen inte hålla på att förlora hur länge som helst bara för att man har principer.

Innan Reinfeldt pratade högersidan gärna och länge om personval, och hur bra det skulle vara för att de folkvalda skulle komma närmare och känna respekt inför de som kryssat dem personligen. Nu, i maktposition, har den diskussionen tystnat helt och personkryssen är inte vatten värda - som Federley tydligt visade i FRA-debatten där han övergav sina många personkryssare för Allianslinjen. Men även om han torde vara bränd för evigt bland kryssarna är han kvar - för han har ju visat sig duglig och pålitlig för partiet, och då kommer han in listvägen i stället. Accountability, som anglosaxerna säger?

Allvarligt - nu när det vi gruvat oss för redan hänt och Sverigedemokraterna är i riksdagen - vad sägs om att helt enkelt slopa fyraprocentspärren? Det skulle kännas bra att få in såna som är moderna och progressiva nog, som piratparti och Fi, för att få in lite syre i systemet innan det ruttnar ännu mer. Kanske kunde det också avhålla alliansens krympande småpartier från att avveckla sig själva och minska utbudet ytterligare.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Vårt samhälle är inte en teknokrati - det är en ekonokrati

(Uppdatering: Det bästa sättet att lära sig saker är att skriva om dem, och sen bli rättad när det visade sig att man hade fel. Det drabbade mig efter den här texten, då jag blev pekad på definitionen av teknokrati och påmind om att det inte alls har med teknik att göra, utan betyder att "den som kan mest ska styra". Dock anser jag fortfarande att ena benet i texten nedan fortfarande håller - att om vi nu har en teknokrati har vi en gravt obalanserad sådan i riktning mot ekonomi.)

Jag var på barndop nyligen, och passade på att sampla lite information - jag besöker ju inte Guds hus så ofta, och därför är jag nyfiken på vad kyrkan pysslar med och om man kan se några intressanta riktningsförändringar.

På anslagstavlan hittade jag ett antal teser om vad kyrkan ska vara i vår tid, och fastnade speciellt för en, som ungefärligen löd: 'kyrkan ska vara en mänsklig motvikt i dagens teknokratiska samhälle'.

jag förstår nog vad som avses, och kan hålla med - att samhällsutveckligen idag inte är särskilt centrerad kring människan och hennes humana och psykologiska aspekter. Jag är glad om kyrkan inriktar sig på att fylla det utrymmet och vore ännu gladare om också politiken svängdes runt till att göra det - som Lena Sommestad föreslår här.

Men om man kallar motbilden 'teknokrati' tror jag dessvärre att man kan missar målet. Jag förstår mycket väl att det ur en icke-teknikers synvinkel kan se ut så, när den synliga förändringen ofta kommer i skepnad av ny teknik, som internet och facebook. Och visst förändrar tekniken världen. Men den styr den inte. Dagens värld är inte teknokratisk (eller scientokratisk) - den är ekonokratisk (och politokratisk).

För ett enkelt bevis är det bara att kolla vilka de tyngsta posterna kring stadsminister Reinfeldt är - först kommer tveklöst Anders Borg utan vars godkännande inget sker, bland de tunga posterna finns som vanligt arbetsmarknads- och näringslivsministrarna. Hade vi varit en teknokrati hade IT-minister Anna-Karin Hatt samt infrastrukturminister... ja, vad heter hon nu igen? :p varit bland de tyngsta. Och lita på att tågen hade fungerat! Kanske hade vi också haft ett webb/telefon/medborgarkontorbaserat jätteenkelt medborgarkontrollpanel- och felrapportsystem där ärenden hos alla samhällssystem kunde hanteras - nåt som hade kunnat öka direkthetskänslan i demokratin och vår känsla av kvalitet i samhällsfunktionerna avsevärt. Bara som ett exempel på att teknologi mycket väl kan medverka till demokrati i stället för att motverka.

Egentligen är det heller inte hugget i sten att ekonokrati är det sämsta av alla styrelseskick - det går att utgå från de flesta grundstrukturer och anpassa för att finna balanspunkten. Ekonomi är viktigt för långsiktig hållbarhet. Men förutsättningen är att de ingående parametrarna och teorierna kommer både från vänster och från höger och bland mycket annat tar lika stor hänsyn just till psykologiska och humana faktorer som till ekonomin. Utan dem blir det heller inte hållbart i längden. Alla de drivkrafter som verkar på och bor i verkliga människor måste tas i beaktande, annars kommer vi inte att hamna där vi vill, och det kommer att klämma och skava när vi individer ändå förgäves försöker dra ditåt, för att det är såna vi är skapta. Det är enkel mekanik.

Vår nuvarande fixering vid de individuella ekonomiska incitamenten glömmer alla dessa andra krafter, inte minst solidaritet. Inte fasen är det teknokratiskt. Det är inte ens vetenskapligt, fast 'vetenskaplighet' är vår tids mest positivt laddade värdeord - vilket är oerhört ironiskt.

Att återvinna det - allsidiga - vetenskapliga sanningssökandet i det politiska samtalet, som nu domineras av rena styrkeöverväganden och retoriska och realpolitiska finter och knep, verkar vara vår generations största utmaning.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Förmodligen din bästa möjlighet att rädda Libyen från Khadaffi

(English speakers: jump directly to the relevant info in english)

Igår gick jag genom vår fina flygstad och såg en Gripen göra piruetter bland molnen, och kände efter hur det skulle kännas om den i stället fanns ovanför Benghazi och skyddade de modiga libyer som vågat göra det rätta och göra uppror mot en orättfärdig och topp tunnor galen envåldshärskare, som nu använder sitt flyg mot dem. Det skulle kännas otvivelaktigt bra.

Tillverkar vi nu de här grejerna är det fan detta de ska användas till - skydd av de som vågar stå upp för demokratin, när de ber om det. Och det gör de - inte intervention på marken, men en flygfri zon. Det låter som ett rimligt sätt att jämna ut oddsen.

Faktiskt uppfyller det här alla krav som jag ställde för militärt ingripande när det drog ihop sig till att störta Saddam (då ungefär inga av dem uppfylldes). Framför allt att initiativet måste komma inifrån.

Idag fick jag ett mail från Avaaz, som låter mig och er kräva detta hos FN. Det kändes också bra. Libyerna ska i alla fall inte ha dött utan att jag gjort min vilja klar.

Brevet från Avaaz var som vanligt så bra att jag klistrar in hela (fasen vet varför de inte publicerar hela, med alla argument och pekare, så att man bara kan peka på det i stället.)

Dear friends,

The Arab League has introduced a UN resolution for a Libya no-fly zone, and a world-wide outcry is needed for it to pass. Send an urgent message to the UN Security Council and protect the Libyan people:

http://www.avaaz.org/en/libya_no_fly_zone_3/?vl

The Arab League has just formally proposed a resolution at the UN Security Council to create a no-fly zone over Libya. After weeks of international deadlock, this is the moment of truth -- and if we don't persuade the UN to act now, we could see in Libya one of the worst bloodbaths of our new century.

Qaddafi's forces are crushing the rebellion town by town. If they retake the country, brutal retribution awaits Libyans who challenged the regime. Already, reports of torture and killing are flowing from retaken areas.

Ordinary Libyans are asking if the world has abandoned them. The Avaaz community is deeply committed to non-violence, but enforcing a no-fly zone to ground Qaddafi's gunships is one case where UN-backed military action seems necessary. Polls of our community show 86% of us support a no-fly zone. Now, as the decisive UN vote nears, it's time for the biggest outcry we can raise.

We cheered when Libya's people rose up, and we cannot, we must not, ignore their plea for help now, in their darkest hour. Even if you've sent one before, click to send a message to the UN Security Council now:

http://www.avaaz.org/en/libya_no_fly_zone_3/?vl

The UN is split, but the ground is shifting rapidly -- with China, Russia, and Germany arguing against, and the Arab League, the Islamic Conference, the UK, and France pushing in favor. The US and India are on the fence. This is no old-style East-West debate, nor, as some fear, an oil-grab conspiracy. The Libyan provisional council, which France has recognized as Libya's legitimate government, is desperately calling for the no-fly zone and international support, but with each passing day, the danger grows that any help will come too late.

A no-fly zone alone isn't a silver bullet -- it should be matched by still-stronger targeted sanctions and asset freezes, jamming of Qaddafi's violence-inciting broadcasts, and more countries extending diplomatic recognition to Libya's provisional council. Even with all of that, it could fall short. But those opposing strong action must ask whether, with tens of thousands of lives in the balance, they're ready to call for inaction.

International law and the UN Security Council have made clear that, when mass crimes against humanity are committed, the international community has a responsibility to protect people from these crimes, even if their attacker is their own government. While we do not yet know the full magnitude of Qaddafi's crimes, we cannot look away. Click to send an urgent message to the UN Security Council delegates:

http://www.avaaz.org/en/libya_no_fly_zone_3/?vl

In the best-case scenario, Qaddafi would react to a UN resolution about a no-fly zone by ending his air attacks. But if he does not, enforcing the no-fly zone would require strikes on fighters he attempts to use, and possibly air strikes on Qaddafi's anti-aircraft missile batteries. There is a chance that a no-fly zone could lead to deeper international military involvement in Libya.

While the world (and Avaaz) objected strongly to George W. Bush's war in Iraq, and we have advocated for peaceful solutions to conflicts in numerous places, this is not Iraq. If we don't act soon, Libya could look more like Darfur, with massive crimes against humanity committed against whole communities of people. The Qaddafi regime has a long history of torture, massacring its own people and sponsoring international terrorism, and the Libyan people are unified against Qaddafi’s troops – even his own tribe and hometown have distanced themselves from his actions.

The situation in Libya -- and the world's response to it -- is complex, with many different actors and agendas, and the future of a post-Qaddafi Libya remains unclear. While this complexity must dictate the care we take in our actions, for the sake of tens of thousands of Libyan people, it cannot, it must not, render us inactive. Let's make the best choice we can, and act, now.

With hope,

Stephanie, Ricken, Ben, Alice, Graziela, Benjamin, Rewan, and the whole Avaaz team

SOURCES

Qaddafi Forces Resume Air Attacks on Retreating Libyan Rebels:
http://www.businessweek.com/news/2011-03-15/qaddafi-forces-resume-air-attacks-on-retreating-libyan-rebels.html

UN battle over Libya no-fly zone:
http://www.emirates247.com/news/world/un-battle-over-libya-no-fly-zone-2011-03-16-1.368854

Libya: Ajdabiya hit by fresh airstrikes:
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8383137/Libya-Ajdabiya-hit-by-fresh-airstrikes.html

Libya 'point of decision' nears as Cameron aims to secure UN resolution:
http://www.guardian.co.uk/politics/2011/mar/14/cameron-gaddafi-france-lebanon-libya

Clinton Meets in Paris With Libyan Rebel Leader:
http://www.nytimes.com/2011/03/15/world/africa/15clinton.html

Gaddafi offers $400,00 bounty for Libyan opposition leader:
http://en.rian.ru/world/20110309/162928578.html

Libyan rebels recapture Brega:
http://english.aljazeera.net/news/africa/2011/03/2011313211520579451.html

Vad finns att be om ursäkt för i S generella välfärd?

Fredrik Reinfeldts karriär har mer än någonting annat byggts på ett övergripande mål: den socialdemokratiska generella välfärden - att alla har medborgerliga rättigheter att få vissa bidrag, utan behovsprövning - förstör Sverige och svenskarna genom att listigt göra dem bidragsberoende, och måste monteras ned.

Nu när han lyckats både att ta makten och sen behålla den och S tillfälligt ligger som ett rykande vrak vid motorvägskanten - hade han rätt? Finns det nåt som S behöver be om ursäkt för här för att komma tillbaka?

Ja - en sak. Ett av de argument man ofta anfört för den generella välfärden är så dumt att det varit rent förolämpande. Man har sagt att 'om alla får bidrag, oavsett om de behöver eller inte, kommer de att bli mer välvilligt inställda till den generella välfärden'.

Tänk på saken - de personer man på detta sätt försöker vinna är smarta individer med höga inkomster, ofta ekonomiskt skolade och vana vid att räkna på kostnader och alternativkostnader - de gör det i sömnen, mer eller mindre. Dessa försöker man 'lura' genom att ta en stor del av deras pengar i progressiv skatt och tro att de blir nöjda för att man ger en tummetott tillbaka. Och dessutom SÄGER MAN ÖPPET att det är det man gör.

Jag har själv hört många högerdebattörer gnissla tänder (som här Johan Ingerö) över att känna sig orena och nedkletade av bidrag som de inte behöver. Med min arbetarbakgrund hade jag länge svårt att förstå detta, hur det kunde vara så illa att ta emot ett litet bidrag som man inte behövde? Men efter ett antal års lyssnande har dragit slutsatsen att det är här skon klämmer värst - jag skulle själv bli asförbannad om nån försökte manipulera mig så klumpigt, trodde att jag gick på det, och dessutom närmast skröt öppet över hur smarta de var.

Det hat och den motkraft som kan uppstå av nåt sånt vore faktiskt tillräckligt i sig själv för att kicka igång en karriär som Reinfeldts - både vad gäller personlig drivkraft hos karriäristen och vad gäller grogrund i samhället och därmed efterfrågan efter någon som gör sagda karriär.

Och alltihop i onödan, eftersom de riktiga argumenten för generell välfärd är så lysande i sig själva.

1) de skapar inte inlåsningseffekter, i och med att de inte försvinner när man börjar tjäna pengar - ett av de centrala problemen med bidrag överhuvudtaget

2) ju färre villkor, desto mindre måste de övervakas och kontrolleras, nånting som nästan alltid kostar mer pengar än det smakar

3) och man kan LITA på dem, utan risk för byråkratgodtycke eller att egen strulighet och glömska gör att man plötsligt råkar bli återbetalningsskyldig och få en smäll som man kanske inte klarar om man står utan marginaler. Det är en straight deal mellan människan och samhället som alla fattar.

Så, S, snälla - be om ursäkt för att ni förolämpat folks intelligens genom att använda ett så puckat argument, och gör sen aldrig om det. På så sätt stryper ni långsiktigt en del av nyrekryteringen av "anti-socialdemokrater" till moderaterna.

Och argumentera sen straight och stenhårt för att förklara det verkligt geniala i den generella välfärden. Den är en central del i den svenska modellen och levererar praktisk frihet till massan, till skillnad från högerns teoretiska frihet för alla och praktiska frihet endast till de få som har ekonomiska resurser.

Published with Blogger-droid v1.6.7