Om rättigheten till Internet och dess begränsningar

Idag är jag en miljövänlig återanvändningsbloggare, och återanvänder en kommentar jag gjorde i diskussionen efter ett av Nixons inlägg i debatten om huruvida tillgång till Internet för en användare är en grundläggande rättighet som inte kan åsidosättas utan föregående domstolsbeslut. Det är en intressant diskussion, eftersom det liksom vänder på steken - för det mesta vill de många bloggare som är lokala säkerhetsansvariga ansvara för säkerheten hos sina egna användare på bästa sätt och är därför mestadels massivt emot integritetskränkande förslag från statens håll - men här handlar det i stället om lagstiftning för att skydda användarna mot de lokala säkerhetsansvariga själva.

Ovant, men kanske användbart i vissa fall - än så länge är i alla fall den idealistiska och bloggande delen av den skaran, som Nixon, självlärda förstagenerationsnördar som själva tar oerhört stort ansvar för sina användares väl och ve och fan inte inskränker saker i onödan - men det finns också andra, som hörs mindre i debatten eftersom de inte är särskilt idealistiska eller engagerar sig i onödan, och ofta säger "det går inte" och "det kan vi inte ta ansvar för" när de egentligen menar "det orkar vi inte lära oss hur man gör på ett vettigt vis".

Eller för att vara lite rättvisare, "det tror vi innerst inne inte om oss själva att kunna lära oss", eller det än mer förståeliga "det har vi tamigfan inte tillräckligt mycket med tillräckligt betald tid för att (ha lust att) lära oss!" Eller alla kombinationer därav, med varierande mängd av dagens sanning och självbedrägeri.

Min erfarenhet är att landsting och kommuner har en stor andel såna, och vår kanske största bedrift i vårt företagande i TakeIT var att bräcka loss Jämtlands Läns Institut för Landsbygdsutveckling ur klorna på "IT-processen", så att de fick makten att lösa sin datorsituation efter eget gottfinnande i stället för att leva med dålig service, en säkerhetsnivå anpassad till vården (fast ändå med gott om saker att klaga på i säkerhetsväg om man visste var man skulle leta), till ett hutlöst pris. Jag minns fortfarande ett kvitto som satt på en anslagstavla första gången vi var uppe på anläggningen där det stod:

Problemet ej åtgärdat.
Kunden ej meddelad.
600 kr.

Det stod vi roat stumma över ett tag. ;)

Hursomhelst, för att återkomma till ämnet, OM nu lokala säkerhetsansvarigas begränsning av användares användning av Internet ska regleras, står det klart att det måste finnas undantag för väl motiverade nödfall. Följande skrev jag hos Nixon:


Hm.

Som jag ser det här kokar det ner till det klassiska liberala "frihet, men inte frihet att inkräkta på andras frihet."

Jag har själv haft ansvaret för ett skoldatornätverk i Jämtland, och där hände det ofta att en glömd bittorrent på en elevdator "förtryckte" hela det utgående nätverket så att det blev oanvändbart för alla användare.

I det fallet fanns helt enkelt inget annat val än att stänga av användarens port på switchen tills han lovat att han slagit av bittorrent - annars var det tvärstopp och panik för de bitar av skolan som sysslade med massivt informationsarbete och alltid måste få i väg försenade och jättestora filer till tryckeriet NUUUU...! ;)

Det var heller aldrig nåt större problem att förklara för eleven varför man varit tvungen att knäcka hans koppling tillfälligt, så länge man talade om effekten av den kvarglömda bittorrenten - den respons man fick var alltid av typen ett skuldmedvetet "... eh, ojdå, sorry." Precis som reaktionen *ska* vara i såna fall.

Jag tror starkt på att tekniskt välmotiverade tillfälliga avbrott av det slaget måste ingå i vad man får göra som nätverksansvarig. Annars kan man inte ta det ansvar för nätets funktion för alla andra som man måste, och då kränks som sagt alla andras frihet i stället.

Däremot tror jag det finns en bra möjlighet att reglera hur rena "sanktionsavstängingar" avsedda att till exempel inskärpa reglerna vid upprepade övertramp får fungera, och i vilka fall de alls får tillämpas. Jag tror det kan vara användbart att ha en bra policy där så att det inte kommer till rent godtycke - det är ju trots allt också viktigt att inte hamna i äldre tiders skoldatoranvsvarigas standardsvar "NEJ!" på alla frågor som börjar med "får man..." ;)

Det är dock inte säkert att den policyn behöver förankras i lag, det som hamnar i lagar blir ofta varken precis det man tänkt sig, eller vad som behövs om fem år. Det kanske är nåt som skolöverstyrelsen, högskoleverket, eller nån annan dylik instans kan fila fram?

Lag kan möjlighen föreskriva att det måste FINNAS en sån policy och ett sätt att överklaga den, eller tillämpandet av den?

Inga pirater på ungdomsfestival!

Uppenbarligen är Piratpartiet bannade från Vallarocken.

"Högre instans" hotar enligt uppgift att Valla Folkhögskolas fritidsledarutbildnings utbildningsbevis sitter löst om pirater får komma och EU-kampanja.

Undrar just om förbudet är generellt för alla politiska partier - såhär ett par veckor innan EU-parlamentsvalet? Jag vet faktiskt inte om jag tycker att ja eller nej är sämst svar på den frågan.

Vems frihet ska exporteras?

Tomas Lindbom skriver en fantastisk blogg om Frankrike, ett land som i mycket är Sveriges totala motsats. Bland politikerna - mycket fokus på idéer och debatter, lite fokus på att faktiskt åstadkomma något för folket. Bland folket - mycket fokus på debatt, men ännu mer på fysisk handling, såsom att bränna McDonalds, dumpa gödsel på stadshustrappan och strejka i tunnelbanan - jag har hört från en kompis som bott i Paris att Paris har världens enda tunnelbana som tamigfan är byggd för att kunna strejka i - den är redundant, så om en linje strejkar kan man ändå ta sig fram, fast det blir lite knöligare. Fantastiskt.

Hursomhelst undrar man då som svensk vän av ordning (eller oordning, om man varit på plats i Paris och njutit av det fullständiga myllret av självtillräckligt liv och kultur där) hur ett sånt samhälle faktiskt kan fungera. Då är Tomas blogg en bra källa.

Nu senast skrev han om förhållandet mellan USA och Frankrike och varför det gnisslar emellanåt, varpå jag själv fick tillfälle att kommentera om min upplevelse om det hela: när jag stod framför Charles de Gaulles staty på Champs d'Elysees och läste ett för en svensk nästan skrattretande högtravande citat om att "Frankrikes frihet skulle vara en fyrbåk som man skulle föra ut i världen." Aha, tänkte jag, det är DET fransmännen och amerikanerna bråkar så högljutt om - VEMS frihet det är som ska spridas i världen. Fullständigt logiskt käbbel inom vilken exportbranch som helst.

Vi svenskar är inte mycket för sån export - på gott och ont, vi vet att de där friheterna exporteras alldeles för ofta med påtryckning, antingen med vapen eller ekonomi. Vissa delar av vår svenska/nordiska smak har vi dock exporterat alldeles för lite - den hade funkat mycket bättre härhemma om vi bott i en värld där orättvisorna varit mera utjämnade. Nu får vi välja mellan att antingen börja försöka vränga världen åt vårt håll igen eller att ta att vi själva blir vrängda. Och tvärtemot vad vår styrkedyrkande utrikesminister verkar tycka fråntar det faktum att vi bara är 25 miljoner nordbor (vaddå bara, förresten) oss inte skärpan i våra argument - om vi nu vågar finna en röst att föra ut dem med igen. Många i världen väntar på att vi ska ta bladet från munnen igen, och inte bara hojta in i den ljuddämpade kammaren EU, där tydligen ingen kan höra dig skrika.

Yes! Till och med *den* vägen går att svänga om till framtiden!

En sak som som gör mig riktigt oroad i diskussioner om energiinvesteringar är när det ser ut som om man kommer att bygga in sig i en återvändsgränd som man inte kommer att kunna ta sig ur, eftersom man låst in så mycket pengar och prestige att man inte kan tänka om. Kolkraft har hittills varit i den kategorin för mig.

Men nu har nån kommit på den egentligen rätt uppenbara idén att kolkraftverk faktiskt kan eldas med biobränsleinblandning, och att det till och med skulle kunna vara en vettig väg till att göra Europas kraft grönare, och det rätt snabbt också.

Så, snart verkar snart sagt alla vägar som man käbblar om vara modifierbara till att leda till en grönare framtid.

Utom fissionskärnkraft, som vad jag har sett (motbevisa mig gärna) fortfarande är ett i längden ohållbart och i grunden omodifierbart monlitiskt monster med inbyggda säkerhetsrisker (och därmed nödvändig sekretess och hemlighetskultur), inte minst kopplade till globala energiberoenden (jämför hur Ryssland nu kan sätta press på folk via sina naturgasleveranser), och kärnvapenspridning.

Precis som på Internet är finmaskiga nätverk och stor andel lokalproduktion framtiden inom energi, det är jag helt övertygad om. Det är helt enkelt mer redundant, mer robust och mer demokratiskt.

Zaremba i Tornedalen

Jaha. Det var väl det man kunde tro. Leve Zaremba, igen. Han har ännu en gång visat att det finns grävande journalister med ryggrad kvar i det här landet. Jag håller inte alltid med honom, men jag beundrar hans envishet och ständiga vilja att lysa upp saken från ett annat håll.

Nu har han gjort vad ingen annan gjort, och faktiskt gått och pratat med den där zigenarfamiljen som enligt samstämmiga media "hållit en hel by i skräck" i byn Vojakkala i Tornedalen. Och med människor runtomkring som har en annan bild av dem än den som kommit fram hittills.

Sonen som till slut tog till yxan när hans beväpnade och kriminelle granne hade skändat hans mors grav är alltså förmodad aspergare, zigenare och lämnad med fullt ansvar för sin egen "integration" i en Tornedal där listan med släktens fiender förs över från far till son i bastun. (Erkänns, det sista är min fördom om Tornedalen utifrån Populärmusik från Vittula och säkert draget till sin spets, men de Tornedalingar jag pratat med har intygat att Mikael Niemi ibland är alldeles för nära verkligheten för att vara riktigt rolig för dem.). Och dessutom baktalande både från press och lokala politiker. Alla tänkbara underlägen rolled into one, intersektionalitetsteoretikers värsta skräckexempel. Nån som tror att det kommer att gå bra?

Och om jag inte, som vissa kommentatörer på andra bloggar om det här föreslår, genast flyttar till Tornedalen för att visa att jag visst skulle kunna tänka mig att bo granne med den här familjen beror det mer på olika aspekter av Tornedalen än på familjen. Jag har oftast i mitt liv funnit de som stått utanför mindre problematiska än de som är alldeles för benägna att hålla sig innanför genom att utesluta andra. Och Zaremba har ju också lyckats intervjua folk i grannskapet som verkar tycka detsamma.

Jag påstår inte heller att det är lätt att lösa såna här problem. Men det är viktigt att förstå alla sidor och göra ett seriöst försök. Att ta ansvaret för att göra förklaringen så mångnyanserad som den behöver bli för att man ska kunna komma fram till en lösning. Här har man i stället jobbat stenhårt på att göra den så enkel och polariserad som möjligt - och längs den vägen finns ingen lösning annat än våldsdåd, här likaväl som på Balkan.

Betong-Margot, pirater, libertas och MP i Fighten om Lissabonfördraget

Jaha, EU-valet börjar driva in i sikte. Idag har jag tagit reda på vad Piratpartiet tycker i en av mina hjärtefrågor, nämligen Lissabonfördraget - ni vet, det där som irländarna försökte ha ihjäl med ett folkomröstningsnej rakt genom hjärtat, men som lik förbannat visade sig odödligt.

Det retar mig nåt alldeles enormt att:

a) det inte folkomröstas i hela EU i såna här frågor - en konstutition är inget att ta lätt på, det är ett uttryck för hela värdegrunden i det område det gäller. Jämför hur Barack Obama med vördnad försöker återuppväcka den amerikanska, och beundrar dess elegans med "checks and balances" som ska balansera makten och förhindra inte bara att en minoritet förtrycker en majoritet, utan också det motsatta.

Och värdegrunder är fan nåt att folkomrösta om. Tekniskt finlir må politikerna käbbla om utan att störa oss, men när det handlar om värderingar är det VÅRA värderingar som det ska räknas, inte deras.

b) när man nu gör det nånstans (för att Irland faktiskt HAR en konstitution som tvingar dem att göra det - sedär vad en välskriven och demokratisk konsitution kan göra!) är det helt otänkbart att ta ett nej.

Jag skrev för något tag sen om Margot Wallström, som uppenbarligen har på sin agenda att få in folkviljan till Bryssel. Därför var det en oerhörd besvikelse att se henne agera proffspolitisk stenmur på den direkta frågan om Lissabonfördraget från en politisk reporter: "is there anything the voters could do to get rid of this treaty?" Sånt blir jag allt annat än stolt av att höra på svenskbruten engelska.

Jag menar, har hon inte förstått nånting på Kung Görans misslyckande med Euron - när folk mest av allt ville täppa till hans "stolta men inte nöjda" trut, och tala om för honom att de tyckte han höll på med fel saker? Fattar hon inte att det är vad folk gör om det verkar som om man inte lyssnar på dem, utan i stället tjatar om att man måste nogsamt analysera varför de röstat nej, för att kunna lägga upp frågan på ett sätt som de kan rösta ja på i stället?

Det är klart det är så man gör, men först måste man allt ödmjuka sig och säga "nehej, förlåt, tillbaka till ritbordet." Men det är just dit man inte vill, eftersom EU-s ledare "invested so much political capital and time and engery in this" att de inte vill släppa det - hennes egna ord! Fattar hon inte hur det låter för oss i folket som skiter i hur mycket politiskt kapital de slängt bort för att de inte frågade oss först vad vi tyckte att de borde köpa för det? (Plötsligt inser jag att "politisk kapitalism" vore en bra beskrivning på det där prestigefenomenet jag djupt ogillar, att politiker tydligen aldrig får ha fel och ändra sig.)

Nå. Två liberala rörelser är på väg in i EU, Piratpartiet och Libertas - startade av en irländare som känner sig så överkörd i just Lissabonfrågan att han gick och startade ett paneuropeiskt parti. Det känns som om ändring är på gång.

Och nu när Piratpartiet visade sig ha samma inställning som jag i den här frågan (läs gärna Christian Engströms blogginlägg, den är en bra introduktion till varför jag ogillar fördraget i sak) kan jag tänka mig att rösta på dem - om jag inte ger Miljöpartiets Carl Schlyter förnyat förtroende, han verkar också föga förvånande stå på min sida i det här.

Jaha, upp på FRA-barrikanden igen...

Jag har en god vän som är superdatortekniker. Han en av de mest kompetenta människor jag känner och jag avundas honom hans eftertänksamma och balanserade sätt att koka ner ett långt och avancerat resonemang i några få meningar som får med alltihop.

Han har engagerat sig långvarigt och uthålligt i FRA-debatten, och för länge sen efterfrågat en detalj som varit fullständigt ofullständigt beskriven i regeringens olika försök till FRA-lagar. "Detaljen" gäller hur finkornig avlyssningen ska vara - hur mycket trafik som ska kunna sökas igenom automatiskt för att hitta mönster. Detta är förstås väldigt viktigt, för att man inte ska ha möjligheterna att filtrera igenom stora delar av svenska folkets trafik på köpet bara för att man fått ett domstolsutslag på att man får lyssna på en enda människa.

Samtidigt vill förstås FRA ha ett så smidigt system som möjligt, och smidigast blir det naturligtvis om de har möjligheter att med några få knapptryck ögonblickligen kan dra igång en ny avlyssning mot vem-man-nu-vill efter ett domstolsutslag utan att några fysiska kablar och externa filtreringsutrustningar ska behöva kopplas in hos operatören. Och så smidigt kan det bara bli om har tekniken för att lyssna på så mycket som möjligt ständigt fysiskt inkopplad.

Vilket är just vad vi informationstekniker vill undvika, eftersom vi har inbyggt i ryggmärgen att se kreativt på information och vad man kan göra med den, och därmed ser alldeles för många möjligheter att osynligt gå runt reglerna och missbruka ett sånt system.

Egentligen är det ytterst ironiskt att vi sen sjuttiotalet, när datorer började dyka upp på bred front i administrationen, har en datainspektion som hindrar myndigheter från att upprätta och samköra databaser utan goda och välbelagda anledningar - samtidigt som hela Internet inte är nåt annat än en gigantisk distribuerad databas, och att vi med ett ständigt inkopplat FRA-system får alla de tekniska möjligheterna att samköra och söka efter hjärtans lust.

Och enda anledningen till att Datainspektionen inte säger stopp och belägg är att datat inte ständigt finns samlas hos en myndighet, utan finns live, därute hos medborgarna. De verkar inte fatta att det är precis samma sak, om man har de tekniska sökmöjligheterna.

Sedär en skillnad mellan mig och min vän - han hade aldrig snurrat iväg i såna utvikningar. ;)
Tillbaka till ämnet - hur finkornig ska avlyssningen göras.

I lagen har man använt den nyuppfunna generella termen "signalbärare", nåt som fått oss tekniker att gå i taket av frustration - vi gillar när man använder redan existerande tekniska termer så att man kan veta exakt vad man talar om. Ska man uppfinna egna, för att de är mer generella och påstått "teknikneutrala", får man för tusan tala om exakt vad de motsvarar i existerande teknik.

Att införa osäkerhet och därmed finta sig ut ur den akuta situationen tills opinionen lugnat sig är ett synnerligen ovetenskapligt och oärligt sätt att ta sig fram på. På engelska kallas det "FUD campain" - att försöka vinna genom att sprida "fear, uncertainty and doubt" och tekniker och vetenskapsmän hatar sånt hjärtligt.

Det går helt klart in i de debattekniker som Barack Obama vist nog slängt i soptunnan i sitt försök att få en vettigare politisk debatt. Och i nätdebatter ingår det i "netiquette" att ge tusan i sånt fulspel utan i stället hålla en saklig ton och redovisa länkar till sina källor. Visst, det finns gott om folk på nätet som bryter mot detta, men de blir mestadels tillrättavisade och inte lyssnade på.

Nu, tre kvartal efter att debatten stod som hetast, har man på uppmaning av Lagrådet äntligen specificerat termen "signalbärare", som är den minsta enhet som ska kunna avlyssnas - och det visar sig att det är en väldigt stor enhet. Det handlar otvivelaktigt fortfarande om massavlyssning.

Så, själv blir jag inte ett smack förvånad. Det här var bara att vänta sig, såna här ideologiska frontalkollisioner tar många år att lösa. Nu är det bara att masa sig upp på barrikaden igen, och föra liv på bloggar och i alla media man kan. Och skicka en integritetskämpe till Bryssel. Det finns såna från många partier, men vill man vara säker kan man kolla Piratpartiets EU-program. Kanske upptäcker man att de är långtifrån så rabiata och oborstade som de framställts som.