Jaha, upp på FRA-barrikanden igen...

Jag har en god vän som är superdatortekniker. Han en av de mest kompetenta människor jag känner och jag avundas honom hans eftertänksamma och balanserade sätt att koka ner ett långt och avancerat resonemang i några få meningar som får med alltihop.

Han har engagerat sig långvarigt och uthålligt i FRA-debatten, och för länge sen efterfrågat en detalj som varit fullständigt ofullständigt beskriven i regeringens olika försök till FRA-lagar. "Detaljen" gäller hur finkornig avlyssningen ska vara - hur mycket trafik som ska kunna sökas igenom automatiskt för att hitta mönster. Detta är förstås väldigt viktigt, för att man inte ska ha möjligheterna att filtrera igenom stora delar av svenska folkets trafik på köpet bara för att man fått ett domstolsutslag på att man får lyssna på en enda människa.

Samtidigt vill förstås FRA ha ett så smidigt system som möjligt, och smidigast blir det naturligtvis om de har möjligheter att med några få knapptryck ögonblickligen kan dra igång en ny avlyssning mot vem-man-nu-vill efter ett domstolsutslag utan att några fysiska kablar och externa filtreringsutrustningar ska behöva kopplas in hos operatören. Och så smidigt kan det bara bli om har tekniken för att lyssna på så mycket som möjligt ständigt fysiskt inkopplad.

Vilket är just vad vi informationstekniker vill undvika, eftersom vi har inbyggt i ryggmärgen att se kreativt på information och vad man kan göra med den, och därmed ser alldeles för många möjligheter att osynligt gå runt reglerna och missbruka ett sånt system.

Egentligen är det ytterst ironiskt att vi sen sjuttiotalet, när datorer började dyka upp på bred front i administrationen, har en datainspektion som hindrar myndigheter från att upprätta och samköra databaser utan goda och välbelagda anledningar - samtidigt som hela Internet inte är nåt annat än en gigantisk distribuerad databas, och att vi med ett ständigt inkopplat FRA-system får alla de tekniska möjligheterna att samköra och söka efter hjärtans lust.

Och enda anledningen till att Datainspektionen inte säger stopp och belägg är att datat inte ständigt finns samlas hos en myndighet, utan finns live, därute hos medborgarna. De verkar inte fatta att det är precis samma sak, om man har de tekniska sökmöjligheterna.

Sedär en skillnad mellan mig och min vän - han hade aldrig snurrat iväg i såna utvikningar. ;)
Tillbaka till ämnet - hur finkornig ska avlyssningen göras.

I lagen har man använt den nyuppfunna generella termen "signalbärare", nåt som fått oss tekniker att gå i taket av frustration - vi gillar när man använder redan existerande tekniska termer så att man kan veta exakt vad man talar om. Ska man uppfinna egna, för att de är mer generella och påstått "teknikneutrala", får man för tusan tala om exakt vad de motsvarar i existerande teknik.

Att införa osäkerhet och därmed finta sig ut ur den akuta situationen tills opinionen lugnat sig är ett synnerligen ovetenskapligt och oärligt sätt att ta sig fram på. På engelska kallas det "FUD campain" - att försöka vinna genom att sprida "fear, uncertainty and doubt" och tekniker och vetenskapsmän hatar sånt hjärtligt.

Det går helt klart in i de debattekniker som Barack Obama vist nog slängt i soptunnan i sitt försök att få en vettigare politisk debatt. Och i nätdebatter ingår det i "netiquette" att ge tusan i sånt fulspel utan i stället hålla en saklig ton och redovisa länkar till sina källor. Visst, det finns gott om folk på nätet som bryter mot detta, men de blir mestadels tillrättavisade och inte lyssnade på.

Nu, tre kvartal efter att debatten stod som hetast, har man på uppmaning av Lagrådet äntligen specificerat termen "signalbärare", som är den minsta enhet som ska kunna avlyssnas - och det visar sig att det är en väldigt stor enhet. Det handlar otvivelaktigt fortfarande om massavlyssning.

Så, själv blir jag inte ett smack förvånad. Det här var bara att vänta sig, såna här ideologiska frontalkollisioner tar många år att lösa. Nu är det bara att masa sig upp på barrikaden igen, och föra liv på bloggar och i alla media man kan. Och skicka en integritetskämpe till Bryssel. Det finns såna från många partier, men vill man vara säker kan man kolla Piratpartiets EU-program. Kanske upptäcker man att de är långtifrån så rabiata och oborstade som de framställts som.