Vems frihet ska exporteras?

Tomas Lindbom skriver en fantastisk blogg om Frankrike, ett land som i mycket är Sveriges totala motsats. Bland politikerna - mycket fokus på idéer och debatter, lite fokus på att faktiskt åstadkomma något för folket. Bland folket - mycket fokus på debatt, men ännu mer på fysisk handling, såsom att bränna McDonalds, dumpa gödsel på stadshustrappan och strejka i tunnelbanan - jag har hört från en kompis som bott i Paris att Paris har världens enda tunnelbana som tamigfan är byggd för att kunna strejka i - den är redundant, så om en linje strejkar kan man ändå ta sig fram, fast det blir lite knöligare. Fantastiskt.

Hursomhelst undrar man då som svensk vän av ordning (eller oordning, om man varit på plats i Paris och njutit av det fullständiga myllret av självtillräckligt liv och kultur där) hur ett sånt samhälle faktiskt kan fungera. Då är Tomas blogg en bra källa.

Nu senast skrev han om förhållandet mellan USA och Frankrike och varför det gnisslar emellanåt, varpå jag själv fick tillfälle att kommentera om min upplevelse om det hela: när jag stod framför Charles de Gaulles staty på Champs d'Elysees och läste ett för en svensk nästan skrattretande högtravande citat om att "Frankrikes frihet skulle vara en fyrbåk som man skulle föra ut i världen." Aha, tänkte jag, det är DET fransmännen och amerikanerna bråkar så högljutt om - VEMS frihet det är som ska spridas i världen. Fullständigt logiskt käbbel inom vilken exportbranch som helst.

Vi svenskar är inte mycket för sån export - på gott och ont, vi vet att de där friheterna exporteras alldeles för ofta med påtryckning, antingen med vapen eller ekonomi. Vissa delar av vår svenska/nordiska smak har vi dock exporterat alldeles för lite - den hade funkat mycket bättre härhemma om vi bott i en värld där orättvisorna varit mera utjämnade. Nu får vi välja mellan att antingen börja försöka vränga världen åt vårt håll igen eller att ta att vi själva blir vrängda. Och tvärtemot vad vår styrkedyrkande utrikesminister verkar tycka fråntar det faktum att vi bara är 25 miljoner nordbor (vaddå bara, förresten) oss inte skärpan i våra argument - om vi nu vågar finna en röst att föra ut dem med igen. Många i världen väntar på att vi ska ta bladet från munnen igen, och inte bara hojta in i den ljuddämpade kammaren EU, där tydligen ingen kan höra dig skrika.