Ekonomipristagare kritiserar EU:s krisanorexi

Valår är frustrerande tider. I synnerhet som vi nyligen fått en fantastisk liten Lo som håller mig vaken på nätterna (inte mycket, men mycket nog), ökar röran i mitt huvud och minskar tiden att sätta sig ner att formulera och balansera tills jag kokat ihop alla de impulser som jag fått i form av nyheter och blogginlägg med de känslor som de omedelbart ger upphov till, till nåt som är värt att tycka och publicera.

Dessvärre är det svårt att sluta lyssna på nyheter för det. Detta leder ofta till att jag känner mig som en tryckkokare överfull av halvtyckta åsikter och halvskrivna blogginlägg, som liksom aldrig får komma ut.

Då är det förlösande när nyheterna plötsligt levererar ett färdigskrivet inlägg som säger precis det man vill ha sagt, och dessutom är signerat av ekonomipristagaren Paul Krugman.

Han pekar i korthet på att världen, och EU i synnerhet, nu håller på att spara sig ned i en depression i skräck över att i likhet med Grekland bli offer för motspekulation. Han påpekar att det inte bara är kortsiktig budgetdisciplin som ger tillit för en ekonomi - man måste ha en framtid långsiktigt också, och om man skaffar sig budgetdisciplinen genom att döda alltför många utgifter och därmed medborgarnas konsumtion, då kan man offra framtiden för exakt balans just nu. Och det riktigt intressanta är att till och med spekulanterna verkar förstå detta, och inte blir blidkade bara för att den grekiska regeringen pressar igenom försämringar av skyddsnäten och pensionssystemen.

Slutklämmen är så bra så att jag citerar den rakt av:

So I don’t think this is really about Greece, or indeed about any realistic appreciation of the tradeoffs between deficits and jobs. It is, instead, the victory of an orthodoxy that has little to do with rational analysis, whose main tenet is that imposing suffering on other people is how you show leadership in tough times.

Precis vad jag känt om hur man sett på ledarskap de senaste åren. Ju tuffare desto bättre, och störst fjäder i hatten till den som lyckats trycka igenom det mest impopulära förslaget - helt oavsett om det var rätt eller fel.

Oops - om Cloettas barnarbetade bröllopschoklad från Västafrika

SR rapporterar om att kakaon i Cloettas bröllopschoklad kommer från Västafrika, där barnarbete fortfarande är vanligt. En del av vinsterna ska gå till Kronprinsessparets stiftelse för att främja svenska barns hälsa och motverka utanförskap, vilket gör det milt sagt lite pikant att det är barnarbetare som gjort den.

Cloetta säger att man försöker att göra saker långsamt bättre och säger "Det är ungefär som när man odlade potatis i Sverige på slutet av 1800-talet, det fanns väl barn på varenda potatisodling här också." Jo, säger man så är det verkligen långsam förbättring som är visionen, för långsamt lär det gå om inte barnen får vara i skolan utan ska jobba i stället - det här den viktigaste enskilda punkten för mig när det gäller att stödja Rättvisemärkt.

För övrigt påpekar en av kommentatorerna att Sverige faktiskt införde allmän skolplikt redan 1882, för att vi fattade det här då. Tydligen gör vi inte det längre.

Nå, nåt positivt kanske det här jädrans bröllopsståhejet kan leda till. Nu blev det plötsligt möjligt att få fokus på att 70% av världens choklad tillverkas på ett fult sätt. Och att det hade varit lätt för hovet att undvika hela den här grejen bara genom att kräva av Cloetta att de skulle använda sin nya rättvisemärkta kakao i saker som säljs med kungligheterna som reklampelare.

Samtidigt visar det sig med all önskvärd tydlighet att Berghs reklamskola fick rätt när de kritiserade Cloetta för att göra för stort nummer av den enda rättvisemärkta produkten - nu sitter de ändå pyrt till CSR-mässigt.

Bra jobbat, SR och Swedwatch.

Sparbanken i Karlshamn, fortfarande en lokalbank

Blev lite märkligt stolt idag när jag läste det här om gamla Sparbanken i Karlshamn (fristående), där jag hade mitt första konto:

Tillsammans med IF Metall har Kyrkhults Sparbank och Sparbanken i Karlshamn tagit fram ett nytt trygghetspaket.

[...] de som verkligen tjänar på paketet är, enligt Roger Johansson, personer med stora lån. De kan få hjälp med omskrivning av lånen samt amorteringsbefrielser.

– Specialvillkoren gäller under perioden av arbetslöshet eller fram till 2010. Prognoserna säger nämligen att det är då jobben kommer tillbaka till Olofström. Roger Johansson menar att det bara är att bita ihop under tiden.

Men hur ser det ut för bankerna fram tills dess?

– Vi gör denna satsning för att vi vill att folk ska vara kvar i kommunen tills nya arbetstillfällen dyker upp. Flyttar alla så går det så klart även dåligt för en lokal bank som vår. Vi måste hjälpa till och förbättra situationen. Om inte annat så för att rädda sig själva.

Såhär verkligt lokalbanksartat är det ju inte på modet att resonera längre, en storbank får ju nytta av folket var de än bor, och de flesta lokalbanksägare har förstås velat sälja av sina småbanker till en storbank och göra sig en hacka. Men jag blir mer och mer medveten om att blekingar inte tänker som andra. De verkar inte riktigt veta om att resten av världen existerar, utan kör på efter eget huvud och som man alltid gjort.

På gott och ont, ska verkligen sägas.

Svensk valdebatt - konsten att stolt stå med ett enda verktyg i lådan

I tider av svensk valdebatt känner jag mig ofta uppgiven. När man lyssnar på argumentationen får man en otäck känsla av att vi fortfarande bara verkar ha två byggföretag att välja på när vi ska bygga om vårt gamla men i grunden sunda folkhem.

Det ena gillar hammare, och använder hammare till allt.

Det andra tycker att såg alltid är bättre.

Båda kan stå i timtal i talarstolar och framhålla fördelarna med sitt eget verktyg.

De som gillar hammare låtsas aldrig om offentligt att det existerar någonting som skulle behöva sågas. Fast de sågar ändå lite grann, valhänt och i smyg, och hammaren själv ligger numera oftast och samlar damm i lådan, medan den används friskt i retoriken.

De som gillar sågar har i alla tider förnekat förekomsten av spik som skulle behöva hamras - allt löser ju sig automatiskt om man bara sågar ordentligt. Vanligt folk har mottagit denna argumentation med en viss skepsis, emedan de sett rätt gott om utstickande spikar i sina liv (i synnerhet sen hammarföretaget verkar ha tröttnat på att faktiskt slå i dem). Men förra valet började sågföretaget i stället påstå att det visst finns spikar, men att det går bättre att hamra i dem med en såg än med en hammare - och då vann de! Sen dess sågar de på, och gör hamrande ljud med munnen.

Hörselkåpor har de också på, för att inte höra remissinstansernas rop om att vissa balkar kanske faktiskt ändå är bärande.

Nog för att jag ibland sett skymtar av sådan närmast religiös envishet även inom mitt eget och andra ingenjörsyrken - enstaka människor som hävdar till exempel att "trådning löser alla problem!"/"meddelandeloopar är alltid bäst, sådetså!" De tas dock inte på allvar eftersom de allra flesta ingenjörer har sett tillräckligt många felanvändningar av båda modellerna för att förstå att alla modeller, verktyg och teorier har sitt eget användningsområde, och om man går utanför detta gör man sig bara dum.

Och hur långt hade vi kommit om hela fysikforskningen hade stannat upp på stället tills alla fysiker lyckats battla ut svaret på frågan "är elektromagnetisk strålning en vågrörelse, eller partiklar?". Nu lyckades man, efter visst grumsande, leva med svaret "både ock - de är olika sätt att se samma sak!", och använda vågrörelseteorier för att räkna på den när det passar, och partikelfysik när det är bättre. Fysiker måste faktiskt förhålla sig till hur världen är konstruerad, och det innebär att till och med använda teorier som man inte gillar, om de visar sig fungera.

I skarp kontrast är det fortfarande år 2010 fullständigt möjligt för politiker att käbbla om huruvida högers eller vänsters syn på verkligenheten är Rätt(TM). I stället för att förstå (och säga rakt ut!) att de är olika men lika giltiga sätt att se världen på, och att om man behärskar båda kan man få en mycket fullständigare bild av vad som pågår, och bättre möjligheter att hitta en kombination av dem som maximerar vinsten och minimerar risker och oönskade bieffekter.

Eller för den delen kompensera med andra medel för att få samma vinster som en av teorierna skulle ha gett även i ett fall där man bestämmer sig för att inte använda den för att bieffekterna skulle bli för svåra.

Så snälla, ge oss ett byggföretag som har hela verktygslådan full med verktyg, och kunskap och driv att använda dem i olika kombinationer, följa upp resultaten, tänka om om det behövs, och inte ge sig förrän kvalitet råder i varenda vrå av vårt folkhem - och inte bara i vardagsrummet där medelklassen häckar. Jag är övertygad om att det är nästa framgångsrecept, inte återställare av vare sig vänsterns glansperiod, eller högerns innan den.

Det är det enda som skulle kunna väcka vår entusiasm över politik igen.







PS.
Medan jag skrev fick jag en ny insikt om Yin och Yang, den gamla asiatiska symbolen för dualism i balans. Den har en liten prick av den varje färg inne i det motsatta fältet, för att visa på att det alltid finns lite grann av det ena i det andra. Detta har jag alltid funnit mycket sympatiskt, men nu förstod jag bättre varför det är så viktigt. Man måste i alla fall ha en liten förståelse av poängen med den motsatta sidan och dess tänkande, om inte annat så för att se till att man implementerar dess fördelar på annat sätt. Annars kommer balansen aldrig att bli stabil, utan pendla mellan den ena och andra sidan, med omslag när bristen på den andra sidans fördelar blivit alltför stor.

De var kluriga, de gamla asiaterna.

Antisemitism?

Återigen blommar antisemitismdebatten upp. Det är väl bra att den vinkeln bevakas nu när känslorna är upprörda, men jag ser faktiskt ingen antisemitism i de rader av Afzelius som Veronica Palm citerade, skrivna som en kommentar till Israels bombningar i Libanon på åttiotalet:

"Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?”

Willy Silberstein tolkar stenhårt "Dom Utvalda" till att mena hela det judiska folket, och påstår att yttrandet från Veronica Palm objektivt bara kan ses som att hon skyller judarna för det inträffade för att de är judar. (Även om han inte tror att hon själv är antisemit, ska sägas.)

Jag tycker man mycket väl kan tolka "Dom Utvalda" i raderna som "alla och envar som tar på sig att agera som om deras folk var extra utvalt och viktigt." Såna finns överallt, inte minst finns där en stor korrelation med nationalister av det mer fanatiska slaget, men också på andra ställen.

Sen använder ju Afzelius förstås en extra syrlig formulering när han kopplar att det judiska folket i judendomen omnämns som utvalt, med att de också agerade på det sättet i Libanon. Såvitt jag kan förstå gör de det också i Gaza - om man kollar på antalet civila döda och skadade israeler i raketattacker gentemot hur många civila palestinier som dött i krig och ockupation för att förhindra dem är det väldigt svårt att dra en annan slutsats än att judarna uppenbarligen av de som styrt setts som mera värda än palestinierna.

Men kopplingen behöver inte vara ett likhetstecken. Det kan, som så ofta i sångtexter, vara ett likhetstecken med ett frågetecken på, ett höjt ögonbryn - "som ni agerar ser det precis ut som om det var så här, vill ni verkligen att det ska se ut så?" Om man inte tycker sig kunna tillåta sånt har man verkligen gjort världen svartvit och polariserad, och är det nåt som är säkert är det att nyanserna måste behållas om man nånsin ska komma loss ur en låst situation. Polarisering garanterar låsningens fortbestånd. Det tycker jag att Svenska kommittén mot antisemitism bör noga beakta.