Nu har jag till min glädje hittat utmärkt, vidsynt och ödmjuk socialdemokratisk idedebatt både hos
Lena Sommestad och
Jan Eliasson. Läs dem!
Tillbaka? Ok. I kommentarerna på båda, där i alla fall Lena sköter efterdebatten på ett föredömligt vis, har jag sprungit på ettriga inlägg av Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och socialdemokrattyckare. Här är ett litet öppet brev till dig, Stig-Björn:
Visst har du en poäng när du skriver om socialdemokratiskt 'vrövel' och aggressivt och småsint hackande på rika. Du illustrerar själv alldeles utmärkt hur urtråkigt och kontraproduktivt det blir när nån i stället för att fokusera på visioner, möjligheter och samarbete ägnar sin energi åt att i raljerande ordalag skåpa ut en grupp människor som man uppenbarligen uppfattar som roten till allt ont. Om du fortsätter med det i stället för att visa dig större än de du klagar på, kommer skyttegravskriget som Jan Eliasson beskriver bara att fortsätta.
Och inte all kritik av marknaden är återgång till den gamla 'onda' tiden. För att vara relevant måste socialdemokratin vara knivskarp och uppdaterad i den kritiken, som Lena Sommestad
här.
Sen har du rätt i att de utöver att kritisera också måste komma med bra och moderna förslag för att göra annorlunda. Här är några av mina:
* Se till att det alltid finns startkapital för folk som vill göra seriösa försök att slå sig in på marknader där konkurrensen är för dålig - det finns inget som håller storföretagen på tårna som ett stim ettriga små pirajor som kan nafsa på deras marknadsandelar. Detta är att använda marknaden till sin egen fördel.
* Kräv att offentlighetsprincipsnivå av öppenhet ska gälla privata bolag vid upphandling av sjukvård och andra samhällstjänster. Kräv också kvalitetsarbete av både privata och offentliga aktörer.
* Jobba med bounties för kulturproducenter: toppa upp varje såld biljett med kanske en femtiolapp, upp till ett antal biljetter där saker börjar bära sig själv. Det skulle bli ett råeffektivt sätt att genom enkla deal möjliggöra för fler att försörja sig på kultur, men samtidigt bara om de gör saker som folk vill ha - lite som den enorma frisläppande av kreativitet som iPhones och Androids app stores har släppt lös. Ge också bouties på nedladdad musik - ett elegant sätt att lösa konflikten mellan pirater och antipirater.
* Se till att återbetalningar på studielån blir avdragsgilla, och slipp vrövlet från högerflanken om förmögenhetsskatten som 'straffskatt på utbildning'
* Glo noga och länge på Islands nya integritetslagstiftning, och stöd dem med alla klutar i den skitstorm de kommer att råka ut för framöver.
* Se till att arbeta internationellt och publikt för att föreningsfriheten i ILO:s kärnkonventioner ska implementeras, och stödja fackföreningar utomlands för att driva upp lönerna där och få hem jobben igen - det ska stå klart att det är den enda långsiktigt framkomliga vägen. Utan det kommer ni att vara dömda till en evig långsam reträtt. Antingen gör vi världen mer lik oss, ellerså kommer vi att mista det vi har. Och utan hopp om global bättring kan vi inte heller motivera att ta emot flyktingar tills det ljusnar.
* Skaffa en ödmjuk men aldrig tystnande utrikespolitik som står upp aktivt för mänskliga rättigheter och reagerar så fort de kränks - världen lyssnar fortfarande lite extra på oss, men kanske inte så länge till.
* I alla ting, förstå att er roll som vänster är att motverka den eviga matteuseffekten: 'åt den som har skall det varda givet'. Det behöver inte ens motiveras med gummiordet 'rättvisa' - det är helt enkelt en motkraft som behövs för att världen inte ska bli hopplöst obalanserad, och det är er sak att applicera den. Ni ska därför idka 'empowerment' av de små mot de stora - vare sig det gäller företag (bra för konkurrensen), nationer, privatpersoner, vadsomhelst.
IT är ett utmärkt empowermentverktyg: kolla mina IT-förslag
här.
* Låt er partidemokrati bli ett föredöme för öppenhet och transparens. Öppna primärval kanske inte är en dum ide alls.
Om ni gör det här bra kan ni ena vårt samhälle igen - det kan faktiskt bara ni göra, vad Det O... eh, Enda Arbetarpartiet än påstår. Solidaritet är inte deras grej, det är er - om ni förmår visa att ni menar allvar med den och själva tror på den.