UNHCR, FN:s flyktingorgan, har flyktingklassat ett antal personer ur Hmong-folket, som Thailand vill återbörda till Laos mot deras vilja. Ambassadrådet Liselott Agerlid säger att "då får man inte enligt internationell sedvanerätt skicka tillbaka dem till det land de har flytt i från".
Alltmedan vårt svenska Migrationsverk gång på gång utvisar flyktingar med UNHCR:s flyktingstatus efter eget godtycke. Hur ska vi ha det, egentligen? Gör vi oss inte bara löjliga om vi hävdar att nån annan ska rätta sig efter nån som vi inte själva lyssnar på?
Rätt lösning vore att Migrationsverket lyssande mer på dem, tycker Sveriges Kristna Råd i en rapport. Tillsammans med en hel hop andra bra och bistra saker, med verkliga människoöden som referens. Leve dem.
Migrationsminister Billström verkar dock inte tycka det är nåt problem att UNHCR säger att vi bryter mot grundläggande flyktingrättsliga principer. "- Skillnaden mellan UNHCR och den svenska positionen i den här frågan är att UNHCR har ett bredare mandat och ser på den här frågan i en mer kollektiv synvinkel", säger han. De kollar alltså på vad som faktiskt behövs för att få helheten att funka här på vår planet, medan det inte är en prioritet för honom. Också ett sätt att ta ansvar.
Det var den sakliga sidan av saken. På den känslomässiga sidan storgrät jag av ilska och sorg när jag hörde Euskefeurats flyktingarna i Stockholm för några månader sen. Och jag gör det fortfarande varje gång jag hör den. Nu till exempel.
Den här bloggen blev ganska kort, som ni såg. Jag ska försöka hålla det så - det är ett nyårslöfte till både mig och er. En av de kvantteoretiska satserna som jag funnit mycket talande, säger också att "det som kräver stora mängder energi för att hända, händer väldigt mycket mer sällan än det som kan hända i små portioner". Om det gäller blogginlägg också kan det hända att ni får läsa mig oftare än tidigare, också. :)
onsdag 30 december 2009
onsdag 4 november 2009
Folkpartiet och "straffskatten på utbildningen"
Svepskälet är ett vanligt retoriskt trick i politiken. Tricket är att med kraft och patos peka på en verklig orättvisa som man vill åtgärda, och sen föreslå en åtgärd som kanske åtgärdar denna lite grann som en bieffekt, men framför allt är i linje med ens egna ideologiska mål och främst gynnar helt andra grupper som man vill gynna utan att kunna argumentera för det.
Jag har tidigare skrivit om Mauds Centern, som lyfter fram småföretagare som orättvist behandlade, men sen bara kan komma upp med det tredje bästa förslaget för dem, efter Miljöpartiet och... Vänstern! Mauds lösningar gynnar väldigt ofta storföretagen (och Svenskt Näringsliv, som vår moderate finansminister kallar ett särintresse) mycket mer.
Och Socialdemokraterna, som med sin kamp sett till att de industriarbetare de ursprungligen kämpade för numera är medelklass i de flesta avseenden, har förtvivlat svårt att släppa dem lite grann och rikta om sina insatser mot de som nuförtiden har de största problemen. Utom i retoriken, förstås, för på valaffischerna ska dessa samhällets minsta förstås fram i främsta ledet!
Nu vevar Folkpartiet upp en gammal goding: "Vi måste slopa värnskatten för att det är en straffskatt på utbildning." Låt oss skärskåda.
Korrelationen mellan de som utbildar sig och de som får en skaplig lön är väl ok. Men blir många av de som utbildar sig så välbetalda, mer än 42300 i månaden, att de drabbas av värnskatt? Nej. SCB har gjort en undersökning som visar att bara 17% av de som har en längre utbildning kommer över värnskattgränsen, och inte ens hälften av de som betalar värnskatt har en längre utbildning.
Att ta bort värnskatten skulle alltså både ge massor av pengar till folk som inte behöver betala tillbaka nåt studielån - och också fortsatt till dem som har betalat av sitt studielån för länge sen! Samtidigt skulle den inte ge nåt alls till de flesta som har ett studielån att betala, och dessutom har en lägre lön att betala det med.
Sämre träffbild för en föreslagen åtgärd har jag nog faktiskt aldrig sett.
Om man verkligen är intresserad av att göra det mer lönsamt att plugga finns det många sätt att göra det på. Ett är att skruva på studiemedlet och se till att höja bidragsdelen och minska lånedelen, så man inte får så mycket skulder till att börja med. Om man tycker detta låter för radikalt kan man i alla fall göra avbetalningar på studielånet avdragsgilla, så att man inte behöver betala av lånet med redan skattade pengar.
Detta skulle få precis den förbättring som Folkpartiet påstår att de vill ha, för precis de människor som har tagit risken att utbilda sig. Allihop. Och inga andra. Och precis så länge de behöver - tills lånet är avbetalt. Detta får Folkpartiet mer än gärna föreslå, tycker jag och mitt CSN-lån.
Men om de nu däremot prompt vill avskaffa värnskatten får de allt försöka med andra argument.
Jag har tidigare skrivit om Mauds Centern, som lyfter fram småföretagare som orättvist behandlade, men sen bara kan komma upp med det tredje bästa förslaget för dem, efter Miljöpartiet och... Vänstern! Mauds lösningar gynnar väldigt ofta storföretagen (och Svenskt Näringsliv, som vår moderate finansminister kallar ett särintresse) mycket mer.
Och Socialdemokraterna, som med sin kamp sett till att de industriarbetare de ursprungligen kämpade för numera är medelklass i de flesta avseenden, har förtvivlat svårt att släppa dem lite grann och rikta om sina insatser mot de som nuförtiden har de största problemen. Utom i retoriken, förstås, för på valaffischerna ska dessa samhällets minsta förstås fram i främsta ledet!
Nu vevar Folkpartiet upp en gammal goding: "Vi måste slopa värnskatten för att det är en straffskatt på utbildning." Låt oss skärskåda.
Korrelationen mellan de som utbildar sig och de som får en skaplig lön är väl ok. Men blir många av de som utbildar sig så välbetalda, mer än 42300 i månaden, att de drabbas av värnskatt? Nej. SCB har gjort en undersökning som visar att bara 17% av de som har en längre utbildning kommer över värnskattgränsen, och inte ens hälften av de som betalar värnskatt har en längre utbildning.
Att ta bort värnskatten skulle alltså både ge massor av pengar till folk som inte behöver betala tillbaka nåt studielån - och också fortsatt till dem som har betalat av sitt studielån för länge sen! Samtidigt skulle den inte ge nåt alls till de flesta som har ett studielån att betala, och dessutom har en lägre lön att betala det med.
Sämre träffbild för en föreslagen åtgärd har jag nog faktiskt aldrig sett.
Om man verkligen är intresserad av att göra det mer lönsamt att plugga finns det många sätt att göra det på. Ett är att skruva på studiemedlet och se till att höja bidragsdelen och minska lånedelen, så man inte får så mycket skulder till att börja med. Om man tycker detta låter för radikalt kan man i alla fall göra avbetalningar på studielånet avdragsgilla, så att man inte behöver betala av lånet med redan skattade pengar.
Detta skulle få precis den förbättring som Folkpartiet påstår att de vill ha, för precis de människor som har tagit risken att utbilda sig. Allihop. Och inga andra. Och precis så länge de behöver - tills lånet är avbetalt. Detta får Folkpartiet mer än gärna föreslå, tycker jag och mitt CSN-lån.
Men om de nu däremot prompt vill avskaffa värnskatten får de allt försöka med andra argument.
lördag 17 oktober 2009
Ministerterrorister?
Zimbabwe är ett kul land. Där anklagar man ministrar för terrorism. Man hade kunnat tro att terrorism var den maktlöses vapen och att en minister skulle ha smidigare sätt att få sin vilja igenom.
Men naturligtvis handlar det mer om hur internpolitiken ser ut i en afrikansk stat där en stenhård gammal frihetskämpe som blivit despot plötsligt till sin illa dolda besvikelse tvingats samregera med ett annat parti. När när det nu är så att han har polisen på sin sida, och vi i Väst gett honom det utmärkta allmängiltiga förevändningen "terrorbekämpning" att vifta med, har han fått ett behändigt slagträ att tukta sina meningsmotståndare med, och hålla dem sysselsatta med annat än att skapa politik man inte gillar.
Vilket ger oss ytterligare en fin liten illustration till varför vi bör ge fan i att tumma på medborgerliga fri- och rättigheter, till och med under påstådd attack. Såna exempel tas nämligen alltid upp allra snabbast av dem som vi gillar allra minst.
Men naturligtvis handlar det mer om hur internpolitiken ser ut i en afrikansk stat där en stenhård gammal frihetskämpe som blivit despot plötsligt till sin illa dolda besvikelse tvingats samregera med ett annat parti. När när det nu är så att han har polisen på sin sida, och vi i Väst gett honom det utmärkta allmängiltiga förevändningen "terrorbekämpning" att vifta med, har han fått ett behändigt slagträ att tukta sina meningsmotståndare med, och hålla dem sysselsatta med annat än att skapa politik man inte gillar.
Vilket ger oss ytterligare en fin liten illustration till varför vi bör ge fan i att tumma på medborgerliga fri- och rättigheter, till och med under påstådd attack. Såna exempel tas nämligen alltid upp allra snabbast av dem som vi gillar allra minst.
måndag 14 september 2009
Vänstern hittar fel fel i moderaternas skattesänkarstragegi
Expressen avslöjar att Nya Moderaterna syftar till att sänka lägstalönerna - vilket förstås leder till stort Vad-var-det-vi-sa från vänsterflanken.
Alltså, nog för att det nya med de Nya Moderaterna är att de hittat ett annat sätt att beskriva (och även förtiga) effekterna av det odödliga målet skattesänkningar - men det här tror jag faktiskt är en ren anka, och det är märkvärdigt att Thomas Östros är så oppositionskåt att han sväljer den.
Det är nämligen såvitt jag kan förstå så att det är "reservationslönen" man säger sig vilja sänka, alltså den lägsta lön som nån kan tänka sig att ta ett jobb för. Och det gör man ju automatiskt, lite grann, om man tar ut mindre skatt. Lönen sjunker då ur arbetsgivarens synvinkel, men inte ur arbetstagarens - och det blir då, enligt teorin, lite billigaare att anställa och fortfarande lika lönsamt att jobba. Alltså kokar det hela ihop till en sammanblandning av bruttolön och nettolön. Det borde varit enkelt att fatta om man bara kommer ihåg grundregeln att Moderaterna reflexmässigt räknar från arbetsgivarens sida. ;)
Jag tror inte att den här åtgärden leder till nån större woweffekt, det gör små förändringar sällan, man måste ställa till med en ordentlig rea för att folk ska ändra mindset och inte vara kvar i gammalt dyrt-att-anställagnäll.
Men framför allt, om man vore intellektuellt ärlig skulle man kunna utforma skattesänkingar som verkligen verkar i den här ändan av inkomstspannet utan att konstant läcka mycket mer pengar i den andra ändan, och få den här effekten ändå - men det är ju inte en prioritering hos högern, eftersom den samtidigt anser att sånt läck kommer tillbaka i form av privatförmögenheter som blir riskvilligt kapital.
Vilket i sin tur är en teori som läckt som ett såll ända sen åttiotalet. (Även här hade man kunnat utforma skattelättnader just för pengar som används som riskkapital - men inte för det som läcker ut i andra riktningar. Miljöpartiet har länge föreslagit skattefria etableringskonton, som redan finns i Danmark, för att få den effekten.)
I slutändan kanske det också faktiskt finns fog att säga att även en konstant nettolön minskar i ett läckande system - om alla andra får mer extrapengar medan din lön står still, och strikt marknadsmässig prissättning råder (något som högern kämpar som lejon för) - då minskar din relativa köpkraft obönhörligt.
Men i stället för att skjuta in sig på de här viktiga punkterna spiller mycket av vänstern, och vad värre är socialdemokraternas mest synlige ekonomiexpert, just nu sin ammunition på att visa att de inte förstår de ekonomiska teorier som borgarna jonglerar med sån elegans. Det är riktigt pinsamt. Det är dags att ta "know thine enemy" på allvar så att man kan bekämpa honom med hans egna vapen - blank teori.
Alltså, nog för att det nya med de Nya Moderaterna är att de hittat ett annat sätt att beskriva (och även förtiga) effekterna av det odödliga målet skattesänkningar - men det här tror jag faktiskt är en ren anka, och det är märkvärdigt att Thomas Östros är så oppositionskåt att han sväljer den.
Det är nämligen såvitt jag kan förstå så att det är "reservationslönen" man säger sig vilja sänka, alltså den lägsta lön som nån kan tänka sig att ta ett jobb för. Och det gör man ju automatiskt, lite grann, om man tar ut mindre skatt. Lönen sjunker då ur arbetsgivarens synvinkel, men inte ur arbetstagarens - och det blir då, enligt teorin, lite billigaare att anställa och fortfarande lika lönsamt att jobba. Alltså kokar det hela ihop till en sammanblandning av bruttolön och nettolön. Det borde varit enkelt att fatta om man bara kommer ihåg grundregeln att Moderaterna reflexmässigt räknar från arbetsgivarens sida. ;)
Jag tror inte att den här åtgärden leder till nån större woweffekt, det gör små förändringar sällan, man måste ställa till med en ordentlig rea för att folk ska ändra mindset och inte vara kvar i gammalt dyrt-att-anställagnäll.
Men framför allt, om man vore intellektuellt ärlig skulle man kunna utforma skattesänkingar som verkligen verkar i den här ändan av inkomstspannet utan att konstant läcka mycket mer pengar i den andra ändan, och få den här effekten ändå - men det är ju inte en prioritering hos högern, eftersom den samtidigt anser att sånt läck kommer tillbaka i form av privatförmögenheter som blir riskvilligt kapital.
Vilket i sin tur är en teori som läckt som ett såll ända sen åttiotalet. (Även här hade man kunnat utforma skattelättnader just för pengar som används som riskkapital - men inte för det som läcker ut i andra riktningar. Miljöpartiet har länge föreslagit skattefria etableringskonton, som redan finns i Danmark, för att få den effekten.)
I slutändan kanske det också faktiskt finns fog att säga att även en konstant nettolön minskar i ett läckande system - om alla andra får mer extrapengar medan din lön står still, och strikt marknadsmässig prissättning råder (något som högern kämpar som lejon för) - då minskar din relativa köpkraft obönhörligt.
Men i stället för att skjuta in sig på de här viktiga punkterna spiller mycket av vänstern, och vad värre är socialdemokraternas mest synlige ekonomiexpert, just nu sin ammunition på att visa att de inte förstår de ekonomiska teorier som borgarna jonglerar med sån elegans. Det är riktigt pinsamt. Det är dags att ta "know thine enemy" på allvar så att man kan bekämpa honom med hans egna vapen - blank teori.
tisdag 21 juli 2009
Hur kommer de undan med det? eller aldrig-bemöta-argumenten-tendensen i politiken
Nu har hafts semester. Det har varit mycket bra. Min själ är påfylld av den där växtkraften man hittar på små musikfestivaler, i det här fallet i Skåne, och i vardagligt umgänge med människor som är viktiga för mig.
Men det tänker jag inte skriva mer om just nu. Snarare om några små tankar som haft tid att bubbla upp till klarhet i min hjärna under tiden.
Temat är "Hur kan de komma undan med det?"
Påstående ett, av Jan Björklund i en i övrigt mycket bra och mångfacetterad radiodebatt om skolpolitiken (icke citerat ordagrant, ett avsteg från min egen vetenskapliga ambition, men nära nog.)
Socialdemokrat i debatten (vars namn jag dessvärre har glömt):
"Problemet med Jan Björklunds styrning av den svenska skolan mot större disciplin är att den går tvärs emot all forskning om hur vi bäst lär oss saker."
Björklund duckar frågan.
Socialdemokraten tar om en gång till.
Björklund, irriterad: "Men nu får du ge dig! Det vet du lika bra som jag att alla forskare inte är överens i detta!"
Och sen... går debatten vidare! Efter ett sånt retoriskt trick som säger precis ingenting. Det är en självklarhet att alla forskare inte är överens, och det vore i själva verket närmast oroväckande om de vore det, sånt luktar grupptänk. Ska resonemanget ha något som helst vetenskapligt värde måste man gå i alla fall lite djupare och kolla vad
a) de *flesta* forskare säger
b) vad den nyaste och mest underbyggda forskningen säger, och vartåt forskarna verkar skifta uppfattning.
Hur får han komma undan med det?
I synnerhet som man numera vet väldigt mycket om hur en bra inlärningssituation ser ut, men att den med vår nuvarande syn på offentliga kostnader som just kostnader i stället för investeringar dessvärre är mycket dyrare än vad vi anser oss ha råd att kosta på våra barn - FAST folk i undersökning efter undersökning säger "JA, vi är villiga att betala mer i skatt, om det bara går till vård, skola och omsorg!"
Påstående två: Maud Olofsson i debattartikel i nästan varenda lokaltidning i landet, verkar det:
"Sveriges småföretagare är strävsamma entreprenörer som skapar arbetstillfällen. De sätter fart på ekonomin och bidrar till vår gemensamma välfärd."
Rätt och riktigt, och ingen blir gladare än jag de gånger Maud verkligen kämpar för de småföretagare som hon säger sig vilja kämpa för. Men vad handlar artikeln om? Överdrivna bonusar i storföretagen! I och för sig skriver hon att det är riktigt att protestera mot dem, och att hon bara vill att man inte kopplar ihop dem med småföretagarna, men... varför i herrans namn koppla ihop dem alls, när ingen annan gör det? Eller i alla fall peka på VEM som gör det - för att visa att man inte bara bankar på en halmgubbe som man själv satt upp för att kunna slå ner, för att än en gång profilera sig som Småföretagarnas Enda Hopp?
Maud verkar ofta leva kvar i en allmänföretagarfientlig tid som nog kanske har funnits men som jag aldrig upplevt, uppväxt på åttiotalet som jag är. Vad jag sett den senaste tiden är det ingen som helst brist på entusiasm över småföretagare som grupp - och jag har inte heller hört ett enda sammanklumpningsgnäll mellan de väsensskilda saker som en storföretagsledare och en liten entreprenör ju faktiskt är.
Så, varför kommer hon undan med att fortsätta blanda ihop de där korten? Ett kirurgiskt snitt där, tack, så att hon aldrig mer lyckas med tricket att skjutsa fram de små i förgrunden i argumentationen och valrörelsen, och sen fortsätta förbättra villkoren för de stora, så att de kan fortsätta att konkurrera ut de små. Inte för att inte socialdemokraterna också varit fena på samma trick i många år - peka på de riktiga låginkomsttagarna under valrörelsen och säga "alla ska med", och sen mest bry sig om välavlönade medelklassmetallarbetare.
Påstående tre, ur artikeln "Södermalm är till salu", RE:PUBLIC service, v34 2009.
Margareta Björk, moderat politiker i Södermalms kommun som nu säljer ut stora delar av verksamheten utan att ens ställa upp med ett kommunalt alternativ i upphandlingen, är allergisk mot ordet "vinst":
"Jag kallar det inte vinst, jag kallar det överskott. När vi fick överskott inom kommunen häromåret på viss verksamhet kunde vi göra engångsinvesteringar på inventarier och utrustning. Det måste också enskilda verksamheter kunna göra. Vi skaffade nya möbler, gjorde upprustningar och bjöd personalen på fest."
Det finns inte ord för vilket icke-resonemang det här är. Ingen protesterar mot att de måste KUNNA göra sånt, frågan har i stället alltid varit om verkligen GÖR det - eller om de delar ut vinsten till aktieägarna och i bonusar i stället. Det är de senare vinsterna (som Attendo care i samma artikel självklart tycker ska uppgå till 10%, det måste de nämligen i privat verksamhet!) som det handlar om.
Hur kan tricket att blanda ihop överskott och utdelad vinst användas fortfarande utan att användaren blir uppläxad och får skämmas ögonen ur sig? Mest tydligt i Svenskt Näringslivs lilla julsaga som skulle visa hur viktig vinst är?
Jag misstänker att svaret står att finna i att alla politiker numera lärt sig att man aldrig bemöter på motståndarens argument, man lägger hellre fram egna för att styra mot en diskussion som man hellre vill ha - den stora fighten är att sätta agendan, inte att vinna skärmytslingar. Det är en slags verbal judo som kan vara väldig viktig och användbar att kunna.
Men när den används precis hela tiden och man därmed låter varje politiska läger få ha och behålla sin egen sanning som aldrig bemöts och bryts mot de andras, har man offrat sanningen för ett enkelt maktresonemang - det som flest redan tror just för ögonblicket är rätt, helt enkelt, oavsett hur sanningen ser ut, och hur troendet skulle kunna förändras i alla fall långsiktigt om det på allvar utsattes för sakligt argumenterande.
Man gör gott i att fatta att sånt faktiskt är en sorts fascism. Och att om man hemfaller åt sådan tankeröta i debatten, fast man mycket väl skulle kunna motivera sina argument och motbevisa motpartens, finns det alltid andra som kan ljuga större i faggorna. Dessas argument tål i och för sig inte sanningen, men har man då sedan länge satt ett debattklimat där ingen längre bryr sig om såna petitesser, då kan man vara illa ute.
Men det tänker jag inte skriva mer om just nu. Snarare om några små tankar som haft tid att bubbla upp till klarhet i min hjärna under tiden.
Temat är "Hur kan de komma undan med det?"
Påstående ett, av Jan Björklund i en i övrigt mycket bra och mångfacetterad radiodebatt om skolpolitiken (icke citerat ordagrant, ett avsteg från min egen vetenskapliga ambition, men nära nog.)
Socialdemokrat i debatten (vars namn jag dessvärre har glömt):
"Problemet med Jan Björklunds styrning av den svenska skolan mot större disciplin är att den går tvärs emot all forskning om hur vi bäst lär oss saker."
Björklund duckar frågan.
Socialdemokraten tar om en gång till.
Björklund, irriterad: "Men nu får du ge dig! Det vet du lika bra som jag att alla forskare inte är överens i detta!"
Och sen... går debatten vidare! Efter ett sånt retoriskt trick som säger precis ingenting. Det är en självklarhet att alla forskare inte är överens, och det vore i själva verket närmast oroväckande om de vore det, sånt luktar grupptänk. Ska resonemanget ha något som helst vetenskapligt värde måste man gå i alla fall lite djupare och kolla vad
a) de *flesta* forskare säger
b) vad den nyaste och mest underbyggda forskningen säger, och vartåt forskarna verkar skifta uppfattning.
Hur får han komma undan med det?
I synnerhet som man numera vet väldigt mycket om hur en bra inlärningssituation ser ut, men att den med vår nuvarande syn på offentliga kostnader som just kostnader i stället för investeringar dessvärre är mycket dyrare än vad vi anser oss ha råd att kosta på våra barn - FAST folk i undersökning efter undersökning säger "JA, vi är villiga att betala mer i skatt, om det bara går till vård, skola och omsorg!"
Påstående två: Maud Olofsson i debattartikel i nästan varenda lokaltidning i landet, verkar det:
"Sveriges småföretagare är strävsamma entreprenörer som skapar arbetstillfällen. De sätter fart på ekonomin och bidrar till vår gemensamma välfärd."
Rätt och riktigt, och ingen blir gladare än jag de gånger Maud verkligen kämpar för de småföretagare som hon säger sig vilja kämpa för. Men vad handlar artikeln om? Överdrivna bonusar i storföretagen! I och för sig skriver hon att det är riktigt att protestera mot dem, och att hon bara vill att man inte kopplar ihop dem med småföretagarna, men... varför i herrans namn koppla ihop dem alls, när ingen annan gör det? Eller i alla fall peka på VEM som gör det - för att visa att man inte bara bankar på en halmgubbe som man själv satt upp för att kunna slå ner, för att än en gång profilera sig som Småföretagarnas Enda Hopp?
Maud verkar ofta leva kvar i en allmänföretagarfientlig tid som nog kanske har funnits men som jag aldrig upplevt, uppväxt på åttiotalet som jag är. Vad jag sett den senaste tiden är det ingen som helst brist på entusiasm över småföretagare som grupp - och jag har inte heller hört ett enda sammanklumpningsgnäll mellan de väsensskilda saker som en storföretagsledare och en liten entreprenör ju faktiskt är.
Så, varför kommer hon undan med att fortsätta blanda ihop de där korten? Ett kirurgiskt snitt där, tack, så att hon aldrig mer lyckas med tricket att skjutsa fram de små i förgrunden i argumentationen och valrörelsen, och sen fortsätta förbättra villkoren för de stora, så att de kan fortsätta att konkurrera ut de små. Inte för att inte socialdemokraterna också varit fena på samma trick i många år - peka på de riktiga låginkomsttagarna under valrörelsen och säga "alla ska med", och sen mest bry sig om välavlönade medelklassmetallarbetare.
Påstående tre, ur artikeln "Södermalm är till salu", RE:PUBLIC service, v34 2009.
Margareta Björk, moderat politiker i Södermalms kommun som nu säljer ut stora delar av verksamheten utan att ens ställa upp med ett kommunalt alternativ i upphandlingen, är allergisk mot ordet "vinst":
"Jag kallar det inte vinst, jag kallar det överskott. När vi fick överskott inom kommunen häromåret på viss verksamhet kunde vi göra engångsinvesteringar på inventarier och utrustning. Det måste också enskilda verksamheter kunna göra. Vi skaffade nya möbler, gjorde upprustningar och bjöd personalen på fest."
Det finns inte ord för vilket icke-resonemang det här är. Ingen protesterar mot att de måste KUNNA göra sånt, frågan har i stället alltid varit om verkligen GÖR det - eller om de delar ut vinsten till aktieägarna och i bonusar i stället. Det är de senare vinsterna (som Attendo care i samma artikel självklart tycker ska uppgå till 10%, det måste de nämligen i privat verksamhet!) som det handlar om.
Hur kan tricket att blanda ihop överskott och utdelad vinst användas fortfarande utan att användaren blir uppläxad och får skämmas ögonen ur sig? Mest tydligt i Svenskt Näringslivs lilla julsaga som skulle visa hur viktig vinst är?
Jag misstänker att svaret står att finna i att alla politiker numera lärt sig att man aldrig bemöter på motståndarens argument, man lägger hellre fram egna för att styra mot en diskussion som man hellre vill ha - den stora fighten är att sätta agendan, inte att vinna skärmytslingar. Det är en slags verbal judo som kan vara väldig viktig och användbar att kunna.
Men när den används precis hela tiden och man därmed låter varje politiska läger få ha och behålla sin egen sanning som aldrig bemöts och bryts mot de andras, har man offrat sanningen för ett enkelt maktresonemang - det som flest redan tror just för ögonblicket är rätt, helt enkelt, oavsett hur sanningen ser ut, och hur troendet skulle kunna förändras i alla fall långsiktigt om det på allvar utsattes för sakligt argumenterande.
Man gör gott i att fatta att sånt faktiskt är en sorts fascism. Och att om man hemfaller åt sådan tankeröta i debatten, fast man mycket väl skulle kunna motivera sina argument och motbevisa motpartens, finns det alltid andra som kan ljuga större i faggorna. Dessas argument tål i och för sig inte sanningen, men har man då sedan länge satt ett debattklimat där ingen längre bryr sig om såna petitesser, då kan man vara illa ute.
torsdag 18 juni 2009
Vetenskaplighet och internetanonymitet som vapen för demokratins försvar just nu
Det är mycket nedslående (absolut inget skämt avsett, snarare tvärtom) med situationen i Iran. Efter så lång tid, när ett hopp äntligen tänts, verkar det genast ha släckts igen. Och en sån regression är det värsta av allt, i synnerhet för en ung generation.
Å andra sidan skapar tider som dessa också hjältar, och saker som mitt hjärta längtat länge efter händer plötsligt.
The Pirate Bay heter just nu The Persian Bay, och länkar direkt till TOR och andra proxyanonymiseringstjänster som satts upp för att hjälpa iranier att diskutera oupptäckt på nätet, i ett läge när direktaccess till Facebook och andra sociala forum stängts ner inom landet. Det här kan komma att betyda massor för hur den här konflikten slutar. Och Arena står för en gångs skull tårögda över piraterna, när de nu omsätter det de är allra bäst för i verkligheten. Jag tyckte redan för flera år sen att pirat/integritetsrörelsen skulle börja med att ägna sig åt att hjälpa kineser att komma runt The Great Firewall Of China - och nu har världen äntligen vridit sig dit.
Och när det gäller en annan av mina favoriter, att kämpa med sanning och vetenskaplighet som vapen mot lögner, har Avaaz.org startat en blixtkampanj för att göra en "valplatsundersökning" med ett välrenommerat telefonuppringingsföretag - det kommer inte att ge exakta siffror, men det kan ändå avslöja med om de uppgivna siffrorna överhuvudtaget verkar i närheten av rimliga.
Det är troligt att det finns saker att hitta - det finns flera mystiska anomalier i röstfördelningen som pekar på att det finns substans bakom protesterna om valfusk, och inte bara frustration.
Och framför allt - resultatet kommer att finnas tillgänglig innan Väktarrådet kommer med sin bedömning om huruvida det hela gått rätt till eller inte - vilket kommer att inverka på vad de kan stå och säga utan att näsan växer synbart på dem.
Jag klistrar in hela nyhetsbrevet från Avaaz nedan, det är mäktig läsning med tankeklarhet och känsla i samklang, framför allt länkarna på slutet för att man ska kunna göra sig en egen uppfattning.
====
Dear friends,
Millions of Iranians are taking to the streets in outrage at evidence that Thursday’s election was stolen – let’s support a rigorous exit poll to establish the truth of how they voted before it's too late:
TAKE ACTION NOW!
Iran is on a knife-edge, with millions of voters taking to the streets in outrage as evidence mounts that the government may have massively rigged and stolen Thursday's election. The regime has cracked down brutally on the protesters and is imposing a blackout on Iranian society -- shutting down domestic and international media, the internet and even text-messaging.
The voice of Iranians may have been silenced at the polling booth, now the regime is attempting to silence them everywhere else. Facing beatings and gunfire, the opposition is organising mass demonstrations and a general strike. We can’t afford to let the regime dismiss the voice of the people -- the truth must be heard.
Avaaz is urgently organising a rigorous “exit poll” of Iranian voters and a media effort to publicise it -- working with an international polling firm to do a telephone survey of Iranian citizens to ask how they voted. We urgently need 10,000 Avaaz members to pitch in a small amount each to raise $119,000 in the next 24 hours and give Iranians a powerful new way to be heard -- follow this link to view video from the streets of Tehran and support this exit poll to find out the truth:
https://secure.avaaz.org/en/iran_vote_truth/
Public polling in Iran is heavily restricted, and no-one else is mobilizing fast enough to fund an international exit poll. It's urgent that we pitch in. A telephone poll won't be 100% accurate, but the difference between opposition and government claims is massive -- a rigorous poll can show which claim is remotely near the truth.
Unlike Western organizations, Avaaz's global network has a strong membership in Iran and across the Middle East. Backed by a respected polling firm, our effort will be harder to dismiss by Iranian conservatives. We'll send the poll results to the media and help our members in Iran to rapidly and virally spread the news despite the regime's blackout.
Messages have been flooding in from our Iranian members -- from Fariba: “20.000.000 people have lost their votes for peace and human rights. The government wants to use this votes for every thing but PEACE. Avaaz is a Persian word too and means voice -- hear our ‘avaaz’”. From Mahmoud: “The government has stolen the vote the people. The people in the street are beaten badly by the police. Now now now do not lose the time”. Stand with Iranians now and help their voices be heard:
https://secure.avaaz.org/en/iran_vote_truth/
This election matters to us all. Iran is a major regional power, and the international community is seeking diplomatic engagement that holds a key to peace in the Middle East. But hawks and extremists on all sides want war instead: a conservative coup in Iran could destroy all our hopes.
The conservative Guardian Council, headed by a key Ahmadinejad ally, is reviewing the vote over the next 9 days -- our poll can be ready before they give their verdict, to counter any further rigging and the violent purge that could follow.
There is a real possibility that democracy will prevail. Ultimate power in Iran lies with Ayatollah Khamenei, who may have backed the rigging -- but he is hired and fired by the Assembly of Experts, chaired by ex-President Rafsanjani who has condemned vote-fixing. If Rafsanjani and allies can get enough votes on the Assembly this week, they can press to re-open the results, even to remove Khamenei from power. A scientific opinion poll could be a powerful piece of evidence.
In the next 72 hours, the Iranian people will try once again to be heard. Let’s help make sure their voices are not silenced -- follow this link to see their courage and donate now to help fund the exit poll:
https://secure.avaaz.org/en/iran_vote_truth/
With hope,
Ricken, Graziela, Paul, Pascal, Alice, Brett, Paula, Milena, Raj, Raluca, Taren and the whole Avaaz team
Sources:
1. The Guardian: "Iran's regime cracks down on opposition and media", 16 June 2009
http://www.guardian.co.uk/world/2009/jun/16/iran-protests-election-recount
2. Al-Jazeera: "Supreme Leader Under Pressure", 15 June 2009
http://english.aljazeera.net/news/middleeast/2009/06/2009616184556951795.html
3. "Evidence that the Iranian Presidential Election Was Stolen", Juan Cole, 13 June 2009
http://www.juancole.com/2009/06/stealing-iranian-election.html
4. More detailed analysis by a polling expert of "fishy numbers" in the results announced by the interior ministry:
http://www.fivethirtyeight.com/2009/06/iran-does-have-some-fishy-numbers.html
5. One of many active live-blogs:
http://andrewsullivan.theatlantic.com
6. #IranElections - live, unfiltered updates via Twitter from Iran and around the world
http://twitter.com/#search?q=%23iranelection
Å andra sidan skapar tider som dessa också hjältar, och saker som mitt hjärta längtat länge efter händer plötsligt.
The Pirate Bay heter just nu The Persian Bay, och länkar direkt till TOR och andra proxyanonymiseringstjänster som satts upp för att hjälpa iranier att diskutera oupptäckt på nätet, i ett läge när direktaccess till Facebook och andra sociala forum stängts ner inom landet. Det här kan komma att betyda massor för hur den här konflikten slutar. Och Arena står för en gångs skull tårögda över piraterna, när de nu omsätter det de är allra bäst för i verkligheten. Jag tyckte redan för flera år sen att pirat/integritetsrörelsen skulle börja med att ägna sig åt att hjälpa kineser att komma runt The Great Firewall Of China - och nu har världen äntligen vridit sig dit.
Och när det gäller en annan av mina favoriter, att kämpa med sanning och vetenskaplighet som vapen mot lögner, har Avaaz.org startat en blixtkampanj för att göra en "valplatsundersökning" med ett välrenommerat telefonuppringingsföretag - det kommer inte att ge exakta siffror, men det kan ändå avslöja med om de uppgivna siffrorna överhuvudtaget verkar i närheten av rimliga.
Det är troligt att det finns saker att hitta - det finns flera mystiska anomalier i röstfördelningen som pekar på att det finns substans bakom protesterna om valfusk, och inte bara frustration.
Och framför allt - resultatet kommer att finnas tillgänglig innan Väktarrådet kommer med sin bedömning om huruvida det hela gått rätt till eller inte - vilket kommer att inverka på vad de kan stå och säga utan att näsan växer synbart på dem.
Jag klistrar in hela nyhetsbrevet från Avaaz nedan, det är mäktig läsning med tankeklarhet och känsla i samklang, framför allt länkarna på slutet för att man ska kunna göra sig en egen uppfattning.
====
Dear friends,
Millions of Iranians are taking to the streets in outrage at evidence that Thursday’s election was stolen – let’s support a rigorous exit poll to establish the truth of how they voted before it's too late:
TAKE ACTION NOW!
Iran is on a knife-edge, with millions of voters taking to the streets in outrage as evidence mounts that the government may have massively rigged and stolen Thursday's election. The regime has cracked down brutally on the protesters and is imposing a blackout on Iranian society -- shutting down domestic and international media, the internet and even text-messaging.
The voice of Iranians may have been silenced at the polling booth, now the regime is attempting to silence them everywhere else. Facing beatings and gunfire, the opposition is organising mass demonstrations and a general strike. We can’t afford to let the regime dismiss the voice of the people -- the truth must be heard.
Avaaz is urgently organising a rigorous “exit poll” of Iranian voters and a media effort to publicise it -- working with an international polling firm to do a telephone survey of Iranian citizens to ask how they voted. We urgently need 10,000 Avaaz members to pitch in a small amount each to raise $119,000 in the next 24 hours and give Iranians a powerful new way to be heard -- follow this link to view video from the streets of Tehran and support this exit poll to find out the truth:
https://secure.avaaz.org/en/iran_vote_truth/
Public polling in Iran is heavily restricted, and no-one else is mobilizing fast enough to fund an international exit poll. It's urgent that we pitch in. A telephone poll won't be 100% accurate, but the difference between opposition and government claims is massive -- a rigorous poll can show which claim is remotely near the truth.
Unlike Western organizations, Avaaz's global network has a strong membership in Iran and across the Middle East. Backed by a respected polling firm, our effort will be harder to dismiss by Iranian conservatives. We'll send the poll results to the media and help our members in Iran to rapidly and virally spread the news despite the regime's blackout.
Messages have been flooding in from our Iranian members -- from Fariba: “20.000.000 people have lost their votes for peace and human rights. The government wants to use this votes for every thing but PEACE. Avaaz is a Persian word too and means voice -- hear our ‘avaaz’”. From Mahmoud: “The government has stolen the vote the people. The people in the street are beaten badly by the police. Now now now do not lose the time”. Stand with Iranians now and help their voices be heard:
https://secure.avaaz.org/en/iran_vote_truth/
This election matters to us all. Iran is a major regional power, and the international community is seeking diplomatic engagement that holds a key to peace in the Middle East. But hawks and extremists on all sides want war instead: a conservative coup in Iran could destroy all our hopes.
The conservative Guardian Council, headed by a key Ahmadinejad ally, is reviewing the vote over the next 9 days -- our poll can be ready before they give their verdict, to counter any further rigging and the violent purge that could follow.
There is a real possibility that democracy will prevail. Ultimate power in Iran lies with Ayatollah Khamenei, who may have backed the rigging -- but he is hired and fired by the Assembly of Experts, chaired by ex-President Rafsanjani who has condemned vote-fixing. If Rafsanjani and allies can get enough votes on the Assembly this week, they can press to re-open the results, even to remove Khamenei from power. A scientific opinion poll could be a powerful piece of evidence.
In the next 72 hours, the Iranian people will try once again to be heard. Let’s help make sure their voices are not silenced -- follow this link to see their courage and donate now to help fund the exit poll:
https://secure.avaaz.org/en/iran_vote_truth/
With hope,
Ricken, Graziela, Paul, Pascal, Alice, Brett, Paula, Milena, Raj, Raluca, Taren and the whole Avaaz team
Sources:
1. The Guardian: "Iran's regime cracks down on opposition and media", 16 June 2009
http://www.guardian.co.uk/world/2009/jun/16/iran-protests-election-recount
2. Al-Jazeera: "Supreme Leader Under Pressure", 15 June 2009
http://english.aljazeera.net/news/middleeast/2009/06/2009616184556951795.html
3. "Evidence that the Iranian Presidential Election Was Stolen", Juan Cole, 13 June 2009
http://www.juancole.com/2009/06/stealing-iranian-election.html
4. More detailed analysis by a polling expert of "fishy numbers" in the results announced by the interior ministry:
http://www.fivethirtyeight.com/2009/06/iran-does-have-some-fishy-numbers.html
5. One of many active live-blogs:
http://andrewsullivan.theatlantic.com
6. #IranElections - live, unfiltered updates via Twitter from Iran and around the world
http://twitter.com/#search?q=%23iranelection
måndag 25 maj 2009
Om rättigheten till Internet och dess begränsningar
Idag är jag en miljövänlig återanvändningsbloggare, och återanvänder en kommentar jag gjorde i diskussionen efter ett av Nixons inlägg i debatten om huruvida tillgång till Internet för en användare är en grundläggande rättighet som inte kan åsidosättas utan föregående domstolsbeslut. Det är en intressant diskussion, eftersom det liksom vänder på steken - för det mesta vill de många bloggare som är lokala säkerhetsansvariga ansvara för säkerheten hos sina egna användare på bästa sätt och är därför mestadels massivt emot integritetskränkande förslag från statens håll - men här handlar det i stället om lagstiftning för att skydda användarna mot de lokala säkerhetsansvariga själva.
Ovant, men kanske användbart i vissa fall - än så länge är i alla fall den idealistiska och bloggande delen av den skaran, som Nixon, självlärda förstagenerationsnördar som själva tar oerhört stort ansvar för sina användares väl och ve och fan inte inskränker saker i onödan - men det finns också andra, som hörs mindre i debatten eftersom de inte är särskilt idealistiska eller engagerar sig i onödan, och ofta säger "det går inte" och "det kan vi inte ta ansvar för" när de egentligen menar "det orkar vi inte lära oss hur man gör på ett vettigt vis".
Eller för att vara lite rättvisare, "det tror vi innerst inne inte om oss själva att kunna lära oss", eller det än mer förståeliga "det har vi tamigfan inte tillräckligt mycket med tillräckligt betald tid för att (ha lust att) lära oss!" Eller alla kombinationer därav, med varierande mängd av dagens sanning och självbedrägeri.
Min erfarenhet är att landsting och kommuner har en stor andel såna, och vår kanske största bedrift i vårt företagande i TakeIT var att bräcka loss Jämtlands Läns Institut för Landsbygdsutveckling ur klorna på "IT-processen", så att de fick makten att lösa sin datorsituation efter eget gottfinnande i stället för att leva med dålig service, en säkerhetsnivå anpassad till vården (fast ändå med gott om saker att klaga på i säkerhetsväg om man visste var man skulle leta), till ett hutlöst pris. Jag minns fortfarande ett kvitto som satt på en anslagstavla första gången vi var uppe på anläggningen där det stod:
Problemet ej åtgärdat.
Kunden ej meddelad.
600 kr.
Det stod vi roat stumma över ett tag. ;)
Hursomhelst, för att återkomma till ämnet, OM nu lokala säkerhetsansvarigas begränsning av användares användning av Internet ska regleras, står det klart att det måste finnas undantag för väl motiverade nödfall. Följande skrev jag hos Nixon:
Hm.
Som jag ser det här kokar det ner till det klassiska liberala "frihet, men inte frihet att inkräkta på andras frihet."
Jag har själv haft ansvaret för ett skoldatornätverk i Jämtland, och där hände det ofta att en glömd bittorrent på en elevdator "förtryckte" hela det utgående nätverket så att det blev oanvändbart för alla användare.
I det fallet fanns helt enkelt inget annat val än att stänga av användarens port på switchen tills han lovat att han slagit av bittorrent - annars var det tvärstopp och panik för de bitar av skolan som sysslade med massivt informationsarbete och alltid måste få i väg försenade och jättestora filer till tryckeriet NUUUU...! ;)
Det var heller aldrig nåt större problem att förklara för eleven varför man varit tvungen att knäcka hans koppling tillfälligt, så länge man talade om effekten av den kvarglömda bittorrenten - den respons man fick var alltid av typen ett skuldmedvetet "... eh, ojdå, sorry." Precis som reaktionen *ska* vara i såna fall.
Jag tror starkt på att tekniskt välmotiverade tillfälliga avbrott av det slaget måste ingå i vad man får göra som nätverksansvarig. Annars kan man inte ta det ansvar för nätets funktion för alla andra som man måste, och då kränks som sagt alla andras frihet i stället.
Däremot tror jag det finns en bra möjlighet att reglera hur rena "sanktionsavstängingar" avsedda att till exempel inskärpa reglerna vid upprepade övertramp får fungera, och i vilka fall de alls får tillämpas. Jag tror det kan vara användbart att ha en bra policy där så att det inte kommer till rent godtycke - det är ju trots allt också viktigt att inte hamna i äldre tiders skoldatoranvsvarigas standardsvar "NEJ!" på alla frågor som börjar med "får man..." ;)
Det är dock inte säkert att den policyn behöver förankras i lag, det som hamnar i lagar blir ofta varken precis det man tänkt sig, eller vad som behövs om fem år. Det kanske är nåt som skolöverstyrelsen, högskoleverket, eller nån annan dylik instans kan fila fram?
Lag kan möjlighen föreskriva att det måste FINNAS en sån policy och ett sätt att överklaga den, eller tillämpandet av den?
Ovant, men kanske användbart i vissa fall - än så länge är i alla fall den idealistiska och bloggande delen av den skaran, som Nixon, självlärda förstagenerationsnördar som själva tar oerhört stort ansvar för sina användares väl och ve och fan inte inskränker saker i onödan - men det finns också andra, som hörs mindre i debatten eftersom de inte är särskilt idealistiska eller engagerar sig i onödan, och ofta säger "det går inte" och "det kan vi inte ta ansvar för" när de egentligen menar "det orkar vi inte lära oss hur man gör på ett vettigt vis".
Eller för att vara lite rättvisare, "det tror vi innerst inne inte om oss själva att kunna lära oss", eller det än mer förståeliga "det har vi tamigfan inte tillräckligt mycket med tillräckligt betald tid för att (ha lust att) lära oss!" Eller alla kombinationer därav, med varierande mängd av dagens sanning och självbedrägeri.
Min erfarenhet är att landsting och kommuner har en stor andel såna, och vår kanske största bedrift i vårt företagande i TakeIT var att bräcka loss Jämtlands Läns Institut för Landsbygdsutveckling ur klorna på "IT-processen", så att de fick makten att lösa sin datorsituation efter eget gottfinnande i stället för att leva med dålig service, en säkerhetsnivå anpassad till vården (fast ändå med gott om saker att klaga på i säkerhetsväg om man visste var man skulle leta), till ett hutlöst pris. Jag minns fortfarande ett kvitto som satt på en anslagstavla första gången vi var uppe på anläggningen där det stod:
Problemet ej åtgärdat.
Kunden ej meddelad.
600 kr.
Det stod vi roat stumma över ett tag. ;)
Hursomhelst, för att återkomma till ämnet, OM nu lokala säkerhetsansvarigas begränsning av användares användning av Internet ska regleras, står det klart att det måste finnas undantag för väl motiverade nödfall. Följande skrev jag hos Nixon:
Hm.
Som jag ser det här kokar det ner till det klassiska liberala "frihet, men inte frihet att inkräkta på andras frihet."
Jag har själv haft ansvaret för ett skoldatornätverk i Jämtland, och där hände det ofta att en glömd bittorrent på en elevdator "förtryckte" hela det utgående nätverket så att det blev oanvändbart för alla användare.
I det fallet fanns helt enkelt inget annat val än att stänga av användarens port på switchen tills han lovat att han slagit av bittorrent - annars var det tvärstopp och panik för de bitar av skolan som sysslade med massivt informationsarbete och alltid måste få i väg försenade och jättestora filer till tryckeriet NUUUU...! ;)
Det var heller aldrig nåt större problem att förklara för eleven varför man varit tvungen att knäcka hans koppling tillfälligt, så länge man talade om effekten av den kvarglömda bittorrenten - den respons man fick var alltid av typen ett skuldmedvetet "... eh, ojdå, sorry." Precis som reaktionen *ska* vara i såna fall.
Jag tror starkt på att tekniskt välmotiverade tillfälliga avbrott av det slaget måste ingå i vad man får göra som nätverksansvarig. Annars kan man inte ta det ansvar för nätets funktion för alla andra som man måste, och då kränks som sagt alla andras frihet i stället.
Däremot tror jag det finns en bra möjlighet att reglera hur rena "sanktionsavstängingar" avsedda att till exempel inskärpa reglerna vid upprepade övertramp får fungera, och i vilka fall de alls får tillämpas. Jag tror det kan vara användbart att ha en bra policy där så att det inte kommer till rent godtycke - det är ju trots allt också viktigt att inte hamna i äldre tiders skoldatoranvsvarigas standardsvar "NEJ!" på alla frågor som börjar med "får man..." ;)
Det är dock inte säkert att den policyn behöver förankras i lag, det som hamnar i lagar blir ofta varken precis det man tänkt sig, eller vad som behövs om fem år. Det kanske är nåt som skolöverstyrelsen, högskoleverket, eller nån annan dylik instans kan fila fram?
Lag kan möjlighen föreskriva att det måste FINNAS en sån policy och ett sätt att överklaga den, eller tillämpandet av den?
fredag 22 maj 2009
Inga pirater på ungdomsfestival!
Uppenbarligen är Piratpartiet bannade från Vallarocken.
"Högre instans" hotar enligt uppgift att Valla Folkhögskolas fritidsledarutbildnings utbildningsbevis sitter löst om pirater får komma och EU-kampanja.
Undrar just om förbudet är generellt för alla politiska partier - såhär ett par veckor innan EU-parlamentsvalet? Jag vet faktiskt inte om jag tycker att ja eller nej är sämst svar på den frågan.
"Högre instans" hotar enligt uppgift att Valla Folkhögskolas fritidsledarutbildnings utbildningsbevis sitter löst om pirater får komma och EU-kampanja.
Undrar just om förbudet är generellt för alla politiska partier - såhär ett par veckor innan EU-parlamentsvalet? Jag vet faktiskt inte om jag tycker att ja eller nej är sämst svar på den frågan.
torsdag 21 maj 2009
Vems frihet ska exporteras?
Tomas Lindbom skriver en fantastisk blogg om Frankrike, ett land som i mycket är Sveriges totala motsats. Bland politikerna - mycket fokus på idéer och debatter, lite fokus på att faktiskt åstadkomma något för folket. Bland folket - mycket fokus på debatt, men ännu mer på fysisk handling, såsom att bränna McDonalds, dumpa gödsel på stadshustrappan och strejka i tunnelbanan - jag har hört från en kompis som bott i Paris att Paris har världens enda tunnelbana som tamigfan är byggd för att kunna strejka i - den är redundant, så om en linje strejkar kan man ändå ta sig fram, fast det blir lite knöligare. Fantastiskt.
Hursomhelst undrar man då som svensk vän av ordning (eller oordning, om man varit på plats i Paris och njutit av det fullständiga myllret av självtillräckligt liv och kultur där) hur ett sånt samhälle faktiskt kan fungera. Då är Tomas blogg en bra källa.
Nu senast skrev han om förhållandet mellan USA och Frankrike och varför det gnisslar emellanåt, varpå jag själv fick tillfälle att kommentera om min upplevelse om det hela: när jag stod framför Charles de Gaulles staty på Champs d'Elysees och läste ett för en svensk nästan skrattretande högtravande citat om att "Frankrikes frihet skulle vara en fyrbåk som man skulle föra ut i världen." Aha, tänkte jag, det är DET fransmännen och amerikanerna bråkar så högljutt om - VEMS frihet det är som ska spridas i världen. Fullständigt logiskt käbbel inom vilken exportbranch som helst.
Vi svenskar är inte mycket för sån export - på gott och ont, vi vet att de där friheterna exporteras alldeles för ofta med påtryckning, antingen med vapen eller ekonomi. Vissa delar av vår svenska/nordiska smak har vi dock exporterat alldeles för lite - den hade funkat mycket bättre härhemma om vi bott i en värld där orättvisorna varit mera utjämnade. Nu får vi välja mellan att antingen börja försöka vränga världen åt vårt håll igen eller att ta att vi själva blir vrängda. Och tvärtemot vad vår styrkedyrkande utrikesminister verkar tycka fråntar det faktum att vi bara är 25 miljoner nordbor (vaddå bara, förresten) oss inte skärpan i våra argument - om vi nu vågar finna en röst att föra ut dem med igen. Många i världen väntar på att vi ska ta bladet från munnen igen, och inte bara hojta in i den ljuddämpade kammaren EU, där tydligen ingen kan höra dig skrika.
Hursomhelst undrar man då som svensk vän av ordning (eller oordning, om man varit på plats i Paris och njutit av det fullständiga myllret av självtillräckligt liv och kultur där) hur ett sånt samhälle faktiskt kan fungera. Då är Tomas blogg en bra källa.
Nu senast skrev han om förhållandet mellan USA och Frankrike och varför det gnisslar emellanåt, varpå jag själv fick tillfälle att kommentera om min upplevelse om det hela: när jag stod framför Charles de Gaulles staty på Champs d'Elysees och läste ett för en svensk nästan skrattretande högtravande citat om att "Frankrikes frihet skulle vara en fyrbåk som man skulle föra ut i världen." Aha, tänkte jag, det är DET fransmännen och amerikanerna bråkar så högljutt om - VEMS frihet det är som ska spridas i världen. Fullständigt logiskt käbbel inom vilken exportbranch som helst.
Vi svenskar är inte mycket för sån export - på gott och ont, vi vet att de där friheterna exporteras alldeles för ofta med påtryckning, antingen med vapen eller ekonomi. Vissa delar av vår svenska/nordiska smak har vi dock exporterat alldeles för lite - den hade funkat mycket bättre härhemma om vi bott i en värld där orättvisorna varit mera utjämnade. Nu får vi välja mellan att antingen börja försöka vränga världen åt vårt håll igen eller att ta att vi själva blir vrängda. Och tvärtemot vad vår styrkedyrkande utrikesminister verkar tycka fråntar det faktum att vi bara är 25 miljoner nordbor (vaddå bara, förresten) oss inte skärpan i våra argument - om vi nu vågar finna en röst att föra ut dem med igen. Många i världen väntar på att vi ska ta bladet från munnen igen, och inte bara hojta in i den ljuddämpade kammaren EU, där tydligen ingen kan höra dig skrika.
onsdag 20 maj 2009
Yes! Till och med *den* vägen går att svänga om till framtiden!
En sak som som gör mig riktigt oroad i diskussioner om energiinvesteringar är när det ser ut som om man kommer att bygga in sig i en återvändsgränd som man inte kommer att kunna ta sig ur, eftersom man låst in så mycket pengar och prestige att man inte kan tänka om. Kolkraft har hittills varit i den kategorin för mig.
Men nu har nån kommit på den egentligen rätt uppenbara idén att kolkraftverk faktiskt kan eldas med biobränsleinblandning, och att det till och med skulle kunna vara en vettig väg till att göra Europas kraft grönare, och det rätt snabbt också.
Så, snart verkar snart sagt alla vägar som man käbblar om vara modifierbara till att leda till en grönare framtid.
Utom fissionskärnkraft, som vad jag har sett (motbevisa mig gärna) fortfarande är ett i längden ohållbart och i grunden omodifierbart monlitiskt monster med inbyggda säkerhetsrisker (och därmed nödvändig sekretess och hemlighetskultur), inte minst kopplade till globala energiberoenden (jämför hur Ryssland nu kan sätta press på folk via sina naturgasleveranser), och kärnvapenspridning.
Precis som på Internet är finmaskiga nätverk och stor andel lokalproduktion framtiden inom energi, det är jag helt övertygad om. Det är helt enkelt mer redundant, mer robust och mer demokratiskt.
Men nu har nån kommit på den egentligen rätt uppenbara idén att kolkraftverk faktiskt kan eldas med biobränsleinblandning, och att det till och med skulle kunna vara en vettig väg till att göra Europas kraft grönare, och det rätt snabbt också.
Så, snart verkar snart sagt alla vägar som man käbblar om vara modifierbara till att leda till en grönare framtid.
Utom fissionskärnkraft, som vad jag har sett (motbevisa mig gärna) fortfarande är ett i längden ohållbart och i grunden omodifierbart monlitiskt monster med inbyggda säkerhetsrisker (och därmed nödvändig sekretess och hemlighetskultur), inte minst kopplade till globala energiberoenden (jämför hur Ryssland nu kan sätta press på folk via sina naturgasleveranser), och kärnvapenspridning.
Precis som på Internet är finmaskiga nätverk och stor andel lokalproduktion framtiden inom energi, det är jag helt övertygad om. Det är helt enkelt mer redundant, mer robust och mer demokratiskt.
måndag 18 maj 2009
Zaremba i Tornedalen
Jaha. Det var väl det man kunde tro. Leve Zaremba, igen. Han har ännu en gång visat att det finns grävande journalister med ryggrad kvar i det här landet. Jag håller inte alltid med honom, men jag beundrar hans envishet och ständiga vilja att lysa upp saken från ett annat håll.
Nu har han gjort vad ingen annan gjort, och faktiskt gått och pratat med den där zigenarfamiljen som enligt samstämmiga media "hållit en hel by i skräck" i byn Vojakkala i Tornedalen. Och med människor runtomkring som har en annan bild av dem än den som kommit fram hittills.
Sonen som till slut tog till yxan när hans beväpnade och kriminelle granne hade skändat hans mors grav är alltså förmodad aspergare, zigenare och lämnad med fullt ansvar för sin egen "integration" i en Tornedal där listan med släktens fiender förs över från far till son i bastun. (Erkänns, det sista är min fördom om Tornedalen utifrån Populärmusik från Vittula och säkert draget till sin spets, men de Tornedalingar jag pratat med har intygat att Mikael Niemi ibland är alldeles för nära verkligheten för att vara riktigt rolig för dem.). Och dessutom baktalande både från press och lokala politiker. Alla tänkbara underlägen rolled into one, intersektionalitetsteoretikers värsta skräckexempel. Nån som tror att det kommer att gå bra?
Och om jag inte, som vissa kommentatörer på andra bloggar om det här föreslår, genast flyttar till Tornedalen för att visa att jag visst skulle kunna tänka mig att bo granne med den här familjen beror det mer på olika aspekter av Tornedalen än på familjen. Jag har oftast i mitt liv funnit de som stått utanför mindre problematiska än de som är alldeles för benägna att hålla sig innanför genom att utesluta andra. Och Zaremba har ju också lyckats intervjua folk i grannskapet som verkar tycka detsamma.
Jag påstår inte heller att det är lätt att lösa såna här problem. Men det är viktigt att förstå alla sidor och göra ett seriöst försök. Att ta ansvaret för att göra förklaringen så mångnyanserad som den behöver bli för att man ska kunna komma fram till en lösning. Här har man i stället jobbat stenhårt på att göra den så enkel och polariserad som möjligt - och längs den vägen finns ingen lösning annat än våldsdåd, här likaväl som på Balkan.
Nu har han gjort vad ingen annan gjort, och faktiskt gått och pratat med den där zigenarfamiljen som enligt samstämmiga media "hållit en hel by i skräck" i byn Vojakkala i Tornedalen. Och med människor runtomkring som har en annan bild av dem än den som kommit fram hittills.
Sonen som till slut tog till yxan när hans beväpnade och kriminelle granne hade skändat hans mors grav är alltså förmodad aspergare, zigenare och lämnad med fullt ansvar för sin egen "integration" i en Tornedal där listan med släktens fiender förs över från far till son i bastun. (Erkänns, det sista är min fördom om Tornedalen utifrån Populärmusik från Vittula och säkert draget till sin spets, men de Tornedalingar jag pratat med har intygat att Mikael Niemi ibland är alldeles för nära verkligheten för att vara riktigt rolig för dem.). Och dessutom baktalande både från press och lokala politiker. Alla tänkbara underlägen rolled into one, intersektionalitetsteoretikers värsta skräckexempel. Nån som tror att det kommer att gå bra?
Och om jag inte, som vissa kommentatörer på andra bloggar om det här föreslår, genast flyttar till Tornedalen för att visa att jag visst skulle kunna tänka mig att bo granne med den här familjen beror det mer på olika aspekter av Tornedalen än på familjen. Jag har oftast i mitt liv funnit de som stått utanför mindre problematiska än de som är alldeles för benägna att hålla sig innanför genom att utesluta andra. Och Zaremba har ju också lyckats intervjua folk i grannskapet som verkar tycka detsamma.
Jag påstår inte heller att det är lätt att lösa såna här problem. Men det är viktigt att förstå alla sidor och göra ett seriöst försök. Att ta ansvaret för att göra förklaringen så mångnyanserad som den behöver bli för att man ska kunna komma fram till en lösning. Här har man i stället jobbat stenhårt på att göra den så enkel och polariserad som möjligt - och längs den vägen finns ingen lösning annat än våldsdåd, här likaväl som på Balkan.
fredag 8 maj 2009
Betong-Margot, pirater, libertas och MP i Fighten om Lissabonfördraget
Jaha, EU-valet börjar driva in i sikte. Idag har jag tagit reda på vad Piratpartiet tycker i en av mina hjärtefrågor, nämligen Lissabonfördraget - ni vet, det där som irländarna försökte ha ihjäl med ett folkomröstningsnej rakt genom hjärtat, men som lik förbannat visade sig odödligt.
Det retar mig nåt alldeles enormt att:
a) det inte folkomröstas i hela EU i såna här frågor - en konstutition är inget att ta lätt på, det är ett uttryck för hela värdegrunden i det område det gäller. Jämför hur Barack Obama med vördnad försöker återuppväcka den amerikanska, och beundrar dess elegans med "checks and balances" som ska balansera makten och förhindra inte bara att en minoritet förtrycker en majoritet, utan också det motsatta.
Och värdegrunder är fan nåt att folkomrösta om. Tekniskt finlir må politikerna käbbla om utan att störa oss, men när det handlar om värderingar är det VÅRA värderingar som det ska räknas, inte deras.
b) när man nu gör det nånstans (för att Irland faktiskt HAR en konstitution som tvingar dem att göra det - sedär vad en välskriven och demokratisk konsitution kan göra!) är det helt otänkbart att ta ett nej.
Jag skrev för något tag sen om Margot Wallström, som uppenbarligen har på sin agenda att få in folkviljan till Bryssel. Därför var det en oerhörd besvikelse att se henne agera proffspolitisk stenmur på den direkta frågan om Lissabonfördraget från en politisk reporter: "is there anything the voters could do to get rid of this treaty?" Sånt blir jag allt annat än stolt av att höra på svenskbruten engelska.
Jag menar, har hon inte förstått nånting på Kung Görans misslyckande med Euron - när folk mest av allt ville täppa till hans "stolta men inte nöjda" trut, och tala om för honom att de tyckte han höll på med fel saker? Fattar hon inte att det är vad folk gör om det verkar som om man inte lyssnar på dem, utan i stället tjatar om att man måste nogsamt analysera varför de röstat nej, för att kunna lägga upp frågan på ett sätt som de kan rösta ja på i stället?
Det är klart det är så man gör, men först måste man allt ödmjuka sig och säga "nehej, förlåt, tillbaka till ritbordet." Men det är just dit man inte vill, eftersom EU-s ledare "invested so much political capital and time and engery in this" att de inte vill släppa det - hennes egna ord! Fattar hon inte hur det låter för oss i folket som skiter i hur mycket politiskt kapital de slängt bort för att de inte frågade oss först vad vi tyckte att de borde köpa för det? (Plötsligt inser jag att "politisk kapitalism" vore en bra beskrivning på det där prestigefenomenet jag djupt ogillar, att politiker tydligen aldrig får ha fel och ändra sig.)
Nå. Två liberala rörelser är på väg in i EU, Piratpartiet och Libertas - startade av en irländare som känner sig så överkörd i just Lissabonfrågan att han gick och startade ett paneuropeiskt parti. Det känns som om ändring är på gång.
Och nu när Piratpartiet visade sig ha samma inställning som jag i den här frågan (läs gärna Christian Engströms blogginlägg, den är en bra introduktion till varför jag ogillar fördraget i sak) kan jag tänka mig att rösta på dem - om jag inte ger Miljöpartiets Carl Schlyter förnyat förtroende, han verkar också föga förvånande stå på min sida i det här.
Det retar mig nåt alldeles enormt att:
a) det inte folkomröstas i hela EU i såna här frågor - en konstutition är inget att ta lätt på, det är ett uttryck för hela värdegrunden i det område det gäller. Jämför hur Barack Obama med vördnad försöker återuppväcka den amerikanska, och beundrar dess elegans med "checks and balances" som ska balansera makten och förhindra inte bara att en minoritet förtrycker en majoritet, utan också det motsatta.
Och värdegrunder är fan nåt att folkomrösta om. Tekniskt finlir må politikerna käbbla om utan att störa oss, men när det handlar om värderingar är det VÅRA värderingar som det ska räknas, inte deras.
b) när man nu gör det nånstans (för att Irland faktiskt HAR en konstitution som tvingar dem att göra det - sedär vad en välskriven och demokratisk konsitution kan göra!) är det helt otänkbart att ta ett nej.
Jag skrev för något tag sen om Margot Wallström, som uppenbarligen har på sin agenda att få in folkviljan till Bryssel. Därför var det en oerhörd besvikelse att se henne agera proffspolitisk stenmur på den direkta frågan om Lissabonfördraget från en politisk reporter: "is there anything the voters could do to get rid of this treaty?" Sånt blir jag allt annat än stolt av att höra på svenskbruten engelska.
Jag menar, har hon inte förstått nånting på Kung Görans misslyckande med Euron - när folk mest av allt ville täppa till hans "stolta men inte nöjda" trut, och tala om för honom att de tyckte han höll på med fel saker? Fattar hon inte att det är vad folk gör om det verkar som om man inte lyssnar på dem, utan i stället tjatar om att man måste nogsamt analysera varför de röstat nej, för att kunna lägga upp frågan på ett sätt som de kan rösta ja på i stället?
Det är klart det är så man gör, men först måste man allt ödmjuka sig och säga "nehej, förlåt, tillbaka till ritbordet." Men det är just dit man inte vill, eftersom EU-s ledare "invested so much political capital and time and engery in this" att de inte vill släppa det - hennes egna ord! Fattar hon inte hur det låter för oss i folket som skiter i hur mycket politiskt kapital de slängt bort för att de inte frågade oss först vad vi tyckte att de borde köpa för det? (Plötsligt inser jag att "politisk kapitalism" vore en bra beskrivning på det där prestigefenomenet jag djupt ogillar, att politiker tydligen aldrig får ha fel och ändra sig.)
Nå. Två liberala rörelser är på väg in i EU, Piratpartiet och Libertas - startade av en irländare som känner sig så överkörd i just Lissabonfrågan att han gick och startade ett paneuropeiskt parti. Det känns som om ändring är på gång.
Och nu när Piratpartiet visade sig ha samma inställning som jag i den här frågan (läs gärna Christian Engströms blogginlägg, den är en bra introduktion till varför jag ogillar fördraget i sak) kan jag tänka mig att rösta på dem - om jag inte ger Miljöpartiets Carl Schlyter förnyat förtroende, han verkar också föga förvånande stå på min sida i det här.
lördag 2 maj 2009
Jaha, upp på FRA-barrikanden igen...
Jag har en god vän som är superdatortekniker. Han en av de mest kompetenta människor jag känner och jag avundas honom hans eftertänksamma och balanserade sätt att koka ner ett långt och avancerat resonemang i några få meningar som får med alltihop.
Han har engagerat sig långvarigt och uthålligt i FRA-debatten, och för länge sen efterfrågat en detalj som varit fullständigt ofullständigt beskriven i regeringens olika försök till FRA-lagar. "Detaljen" gäller hur finkornig avlyssningen ska vara - hur mycket trafik som ska kunna sökas igenom automatiskt för att hitta mönster. Detta är förstås väldigt viktigt, för att man inte ska ha möjligheterna att filtrera igenom stora delar av svenska folkets trafik på köpet bara för att man fått ett domstolsutslag på att man får lyssna på en enda människa.
Samtidigt vill förstås FRA ha ett så smidigt system som möjligt, och smidigast blir det naturligtvis om de har möjligheter att med några få knapptryck ögonblickligen kan dra igång en ny avlyssning mot vem-man-nu-vill efter ett domstolsutslag utan att några fysiska kablar och externa filtreringsutrustningar ska behöva kopplas in hos operatören. Och så smidigt kan det bara bli om har tekniken för att lyssna på så mycket som möjligt ständigt fysiskt inkopplad.
Vilket är just vad vi informationstekniker vill undvika, eftersom vi har inbyggt i ryggmärgen att se kreativt på information och vad man kan göra med den, och därmed ser alldeles för många möjligheter att osynligt gå runt reglerna och missbruka ett sånt system.
Egentligen är det ytterst ironiskt att vi sen sjuttiotalet, när datorer började dyka upp på bred front i administrationen, har en datainspektion som hindrar myndigheter från att upprätta och samköra databaser utan goda och välbelagda anledningar - samtidigt som hela Internet inte är nåt annat än en gigantisk distribuerad databas, och att vi med ett ständigt inkopplat FRA-system får alla de tekniska möjligheterna att samköra och söka efter hjärtans lust.
Och enda anledningen till att Datainspektionen inte säger stopp och belägg är att datat inte ständigt finns samlas hos en myndighet, utan finns live, därute hos medborgarna. De verkar inte fatta att det är precis samma sak, om man har de tekniska sökmöjligheterna.
Sedär en skillnad mellan mig och min vän - han hade aldrig snurrat iväg i såna utvikningar. ;)
Tillbaka till ämnet - hur finkornig ska avlyssningen göras.
I lagen har man använt den nyuppfunna generella termen "signalbärare", nåt som fått oss tekniker att gå i taket av frustration - vi gillar när man använder redan existerande tekniska termer så att man kan veta exakt vad man talar om. Ska man uppfinna egna, för att de är mer generella och påstått "teknikneutrala", får man för tusan tala om exakt vad de motsvarar i existerande teknik.
Att införa osäkerhet och därmed finta sig ut ur den akuta situationen tills opinionen lugnat sig är ett synnerligen ovetenskapligt och oärligt sätt att ta sig fram på. På engelska kallas det "FUD campain" - att försöka vinna genom att sprida "fear, uncertainty and doubt" och tekniker och vetenskapsmän hatar sånt hjärtligt.
Det går helt klart in i de debattekniker som Barack Obama vist nog slängt i soptunnan i sitt försök att få en vettigare politisk debatt. Och i nätdebatter ingår det i "netiquette" att ge tusan i sånt fulspel utan i stället hålla en saklig ton och redovisa länkar till sina källor. Visst, det finns gott om folk på nätet som bryter mot detta, men de blir mestadels tillrättavisade och inte lyssnade på.
Nu, tre kvartal efter att debatten stod som hetast, har man på uppmaning av Lagrådet äntligen specificerat termen "signalbärare", som är den minsta enhet som ska kunna avlyssnas - och det visar sig att det är en väldigt stor enhet. Det handlar otvivelaktigt fortfarande om massavlyssning.
Så, själv blir jag inte ett smack förvånad. Det här var bara att vänta sig, såna här ideologiska frontalkollisioner tar många år att lösa. Nu är det bara att masa sig upp på barrikaden igen, och föra liv på bloggar och i alla media man kan. Och skicka en integritetskämpe till Bryssel. Det finns såna från många partier, men vill man vara säker kan man kolla Piratpartiets EU-program. Kanske upptäcker man att de är långtifrån så rabiata och oborstade som de framställts som.
Han har engagerat sig långvarigt och uthålligt i FRA-debatten, och för länge sen efterfrågat en detalj som varit fullständigt ofullständigt beskriven i regeringens olika försök till FRA-lagar. "Detaljen" gäller hur finkornig avlyssningen ska vara - hur mycket trafik som ska kunna sökas igenom automatiskt för att hitta mönster. Detta är förstås väldigt viktigt, för att man inte ska ha möjligheterna att filtrera igenom stora delar av svenska folkets trafik på köpet bara för att man fått ett domstolsutslag på att man får lyssna på en enda människa.
Samtidigt vill förstås FRA ha ett så smidigt system som möjligt, och smidigast blir det naturligtvis om de har möjligheter att med några få knapptryck ögonblickligen kan dra igång en ny avlyssning mot vem-man-nu-vill efter ett domstolsutslag utan att några fysiska kablar och externa filtreringsutrustningar ska behöva kopplas in hos operatören. Och så smidigt kan det bara bli om har tekniken för att lyssna på så mycket som möjligt ständigt fysiskt inkopplad.
Vilket är just vad vi informationstekniker vill undvika, eftersom vi har inbyggt i ryggmärgen att se kreativt på information och vad man kan göra med den, och därmed ser alldeles för många möjligheter att osynligt gå runt reglerna och missbruka ett sånt system.
Egentligen är det ytterst ironiskt att vi sen sjuttiotalet, när datorer började dyka upp på bred front i administrationen, har en datainspektion som hindrar myndigheter från att upprätta och samköra databaser utan goda och välbelagda anledningar - samtidigt som hela Internet inte är nåt annat än en gigantisk distribuerad databas, och att vi med ett ständigt inkopplat FRA-system får alla de tekniska möjligheterna att samköra och söka efter hjärtans lust.
Och enda anledningen till att Datainspektionen inte säger stopp och belägg är att datat inte ständigt finns samlas hos en myndighet, utan finns live, därute hos medborgarna. De verkar inte fatta att det är precis samma sak, om man har de tekniska sökmöjligheterna.
Sedär en skillnad mellan mig och min vän - han hade aldrig snurrat iväg i såna utvikningar. ;)
Tillbaka till ämnet - hur finkornig ska avlyssningen göras.
I lagen har man använt den nyuppfunna generella termen "signalbärare", nåt som fått oss tekniker att gå i taket av frustration - vi gillar när man använder redan existerande tekniska termer så att man kan veta exakt vad man talar om. Ska man uppfinna egna, för att de är mer generella och påstått "teknikneutrala", får man för tusan tala om exakt vad de motsvarar i existerande teknik.
Att införa osäkerhet och därmed finta sig ut ur den akuta situationen tills opinionen lugnat sig är ett synnerligen ovetenskapligt och oärligt sätt att ta sig fram på. På engelska kallas det "FUD campain" - att försöka vinna genom att sprida "fear, uncertainty and doubt" och tekniker och vetenskapsmän hatar sånt hjärtligt.
Det går helt klart in i de debattekniker som Barack Obama vist nog slängt i soptunnan i sitt försök att få en vettigare politisk debatt. Och i nätdebatter ingår det i "netiquette" att ge tusan i sånt fulspel utan i stället hålla en saklig ton och redovisa länkar till sina källor. Visst, det finns gott om folk på nätet som bryter mot detta, men de blir mestadels tillrättavisade och inte lyssnade på.
Nu, tre kvartal efter att debatten stod som hetast, har man på uppmaning av Lagrådet äntligen specificerat termen "signalbärare", som är den minsta enhet som ska kunna avlyssnas - och det visar sig att det är en väldigt stor enhet. Det handlar otvivelaktigt fortfarande om massavlyssning.
Så, själv blir jag inte ett smack förvånad. Det här var bara att vänta sig, såna här ideologiska frontalkollisioner tar många år att lösa. Nu är det bara att masa sig upp på barrikaden igen, och föra liv på bloggar och i alla media man kan. Och skicka en integritetskämpe till Bryssel. Det finns såna från många partier, men vill man vara säker kan man kolla Piratpartiets EU-program. Kanske upptäcker man att de är långtifrån så rabiata och oborstade som de framställts som.
söndag 19 april 2009
Munvatten mot dålig EU-lukt?
Idag hittade jag en rolig liten referens till ett dokument som läckt från EU-korridorerna:
"Vademecum on Access to Documents"
Det är en liten fickmanual för hur EU-anställda under handelsdirektoratet ska hålla sin konversation med särskilt lobbyister för stora företag fri från saker som ideella organisationer skulle tycka var smaskens om de begärde ut dokumenten - vilket de kan enligt "Access to Document requests under EU regulation 1049/2001", EU:s motsvarighet till offentlighetsprincip.
Vademecum betyder vid närmare eftertanke "gå med mig", alltså nåt man alltid ska ha med sig, så det förklarar förstås titeln. Men det blir ju ganska lustigt om man, som jag, tolkade det som ett försök att parfymera konversationen så att den stinker mindre - för att dölja att det fortfarande är nåt ruttet i botten.
"Vademecum on Access to Documents"
Det är en liten fickmanual för hur EU-anställda under handelsdirektoratet ska hålla sin konversation med särskilt lobbyister för stora företag fri från saker som ideella organisationer skulle tycka var smaskens om de begärde ut dokumenten - vilket de kan enligt "Access to Document requests under EU regulation 1049/2001", EU:s motsvarighet till offentlighetsprincip.
Vademecum betyder vid närmare eftertanke "gå med mig", alltså nåt man alltid ska ha med sig, så det förklarar förstås titeln. Men det blir ju ganska lustigt om man, som jag, tolkade det som ett försök att parfymera konversationen så att den stinker mindre - för att dölja att det fortfarande är nåt ruttet i botten.
torsdag 16 april 2009
Seghetsbidragande anledningar?
Det snackas mycket och engagerat just nu om regeringens krisagerande jämfört med resten av världens - är det rätt att satsa mindre nu för att kunna satsa mer senare, eller ska man "go all in" direkt? Räcker det? Räcker det inte?
Ett av mina favorittrick är att just när debatten är som mest upphetsad, titta helt i den ANDRA riktningen, bort från allas fokus, för att se om nån möjligen försöker smyga förbi nåt där utan att nån ser. (Amatörtrollkarlar brukar hata en för den reflexen.)
Och i andra riktningen från den här debatten hittade jag följande små möjliga bidragande anledningar för att regeringen att sega med att vidta expansiva åtgärder, rent utöver det de säger (och säkert också tror på):
1) Never let a crisis go to waste, säger Obamas kampanjstrateg David Axelrod, och det tror jag att de Nya Moderaterna inte är sena att ta till sig. Marknadsideologoin säger att i lågkonjunktur ska det olönsamma dödköttet rensas ut, för att kunna ombildas till nåt som lönar sig bättre. Från höger ser det alltid ut som att samhällets mesta dödkött sitter samlat i en stor klump i offentlig sektor - så varför pytsa ut pengar nu, innan krisen gått så långt att Marknadens Osynliga Och Oerhört Praktiska Hand hinner pressa ut så många anställda ur offentlig sektor som möjligt? Som sen kan ersättas med förträffliga, lönsamma privata aktörer när krisen väl är över. Det är ju så det ska funka, ur den synvinkeln. Att träda in för att skydda just offentlig sektor från att nås av markandens krafter vore ju faktiskt rent naturvidrigt för en marknadsliberal.
2) Rent valstrategiskt - pengar spenderade nära valet är alltid effektivare valfläsk, så varför bränna pengarna redan nu? Om det skulle bli så illa att de ändå måste brännas kan man ju se till att få största möjliga valmässiga effekt för dem.
Jag vet inte i hur stor utsträckning de bidrar, de här punkterna, men jag tror inte de är helt overksamma. Och att det kan vara nyttigt att i alla fall ha dem i sin verktygsarsenal för att analysera vad som sägs i debatten.
Ett av mina favorittrick är att just när debatten är som mest upphetsad, titta helt i den ANDRA riktningen, bort från allas fokus, för att se om nån möjligen försöker smyga förbi nåt där utan att nån ser. (Amatörtrollkarlar brukar hata en för den reflexen.)
Och i andra riktningen från den här debatten hittade jag följande små möjliga bidragande anledningar för att regeringen att sega med att vidta expansiva åtgärder, rent utöver det de säger (och säkert också tror på):
1) Never let a crisis go to waste, säger Obamas kampanjstrateg David Axelrod, och det tror jag att de Nya Moderaterna inte är sena att ta till sig. Marknadsideologoin säger att i lågkonjunktur ska det olönsamma dödköttet rensas ut, för att kunna ombildas till nåt som lönar sig bättre. Från höger ser det alltid ut som att samhällets mesta dödkött sitter samlat i en stor klump i offentlig sektor - så varför pytsa ut pengar nu, innan krisen gått så långt att Marknadens Osynliga Och Oerhört Praktiska Hand hinner pressa ut så många anställda ur offentlig sektor som möjligt? Som sen kan ersättas med förträffliga, lönsamma privata aktörer när krisen väl är över. Det är ju så det ska funka, ur den synvinkeln. Att träda in för att skydda just offentlig sektor från att nås av markandens krafter vore ju faktiskt rent naturvidrigt för en marknadsliberal.
2) Rent valstrategiskt - pengar spenderade nära valet är alltid effektivare valfläsk, så varför bränna pengarna redan nu? Om det skulle bli så illa att de ändå måste brännas kan man ju se till att få största möjliga valmässiga effekt för dem.
Jag vet inte i hur stor utsträckning de bidrar, de här punkterna, men jag tror inte de är helt overksamma. Och att det kan vara nyttigt att i alla fall ha dem i sin verktygsarsenal för att analysera vad som sägs i debatten.
fredag 10 april 2009
Obama - where can we get one of those?
Det är ju helt makalöst. Varje gång jag ser karln gör han allting rätt. Han är helt enkelt en stor man, i kraft av dels sin kapacitet och dels sin respektfulla mänsklighet, medan det känns som våra svenska politiker krymper till små pyttefigurer med allt sitt enögda käbbel. Tao-te-ching i verkligheten - den ledare som inte blåser upp sig utan sänker sig själv till folkets nivå, kommer folket att höja till skyarna.
Titta på den här presskonferensen inför G20-mötet, tillsammans med Gordon Brown, till exempel.
På hur han får en fråga rakt i ansiktet om det inte är Amerika som ställt till med finanskrisen - och desarmerar den genom att dels medge att många av de institutioner som varit inblandade har varit amerikanska, dels att man världen över lite väl lättvindigt följt USA i spåren, och till sist att det viktiga inte är att fördela skulden, utan vad man nu gör för att rätta till det hela - och där har Amerika verkligen varit i framkant hela vägen.
Med en svepande judo-rörelse har han erkänt journalistens synpunkt, och fått fram sin egen, alla har ansiktet kvar, och frågan har blivit uttömmande besvarad. Briljant.
Och på hur han beskriver att världen inte längre kan lita på USA som "motorn" - vi måste alla vara motorer för att den globala balansen ska funka. Det är stort att höra, och jag hoppas att vi fattar det härhemma. Mycket av våra låsningar kommer sig av att vi inte tror att vi kan skapa något på egen hand, att vi inte tar vara på våra resurser och idéer, utan i stället satsar på att göra det som görs i USA fast bättre och billigare. Vi måste börja känna igen en bra idé när vi ser den härhemma och våga satsa på den - och nej, högern, det kommer inte att börja hända bara för att vi tar bort skyddsnäten. Det handlar mer om hur vi ser oss i världen och vad vi tror kan vara möjligt här än om nånting annat. Till exempel handlar det mer om er ofta upprepade fördom om det sosseskadade folket, och hur självuppfyllande den blir.
Men tillbaka till ämnet - var hittar vi en sån härhemma? Det vore just en sån som skulle kunna tala om för oss vilka möjligheter vi egentligen har, så att vi verkligen förstod det. Har ni sett nån blir jag glad om ni kommenterade.
Titta på den här presskonferensen inför G20-mötet, tillsammans med Gordon Brown, till exempel.
På hur han får en fråga rakt i ansiktet om det inte är Amerika som ställt till med finanskrisen - och desarmerar den genom att dels medge att många av de institutioner som varit inblandade har varit amerikanska, dels att man världen över lite väl lättvindigt följt USA i spåren, och till sist att det viktiga inte är att fördela skulden, utan vad man nu gör för att rätta till det hela - och där har Amerika verkligen varit i framkant hela vägen.
Med en svepande judo-rörelse har han erkänt journalistens synpunkt, och fått fram sin egen, alla har ansiktet kvar, och frågan har blivit uttömmande besvarad. Briljant.
Och på hur han beskriver att världen inte längre kan lita på USA som "motorn" - vi måste alla vara motorer för att den globala balansen ska funka. Det är stort att höra, och jag hoppas att vi fattar det härhemma. Mycket av våra låsningar kommer sig av att vi inte tror att vi kan skapa något på egen hand, att vi inte tar vara på våra resurser och idéer, utan i stället satsar på att göra det som görs i USA fast bättre och billigare. Vi måste börja känna igen en bra idé när vi ser den härhemma och våga satsa på den - och nej, högern, det kommer inte att börja hända bara för att vi tar bort skyddsnäten. Det handlar mer om hur vi ser oss i världen och vad vi tror kan vara möjligt här än om nånting annat. Till exempel handlar det mer om er ofta upprepade fördom om det sosseskadade folket, och hur självuppfyllande den blir.
Men tillbaka till ämnet - var hittar vi en sån härhemma? Det vore just en sån som skulle kunna tala om för oss vilka möjligheter vi egentligen har, så att vi verkligen förstod det. Har ni sett nån blir jag glad om ni kommenterade.
torsdag 2 april 2009
Vårtecken - ofokus och grannlåt
Nu börjar det bli vår. Fåglarna och grannarna tävlar om vem som hyllar den intensivast, de förra med sång och de andra med eurodisco. Jag antar att det är samma energiska livsglädje de uttrycker.
Själv har jag drabbats av det stensäkra vårtecknet dåligt fokus. Myror i tankarna, som lätt flyr iväg till nåt helt annat än det man skulle. Det leder ibland till att man plötsligt finner sig själv svarande på ett bra inlägg på nätet sen en timme tillbaka, i stället för att jobba.
Nå, när nu olyckan varit framme måste jag ju få återanvända min egen text till att fylla på min blogg, i alla fall. Det jag svarade på var en suverän text av Magnus Ljungkvist som dissekerar mediadrevet och dess förutsägbarhet.
Magnus,
suverän artikel. Jag har alltid fått en dålig smak i munnen av drev, hur illa jag än tyckt om offret.
Du har här blottlagt mycket av mekanismerna bakom hur drevet blir självgående, men jag skulle vilja addera en liten tanke jag haft om den grundläggande psykologiska drivkraften som gör "svekavslöjanden" får sånt genomslag.
I en parlamentarisk demokrati styr folket genom att utse ombud. Dessa ombud känner man sällan personligen, man är tvungen att lita på den bild de själva ger, även om man numera vet att den ofta är skapad av skickligt PR-folk för att se bra ut. Därför är man aldrig säker på att man inte bara blir lurad, och reagerar blixtsnabbt på varje indikation att det kan vara så.
Med en allt snabbare och mentalt krävande värld finns också mindre och mindre tid för enskilda medborgare att hålla reda på vad ens parlamentariker har för sig, samtidigt som vi vet att det är vårt ansvar. Alltså blir det viktigt att så fort vi får fokus på att nåt inte stämmer, måste personen BORT så fort som möjligt. Vi litar inte på att minnet finns kvar till nästa val - möjligtvis vårt eget, men knappas "folks" minne - folkets eget folkförakt är inte mindre än politikernas.
Jag har länge önskat mig en lösning på den här saken - ett enda ställe, där man lagrar information om varje svensk parlamentariker. Vad vederbörande har gjort, tal hon hållit, förslag hon drivit, hur hon röstat, länkar till pressklipp och blogginlägg.
Om vi visste att det inför varje val fanns ett ställe att gå till och bli påmind om allt sånt här innan vi lägger vår röst, tror jag att vi skulle ha lättare att släppa pitbullbettet som uppstår när drevet går, och överlåta åt de demokratiska processerna att rensa ut det som rensas skall i stället för att hemfalla åt ögonblicklig utmobbning.
Kommer eventuellt den nya sajt som du nämner i din presentation att göra nåt sånt här? Jag hoppas.
Själv har jag drabbats av det stensäkra vårtecknet dåligt fokus. Myror i tankarna, som lätt flyr iväg till nåt helt annat än det man skulle. Det leder ibland till att man plötsligt finner sig själv svarande på ett bra inlägg på nätet sen en timme tillbaka, i stället för att jobba.
Nå, när nu olyckan varit framme måste jag ju få återanvända min egen text till att fylla på min blogg, i alla fall. Det jag svarade på var en suverän text av Magnus Ljungkvist som dissekerar mediadrevet och dess förutsägbarhet.
Magnus,
suverän artikel. Jag har alltid fått en dålig smak i munnen av drev, hur illa jag än tyckt om offret.
Du har här blottlagt mycket av mekanismerna bakom hur drevet blir självgående, men jag skulle vilja addera en liten tanke jag haft om den grundläggande psykologiska drivkraften som gör "svekavslöjanden" får sånt genomslag.
I en parlamentarisk demokrati styr folket genom att utse ombud. Dessa ombud känner man sällan personligen, man är tvungen att lita på den bild de själva ger, även om man numera vet att den ofta är skapad av skickligt PR-folk för att se bra ut. Därför är man aldrig säker på att man inte bara blir lurad, och reagerar blixtsnabbt på varje indikation att det kan vara så.
Med en allt snabbare och mentalt krävande värld finns också mindre och mindre tid för enskilda medborgare att hålla reda på vad ens parlamentariker har för sig, samtidigt som vi vet att det är vårt ansvar. Alltså blir det viktigt att så fort vi får fokus på att nåt inte stämmer, måste personen BORT så fort som möjligt. Vi litar inte på att minnet finns kvar till nästa val - möjligtvis vårt eget, men knappas "folks" minne - folkets eget folkförakt är inte mindre än politikernas.
Jag har länge önskat mig en lösning på den här saken - ett enda ställe, där man lagrar information om varje svensk parlamentariker. Vad vederbörande har gjort, tal hon hållit, förslag hon drivit, hur hon röstat, länkar till pressklipp och blogginlägg.
Om vi visste att det inför varje val fanns ett ställe att gå till och bli påmind om allt sånt här innan vi lägger vår röst, tror jag att vi skulle ha lättare att släppa pitbullbettet som uppstår när drevet går, och överlåta åt de demokratiska processerna att rensa ut det som rensas skall i stället för att hemfalla åt ögonblicklig utmobbning.
Kommer eventuellt den nya sajt som du nämner i din presentation att göra nåt sånt här? Jag hoppas.
Att räta upp världen med Avaaz.org som hävstång
Det har hittills aldrig slagit fel. När Avaaz.org kontaktar mig och ber om en namnunderskrift, då är det:
a) ett bra syfte
b) en perfekt tidpunkt att leverera mitt namn och miljoner andra till dit de faktiskt verkligen gör nytta - till exempel i näven på en tysk miljöminister att vifta med under ett G8-möte
c) väluttryckt, välunderbyggt, fullt med känsla men fritt från slagord och fullt av respekt, och med vederbörliga referenser i form av länkar.
Jag känner mig helt enkelt som en webanvändare ska - som en VD som får en perfekt executive summary av sin perfekta sekreterare, bara att ögna igenom, humma gillande, och skriva under.
Den här gången gällde det att delta virtuellt med sitt namn i en marsch med gröna hattar inför G20-mötet i London, för att propagera för ett globalt räddningspaket, ett slags globalt grönt new deal. Det handlar om att få fart på hela världen genom att vi som samlat på oss av den största delen av rikedomarna av globaliseringen går samman och sponsrar grön utveckling av de som drabbas hårdare än oss både av finans- och klimatkris - och på så sätt får fart på världen igen.
Helrätt, anti-protektionistiskt och därmed ett sätt att fortsätta med frihandel fast äntligen börja se till att alla får skälig del av vinsterna, och framför allt Keynes ideer om att få fart på samhället genom att ge folk pengar att handla för, fast nu översatt till en världsskala där pengarna inte har nåt utomlands att läcka. Och förespråkat av en nobelpristagare i ekonomi. Men nu pratar jag för mycket; läs själva!
a) ett bra syfte
b) en perfekt tidpunkt att leverera mitt namn och miljoner andra till dit de faktiskt verkligen gör nytta - till exempel i näven på en tysk miljöminister att vifta med under ett G8-möte
c) väluttryckt, välunderbyggt, fullt med känsla men fritt från slagord och fullt av respekt, och med vederbörliga referenser i form av länkar.
Jag känner mig helt enkelt som en webanvändare ska - som en VD som får en perfekt executive summary av sin perfekta sekreterare, bara att ögna igenom, humma gillande, och skriva under.
Den här gången gällde det att delta virtuellt med sitt namn i en marsch med gröna hattar inför G20-mötet i London, för att propagera för ett globalt räddningspaket, ett slags globalt grönt new deal. Det handlar om att få fart på hela världen genom att vi som samlat på oss av den största delen av rikedomarna av globaliseringen går samman och sponsrar grön utveckling av de som drabbas hårdare än oss både av finans- och klimatkris - och på så sätt får fart på världen igen.
Helrätt, anti-protektionistiskt och därmed ett sätt att fortsätta med frihandel fast äntligen börja se till att alla får skälig del av vinsterna, och framför allt Keynes ideer om att få fart på samhället genom att ge folk pengar att handla för, fast nu översatt till en världsskala där pengarna inte har nåt utomlands att läcka. Och förespråkat av en nobelpristagare i ekonomi. Men nu pratar jag för mycket; läs själva!
lördag 14 mars 2009
Learning by ruling
Det är med drivkraftiga regeringar som med småungar, verkar det - man kan förklara hur många gånger som helst att det de prompt vill pröva inte kommer att funka och att det dessutom kommer att göra ont, men de lär sig sällan förrän gallskriket är ett faktum. Vad gäller ungar är det väl positivt att människan är så beskaffad, det leder ju till att man ständigt testar gamla inrökta halvsanningar på nytt, och själv får en känsla för hur det funkar. Men skillnaden mellan regeringar och småungar att det sällan är på regeringen själv det gör ont.
Det ska faktiskt sägas till alliansregeringens fördel att även om de inte lyssnar innan de följt sin ideologiska bana till smärtgränsen verkar de faktiskt i rätt stor utsträckning göra det efteråt, när kurvorna pekar neråt. De har tagit den här posten för att de verkligen TROR på kapitalet som nåt annat än girigt och kortsiktigt, om man bara ger det chansen och pekar in de ekonomiska incitamenten på rätt håll.
Men när man då satt sitt goda namn i pant som garant för detta är det klart att det gör ont när man inser att det inte var så enkelt. När kapitalet inte nöjer sig med nåt mindre än monopol och statsstöd för att sätta sig i rörelse - typiskt vad som händer när pengaskyfflande för pengaskyfflandets egen skull blivit alldeles för starkt, på bekostnad av att driva företag för att man verkligen vill åstadkomma något bra utöver bra balansräkningar. Den sista sortens företagande finns förvisso, men den tenderar att bli utsvulten och sedd med misstro av pengaskyfflarna. Hur ska man som verksamhetsagnostisk placerare kunna lita på någon som inte brinner främst för att tjäna pengar?
De nya moderaternas pressekreterare Per Schlingmann har nyss upptäckt detta. Här har han ställt sina avsevärda färdigheter i PR och kommunikation till förfogande, och så visar det sig att det näringsliv han kämpat för att öppna upp chanser för inte alls är så solidariskt genomhyggligt och vist som han trodde. Tacka fan för att han blir arg, det skulle jag också bli. Därför avlossar han nu en drapa som jag väntat länge på.
De här tongågnarna trodde jag ärligt talat aldrig jag skulle få höra från en centralt placerad moderat - han erkänner till och med att det måste finnas en koppling mellan utvecklingen av svenska direktörslöner och svensk arbetsmarknad, inte bara mellan direktörslöner i resten av världen, och att den inte funnits under lång tid. Om man formulerar om det på ett annat sätt klagar han alltså över att klyftorna i Sverige har ökat, och erkänner att det överhuvudtaget finns något sådant som en för hög lön. Nyliberaler torde svimma av högt blodtryck.
Så kan det gå när man själv får ta över rodret och de egna teorierna och fördomarna synas - samtidigt som hela världen slutligen tröttnat på det nyliberala experimentet i och med att det kom en kris i stället för den belöning man väntat på för att man låtit högdjuren få roffa åt sig mer och mer.
De nya moderaternas kännetecken har ju varit att fördela Ansvar, men ända tills nu har ansvaret helt hamnat på arbetstagarsidan - arbetsgivarna har förutsatts vara kloka och goda och rationella. Det har nu visat sig leda till besvikelse efter besvikelse, och därför är det förbannat välgörande att höra rakt ut att även arbetsgivarsidan anses ha ett ansvar. Kanske är det Obama som inspirerat i att erkänna att det finns fula företeelser även på den egna sidan som behöver kritiseras.
Frågan är dock om det stannar vid prat, eller om det kan bli dags för incitament även på den sidan. Då kommer det att bli väldigt tätt i mitten, med allians och sossar i princip stående på varandras fötter, fast förstås fortfarande lutande ut så långt åt höger respektive vänster som möjligt med munnen och budskapet - så att ingen ska förstå att praktiken numera i princip är densamma.
Fast på andra sidan finns förstås insikten kvar att om man piskar kapitalet för mycket kommer det att försvinna nån annanstans i denna nyflyktiga värld - och att det är dags för ett alternativ.
Eftersom det bara är vänsterpartiet som verkar både acceptera och föredra alternativet att köra saker i offentlig regi när kapitalet vägrar, ser jag för mig nån slags framtid med samfinansiering från det offentliga och det privata av alla de där tjänsterna som inte är så "heta" just nu att de kokar av sig själva. En "bounty" från samhället för den som vågar kicka igång nåt som behövs - i stället för att man ska vara tvungna att flörta ett svårflörtat och kortsiktigt kapital. För utan alternativ kommer kapitalet aldrig att vara tvunget att ändra sig.
Parallellt med detta måste man förstås också prioritera upp det internationella arbetet med att att räta upp världen så att orättvisorna och vinstchanserna inte är så förbålt olika överallt. Då kommer det att bli mera lockande att stanna hemma och jobba i en kultur och ett affärsklimat man känner till.
Det ska faktiskt sägas till alliansregeringens fördel att även om de inte lyssnar innan de följt sin ideologiska bana till smärtgränsen verkar de faktiskt i rätt stor utsträckning göra det efteråt, när kurvorna pekar neråt. De har tagit den här posten för att de verkligen TROR på kapitalet som nåt annat än girigt och kortsiktigt, om man bara ger det chansen och pekar in de ekonomiska incitamenten på rätt håll.
Men när man då satt sitt goda namn i pant som garant för detta är det klart att det gör ont när man inser att det inte var så enkelt. När kapitalet inte nöjer sig med nåt mindre än monopol och statsstöd för att sätta sig i rörelse - typiskt vad som händer när pengaskyfflande för pengaskyfflandets egen skull blivit alldeles för starkt, på bekostnad av att driva företag för att man verkligen vill åstadkomma något bra utöver bra balansräkningar. Den sista sortens företagande finns förvisso, men den tenderar att bli utsvulten och sedd med misstro av pengaskyfflarna. Hur ska man som verksamhetsagnostisk placerare kunna lita på någon som inte brinner främst för att tjäna pengar?
De nya moderaternas pressekreterare Per Schlingmann har nyss upptäckt detta. Här har han ställt sina avsevärda färdigheter i PR och kommunikation till förfogande, och så visar det sig att det näringsliv han kämpat för att öppna upp chanser för inte alls är så solidariskt genomhyggligt och vist som han trodde. Tacka fan för att han blir arg, det skulle jag också bli. Därför avlossar han nu en drapa som jag väntat länge på.
De här tongågnarna trodde jag ärligt talat aldrig jag skulle få höra från en centralt placerad moderat - han erkänner till och med att det måste finnas en koppling mellan utvecklingen av svenska direktörslöner och svensk arbetsmarknad, inte bara mellan direktörslöner i resten av världen, och att den inte funnits under lång tid. Om man formulerar om det på ett annat sätt klagar han alltså över att klyftorna i Sverige har ökat, och erkänner att det överhuvudtaget finns något sådant som en för hög lön. Nyliberaler torde svimma av högt blodtryck.
Så kan det gå när man själv får ta över rodret och de egna teorierna och fördomarna synas - samtidigt som hela världen slutligen tröttnat på det nyliberala experimentet i och med att det kom en kris i stället för den belöning man väntat på för att man låtit högdjuren få roffa åt sig mer och mer.
De nya moderaternas kännetecken har ju varit att fördela Ansvar, men ända tills nu har ansvaret helt hamnat på arbetstagarsidan - arbetsgivarna har förutsatts vara kloka och goda och rationella. Det har nu visat sig leda till besvikelse efter besvikelse, och därför är det förbannat välgörande att höra rakt ut att även arbetsgivarsidan anses ha ett ansvar. Kanske är det Obama som inspirerat i att erkänna att det finns fula företeelser även på den egna sidan som behöver kritiseras.
Frågan är dock om det stannar vid prat, eller om det kan bli dags för incitament även på den sidan. Då kommer det att bli väldigt tätt i mitten, med allians och sossar i princip stående på varandras fötter, fast förstås fortfarande lutande ut så långt åt höger respektive vänster som möjligt med munnen och budskapet - så att ingen ska förstå att praktiken numera i princip är densamma.
Fast på andra sidan finns förstås insikten kvar att om man piskar kapitalet för mycket kommer det att försvinna nån annanstans i denna nyflyktiga värld - och att det är dags för ett alternativ.
Eftersom det bara är vänsterpartiet som verkar både acceptera och föredra alternativet att köra saker i offentlig regi när kapitalet vägrar, ser jag för mig nån slags framtid med samfinansiering från det offentliga och det privata av alla de där tjänsterna som inte är så "heta" just nu att de kokar av sig själva. En "bounty" från samhället för den som vågar kicka igång nåt som behövs - i stället för att man ska vara tvungna att flörta ett svårflörtat och kortsiktigt kapital. För utan alternativ kommer kapitalet aldrig att vara tvunget att ändra sig.
Parallellt med detta måste man förstås också prioritera upp det internationella arbetet med att att räta upp världen så att orättvisorna och vinstchanserna inte är så förbålt olika överallt. Då kommer det att bli mera lockande att stanna hemma och jobba i en kultur och ett affärsklimat man känner till.
onsdag 25 februari 2009
När statsministern blir rojalist
Man vet att man är illa ute, tänkte jag idag, när statsministern beskriver nyheten om det kommande kungliga bröllopet som ett ljus av hopp i mörkret.
Men sen kom jag på att jag dessförinnan sett att handeln räknar med att dra in miljarder på kungabröllopet, med alla hitresta turister och högdjur som ska shoppa omkull Stockholm.
Då blev det plötsligt krass ekonomisk verklighet av det hela, och jag kunde andas ut. Det är oroande när folk plötsligt börjar visa upp nya drivkrafter och glädjeämnen i krissituationer, då vet man inte var man har dem - men att glädjas över affärsmöjligheter för AB Sverige är ju helt i linje med den gamle gode Reinfeldt.
Själv grunnar jag över en idé jag fick från den sista artikeln:
"- Tror du att det kommer att komma speciella bröllopssouvenirer?
– Jag hoppas det. Det vore jätteroligt. Figurer eller vad som helst, säger Olle Norberg."
Vad som helst. Hm. Man kanske ska undersöka möjligheterna att tillverka ett containerlass dalahästformade och kurbitsmålade vibratorer med texten "Enjoy Sweden!" på. Eller "From Sweden with love". Eller "Swedish sin - the original and best." Och med ett litet diskret "Queen size" nånstans.
Men sen kom jag på att jag dessförinnan sett att handeln räknar med att dra in miljarder på kungabröllopet, med alla hitresta turister och högdjur som ska shoppa omkull Stockholm.
Då blev det plötsligt krass ekonomisk verklighet av det hela, och jag kunde andas ut. Det är oroande när folk plötsligt börjar visa upp nya drivkrafter och glädjeämnen i krissituationer, då vet man inte var man har dem - men att glädjas över affärsmöjligheter för AB Sverige är ju helt i linje med den gamle gode Reinfeldt.
Själv grunnar jag över en idé jag fick från den sista artikeln:
"- Tror du att det kommer att komma speciella bröllopssouvenirer?
– Jag hoppas det. Det vore jätteroligt. Figurer eller vad som helst, säger Olle Norberg."
Vad som helst. Hm. Man kanske ska undersöka möjligheterna att tillverka ett containerlass dalahästformade och kurbitsmålade vibratorer med texten "Enjoy Sweden!" på. Eller "From Sweden with love". Eller "Swedish sin - the original and best." Och med ett litet diskret "Queen size" nånstans.
onsdag 21 januari 2009
Bristande kvalitetskontroll - på Kvalitetsmagasinet?
Den här gången verkar Kvalitetsmagasinet ha sluntit lite på sin egen kvalitetskontroll, eller vad säger ni om den här rubriken:
Anställ både morgonpigga och kvällströtta
I övrigt är de en ypperlig tidskrift. Den är bräddfull med forskningsrapporter om vad som egentligen ger kvalitet i arbetslivet (här till exempel en studie som visar att fritt gymmande på arbetstiden lönar sig), så man kan komma loss ur sina gamla fördomar. Och praktiska framgångs- och bakslagshistorier om kvalitetsarbete, så att man kan inspireras och lära sig av andras erfarenheter, både inom privat och offentlig sektor. Finge jag råda skulle den ligga i lunchrummet på varenda offentlig institution i landet.
Och jag har märkt att prenumerera på deras nyhetsbrev är ett bra botemedel för offentlig-sektor-utvecklas-ju-aaaaldrig-depression.
Anställ både morgonpigga och kvällströtta
I övrigt är de en ypperlig tidskrift. Den är bräddfull med forskningsrapporter om vad som egentligen ger kvalitet i arbetslivet (här till exempel en studie som visar att fritt gymmande på arbetstiden lönar sig), så man kan komma loss ur sina gamla fördomar. Och praktiska framgångs- och bakslagshistorier om kvalitetsarbete, så att man kan inspireras och lära sig av andras erfarenheter, både inom privat och offentlig sektor. Finge jag råda skulle den ligga i lunchrummet på varenda offentlig institution i landet.
Och jag har märkt att prenumerera på deras nyhetsbrev är ett bra botemedel för offentlig-sektor-utvecklas-ju-aaaaldrig-depression.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
